Första läsningen
Ps. 31:20-23
Stor är din godhet,
som du sparat åt dina trogna
och som du ger i allas åsyn
åt dem som tar sin tillflykt till dig.
Du håller dem gömda hos dig
undan människors ränker,
du bevarar dem i ditt hägn
undan elaka tungor.
Lovad vare Herren,
ty han var förunderligt god mot mig
i nödens tid.
Jag greps av oro och sade:
Jag är bortstött från dig.
Men du hörde hur jag bönföll dig,
hur jag ropade till dig om hjälp.
Andra läsningen
2 Kor. 5:15-21
Kristus har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.
Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.
Evangelium
Joh. 20:11-18
Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.
Predikan
Församlingen lever i gemenskap med den Uppståndne.
Vi vet att var och som tror, att var och som blivit döpt, lever i gemenskap med Gud. Det är en grundläggande övertygelse för kyrkan och en lära som kristna teologer bundit sig vid genom århundradena.
Men samtidigt tror jag att många av oss kan känna igen sig i det uttalande som Maria från Magdala utropar i dagens evangelietext: “De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” Ja, fastän hon vänder sig om för att se Jesus rakt i ansiktet, så förstår hon inte att det är Han. Den uppståndne Kristus undflyr henne för en stund. Han är något annat än hon väntar sig, det är ett mysterium för henne och det förblir ett mysterium också för oss. Och jag vill hävda att det är gott så.
Paulus talar i andra läsningen om hur han tidigare, före han kom till tro, betraktade Jesus på mänskligt vis. Hur han med världens tolkningsnycklar och metoder försökte fånga in Jesus och placera Honom i en lämplig låda. Men det gick inte. Fastän han tidigare försökte uppfatta Kristus på det sättet så gör han det inte längre. Nu är han, Paulus, i Kristus – något nytt har kommit.
Ibland då vi möter motgång i livet så ställer vi frågor om vad Gud vill med allt det som vi går igenom. Vi grips av oro och kan känna oss bortstötta från Gud. Psalmisten har också den erfarenheten, men han har också vissheten att Gud har hört hans rop.
Det är någonstans i spänningen mellan dessa tankar som jag vill predika idag. Vi vet att vi har gemenskap med Gud, ändå känner vi inte alltid igen Honom fastän han står rakt framför ansiktet på oss och ibland kan det till och med i vår bön kännas som att Gud stött oss bort från Honom.
Paulus talar om att “Gud försonade hela världen med sig genom Kristus”. Det är så klart efter den händelsen som vi möter Maria från Magdala vid graven. Ett av påskens mysterier är det sätt på vilket Gud väljer att utföra sin frälsningsplan. Genom korset, genom graven och uppståndelsen. Och som vi märker idag tar mysterierna inte slut där. Den uppståndne Kristus uppstår i en härlighet som gör det svårt för Hans medvandrare att förstå vem Han är. Han måste ge sig till känna för att de ska kunna tro. Kanske är det också ett mått av det oförväntade som spelar in. Om någon läggs i en grav, så förväntar man sig inte att finna graven tom. Som Maria säger: “De har flyttat bort min Herre”. Kanske är förvåningen över att den som skulle vara död plötsligt är i liv värd att betänka i den förvirring som ofta uppstår kring Jesus i Hans härlighet.
En liknande förvirring tror jag vi ofta genomlever då vi känner att Gud stött bort oss. I vår nöd kan det vara svårt att känna att Gud går med oss. Jag tror att lika som Maria inte känner igen Jesus då Han möter henne, så kan det vara svårt för oss att se när vi möter Herrens ansikte. Ja, en del av utmaningen är antagligen att vi inte förväntar oss att se Herrens ansikte i lidandet. Men vår Gud är korsfäst. Det finns inget lidande som Han inte mött, ingen sorg som Han inte känt. Ja, jag går så långt att jag påstår att för varje erfarenhet av lidande som vi har i denna tid så kommer vi närmare den korsfäste, om vi tillåter oss. Världshistoriens avgörande skeende är ett lidande som vänds i seger. Men vägen till den segern är inte förbi lidandet, utan genom det. Det är inte en väg som går förbi graven, utan genom den. Ju närmare vi kommer korset, desto närmare är vi den korsfäste, desto närmare är vi den uppståndne – om vi bara låter Honom vara nära där. Gud finns i lidandet och i våra kyrkor har vi rest kors för att påminna oss om det.
Det betyder så klart inte att Gud skulle önska lidande för oss eller att Gud skulle sända lidandet. Däremot betyder det att där som ondskan är, där som synden får konsekvenser i våra liv, där är också Jesus. Den korsfäste Kristus vandrar med oss i allt. Han är den som känner vår förvirring, han är den som delar våra sorger, han är den som lider våra smärtor.
“Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.” (Jes 53:4ff)
Det är här Jesus möter oss. Detta är hur långt Han är beredd att gå. Detta är hur stor Faderns kärlek är för sina barn: att Han bär våra smärtor, att Han lider våra plågor, att Han föraktas. Men det är inte utan hopp. Han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Det finns en riktning till detta lidande och det är uppståndelsen.
Den berättelse som vi hörde idag, om hur Maria till först inte kände igen Jesus, visar på hur förvirrade vi lätt blir i vår sorg och vårt lidande. Det är en naturlig reaktion och tydligen också en som Jesus har förståelse för. Han har ju ändå genomlevt och förstått vad det mänskliga livet handlar om. Det finns något i att hon talar med änglar, och med Jesus själv, utan att förstå det, som tröstar mig. Så ofta känns det som att Guds ageranden går förbi en utan att man har en aning om det. Men samtidigt bygger det ju upp på något vis. Jag är säker att Marias sorg inte var målsättningen för Jesu korsfästelse, men då hon nu var i sorgen, så mötte Jesus henne där.
Jag tror vi kan lära något avgörande om det kristna livet i detta skeende. En kvinna som möter änglar, ja Herren själv, utan att inse det. Varför inser hon inte vad hon är med om? Antagligen för att hon är så insvept i livet, i det mänskliga, bristfälliga perspektivet på tillvaron. Det är först när Herren talar hennes namn som hennes ögon öppnas. Och så får hon erfara den gemenskap som hon redan innan hade.
Här tror jag ligger en central insikt för denna helg. Kristus är uppstånden och han vandrar med oss. Han sänder sina änglar att beskydda oss. Men allt för ofta är vi så insvepta i våra liv att vi inte förstår det. Och ibland får vi nåden att Herren talar våra namn, påminner oss om sin närvaro. Ibland får vi nåden att kunna stilla oss och ta tid för bön och reflektion, så att vi kan se hur Gud agerar i våra liv. Och ibland, som Maria, fastän vi går dit vi tror att Herren skall vara, så möter vi bara än mera förvirring.
Men något nytt har kommit. Kristus har tagit på sig syndens konsekvenser och Han, som är dödens besegrare, talar våra namn. Han bjuder oss att se. Att lämna bort det gamla, att lita på att Han hör vår bön och att Han vandrar med oss. Så kommer det nya, bit för bit, då vi lyssnar till Hans röst och likt Maria bekänner Honom som Mästare. Och en dag skall vi få se klart, då det nya har kommit helt och fullt, men fram till det får vi leva i förtröstan att Jesus går med oss. Vi får tro, tillsammans med psalmisten, att Gud är god mot oss nödens tid.