Om att samarbeta med Jesus – Femtonde söndagen efter pingst – Terjärv och Kronoby kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
3 årgången
Neh. 8:5-10

Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Andra läsningen
3 årgången
1 Thess. 5:16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Evangelium
3 årgången
Matt. 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Predikan
Jag måste visa er ett ok. För det har visat sig att de flesta numera inte vet vad det är. Det har till och med visat sig att då man läser denna text högt, till och med i kretsar där de flesta är religiösa, så kan det hända att man läser “o.k.” istället för “ok” då man kommer till detta ställe, som vi just hörde.

[Jag hade en bild med mig] Såhär ser det ut. Oket är det som är mellan de två dragdjuren. Det gör livet lättare för djuren, då två kan dela på bördan. Det är med detta för ögonen som vi ska tänka lite på det här med tacksamhet i det kristna livet.

Jesus säger att hans ok är skonsamt, att hans börda är lätt för oss. Och vilket är det oket? Det är att lära av honom. Så får vi vila för vår själ.

Nu kom det ett svårt ord igen. Själ. Vet ni vad det står i grekiskan, som är det språk den här texten ursprungligen kommer från? “Psyche”. Vi talar alltså inte om någon slags osynligt spöke som vi har inuti oss, utan om vårt psyche. Samma ord som i psykologi. Det som ska få vila är alltså vår erfarenhet av hela livet. Det är vad psyket handlar om, hur vi känner och tänker kring saker. Hur vi förstår saker. Hur vi reagerar då något händer och vad vi lämnar och fundera på efter att det hänt. Jesus erbjuder vila för våra själar, våra psyche.

Hur ska det här gå till?

Har någon av er någonsin tränat ett djur, så att ni har haft andra djur av samma sort på plats? Själv har jag ingen förstahandserfarenhet eftersom jag lider av allergier och inte gör klokt i att ha för mycket med djur att göra. Men såpass mycket vet jag att om du sätter ett otränat djur i ok med ett annat, vare sig det är en hund eller en häst, så tenderar det otränade djuret göra allt för mycket arbete, drar iväg med hela lasset. Eller kanske fallerar det åt andra hållet och går i panik och låser sig så att ingenting blir gjort.

Det tränade djuret står bredvid och funderar vad som går genom huvudet på det nya djuret. Men efter en tid utvecklas ett samarbete mellan de två djuren som är i ok med varandra. Och då blir bördan enklare för dem båda.

Jesus säger att vi får dela ok med honom och lära av honom. Och på det viset, då vi lär oss av honom, ska vårt sätt att handskas med livet, våra tankar och våra känslor, hitta nya banor. Banor som vi mår bra av och blir gladare av. Jesus erbjuder oss något som är lätt och skonsamt, då det gäller vårt samarbete med honom i denna värld och i våra liv.

Och liksom vårt psyke följer oss varje stund, så har vi också i varje stund möjlighet att gå i ok med Jesus. Det handlar om att det vi gör idag och det vi gör imorgon går att göra tillsammans med Jesus. Vi kan lära oss av honom hur vi ska ta oss an vår vardag.

Vad är då exempel på hur det kan se ut? Det är att lära sig av Jesus att göra det som han gjorde på samma sätt som han gjorde det. Det betyder att då Jesus säger att vi ska älska varandra, så funderar vi och frågar av honom hur vi kan göra det bäst, och skrider sedan till verket. Och därför är det viktigt att vi kan våra biblar, förstår hur saker hänger ihop och kan hjälpa varandra att förstå hur det lönar sig att leva här i världen. För Jesus lär oss väldigt mycket om hur man kan klara sig ur kniviga situationer eller jobbiga omständigheter.

I det riktigt konkreta handlar det om hur vi kan vara vänliga med varandra i skolan, hur det kan bli rättvist för alla, hur vi kan ha det bra hemma eller på jobbet. Det är frågor som Jesu undervisning om att älska sin nästa handlar om.

Och det som gör dagens evangelium till ett gott budskap är just det att det är vilsamt och bra för oss att leva i kärlek till varandra och att Jesus vill lära oss och dela vardagen med oss. Och fastän det inte alltid går som vi hade tänkt eller vi gör bort oss på något sätt, så erbjuder Jesus sin hjälp och att lära oss hur vi ska tänka framöver.

Sanning och nåd – Trettonde söndagen efter pingst – Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
2 Kung. 5:1-15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”

Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”

Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

 

Andra läsningen
Apg. 3:1-10

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

 

Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

 

Predikan

Någon kanske undrar på de något ampra ordvalet i dagens predikopsalm (158:5-). Jag kunde inte låta bli att föreslå den åt kantorn då jag såg fariséernas attityd i dagens evangelium. Man kan ju såklart inte klandra fariséerna för att inte akta Guds lag. Men man kan ju fundera om de har tagit till sig lagens syfte och mål på ett sunt sätt. Förra söndagen hörde vi om hur de skriftlärda tolkade lagen och använde sin makt för att göra livet tyngre för andra, istället för att ta en tjänares roll.

Den andra versen vi sjöng, vers sex, talade om ondskans makter som bjuder ut läror. Tankarna kanske först går till någon slags organiserade grupper med fastställda läror. Men i denna tid fungerar ju inte saker längre så. Istället kan vi konstatera att var och en formulerar sin egen övertygelse. Tar del i läror av noggrant valda sk influencers. Dvs man lever i sin lilla filterbubbla och tar del i de tankar och idéer som frodas inom dem. Så ser vi också att någon som tidigare inte hade kunnat nå ut med sitt budskap, sin lära, nu kan få stort inflytande över samhället. Det är en ypperlig grogrund för alternativa sanningar av olika slag och i sina farligaste former tar det sig uttryck i extremism som inskränker på andras frihet och trygghet. Bland annat talibanerna, som idag har makten i Afghanistan, lär ha överlevt på grund av att ett väldigt decentraliserat styre numera är möjligt. Den som vill ta del i deras tankar och värderingar kan enkelt göra det på internet  – och då man väl börjat intressera sig för det så ger programmen tillbaka mera rekommendationer på samma tema. Förrän man vet om det har alternativet blivit sanning.

Jag ska lämna psalmen nu, för en stund iaf, men konstaterar som övergång det som vers sju säger, att det är i Kristi, och följaktligen också kyrkans, intresse att vi har kraft och vishet att se skillnad på verklig sanning och det som ger sken av att vara sanning.

Det är något sådant som fariséerna igen hamnar ut för i mötet med Jesus. Fariséerna hävdar sin egen klarsyn och därför, säger Jesus, står deras synd kvar. Mekanismen ter sig enkel. Om du inbillar dig att du kan allt, förstår allt och vet bäst – då har du låtit dig snärjas och synden har bundit dig. Däremot, om du är öppen för att Gud kan verka på sätt som du inte väntar dig, om du är öppen för att lära dig och att omvärdera dina ståndpunkter. Då är du inte bunden vid din osanning, din synd, utan kan bli fri från den. Man kan vara blind utan att det är någons fel. Man kan lida av synd, som man inte valt för sig själv. Man kan hålla övertygelser för att man är så långt indragen i sin bubbla att man inte ens kan underhålla alternativen. Sanningens utmaning är att hålla de olika perspektiven framför sig.

Naamans helande kom ju på samma vis. Han hade föreställt sig något spektakulärt, men Guds helande låg i det enkla. Närheten till fariséerna är påtaglig: skall detta vara hur Guds frälsning ser ut? Vi vägrar tro det! Men vid närmare reflektion och lite hjälp från goda vänner hittar Naaman rätt och blir fri från sin sjukdom.

