Texter
Första läsningen
1 Kung. 18:21-26, 36-39
Elia trädde fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”
Andra läsningen
Hebr. 4:1-2, 9-13
Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro.
Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
Evangelium
Matt. 7:13-14
Jesus sade:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”
Predikan
Alltid då vi hör ett evangelium som är ett utdrag ur Bergspredikan frestas jag börja gå igenom hela dess undervisning, för att komma fram till den poäng Jesus gör i just den aktuella läsningen. Det är lika idag. Jesus håller på och avslutar sin undervisning då han säger: Gå in genom den trånga porten. Men det är inte allt han säger. Han säger också, i samma passage: “Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Ett träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden. Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt.”
Våra texter hittar varandra någonstans i denna knutpunkt. Jesaja utmanar folket att välja var de ska stå: Är det Herren eller Baal som är er gud? I läsningen från Hebreerbrevet hör vi hur Guds ord har makt att visa på sanningen om våra liv. Och Jesus ger oss ett antal påtagliga verktyg för att göra det.
I gudstjänstgruppen diskuterade vi vad människan idag tenderar att välja istället för Gud. Vi ser många krampaktiga försök där människan vill ta åt sig makt över sådant som enskilda människor inte gör väl att försöka ha makt över. Vårt politiska klimat blir allt mera inflammerat. Man använder halvsanningar och man undanhåller information. Man blundar för fakta och försöker få igenom egna agendor. Det är just här som vi ser det som Jesus talar om. Rovlystna vargar som är klädda som får. Sådana som säger sig gå i den svages ärenden, men i slutändan offrar dem på sin egen framgångs altare. Jag talar inte om något parti skilt för sig, men var och en kan ta detta bibelord i bruk för sin egen bedömning.
Jesus säger att vi ska känna igen de falska profeterna på deras frukt. Vad följer av deras arbete? Det gör ingen skillnad vad de utger sig för att vara. Vindruvor växer inte på törnbuskar. Och fast hur en törnbuske lovar oss vindruvor, så är det frukten som är det avgörande. Vill vi ta detta till politiken gör vi gott i att se på frukten av den lagstiftning och de riktlinjer som utarbetas. Om man vinner ett val med en agenda för att sedan stifta lagar som omöjliggör att målet nås – då är frukten inte den utlovade. Varje kristen bör påminna sig om vikten att se till den fattiga, den faderlösa, änkan och främlingen som finns bland oss. Vårt förhållningssätt till dessa (och andra utsatta grupper) är en återkommande fästpunkt i våra skrifter.
Här gäller att ta emot Jesu undervisning i tro, som sades i andra läsningen. Det är en passage som är väldigt intressant på sitt grundspråk. Folkbibeln och Bibel 2000 har gjort väldigt olika lösningar på den, liksom många andra översättningar också. Om vi börjar en bit innan där läsningen tog vid – i slutet av Heb 3 – ser vi att det talas om Mose och Israels folk på ökenvandringen. Dessa hade tagit trossteget att följa Mose mot det utlovade landet. Men då de kom till gränsen trodde de inte på Guds löften. Den 40 år långa ökenvandringen kom som en följd av otro. Inte ett flyktigt tvivel, utan ovilja att följa Gud.
Vi har ett löfte om att komma in i det utlovade landet, den vila som Gud vill ge oss. Vila hos honom. Vila i förtröstan på hans ord. Här kommer sedan det intressanta i grekiskan emot. Detta är inte ett ställe som utelämnar oss enskilt att prestera den rätta tron. Nej, grekiskan talar om att vi borde vara “me synkekerasmenous tois akusasin te pistei”. Det vill säga: synkroniserade med dem som hör budskapet i tro. Det handlar om kyrkans gemensamma tro. Om Israels folk hade följt Josua in i landet, hade de fått se Guds löften. Men för att de valde otron, för att de valde att inte gå in i landet, fick de inte se löftena uppfyllas.
Den kristne ska akta sig för att göra människan, med hennes tal och polerade fasader, till måttstock för det goda. Berättelsen om Israels folk visar hur det kan gå då vårt hopp ligger hos oss själva istället för hos Gud. Berättelserna vi tar del i genom Skrifterna lär oss att förvänta oss saker från Gud. Den som ber ska få. Det är Bergspredikan. Bekymra er inte över mat och kläder. Bergspredikan. Sök först Guds rike, så ska ni få allt det andra. Bergspredikan igen. Hela Jesu undervisning drar oss in i förtröstan på Honom. Det liv han vill ge är lätt, hans börda mild – det är en sabbat att lägga sitt liv i hans händer. Men det är också att fatta ett beslut att leva med Honom som Herre. Och det får konsekvenser då Jesus är Herre över ens liv, istället för en själv.
Den trånga porten som Jesus talar om är inte trång därför att det är svårt att veta hur man ska leva. Den trånga portens utmaning är att det kan kännas krävande att stå fast vid beslutet att gå genom den. Vad är det en kristen kallas till, då vi strävar att leva i sanning? Det är att inte vara som vargar klädda i fårakläder. Det är att ge oss till känna i enlighet med den frukt vi bär. Det är alltså att inte använda lögnens och manipulationens verktyg för att få vår egen vilja igenom.
Men det handlar om något mera än vår vilja också. Verklig sanning hittas inte hos oss, utan hos Gud. Genom hela bergspredikan har Jesus lärt oss att vi kan förtrösta på honom också i svåra situationer. Han säger: Bygg därför inte ert hus på en sandig strand. Bygg ert hus på klippan.
Då man bygger sitt hus på klippan. Då man går genom den trånga porten. Då handlar det om att man funnit en sådan förtröstan på Gud att man vågar leva i tron också då den leder oss genom motgångar. Ibland är det enklare att ljuga i stunden, men alla som ljugit vet hur det känns då lögnen avslöjas. Ibland är det enklare att lämna bort valda detaljer, men många gånger kommer de fram. Det liv Jesus frälser oss in i lägger åt sidan vår egen prestige och bekvämlighet. Då vi bekänner Jesus som Herre får det följden att vi följer honom i ödmjukhet och också genom motgång. Att vi bär vårt kors. Men också att vi erfar den välsignelse som kommer av ett rent samvete och en strävan efter sanning.
Jesus har burit alla våra synder och misstag. Han har besegrat all dess kraft i sin uppståndelse. Vi får slå följe med honom och lära av honom hur vi ska ta oss fram genom livet. Och om dagens läsningar och tema är något att tro, så handlar det på ett avgörande sätt om att våga leva i sanning.