Trons blick ser allt i Kristus

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 21:4–9

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Andra läsningen
Kol. 1:19–23

Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.

Evangelium
Joh. 7:40–52

Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”

Predikan

Trons blick ser både tacksamheten och behoven. Den kristne lever i en övning att allt mera se världens med trons blick. Som lärjungar till mästaren Jesus, han som bär jord och himmel och som fullkomnar allt, lär vi oss mer och mer att betrakta livet genom tron.

Det innebär både tacksamhet och bön. Vi bär fram inför Gud vår tacksamhet och vårt offer. Av det goda han ger oss bär vi tillbaka till honom. Det är som barnets glädje i att få visa något de har gjort åt en vuxen. Och så klart är den himmelska Faderns glädje över det vi frambär så mycket djupare än någon världslig faders glädje, som ändå kan vara så ofattbart stor. Likaså fungerar bilden med barnet åt det andra hållet. Då vi är rädda eller söker vägledning, söker trons blick sig till Kristus och hans kors. Där vanns seger över dödens makt och där ser vi Guds medkänsla för vårt lidande. Inget hellre vill han, än att dela och bära våra motgångar med oss.

Våra texter idag väcker frågan om vi har trons blick. Israeliterna i öknen, de som längtade tillbaka till slaveriet i Egypten, de uppmanades att se på ormen som ett trons tecken. Så ska de bli helade. Folket i evangeliet visste inte var de skulle fästa sin uppmärksamhet. Var denne, som kallades profet och messias, verkligen det? Eller skulle de se till någon annan? Paulus i den andra läsningen har funnit sitt svar. Han är full av visshet och tro, då han proklamerar att Kristus är den som fullkomnar skapelsen. I honom, genom honom och till honom är allt i himmel och på jord. Och han har bestämt att vi genom tron ska bli heliga, fläckfria och oförvitliga – värdiga den himmelska härligheten, i Jesus Kristus, som vi är döpta till och vars nattvard vi idag får fira.

Nattvarden är de döptas måltid. Den som har låtit det onda dö genom att döpa sig in i det nya livet, den träder fram till nattvarden för att ta emot det nya livets nåd om igen. Liksom vi är tacksamma för skörd, för tillgångar och för andra glädjeämnen, visar vi vår tacksamhet mot Gud genom att komma till honom vid nattvardsbordet. Och det sker ett utbyte. Vi bär fram oss själva, men vi tar emot honom. Av det enkla vi bär fram, markens säd och druvornas vin, gör Gud en försoningens måltid. Vi tar del i honom, som är all fullhet. Det är en bekännelsehandling, ett tecken på tacksamhet, men det är framförallt ett tecken på Guds godhet mot oss.

Trons blick söker det goda. Och där som trons blick möter det onda, frågar den sig vad det kärleksfulla är. Livet är inte bara tacksamhet och glädje. Det är också strävan och utmaningar, för alla människor. Mästaren lär oss att bära varandras bördor, att stöda varandra och att se varandra. Det är inte alltid lätt i vardagens brådska. Men främst av allt vilar trons blick på Kristus, han som ser de utsatta. Han som kallar till sig de små. Han som erbjuder läkedom åt de sjuka. På sin lidandesväg gör han klart att Guds kärlek inte skyr det svåra, utan finns mitt i det, för vår skull. För att vi skulle ha en grund att stå på.

Därför är nattvardens måltid också en måltid där vi delar varandras bördor. För Kristi kropp och blod utges för oss mitt i Guds stora medlidande. Då vi delar tron, då vi delar brödet och vinet, då delar vi också lidandet och framgången. Det är nådens verklighet som tar sig uttryck. Liksom vi gläds inför Gud kommer vi också inför Gud med alla våra böner. Därför är nattvardens bord ett medlidandets och kärlekens bord. En plats där vi alla blir människor inför vår Skapare, där fridshälsningen för en stund jagar bort våra menigsskiljaktigheter och missförstånd.

Så låt oss sträva efter trons blick. Den som ger hopp för denna tid och den kommande. Som gör medmänniskor av oss, liksom Kristus var med oss. Och låt oss söka att fästa vår blick på Kristus, så att vi kan förstå hans kärlek till oss, och så att våra liv kan präglas av den blick han har för sin skapelse.

Vi har sett Guds barmhärtighet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
4 Mos. 21:4–9

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Näst följer psalm 85:5-8 med omkväde. Den som vill är välkommen att sjunga med i omkvädet. Malin sjunger det först en gång, sedan upprepar vi det tillsammans. Texten lyder: ”Visa oss, Herre, din barmhärtighet, och ge oss din frälsning.”