I texten från Apostlagärningarna tar vi också del i en berättelse om en man som får något annat än han väntar sig. Han tiggde pengar, men fick ett helande. Här kommer jag tillbaka till predikopsalmen för att försöka förstå detta med helandet. Vi har ju en stark tendens att vilja göra saker enkla att förstå, ta ner det till enkla kategorier. Med helandet är det svårt. Genom skrifterna finns inget spår av någon förklaring till vem som blir helad och varför eller på vilket sätt. Det går inte att förklara dessa händelser. Då klingar predikopsalmens “Nu vill förnuftet mästra Gud” som en sund påminnelse om att Gud inte låter sig fångas av oss. Per definition är Gud den som är utöver oss. Han själv och hans gärningar låter sig inte förklaras.

Som kristna kommer vi ju tillbaka till Jesus med dessa frågor. Både den personliga frågan om det vi hade önskat från Gud, men inte fick. Och med den allmänna frågan om varför ondskan så påtagligt får makt i vår värld. Då brukar jag själv tänka att den kristna tron inte främst är ett utstuderat lärosystem, även om vi har ett sådant också, utan en berättelse om mänskligheten och hur Gud agerat i historien. Vi tror inte i första hand på våra tydligt postulerade teser, utan på den Gud som Bibeln uppenbarar för oss. Och vilken är formen för den uppenbarelsen? Jo, där är historia, dikt, liknelser, bilder – det är ett helt bibliotek av material. Men dessa berättelser talar samstämmigt om en Gud som bryr sig om sin skapelse. Som lyssnar till de förtryckta och de fattiga, som sörjer över och möter de sjuka, som inte vill se någon gå förlorad.

Det är i berättelsen som vi kommer närmast något slags svar på de svåra frågorna vi bär på, inte i någon noggrant övervägd förklaring. Och vad är berättelsens kärna? Jo, Gud själv som blir människa. I Jesus Kristus ser vi ett klimax på den berättelse som vi själva är del i. Genom Gamla testamentet ser vi hur Gud räddar och förbarmar sig över sitt folk. I Jesus ser vi hur det förbarmandet sträcks ut mot världen. Och idag, genom den Helige Ande, är kyrkan världsvid, allmännelig, en gemenskap av förlåtna syndare. Och i världens brustenhet har kyrkan inte fått många enkla svar att förvalta. Däremot har vi fått en berättelse om en Gud som så älskar sin skapelse att han blir del av den. En Gud som gjorde sig känd som helare och frälsare. Men främst, en Gud som ville bli människa, så att människan skulle förstå att han inte är långt borta från oss ens i vårt lidande.

Så är korset vår tröst och uppståndelsen vårt hopp. För Jesus, människan, lider alla sjukdomar och bär alla sorger. Och Jesus, människan, uppstår, kroppsligen, till ett nytt himmelskt liv, så att vi skulle kunna ha hopp om detsamma. Hopp om ett liv där döden, sjukdomen och sorgen är besegrad.

Så säger han att han är världens ljus, för att direkt efter det öppna ögonen på en som levt i mörker. Och så får vi alla se – att det finns hopp, att det finns förlåtelse, att det finns helande, i många olika bemärkelser. Och Jesus förblir hos oss genom allt i livet. Det är det som är orsaken till att vi prisar honom och gläds i honom, så som vi också kommer att sjunga i kollektpsalmen. (71)

Pröva dig själv! – Tolfte söndagen efter pingst – Nedervetil och Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 2:12-18

Herren Sebaot har bestämt en dag
med dom över allt som är övermodigt
och stolt,
över allt som skjuter i höjden och yvs,
över alla Libanons cedrar,
de höga och mäktiga,
och alla Bashans ekar,
över alla höga berg
och alla mäktiga höjder,
över alla stolta torn
och alla branta murar,
över alla långfärdsskepp
och alla praktfulla fartyg.
Då skall människans stolthet kuvas,
hennes högmod kväsas.
Herren ensam triumferar
den dagen.
Avgudarna skall utplånas.

Andra läsningen
1 Joh. 1:8-2:2

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss.
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.

Evangelium
Matt. 23:1-12

Jesus talade till folket och sina lärjungar och sade: ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan
Jesus går hårt åt folkets ledare i dagens text. Varför? För att deras självrannsakan brister. De har inte tänkt på varför de gör vad de gör och vad slutresultatet blir. De har klätt sig i sina vackraste kläder, krävt att bli vidtalade med sina fina titlar och gjort sken av att vara bättre än andra. Alla har ju så klart genomskådat det för länge sedan, men den som har makt: vare sig genom ställning, härkomst eller tillgångar, den behöver man vara aktsam med. “Det är nog enklast att bara låta dem hållas.”

Den som lever på det sättet är sällan en stor glädje att leva med och inte heller ger det någon särskilt stor glädje att åt en själv att leva så. Jesus säger att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd, medan den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad. Det vill säga – om vi bygger våra liv på föreställningar om vår egen präktighet och fasader istället för kärlek och sanning, då kommer våra liv att se ut därefter. Kanske uppfyller vi någon slags mänsklig måttstock på framgång, men känner ändå att något avgörande saknas.

Att pröva sig själv är ju inte att vara hård med sig själv. Men det är att vara ärlig. Den som genomgår en svår period i livet behöver ofta vara aktsam i sin självprövning. Att pröva sig själv sker i kärlek och ömhet – inte så att man dömer sig själv. Utgångsläget för all prövning är sanningen, den som kyrkan bekänner att ytterst är förkroppsligad i Herren Jesus. Det vill säga en sanning som präglas av nåd och kärlek. Trons bild av det sanna kan aldrig skiljas från kärleken eller nåden.

Vi behöver pröva oss, rannsaka oss, om vi längtar efter sanna, kärleksfulla och goda liv. För sådana byggs inte på lögn och manipulation. Inte heller byggs sådana liv på vackra kläder eller ärevördiga titlar. Det handlar om något mera meningsfullt än så.

Den ödmjukhet som Jesus talar om i dagens evangelium handlar om ärlighet och självinsikt. Ingen av oss kan säga att vi aldrig gör fel eller att vi aldrig misstar oss. Däremot kan de främsta bland oss nog erkänna då de gjort bort sig. Det är inte alltid lätt, men för det godas skull behöver vi lära oss det.

Men evangelierna erbjuder oss en berättelse utöver vad vi behöver kunna. Nämligen den om vad Gud kan göra. Jesus kommer inte för att bli tjänad, utan för att tjäna. Han möter människor i deras svårigheter, han helar och uppmuntrar, han ger bröd åt de fattiga och råd åt dem som söker vishet. Därför gläder sig folket han möter. Han ger dem allt det som de skriftlärda inte lyckas med – för att han tjänar istället för att kräva att bli tjänad. Han går inte fram med en dold agenda att bli uppskattad och upphöjd, han väljer inte vem han umgås med i rädsla för hur det ska se ut och inte heller fattar han livsbeslut utgående från vilken image han får av det. Istället går han ut bland folket och tjänar, allihopa, var och en. Han tar in hos tullindrivare och låter prostituerade röra vid honom. Han erbjuder nåd.

Och det borde utmana oss. Vi som lever idag hör till de första generationerna av människor som måste ta olika minoriteter på allvar. Det är inte länge sedan som kvinnor inte ens fick rösta i val i detta land, det var 1906 som det blev lagligt. Slaveriet är till stor del utrotat enligt allmän åsikt, men samtidigt rapporterar FN om direkt slavhandel i Libyen. Och i Mauretanien uppskattas ännu omkring 20% av befolkningen vara förslavad – till stor del på grund av ras. I Finland blev diskriminering på grund av sexuell läggning olagligt så sent som 1995.

Då det kommer till oss själva så är det så lätt att låtsas som att allt är bra. Som att vi nog har allt under kontroll. Men vad händer om vi prövar oss själva? Vill vi verkligen ta t.ex. en sådan befolkningsgrupp som romernas rättigheter på allvar? Det var 1995 som de fick en tryggad ställning i vårt land – fastän de bott här i över 500 år, fastän de deltagit i försvaret av vårt land under krigen.

