Första läsningen
Dan. 9:17-19
Hör, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt för din egen skull, Herre, ditt ansikte lysa över ditt tempel som ligger ödelagt. Min Gud, vänd ditt öra hit och hör, öppna dina ögon och se förödelsen som drabbat oss och den stad över vilken ditt namn har utropats. Vi litar inte till vår egen rättfärdighet när vi kommer inför dig med våra böner, utan till din stora barmhärtighet. Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in! För din egen skull, min Gud, dröj inte, ty över din stad och ditt folk har ditt namn utropats!”
Andra läsningen
Rom. 8:24-28
I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.
Evangelium
Matt. 6:5-13
När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.
Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen
som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som
står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Predikan
De instruktioner och upplysningar som vi idag fått ta emot om bönen är, rätt förstådda, oerhört hjälpsamma för att kunna finna sin plats i Guds rike.
Vi ser en tydlig röd tråd. Vi ensamma är inte tillräckliga för att kunna avgöra vilken den rätta bönen är eller för att ha någon orsak att berömma oss för vårt böneliv. Bönen är inte något som vi ska stoltsera med eller prestera i, utan kan i bästa fall vara en livlina som håller oss rotade i den ödmjukhet och det hopp som Herren bjuder oss till.
För inte länge sedan satt jag ner med en krigsveteran från trakten. Vårt samtal gick vitt och brett genom hans långa liv och jag blev mycket uppmuntrad av att höra om olika segrar som han fått se. I ett skede kom vi in på bönen. Han drog sig till minnes tider då folket samlades i husen till bön, hur vårt folk under krigsåren i sin förtvivlan vände sig till Herren. Efter att ha berättat om de tiderna en stund stannade han upp för att reflektera kring vad som ändrats idag, då vi inte längre stannar upp för gemensam bön så som man gjorde tidigare: “Kanske har vi det för bra”.
“Kanske har vi det för bra”. Det är inte en ny tanke för den som gått i kyrkan en längre tid. Många av oss har hört om hur vi i tider av välgång sätter vårt hopp till framgången och prestationen, till välståndet och den goda ekonomin, istället för att sätta vårt hopp till Herren. Visserligen är det väl sant – det finns en orsak till att denna tanke blivit så ofta upprepad. Men samtidigt tror jag vi går miste om något djupare om vi tänker att bönen enbart skall handla om att vi försöker forma våra omständigheter med Guds hjälp. Bönen har först och främst att göra med det inre livet.
Häri ligger en av de stora utmaningarna i vår tid. Många vill reducera människan och livet till något materiellt. Vi mäter vår framgång i bilar, hus och pengar, inte i barmhärtighet, frid och kärlek till nästan. Så länge vi uppfattar världen på ett sådant sätt, att det handlar om materiell framgång, så kommer vi inte att kunna ta till oss den undervisning som Jesus ger i dagens evangelium. Och jag tror att vi alla lider av detta problem på något plan.
“Vi vet inte vad vår bön borde vara”, sade Paulus redan för snart tvåtusen år sedan. Jag tror det är en evig sanning, något som alltid kommer att gälla. Vår kultur kommer alltid att frestas att överge Gud och istället bygga sin egen framgång, sina egna måttstockar för vad det goda livet är. Men aposteln kallar oss till en djupare förståelse av livet än så. Anden ser till våra hjärtan, till det djupaste av vår varelse, och det som Anden ser där väcker honom till bön. Gud själv börjar föra vår talan.
Och när Anden ser att vi använder oss av fel måttstockar för framgång, att vi strävar efter en ny bil framom barmhärtighet. Då börjar han utmana oss att tänka om, om vi tillåter det. Det är samma slags problem som Jesus angriper. Då ni ber, gör inte som hycklarna. Gör inte som de som ber bara för att visa sig präktiga inför andra människor. Be inte så som dem som söker efter yttre framgångsmarkörer. Nej, be istället i avskildhet, där som bara Gud hör din bön. Det är en sådan bön Gud vill ha, för då handlar det inte om vad andra tycker eller tänker, utan om att du vill låta Hans Ande göra sitt verk i ditt hjärta. Det är då vi rör oss bort från yttre framgångsmarkeringar till inre förändring som vi har en chans att stiga in i det liv som Jesus sänder oss till.
Då veteranen jag diskuterade med beskrev de bönemöten som hölls i byarna kändes det tydligt för mig att det inte var bönemöten för verksamhets skull, utan bön från en plats av brustenhet och förtvivlan. Folket som samlades ropade till Gud, lika som vi hörde i första läsningen: “Vi litar inte till vår egen rättfärdighet när vi kommer inför dig med våra böner, utan till din stora barmhärtighet. Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in!” Det är inte en påklistrad nöd, för att kunna samla religiösa poäng, utan det är ett verkligt rop till den levande och allsmäktige Guden om förbarmande.
Det är en hjärtats bön och bön från hjärtat väcks alltid av den helige Ande för den som så önskar. Den tar sin riktning inifrån ut och från ödmjukhet till hopp. Den söker inte att hävda sig eller prestera, utan rotar sig i ärlighet inför ens egen livssituation. Kanske kommer din bön att vara kort och enkel, kanske blir den lång och komplicerad, kanske är den strävande och fylld med tvivel. Men oberoende är den rätt, om den kommer från ett sökande efter Gud, framom en vilja att visa sig präktig inför människor.
Gud har redan sett i våra hjärtan hurudan vår bön borde vara. Om vi vill komma med en rätt bön inför honom gäller det alltså för oss att stanna upp och bli ärliga med både Gud och oss själva. Det är i den ärligheten som livlinan hittas. Då ett hjärta är ödmjukt inför Gud är det också möjligt för Gud att göra sitt verk i den människans liv. Kyrkans tradition har ända sedan Jesu tid varit att be “ske din vilja”, och vi kan lära oss av Herren själv vad det innebär att vara ärlig inför Gud. Då Jesus ber i Getsemane är det en bön som tar in hela hans mänsklighet. “Om det är möjligt att göra annorlunda, så låt det då bli så, Gud, men över allt, ske din vilja.” Där ser vi hur Herren själv agerar på det sätt som Han lär oss att göra i dagens evangelium. Han söker avskildheten, han kommer med ödmjukhet och ärlighet inför sin Fader, men samtidigt bekänner Han Faderns allmakt och ber att Guds vilja skall ske framom allt.
Det är i en sådan ödmjukhet som verkligt hopp kan slå rot: en ödmjukhet som tar avstamp i vårt verkliga tillstånd, där våra blandade motiv och ohälsosamma mått på framgång blandas med en längtan efter mera av Gud. Men Gud är nådig med oss, Han ser i våra hjärtan och för själv vår talan. Hans Ande ber för oss och lär oss att be tillsammans med Honom. Och så, allt mer, kan vi lära oss att tillsammans med Jesus be: “Ske din vilja.”