Andra läsningen
Kol. 1:19–23

Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.

Evangelium
Joh. 7:40–52

Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”

Predikan

Vi har sett Guds barmhärtighet. Liksom folket var otåligt i öknen har förvisso också vi övergivit Guds väg. Men till skillnad från dem som i öknen fick se en kopparorm som läkedomens tecken, har vi fått se Sonen bo bland oss och bära våra bördor. Gud har försonat sig med oss genom Sonens frivilliga offer för världens skull.

I dagens evangelium möter vi en skara som är oense om vem Jesus är. Huruvida de ska vända sin uppmärksamhet mot honom eller förkasta honom. För den som kan sin Bibel är det tydligt att översteprästerna och fariseerna handlar i okunskap. De tror något om Jesus som inte är sant. De vet inte varifrån han härstammar. De tror att han är född annanstans och av annan släkt än han är. De ser till de tecken de känner till. Men bemödar sig inte att ta reda på sanningen. Om de hade gjort det, hade de någon av dem kanske ändrat sin hållning.

Man märker att Nikodemos är den enda i rådet som försöker bromsa dem i deras dömande av en man de inte känner. Nikodemos, som hade sökt upp Jesus, som hade försökt förstå vad Jesu lära egentligen handlar om. Mötet med människan, blicken som är riktad mot den andra, öppnar medmänsklighetens dörr och för samtidigt Nikodemos på en sannare väg än den som de andra i rådet valde. Nikodemos har sett Guds barmhärtighet och det har förändrat honom.

Så, var finner vi oss själva? Är vi som Israels folk i öknen? Besvikna på det som livet blivit, fast vi inledde vandringen i stark tro. Dessa, som glömt bort mannats under och istället längtar till ”soppan och löken” i Egypten. Eller är vi som aposteln Paulus i Kolosserbrevet – sådana som tagit emot budskapet om Jesus och blivit segervissa, fyllda med hopp om en bättre framtid och en evighet full med ljus och glädje? Eller är vi som folkhopen i evangeliet, slitna mellan tron och otron?

Egentligen gör det ingen skillnad var vi är. Kristi erbjudande till oss är det samma oberoende. Idag är frälsningens dag och nu är omvändelsens stund. Guds nåd räcks ut till en och var oberoende av förtjänst. I Kristus har Gud låtit oss alla försonas med Honom.

Det är i den bekännelsen, i den nåden, som vi får tro och ta emot de gåvor han ger oss. Är vi som Israels folk i öknen, får vi rikta vår blick mot korset. Slits vi mellan det ena eller det andra, behöver vi se närmare på det som väcker våra frågor. Och med Guds hjälp får vi också bli lika segervissa som Paulus. Så att också vi kan säga att vi är på väg att träda fram inför honom. Vi har byggt på den grund som blivit lagd i Jesus Kristus och vi vill vandra livets väg, som för Jesu skull leder oss till det heliga, fläckfria och oförvitliga. Så får vi bli hans tjänare, hans som utgivit sig själv för vår skull.

Då vi idag möter honom vid nattvardsbordet är det inte måttet på vår tro som räknas. Det är hans trofasthet. Vi har sett Guds barmhärtighet, må vi också bekänna den och leva i den.

Var fäster vi vår blick?

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 8:11–15
Profeten Jesaja skriver i det åttonde kapitlet, från vers elva till femton:
Detta är vad Herren sade till mig när han grep tag i mig och varnade mig för att följa samma väg som detta folk: ”Kalla inte allt för sammansvärjning som detta folk kallar sammansvärjning. Frukta inte det som de fruktar, bäva inte för det. Håll Herren Sebaot helig – honom skall ni frukta, honom skall ni bäva för. Ja, han skall bli en sten som de snavar på och en klippa som de stöter emot, och för Jerusalems invånare skall han bli en snara och en fälla. Många skall snava på den, falla och krossas, snärjas och fångas.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:18–22

Från andra korintierbrevets första kapitel, vers 18 till 22.
Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.

Evangelium
Joh. 9:24–38

För andra gången kallade fariséerna alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen [dvs Jesus] är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.

Predikan

Det är tydligt att fariséerna inte ville tro på vad de hörde. Den man som tidigare var blind, som nu blivit helad av Jesus, som vi hör om i dagens evangelium, han står inför fariséerna för andra gången. Fariséerna liksom väntar på att han ska ändra sitt vittnesbörd, så att de än en gång ska kunna snärja Jesus i en av deras fällor.