Kärlekens utmaning för oss är att inte förbli blinda för att det finns sådana bland oss som inte ges samma möjligheter som vi själva. Vår självrannsakan behöver söka efter blinda fläckar som dessa, om vi vill sträva efter liv i verklig kärlek. Annars riskerar det gå för oss som för fariseerna, att vi fortsätter klappa oss själva på axeln medan vi tillåter en grupp människor leva under ett tyst förtryck. Nu menar jag ju inte att alla ska gå ut och bli kämpar för romernas sak. Men det tål reflekteras över om det är så att vi binder, liksom fariseerna, tunga bördor som vi lägger på olika minoriteters axlar, på grund av vår rädsla för deras olikhet eller för vår egen ställning.

Och romerna är så klart inte den enda minoritetsgruppen vi har i vårt land. Vi har invandrare av många slag, minoriteter av religiösa slag, sådana som inte känner att de passar in i traditionella roller vad gäller sexualitet eller samliv. Vi som hör till majoriteten märker säkert snabbt då vi rannsakar oss själva och vårt agerande att det inte alltid är lätt att leva i kärlek till dem.

I allt detta söker lärjungen råd och vägledning hos Kristus. Vi ska inte låtsas som att det inte finns något problem. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Men vi ska inte heller låta problemen kvarstå. Synder ska bekännas. Kristus är nådig och god mot oss. Dessutom kallar han oss att som hans lärjungar hitta bättre sätt att leva då vi går ut i världen från denna gudstjänst. I Jesu namn och i hans kraft är det som församlingen går. Inte för att vi själva är så präktiga, men för att vi genom nåden kan vara ärliga med det vi ännu brister i. Det är en sådan ödmjukhet som leder till att Guds rike går framåt och människors liv kan förvandlas till det bättre genom Guds kärlek.

Om att inte döma – Femte söndagen efter Pingst – Kronoby och Nedervetil kyrkor

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Job 35:1-8

Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

Andra läsningen
Rom. 14:13-19

Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Evangelium
Luk. 13:1-5

Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Predikan
En viktig moralisk princip i den kristna tron är att inte döma. Det hänger samman med att vi tror att den yttersta domen är i Guds händer och att det är det enda sättet som verklig rättvisa kan uppstå. Som begränsade varelser har vi människor inte möjligheten att kunna veta allt för att fälla en rättvis dom.

Det handlar om att låta Gud vara Gud och människa vara människa. Genom tron lär vi oss att världen inte är rättvis. Vissa föds till svåra omständigheter, vissa till lidande, andra till rikedom, de flesta till ganska vanliga liv. Men fastän världen inte är rättvis, så är vår lott inte ond. Vi bekänner en Gud som ger sig till känna åt oss, som vår broder och som vår vän. I Jesus ser vi att Gud inte skyr våra omständigheter, utan istället väljer att dela dem. Det är en sådan klippa tron byggs på. Oberoende av vad som händer omkring oss kan vi stå trygga i den kärlek som Kristus visat oss.

Det är något sådant som dagens evangelium talar om. Här beskrivs två olyckliga skeenden. Det första, det något kryptiskt skrivna: ” om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur” och det andra om ett torn som rasat och orsakat någons död. Tornet känner inte annan historieskrivning till, men det kan antas vara ett torn i Jerusalems stadsmur. Galileerna som nämns har högst antagligen varit en grupp som av någon orsak retat Pilatus – möjligen genom sin politiska agenda – så att han lät avrätta dem i samband med att de förrättade offer under någon högtid.

Den kristna tron håller sig inte till en sådan lära att dessa som dött på detta vis skulle få skylla sig själv. Ända sedan Noas dagar har Gud lovat att aldrig mera utplåna mänskligheten (1 Mos 8:21). Så varken krig eller olyckor eller globala pandemier är något som Gud orsakar. Däremot är han nära oss då sådant händer. Aldrig långt borta. Det är det budskap vi har i Kristus.

Det är också på det sättet som vi erbjuds kraft att utstå motgångarna. Kraft att inte låta vår vrede eller vårt förakt leda oss in på dömandets väg. Istället erbjuds vi kraft till omvändelse, till att låta vreden stilla sig och kärleken till medmänniskan väckas. Vi behöver inte döma, domen är Guds.

Det betyder ju inte att vi inte får vidtala det som är fel eller tillrättavisa. Sådant behöver vi alla ibland utsättas för. Det är ändå en stor skillnad mellan att bli tillrättavisad i kärlek och att bli dömd i förakt eller bitterhet. Ofta förkläs våra dömande ord med idéer om att vi “bara säger som det är” eller att “någon behöver säga det”. Men direkt vi behöver ta till sådana uttryck så anar vi redan att det vi ämnar göra saknar kärlek.

Det går alltid att ta upp en annans handlingar på sätt som inte trycker ner den eller förminskar den. I andra årgångens texter för denna söndag hittar vi kvinnan som ertappats i äktenskapsbrott. De skriftlärda försöker få Jesus att fälla en dom över henne, men istället säger han till de skriftlärda att den som är utan synd ska kasta den första stenen. Jesus väljer en väg framåt ur den beklämmande situation han hamnat i där han visar sin kärlek till kvinnan. Men han tillrättavisar henne också: “Gå nu, och synda inte mera.”

Det är en sådan kärleks vishet som vi uppmuntras bygga våra liv på. Inte på det tvära och hårda, utan på en tro som enar oss alla. Enhet innebär ju inte att vi är enighet, utan det betyder att vi hör samman i kärlek trots våra olikheter. Vi strävar efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen, skriver Paulus.

Det kristna livets mål är att bli en sådan människa som kan ha rätt utan att bli svår att leva med. Vi känner allt för många fall där någon haft rätt, men sättet som ärendet förts fram egentligen bara har gjort det svårare att komma vidare i rätt riktning. Kristus visar oss en väg som inte spelar ut sanning mot ödmjukhet eller kärlek – utan som istället förenar dessa.

Därför, som Jesu lärjungar, gör vi gott i att regelbundet tänka på det sinnelag som finns hos honom. Vad såg Jesus i äktenskapsbryterskan som de skriftlärda inte såg? Kan det vara så enkelt att han sökte en kärleksfull väg framåt?

Jesus säger i dagens evangelium att den som inte omvänder sig kommer att mista livet, liksom de som utsattes för mord och olycka. Läst snabbt känns det kanske som ett hot om att Gud ska slå ner oss. Men jag tror inte det är tanken här. Tanken här är att säga att vi kan förlora livet redan medan vi lever det, om vi inte omvänder oss.

Om vi inte lär känna Gud och hans vilja riskerar vi istället bygga våra liv på ett sätt som leder till rädsla och förakt. Och då är steget nära till hatet och till dömandet. Då är det också nära till hands att tänka att den som råkar ut för en olycka får skylla sig själv.

Den väg som Jesus erbjuder, omvändelsens väg, leder istället till trygghet, tålamod, kärlek och frid. Här finns inte behovet att trycka ner andra eller hävda sin rätt. Istället finns här en stabil grund att stå på då världen rasar omkring oss. Här finns en livsattityd som gör det möjligt att välsigna till och med sin fiende. Här finns en barmhärtighet som växer ur vår egen frid, den som vi tagit emot från Gud. Och det är då som vi också kan låta bli att döma. Våra domar kommer så ofta från en plats av att behöva kontrollera och manipulera vår omgivning. “Om jag sätter honom på stället så får jag slut på det här.” Men domen är Guds, för ett sådant maktmedel är för svårt att använda rätt för begränsade varelser som vi.

Vi kan alltså, som kristna, hitta sätt att tänka kring våra liv som befriar oss från behovet att döma. Då Jesus mötte svåra situationer sökte han inte det lätta, utan det rätta. Och han visar för oss, ytterst på korset, att kärlekens väg är den rätta vägen. En väg som handlar om att vi ibland måste dö tillsammans med honom, för att kunna få del i hans liv. En väg som inte präglas av rädsla eller förakt, utan av Guds kärlek så som den är demonstrerad i Jesu död och uppståndelse. En väg där vi, fria från rädslan, inte behöver ta domen i våra egna händer, utan kan låta den vara i Guds händer istället: där den hör hemma.

Det nya livets väg – Midsommardagen – Sommarhemmet i Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 45:8-12

Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.

Andra läsningen
Apg. 19:1-6

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan
Det finns ett genomgående motiv i alla tre läsningar idag. Det är vattnet. Vattnet är en källa till liv. Läsningen ur Jesaja börjar med en önskan, en bön, om att det ska flöda från himlarna. Vi är vana att tänka att det handlar om regn. Det för med sig liv.

Paulus talar om dopet, vilket ju tydligt anknyter till vattnet. Också genom dopet får lärjungarna Paulus möter ett nytt liv. Den Helige Ande kommer över dem.

Och Johannes, han kommer ju att döpa i vatten. Ett renande dop, med en mycket stark symbolisk laddning. Johannes skulle komma att verka på den östra sidan av Jordanfloden, i samma trakter som Elia innan honom verkade. Men också vid den strand av jordanfloden som folket skulle ha kommit till då de återvände från fångenskapen i Babylon.

Vi har alltså många bilder som lever parallellt i dessa texter, många symboliska skeenden som pekar på något större. Själva evangelietexten innehåller också en väldigt viktig symbolisk handling, nämligen namngivningen. Johannes betyder Gud är nådig. Och den som bekräftar namnet är Sakarias, hans far, som blivit stum genom Herrens hand, på grund av sin otro. Namnet är ett vittnesbörd både för folket och för honom själv.

Men det finns ytterligare ett lager av symbolik i namnet. Folket förväntade sig ett namn ur släkten. Det var ju så att Sakarias tjänade i templet och förmodligen hans far innan det och hans far innan det. Det ligger alltså nära till att Johannes också skulle tjäna i templet och bära ett namn av någon som gjort det innan honom. Men det blir inte så. Och jag tänker mig att det ändå måste ha funnits en viss friktion kring beslutet att välja ett helt annat namn än vad traditionen krävde, fastän Gud själv hade låtit upenbara det för honom. För det är inte lätt att bryta med traditioner, särskilt inte om man själv är den som har till sitt arbete att upprätthålla dem.

Men Johannes fick sitt eget namn. För han skulle gå sin egen väg. Och den väg han gick förberedde Kristi ankomst. Den väg han gick fick människorna att rikta sina förväntningar till Gud. Det är som då man väntar på regnet, i detta fall ett regn från himlarna. Eller som då man kommer hem igen efter en lång tid och börjar bli mer och mer säker på de trakter man befinner sig i.  Johannes banar väg. Han riktar människors uppmärksamhet tillbaka till vad Gud håller på att göra. Han gör det möjligt för ett nytt slags liv att komma i världen. Folket gjorde rätt i att förundra sig och fråga: “Vad skall det inte bli av detta barn?”

Johannes dop, förmodligen då utfört från den östra sidan av Jordanfloden, vittnar också om vilken slags omvändelse dopet handlar om. Bilden av att komma tillbaka från exilen, till det land som Gud lovat åt ens fäder, talar starkt om att Johannes förstår sig själv göra Guds arbete med att leda folket tillbaka på den väg som Gud tänkt. Här ekar inte bara återkomsten från Babylon, utan också Israels folks tidigare överfarter: räddningen genom vattnet vid Röda havet, då de lämnade Egypten och då folket gick över Jordan i Josuas bok. Allting pekar på att något nu är i görningen, Guds löften ska gå i uppfyllelse.

Och det är i detta skede som vi kan börja ta detta rika bildspråk och vända det mot vår egen vandring. Efter Johannes namngivning vittnar Sakarias om att Gud ska ge oss ljus i mörkret och föra in våra fötter på fredens väg. Och Johannes vittnar om den som ger oss det ljuset och vandrar med oss på den vägen. Tänk på alla dessa antydningar som finns i dagens läsningar: Bilden av att komma hem från exilen, kanske från fångenskap eller kanske som den förlorade sonen. Behöver du idag komma hem? Bilden av att bli tvättad ren i vattnet – behöver du den renheten i ditt liv? Bilden av att gå den väg just du ska gå, utan att bli bunden av vad som varit – behöver du den friheten? Eller bilden av att kunna förtrösta på Gud oberoende av omständighet, för att hans löften går att lita på – behöver du den tryggheten?

I vår kyrka har vi bevarat dopet i den treenige Gudens namn, som ett sätt att förmedla alla dessa bilder genom ett sakrament, en helig handling, som vi gör på Jesu befallning. Luther lär oss att vi varje dag ska iklä oss det dopet. Vi ska påminna oss om allt vad det innebär. För det betyder för oss ljus i mörker, frihet att göra vad som är Guds vilja och förtröstan på Guds löften. Det är sådant som det livigvande vattnet är. Det är inte bara “att vi en gång blev döpta” utan det är en verksam kraft för den som vill tro det. För den som vill tänka kring vad det innebär. Det handlar om att gå ner i vattnet på ett sätt och komma upp på ett annat. Och vi kan vara helt säkra att Gud alltid ser till oss i nåd. Genom dopets verkan är vi rena i Guds ögon. Men, dopet kan också vara en inspiration för oss i vår vardag. Att lämna det gamla bakom oss och stiga in i det nya. Och alla dessa bilder som jag lyft fram idag talar om hur det kan se ut.

Då blir det just om Jesus säger i dop- och missionsbefallningen. Först döper vi i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och sedan lär vi oss att hålla alla de bud han gett oss. För han vandrar med oss. Han styr våra fötter på fredens väg. Han ger oss av sin Andes kraft och ger oss nytt liv. Ett liv som inte är bundet av mörkret, inte av det förflutna, inte av vår orenhet – för allt det ger han oss genom tron och genom dopet. Utmaningen för oss är, lika som för Sakarias, att våga tro det på ett sådant sätt att vi också kan leva. Och det kan finnas fallgropar eller hinder också på den vägen i tron, men jag sparar dem till en annan predikan. Det viktiga idag är det som Johannes vittnar om, att något nytt är på väg. Ett liv från ovan som inte kan hindras. Rättfärdighet strömmar från himlen och slår ut i blom på jorden. Frälsningen är här.

Var är ditt hjärta fäst? – Andra söndagen efter pingst – Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Ordspr. 30:7-9
Två saker ber jag dig om,
neka mig dem aldrig till min död:
håll falskhet och lögn ifrån mig,
och gör mig varken fattig eller rik.
Ge mig bara mitt beskärda bröd,
gör mig varken så mätt att jag förnekar dig
och säger: ”Vem är Herren?”
eller så utblottad att jag stjäl
och kränker min Guds namn.

Andra läsningen
1 Tim. 6:6-12
Visst ger religionen god lön om man nöjer sig med det nödvändiga, för tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.

Evangelium
Matt. 16:24-27
Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.”

Predikan
Risken är att dagens evangelium kommer med så stora ord att vi liksom bara låter det välla över oss istället för att ta emot det.

Hur skulle vi läsa detta om vi inte hade våra andliga glasögon på? Om ni i en ledare i tidningen skulle möta citatet som vi just hörde: “Vad hjälper det att vinna hela världen om du måste betala med ditt liv?” Våra tankar kanske skulle gå till frågor om hur vi använder vår tid: Får familjen det av mig som de borde? Lever jag i enlighet med mina värderingar och drömmar? Vad signalerar mitt liv egentligen att är viktigt för mig?