De kan inte tänka sig något värre än att bli anklagade för att vara intesserade av hans lära. De har bundit sina liv vid Mose och profeterna. Vid lagar och bud. Hårda regler. De vet att de har kunskap om gott och ont. De vet vem som är syndare. De vet hur saker och ting borde vara. Och Jesus är inte så. Liksom det att en blind nu ser. Det hörde inte till den ordning de förväntade sig.

Vi läste med personalen ur en andaktsbok med samlade tankar av Dietrich Bonhoeffer i torsdags. Där använde Bonhoeffer samma bild av fariséerna som jag nyss. De var säkra på sin kunskap om gott och ont. Den teologiskt bevandrade minns att kunskapen om gott och ont var just det som trädet i skapelseberättelsens paradis symboliserade. Människan skulle inte äta av den frukten, för hennes eget bästa. Det är som om kunskapen om vad som är ont och gott är för svår för oss. Som att det tenderar binda oss och göra oss kärlekslösa och hårda.

Var är fariséernas glädje över att en medmännniska har tagit emot helande? Varför framhärdar de i att kalla både honom och Jesus syndare då det inför deras ögon står ett bevis på Guds godhet? Kan det vara att deras stora kunnande om lagar och bud har bundit dem, så att de förlorat det som var själva poängen? Kan det vara att den kunskap om gott och ont de har bundit sig vid har visat sig vara för svår för dem ensamma? De ser inte längre människan, de ser ett problem – de ser något som inte passar in i deras ordning för tillvaron.

Jag fick vara med och installera Pedersöre församlings kyrkoherde Daniel Björk i sin tjänst idag. Daniel predikade med iver och med Kristi hjärta som riktmärke för de uppmaningar han gav församlingen. Och han ställde några väldigt bra frågor. En av dem: vilket är det viktiga i vår kyrklighet? Är det de knepiga teologiska problemen? Eller är det medmänniskans glädje och sorg, vår närvaro i livets verklighet? Då Jesus möter en blind böjer han sig ner, gör en deg, sätter det på mannens ögon och så blir han frisk. Jesus ser inte ett teologiskt problem, utan en människa. Var är vår uppmärksamhet?

Jesus lär oss aldrig att vi ska överge lagen. Men han kallar oss in i att förstå dess syften. Att förstå att den visar vägen, säger något om vad som är rätt och gott. Att förstå att den dömer oss då vi går fel. Men också att förstå att den inte är hela Guds budskap till mänskligheten. Lagen sitter på sin plats, som ett av de verktyg Gud använder då han förmedlar sin vilja för oss. Men det främsta är alltid Kristus. Han som inte håller oss på avstånd, utan säger ”Kom” och ”Följ mig” och ”Hindra dem inte”. Han som vandrar med oss i våra motgångar, till och med i döden. Han som åt sina tvivlande efterföljare sade: ”Åt mig har givits all makt i himmelen och på jorden.” Makt att gå döden till mötes och komma ut på andra sidan, makt att bjuda in oss i ett sådant liv.

Det är lätt att bli som fariséerna. Att övervaka vissa frågor som om de var de ända viktiga i livet. Att gräva ner sig i problem som är löskopplade från verkligheten. Det finns väldigt lite glädje i en tro som tar sig det uttrycket. Det finns väldigt lite tacksamhet.

Men i det konkreta. I mötet med någon som sett Guds godhet. I att vi sträcker ut vår hand att hjälpa där det behövs. I att vi gläds över skördens gåvor, också om de varit färre än vi önskat. Att vi bär fram varandra inför Gud då vi önskar att vi hade fått mera eller att något varit annorlunda. Där finns verklig glädje. Där finns ett sådant ”ja” och ett sådant ”amen” som andra läsningen talade om. Det liv som Guds Ande väcker i våra hjärtan. Det är vad det handlar om att vara Jesu lärjunge.

För som hans lärjungar ser vi vart mästarens blick går. Var ligger hans uppmärksamhet? Vad är viktigt för honom? Det verkar som att debatten och diskussionen är sekundär. Människan, stunden, livsödet – det är det viktigaste. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Han ville vara bland oss. Ge oss hopp och tröst i denna tid. Ge oss vägledning till ett liv i tro: ett liv i kärlek och med mening.

Han säger också till oss: Följ mig. Allt liv han har erbjuder han oss. Vi får fästa blicken på honom och lära av honom vad det är att älska och leva väl. Vi får följa honom, till och med genom dödsriket, in i uppståndelsens glädje. Han har all makt och han använder den för vårt bästa.

Låt oss be!

Himmelske Fader,
Vi ber att vi inte ska vara som fariséerna, som saknar glädje över din godhet.
Gör oss kärleksfulla, låt oss se varandra och fyll våra liv med tacksamhet.
Låt oss få leva dig till ära,
för Jesu skull.
Amen.