Jag tror det är sunt att komma till dagens texter först ur det perspektivet – därför att vi så ofta liksom “förandligar” texter som dagens. För vet ni vad budskapet i dem är, i enkelhet? Jo, att det gör en skillnad hur vi väljer att leva. Det gör en skillnad för oss, det gör en skillnad för vår medmänniska och det gör en skillnad för Gud. För det är våra konkreta gärningar som formar oss, som visar vad vi går för, som skvallrar om var våra hjärtan verkligen är förankrade.

Därför talar dagens texter om pengar.

Det är ju lite känsligt, det här med pengar. Det är något många av oss är väldigt obekväma att prata om. Vet dina vänner vad du får i lön (eller inte får)? Varför inte? Skäms vi för det? Är det oviktigt? Är det bara inte något man pratar om? Det säger mycket om en kultur att se på vad som är tabu.

Men texterna talar inte om pengar som en sak i sig, nej, det är exempel på något underliggande. Frestelsen att bygga sitt liv – sin trygghet – på pengar, på makt eller ära är stor. Vi uppmanas att sträva efter gudsfruktan, tro, kärlek och uthållighet. Det är sådant som, ytterst sett, är mera hållbara grunder för livet än ekonomin. För, vet ni vad? Hus kan få vattenskador eller förstöras i olyckor. Investeringar kan förlora sitt värde. Arbetsplatser kan hamna ut för samarbetsförhandlingar. Vad har du kvar om allt sådant tas ifrån dig? Vad har du kvar om ditt hjärta är bundet vid denna världs egendomar och inte vid det eviga?

Jag brukar undvika att gå in i utläggningar om grundtexter och ursprungsspråk. Men idag kan jag inte låta bli. Vår andra läsning idag har två varianter i Folkbibeln och Bibel 2000. I 2000 står det: “Visst ger religionen god lön om man nöjer sig med det nödvändiga” medan Folkbibeln översätter samma passage: “gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning”. [Upprepa] Det låter inte alls som samma text i mina öron. Denna gång skulle jag ge mera rätt åt Folkbibeln, särskilt så som dagens andra läsning är utvald. Den “stora vinningen” är “megas porismós”. Förnöjsamheten är “autarkeias” något som talar om “det tillräckliga”. Jag tolkar det som att man ursprungligen försökt förmedla att då vi nu inte för med oss något (annat än vår kropp) till världen och inte heller tar något med oss så är det inte i det stora hela den ekonomiska vinsten som är poängen med livet. Man vinner inte i livet om man har mest prylar eller pengar, man vinner i livet om man har kärlek och rättfärdighet.

Samtidigt måste det sägas, för att detta inte ska bli ett förhärligande av fattigdomen, att man kan falla i andra diket också. Liksom rikedomen kan bli ett hinder för det goda kan också fattigdomen bli det. Genom tiderna har kyrkans tjänare ofta valt ett liv i fattigdom för Kristi skull, men det livet ska väljas utgående från hans kallelse. Det är inte ett självändamål att vara fattig. Ofrivillig fattigdom, en sådan som hindrar en från att elva väl, kan binda oss lika mycket som rikedomarna. Bibelordet talar om “det tillräckliga”.

Saker behöver alltså vara i ordning. Vad älskar vi mera: vårt rykte, vår ekonomiska trygghet, vårt inflytande eller vår helighet? Är det värt det att pruta lite på det som vi vet att är gott och rätt om vi kan få in lite mera pengar åt familjen? Får jag ljuga om den produkt jag säljer för att min familj ska få det lite bättre ställt? Får jag måla upp en falsk bild av mig själv för att mitt rykte ska bevaras? Kommer något av detta att hålla, ens i detta liv? Är det inte så att alla som lever på detta vis ändå blir genomskådade? Kanske har vi erfarenhet kroniska lögnare eller sådana som vi inte längre vill göra affärer med – har de inte, i någon bemärkelse, redan gått miste om det verkliga livet?

Jesus erbjuder oss en annan väg. En väg i ödmjukhet och sanning. Han säger förneka dig själv. Det vill säga, förneka alla dessa falska bilder av dig själv som du målat upp. Förneka alla måsten och borden, alla tabun och strävanden efter världslig framgång. Inte därför att de är onda i sig, men därför att de inte är saker våra hjärtan mår bra av att vara fästa vid. Istället ska vi fästa våra hjärtan vid honom.

Vi är skapade att avbilda Gud. Skapelseberättelsen talar om att vi speglar Guds bild in i skapelsen, att vi har Guds livsande i oss. Om vi väljer att tillbe det skapade, framom skaparen, kommer vi att gå sönder. Vi kommer att förlora vår glans. Men Jesus har öppnat vägen. Vi har fått Anden som hjälpare. Vi kan igen vända våra hjärtan till Gud och tillbe honom. Vi behöver inte ha vår trygghet i vår egen förmåga att manipulera vårt rykte eller i dyra bostäder och snofsiga kläder. Vi får ha vår trygghet i Gud själv, som älskar oss så att han gått korsets väg för oss.

Livet är enklare, mera meningsfullt, mera fyllt med liv då vi lever på det sättet. Då vi inte binder vårt värde vid yttre ting. Då vi inte fyller våra liv med strävanden som egentligen inte leder rätt. Då vi inte behöver fundera på vad jag ljugit åt vem och vilken bild jag försöker hålla uppe åt en annan. Varken vi själva eller våra medmänniskor trivs då vi spelar ett sådant spel tillsammans. Och dagens texter gör det tydligt att Gud inte heller tycker det är rätt väg att gå i livet.

Vi uppmanas därför att älska Gud mera än pengar, älska Gud mera än vårt rykte. Inte så att vi förlorar vårt rykte och våra pengar om vi följer Gud. Men så att det rykte vi har om oss blir både gott och sant, så att de pengar vi tjänar kommer från hederligt arbete. Så att våra samveten får vara rena inför oss själva, varandra och vår himmelske Fader.

Amen.

Herren är min herde – Andra söndagen efter Påsk – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Mika 7:14-20

Valla ditt folk med din herdestav,
den hjord som är din egendom
och lever ensam i en vildmark
omgiven av odlat land.
Låt den få beta i Bashan och Gilead
som i forna dagar.
Låt oss få se under,
som när du drog ut ur Egypten.
Folken skall se det och blygas
trots all sin makt,
de skall stå där med handen för munnen
och med öron som drabbats av dövhet.
De skall slicka stoftet som ormar,
som markens krälande djur.
Darrande skall de lämna sina fästen
och komma ut till Herren, vår Gud.
De skall frukta och bäva för dig.
Vilken gud är som du,
du som tar bort skuld och förlåter synd
hos dem som är kvar av din egendom.
Din vrede består inte för alltid,
du vill helst visa nåd.
Du förbarmar dig över oss på nytt
och utplånar våra brott,
du kastar alla våra synder i havets djup.
Du skall visa Jakob trohet och
Abraham nåd
enligt den ed du i forna dagar gav
våra fäder.

Andra läsningen
Hebr. 13:20-21

Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår herre Jesus, upp från de döda, styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.

Evangelium
Joh. 10:1-10

Jesus sade: ”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.
Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”

Predikan
Tillåt mig att i dagens predikan leda oss genom Ps 23, den så kallade herdepsalmen:

Herren är min herde,
Det betyder: att jag är i någon annans vård än min egen. Jag är inte den som ytterst bestämmer eller beslutar, för jag har lämnat mitt liv Guds händer. Jag lever med-Gud-livet, som en medborgare i Guds rike. Därför…

Ingenting skall fattas mig.
Det är vad Jesus lär. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

Han för mig i vall på gröna ängar,
Har ni någonsin sett ett får på en grön äng? Sannolikheten är stor att det endera äter eller ligger ner och tar det lugnt. Den gröna ängen är en plats av återhämtning och glädje.

han låter mig vila vid lugna vatten.
Det får som går vi lugna vatten behöver inte vara törstigt. Jesus säger åt kvinnan vid brunnen: “Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.” (Joh 4:13-14)

Han ger mig ny kraft,
eller vederkvicker min själ, som den tidigare översättningen sade. Den djupa kraftlösheten och förvirringen som våra själar får stå ut med i världen ges nytt liv, med-Gud-liv, som är ett liv där våra liv sätts i perspektiv, ett liv i omvändelse och tillbedjan, ett liv där…

[han] leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Då min själ har fått ny kraft och börjat vandra i godhet och rättfärdighet istället för brustenhet och synd kommer mitt liv, på grund av min inre förnyelse, att vittna om den Gud som leder mig på livets vägar. Min förtröstan på den gode herden är så djup att jag vågar säga att:

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.
Jesus sade om och om till sina vänner: Frukta inte, frukta inte! Föreställ dig ett liv, löst från rädslans fängelser. Föreställ dig hur det skulle kännas: ingen rädsla för döden, inte för livet, inte för att åldras, ingen rädsla för någon människa eller varelse, ingen rädsla att förlora hälsa eller egendom. Psalmisten, David, vet allt om fara. Men  han fruktar inte.

ty du är med mig,
Detta är den avgörande punkten och insikten. Gud är med oss. Han, Jesus Kristus, är Immanuel: Gud med oss. Det är bara i hans fullkomliga kärlek som rädslan kan fördrivas.

din käpp och stav gör mig trygg.
Käppen och staven är bilder på Guds styrka och omsorg. Käppen för att skydda mot faror och staven för att rädda från olyckan. Det är i dessas trygghet som vi finner vilan och friden.

Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,
Vad väcks för tanke i dig då detta bord dukas? Är det för dig att njuta av själv? Jesus säger att vi ska älska våra fiender. Eftersom vi förtröstar på Guds godhet och försyn i alla lägen kan vi bjuda in vår fiende till bordet som dukats.

du smörjer mitt huvud med olja
Gud ger oss inte bara god mat, utan smörjer oss också. Vi talade med konfirmanderna i Nedervetil om att smörjelsen handlar om att man blir utvald, det är ett tecken på att man är viktig. Gud välsignar oss med ett liv som är fullt med liv, ett liv i frihet, ett liv i hans Andes kraft. Det livet  är sådant att psalmisten utbrister:

du låter min bägare flöda över.
Det finns inte bara tillräckligt, utan mera än det behövs. Här har vår ena översättning valt att bägaren är fylld till brädden, men det missar poängen som psalmisten gör. För psalmisten är så övertygad om Guds godhets överflöd att han säger:

Din godhet och nåd ska följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever.
Detta är den slutgiltiga beskrivningen av det eviga livet. Med-Gud-livet som kommer av att följe den goda herden, där vi vilar och lever i Guds fullhet, är ett liv där hela Kristi evangeliums löften uppfylls. Vi har ingen orsak att frukta, han är med oss, världen är en säker plats för oss att vara.

Då blir det som Paulus säger i Filipperbrevet: “Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.”

Ett liv icke begränsat av vårt förstånd – Annandag påsk – Söderby bönehus

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Ps 73:23-28
Men nu är jag alltid hos dig,
du håller mig vid handen.
Du leder mig efter din vilja,
du för mig på härlighetens väg.
Äger jag dig i himlen
önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.
De som är fjärran från dig går under,
du förintar alla som är otrogna mot dig.
Men jag har min lycka i att nalkas Gud,
jag tar min tillflykt till Herren, min Gud,
och skall vittna om allt du har gjort.

Andra läsningen
1 Petr 1: 18-23
Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror. Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och förhärligat honom, så att ni i er tro också kan hoppas på Gud.
Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord.

Evangelium
Matt 28:8-15
Kvinnorna lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: “Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.”
Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: “Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.” Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag.

Predikan
Den här helgdagen tillägnas i första årgången ett par lärjungar som vandrar till Emmaus. Jesus möter dem, men de känner inte igen honom. Han vandrar med dem, men de vet det inte.

Kvinnorna i dagens evangelium däremot känner igen Jesus. Det ges ingen förklaring varför den ena känner igen honom och den andra inte. Faktum är ändå att det är som att vissa har enklare för att se det som är framför ögonen på dem. Som om vi människor skulle vara så annorlunda till vårt sätt att tänka och förstå från varandra att då vi har samma sak framför oss ser den ena något annat än den andra.

Jag har funderat på alla dessa gånger som Jesus uppenbarar sig, men inte blir känd. Jag sökte en illustration som kunde hjälpa oss här och frågade en vän om exempel på överraskande insikter inom vetenskapen. Jag fick ett par förslag: Upptäckten av gravitationsvågor eller Higgs bosonen. Båda dessa var förutspådda upptäckter. Det fanns sådana som hade antagit att det måste vara såhär, men fastän det var framför ögonen på oss hela tiden, så kunde vi inte se det. Tills vi kunde – och då ögonen öppnades gick ett hurra-rop genom de vetenskapliga etablissemangen. Man inledde ett stort arbete med att justera om vetenskapliga modeller och teorier i enlighet med det man nu kunnat observera.

Hur fungerar vi, i det andliga, då något uppenbaras för oss? Då någon utmanar vår tro eller då något i vår verklighetsuppfattning inte stämmer ihop med vad vi observerar – hur agerar vi då? Fylls vi av iver att förstå, längtan att planera om våra liv i enlighet med den nya insikt vi kommer till? Eller fylls vi av rädsla?

Det finns något sunt i det vetenskapliga systemets glädje över att ha blivit motbevisad. Då något konstateras som ändrar på allt, vare sig det är relativitet eller kvantteori,  gläds man över framsteget och bygger vidare därifrån. Här är något vi kan lära oss av i det andliga livet också.

Kristendomen i sin bästa form är en tro som ger oss grund för ett liv från denna stund in i evigheten. Och ända fram till evigheten kommer vi många gånger att konfronteras med saker som överraskar oss eller förvirrar oss. Denna dags olika textalternativ beskriver sådana skeenden. Den tomma graven passar inte in i vårt sätt att förstå världen, men vi hamnar att resonera kring den, liksom de olika lärjungarna. En del såg direkt vad som hänt, andra tvivlade, en del kunde bara inte greppa det.

Kristus bjuder in oss att bli delaktiga i den tomma gravens mysterium. Att ta del i det liv som inte låter sig begränsas av vad vi tror oss veta om verkligheten. Att öppna våra ögon och fundera över om det är så att Kristus vandrar med oss, eller har gått före oss någonstans. Var är det Galileen där Jesus möter oss? Eller är vi redan på vandring till Emmaus tillsammans med honom?

Så, som en enkel uppmaning idag, stanna upp och fundera var du möter livets herre, Jesus. Den tomma graven och hans uppenbarelse för lärjungarna vittnar om att han är med oss. Vågar vi tro det, vågar vi se det?

Vi stillar oss i bön:
Herre,
Ge oss öppna ögon att se var du går fram. Gör oss vakna för vad du gör i våra liv.
Ge oss uppståndelsens glädje och väck oss till en lika glädjefylld omvändelse, så att vi i allt söker dig av hela vårt hjärta.
Amen.

Ödmjukhet och glädje – Palmsöndagen – Terjärv kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 50:4-10

Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?

Andra läsningen
Fil. 2:5-11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Matt. 21:12-17

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

Predikan

Templet har blivit ett rövarnäste. Det skulle vara ett bönens hus. Ett ställe för stillhet, ett ställe för glädje och sorg, ett ställe för jubel och dans inför Herrens ansikte. Men istället har templet blivit övertaget av en skara köpmän, med de religiösa ledarnas välsignelse. Barnens sång är inte längre välkommen, här ska förrättas offer enligt lag och ordning, till punkt och pricka, så som fäderna bestämt, “så som Gud sagt”.

Men tydligen var det inte såhär som Gud tänkte det. Såhär skulle det inte vara i hans hus. Jesus välter borden och stolarna för dem som använder templet för fel ändamål, istället sätter han sig ner och tar emot de blinda och lytta, barnen, de fattiga – alla dem som inte själva kunde prestera det som förväntades av köpmännen och den religiösa eliten som nu hade makten i templet.

Som Jesu lärjungar uppmanas vi också att vara vaksamma på vad det goda verkligen är, vad Guds tanke egentligen är med saker och ting. Att inte låta oss själva dras med i något som motsvarar att vara köpman i templet, utan istället göra utrymme för det verkligt viktiga i livet. Det vill säga nåden, kärleken, det eviga livet.

Det är ju det som det innebär att ha Jesu Kristi sinnelag, som andra läsningen talar om.  Att äga Guds gestalt innebär inte att bli uppblåst och präktig, utan det handlar om att bli en tjänare. Det handlar om att få ett ödmjukt hjärta.

Genom hela Nya testamentet möts vi av upprepade uppmaningar att börja tänka och agera på samma sätt som Jesus gjorde. Vad är det som det ytterst handlar om? Den kristna tron presenterar en bild av detta igenom skrifterna. I skapelseberättelsen deklareras om människan att vi är Guds avbild, skapade att representera Gud i världen. Vi läser också att vi genom synden går miste om den fullheten som den ursprungliga skapelsen hade. Men vi lämnas inte där. Dagens tema påminner oss om att Jesus kommer till oss, beredd att dela vårt lidande och bära vår synd, för att befria oss från syndens börda.  Vi uppmanas att tro på honom, att följa honom och lära av honom. Vad innebär det att tro, följa och lära?

Att tro är att förtrösta. Vi får lita på det som Jesus säger. Vi får förvänta oss att det han säger är sant och gott. Vi får också lita på det han gör. Han går till korset för vår skull och demonstrerar kärlekens väg. En väg som ibland kräver lidande för att det goda ska kunna bli verklighet. Kristi lidande är, i det perspektivet, det yttersta lidandet. Ett lidande för allt lidandes skull. På korset möter Guds kärlek all den synd som finns i världen. Genom korset möter all sorg tröst, all motgång uppmuntran, allt lidande helande. Inte så att varje orsak till sorg nu är utplånad, eller så att motgång inte mera finns, eller så att vi inte behöver möte lidande. Det handlar om att Jesus visar att han, ytterst sett, har makten över dessa och att han främst, men också hans folk fram till idag, har ändrat världshistoriens riktning på ett avgörande sätt. Det är därför barnen ropar: “Hosianna”. De anar att själva den mänskliga tillvaron nu kommer att förändras.

Det är därför vi följer. Vi följer därför att Jesus går i en riktning som för med sig välsignelse och frid. Vi följer för att vi tror på visionen om en mänsklighet ledd tillbaka till en sådan godhet som den ursprungliga skapelsen representerar. Vi följer för att vi tror att det som Jesus påbörjade leder till goda, sanna, vackra och meningsfulla händelser i världen.

Och därför behöver vi lära oss. Lära oss att se världen på ett nytt sätt, lära oss att se på våra medmänniskor på ett nytt sätt, lära oss att se till oss själva på ett nytt sätt. I den ursprungliga skapelsen skulle människan, som Guds avbild, fungera som Guds representant i världen, en spegling av det ljus som finns hos Gud. Samtidigt skulle vi bära fram det vi ser i skapelsen till Gud. Det är alltså en rörelse i två riktningar. 1) Vi tar emot från Gud: hans nåd, hans vilja, hans ordning för livet. Vi lär oss att leva i hans rike. Och 2) vi ger till Gud: vår tacksamhet, våra bekymmer, vår tillbedjan och våra böner.

Det är en långsam process av att justera. Det är som om vi som människor är en slags spegel genom vilken Gud ser på världen och världen ser till Gud. Med en sådan förenklad bild kan vi föreställa oss hus vår omvändelse också är spegelns omvändelse. Vi vänder på spegeln, arbetar med oss själva, ända tills den visar Guds fullhet till världen, ända tills den visar allt som finns i världen åt Gud. På det viset avbildar vi Gud och hittar tillbaka till vårt ursprungliga syfte, till livets mening!  Man kan också förstå saken med en slags parallell förklaring och säga att det endast är då vi tillber och riktar vårt hopp till den sanne Guden, alltings skapare, som vi verkligen fungerar som Guds avbilder. Det är endast då som vi får erfara vad det är att vara människa på det sätt som Gud tänkt det.

I praktiken handlar det ofta om att besinna sig. Att inte låta pengar vara viktigare än kärlek, att inte låta arbetet vara viktigare än familjen, att inte låta hur saker kan uppfattas vara viktigare än att verkligen möta en medmänniska. Guds rike går i en sådan riktning, en riktning där Guds vilja sker i himmelen och på jorden. Då Jesus förbereder sig för sin frälsningsgärning slänger han ut köpmännen ur templet och betjänar de minsta, de fattigaste och de sjuka. Vi uppmanas hitta till ett likadant sätt att tänka om våra egna liv. Jesus ger oss gåvan att få både tro på, följa och lära av honom. Vi får del i frälsningen. Gud ger oss möjligheten – idag – att lämna vår synd vid korset och börja ett nytt liv. Ett liv som handlar om att vandra tillsammans med Jesus, i kraft av hans Ande, med ett sådant sinnelag som han hade.

Då vi nu förbereder oss för påskens händelser kommer vi snart till kristendomens största högtid. I stilla veckan får vi dagligen ställas inför berättelsen om Jesu lidande och uppståndelse. Varje dag får vi en påminnelse om att låta våra sinnen förnyas. Att inte bli förhärdade, självtillräckliga och bittra, utan istället förstå Guds kärlek på ett sätt som väcker iver i oss att spegla honom i våra liv. Så kan vi ta del i den glädje som uppståndelsen vittnar om och så kan vi också, genom tron, efterföljelsen och lärandet, allt mer spegla Kristi kärlek in i denna brustna värld. Då får vi bli som barnen i dagens evangelietext, som jublar då de ser vad Gud gör.

Det är min bön att vi får bli en församling som präglas både av det ödmjuka sinnelag som Kristus hade och den glädje som de fattiga, de utstötta och barnen kände i mötet med världsalltets Herre. Amen.

En nådig grund, ett heligt bygge – Tredje söndagen före fastetiden – Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Sam. 16:1-13

Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.” Men Herren sade: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.”
Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: ”Vad för dig hit? Är allt väl?” – ”Ja”, svarade han. ”Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.” Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu hans smorde.” Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt någon av dessa.” Sedan frågade han: ”Är detta alla dina söner?” – ”Nej”, svarade Jishaj, ”den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.” Då sade Samuel: ”Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.” Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: ”Han är det, honom skall du smörja.” Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.

Andra läsningen
Rom. 9:11-23

Innan Rebeckas barn var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?

Evangelium
Luk. 17:7-10

Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”

Predikan
Jesus talar i dagens evangelium utgående från en lång rabbinsk tradition. Ett nästan identiskt ställe finns i de första verserna av Pirkei Avot (grovt översatt Fädernas  kapitel – eller ibland också kallad Fädernas etik). Jesus lånar ofta från motsvarande källor då han konstruerar sin undervisning. Denna textsamling är dessutom väldigt ofta citerad – den innehåller många av de mest kända rabbinska citaten.

Utan denna bakgrund kan det vara svårt att förstå hur dagens text är ett evangelium. Vad är det som är så gott i att vara en tjänare som blir nonchalant behandlad? Stället Jesus hänvisar till låter översatt ungefär såhär: “Var inte som slavar som tjänar sin herre för att få en belöning. Var istället som slavar som tjänar utan förväntan på belöning. Och låt Himmelens frid vara över er.” Man har tolkat den undervisningen som ett sätt att säga att man inte ska göra det goda för att man förväntar sig bli belönad för det. Det goda ska göras för att det är gott – oberoende av belöningen.

Så tänker jag att vi kan läsa också evangeliet idag. Jesus uppmanar oss att flytta blicken från idéer om vad som lönar sig för oss, från att taktisera och manipulera, till att göra vad som är gott.

Det är på ett sätt myntets baksida av att dagens tema: nåden är oförtjänt. Det betyder inte att vi ska ge upp i vår strävan efter det goda, då vi ju ändå får ta emot förlåtelse från Gud. Nej, det betyder att Guds nåd ges oss oberoende av vår strävan, även om vår strävan kan komma att bli ett verktyg i Guds arbete här i världen. Gärningen och nåden hör inte ihop i bemärkelsen att vi med våra gärningar kan förtjäna nåd. Men nåden kan bli mera påtaglig och verklig genom våra gärningar. Alla tre texter idag utandas ju ett slags: “så är det bara.” I första läsningen: Gud har valt David, ingen av de andra bröderna. I andra läsningen: “Guds beslut att välja fritt skulle stå fast” och “tror du … att du kan göra invändningar mot Gud?” Det återkommer i evangeliets bild. Tjänaren tjänar, inget annat. Det är vad som förväntas av tjänaren och inte något som ger orsak till någon särskild belöning.

Det finns något sunt i att helt enkelt tänka att man ska göra det goda för att det är gott. Vi ska göra det som vi vet att är rätt, oberoende om någon ser oss, belönar oss eller uppmärksammar oss för det beslutet. En av de traditioner i kyrkans liv som arbetar med detta är traditionen kring helgelse. Helgelsen kunde beskrivas som vårt beslut och strävan efter att lära oss att bli sådana som gör det goda. Helgelse handlar inte om att bli tillräckligt bra för att Gud ska kunna älska oss, den saken är redan tydligt fullbordad och demonstrerad i Kristus. Helgelse handlar om att, som Jesu lärjungar, välja det välsignade livet, vilket är det heliga livet. Som kristna tror vi att det goda ibland finns bortom den kamp som frestelser och förförelser orsakar åt oss. Det verkligt goda är ibland att stå ut med frestelsen, tills den ger vika. Att lämna utfallet i Guds händer och lita på att han för oss igenom situationen.

Vad hade t.ex. hänt om Samuel inte hade stått ut med osäkerheten som uppstod då alla samlade bröder blev förkastade av Herren? Om han inte hade behållit sitt lugn kanske han hade smort någon annan än David, som var frånvarande. Istället motstod han frestelsen att göra det enkla och frågade istället om det ännu fanns någon. Bakom det obekväma hittades det goda som Gud hade i förvar. Likaså i andra läsningen då det talas om att vi blir formade, som krukor, så ger oss Gud ett syfte. Varje kruka används bäst till sitt specifika ändamål. Och igen, i evangelietexten. I liknelsen sägs att tjänaren tjänar. Det är det som en tjänare ska göra. Då är tjänaren mest tjänare och uppfyller sitt syfte.

Det är under sådana omständigheter som ett liv kallas helgat. Det vill säga, då ett liv är ordnat på ett sådant sätt att vi har grunden i skick och vi från den goda grunden bygger ett välfungerande liv, då är det ett helgat liv. Ett helgat liv handlar om att göra det rätta i de specifika situationer vi hamnar i. Det handlar inte om att bli skenheliga och låtsas vara bättre än andra. Istället handlar det om att bygga ett liv som fungerar. Så enkelt är helgelse. Det handlar om nåden att tillsammans med Gud, ledda av Anden, som Jesu lärjungar, söka vägar att göra vad som är gott. Konceptet är inte svårare än så.

Processen däremot kan vara tung, stundvis. Men samtidigt är det heliga livet ett bättre liv än ett liv där man utelämnar sig själv åt vad än man i stunden begär. Det är det liv som vi är tänkta för.

Då Gud utväljer oss och säger att han ger oss sin förlåtelse genom sin son. Då han låter Jesus gå lidandets väg, via korset till uppståndelsen. Då understryker han den nåd han vill visa oss. Han öppnar brunnslocket till nådens källa och uppmanar oss att dricka djupt ur den. Och ju mera vi dricker, desto närmare kommer vi det som helgelsens tradition betonar. Nåden, då den blir verklighet, handlar ju inte bara om ett himmelskt vågskifte där Guds nåd och vrede plötsligt är i balans. Det handlar om oss, om det faktum att Gud älskar oss och vill  dela vår omständighet. Det handlar om möjligheten för oss som människor att ta del i livet med Gud. Ett liv som söker Guds härlighet i allt det möter, ett liv som vet att gärningarna inte kan köpa Guds kärlek, men som ändå sätter sin energi på att göra det goda. Ett liv som placerar sig inför Gud på ett sätt där man blir mottaglig för den undervisning som nåden bär med sig.

Detta är en skapelse påbörjad och upprätthållen av Gud: vi kan inte göra något meningsfullt i den om vi inte gör det i linje med Guds planer. Så, om du är tjänare, tjäna. Det betyder inte att vi måste förbli vad vi är. David var en herdepojke, han blev kung. Men han blev kung genom att söka det goda. Och det finns många, många problem på den väg som kung David gick. Det vet vi som har läst om allt han gjorde. Men samtidigt var det Gud som utvalde honom till att vara kung över folket. Är du tjänare, tjäna. Kanske blir du vald till kung, regera då. Kanske får du fortsätta tjäna, låt då ändå himmelsk frid vara över dig. För det är lika gott att tjäna som att bli tjänad. I alla fall så länge saker är i en helig ordning.

Så hur gör man för att få saker och ting i en helig ordning? Händer det automatiskt då man klockat tillräckligt många timmar i bön? Uppnår vi resultat bara vi repeterar det samma gamla tillräckligt många gånger, så att vi, som i ett himmelskt tv-spel, når en ny nivå och klarar frestelserna? Nej. Ja. Igen, en sådan ordning i livet är något Gud erbjuder oss av nåd. Vi kan inte förtjäna den, för den är redan given. Från den punkten framåt handlar det om att leva med öppenhet för Guds ledning i det egna livets utmaningar. Finns det ställen där jag faller för frestelser därför att jag inte tror att Gud har något bättre i förvar? Kan vi föreställa oss den frid som finns i att inte låta sig luras av frestelsen att förolämpa någon? Kan vi ordna om våra tankar, de berättelser vi berättar åt oss själva, för att göra den andra värd vår kärlek istället för vår avsky? Kan vi föreställa oss den frid som finns i att inte ta något som inte hör till oss fastän vi vet att vi aldrig blir fast? Kan vi ordna om våra föreställningar om det goda, så att det inte handlar om straff eller belöning? Kan vi föreställa oss det goda som finns då vi inte låter det snabba, enkla och lätta vara första prioritet – utan istället riktar vår uppmärksamhet mot det goda? Ofta finns välsignelsen just bakom frestelsen – det är som om frestelserna med vilja skulle bli placerade i vägen för våra mest meningsfulla genombrott i livet!

Att nåden är oförtjänt har två sidor. På ena sidan myntet ser vi att våra strävanden inte räknas som förtjänst inför Gud, utan enbart är oss själva och våra närmaste till välsignelse. Men på andra sidan ser vi att nåden erbjuds oss alla oberoende av våra framgångar och bedrifter. Kanske är hela denna ordning i sig själv en Guds gåva, något som vi hamnar att arbeta med och fundera med. Det har sagts om de uttalanden i Pirkei Avot, som också dagens evangelium verkar ta sin inspiration ifrån, att deras budskap inte går att förklara fullständigt. Kanske är det så också med detta. Nåden är oförtjänt. Strävan är viktig. I allt finns en helig ordning som vi också får ta del i. Må Gud leda oss på den vägen, så att vi alla får bygga på nådens grund och se heliga ordningar och strukturer i våra liv.