Dopets liv – Första söndagen efter trettondagen – Nedervetil och Kronoby församlingshem

Första läsningen
Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Andra läsningen
Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Evangelium
Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan
Ser man till dagens läsningar är det tydligt för den som kan sina skrifter att Jesaja spelar en stor roll. Han figurerar i första läsningen och den andra. Och Johannes Döparen hänvisar till bland annat Jesajas profetior då han kallar Jesus för Guds lamm. Själva bilden med lammet går tillbaka bland annat till Andra Mosebok där Israels folk ges en instruktion om att offra ett felfritt lamm och stryka dess blod på dörrposten, som beskydd mot en plåga som Herren lät gå fram genom Egypten. Det var ett tecken som Gud gav till beskydd för döden. Då man sedan tillredde detta lamm fick inga ben brytas på det, vilket också återkommer vid korsfästelsen, då soldaterna inte krossar benen på Jesus.

Många hänvisningar, mycket bakgrundsinformation som läsaren eller lyssnaren förväntas ha. En lång rik historia som åberopas i dessa texter. Och vi har dem idag som en slags portal in i dopet. Hovmannen i dagens andra läsning ville låta döpa sig så fort han hörde om Jesus och hur han uppfyllt denna profetia. Åt honom förkunnades för första gången det som vi kanske blivit lite blinda för i vår kultur: Att Jesus uppfyllt profetordet. Att han genom sitt blod beskyddar oss från den eviga döden och att vi istället får ta del i hans uppståndelseliv. Det är det som är dopets löfte.

Dopskålen brukar beskrivas som en grav. Och inte bara vilken grav som helst, utan Jesu grav. Då vi träder ner i dopets vatten, går vi in i det med allt vad det mänskliga livet innebär. Sorger, motgångar och synder. Men då vi kommer upp ur det, gör vi det tillsammans med Jesus. Segrande över synden, döden och ondskan i hans namn.

Det är detta som lärjungaskapet innebär. Vi kan inte förtjäna Guds förlåtelse genom våra goda gärningar, men då nu Gud har renat oss genom dopet kan vi leva i tro. Och den tron, i Andens kraft, hjälper oss att leva det liv som präglas av ljus och liv, istället för mörker och död.

Men vi behöver kanske bli mera konkreta. Hur kan detta ske?

Vi behöver lära oss att samarbeta med Gud. Dopets evangelium är inte bara att nåden är ett sätt att hantera synden genom att med jämna mellanrum få förlåtelse. Evangeliet bär också med sig en inbjudan till det nya livet, där våra val och våra handlingar formas av det liv dopet bär med sig. Ingen förvånas om jag säger att det är gott för oss att vara vid nådens källor, som att läsa Bibeln eller delta i gudstjänstlivet eller ta emot nattvarden. Men på samma sätt är det en nåd också att ta med det övriga i livet med Gud.

Målet för den kristna är inte att delta i verksamhet eller att ha regelbundet andaktsliv. Dessa är medel. Medel för att det liv som dopet förmedlar ska kunna bli verklighet i oss. Skrifterna talar om att bli lika Kristus. Att låta sitt sinne förnyas. Att inte formas av världen, utan av Anden.

Och därför, som lärjungar, som sådana som lever dopets liv, på nådens grund, behöver vi ge Gud utrymme i hela livet. Då vi märker att vi surnar där hemma eller att vi blir bittra över något vi råkat ut för. Då behöver vi tänka på sätt som vi kan leva dopets liv just där. Hur ser det ut då vi följer Jesus ner i dopgraven, lämnar det onda där nere och sedan stiger upp på andra sidan. Kan jag säga eller tänka något som gör det enklare för mig att bjuda in Gud i sådana situationer?

Tillsammans med Jesus kan vi hantera alla situationer i livet, men vi hanterar inte situationer i livet utan att tillföra en viss energi och ett visst engagemang för egen del. Den som vill bli fri från bitterhet behöver sätta sig ner, bjuda in Jesus i sitt tänkande och gå igenom de situationer där bitterheten väcks. Sedan lämna det i Guds händer. Och ännu – formulera en plan för hur det skulle se ut att gå genom samma situation utan att låta bitterheten ta makten. Kanske behöver man förbereda sig på de svåra situationerna på något vis. Kanske behöver man tänka om kring vad det egentligen handlar om. Kanske behöver man dra en gräns som man inte går över. Men att i bön behandla det egna livet är en central och viktig del av att leva ut sitt dop.

Och det finns en liten sak i dagens evangelium, som har med detta att göra. Evangelisten Johannes talar i regel om Israel med tanke på allt det positiva. Det handlar om deras tro, om allt vad Gud gjort genom dem. Nu säger Johannes Döparen att han kommit för att Israel ska se vem Jesus är. Och det gäller också oss. Vi är också sådana som ser vem Jesus är. Vi är döpta att tillhöra honom. Men för att se vem han är, måste vi våga steget in i det liv han erbjuder. Jesu liv och lära, det dop han erbjuder oss, det får sitt bevis i det liv som följer av det. Om vi inte håller hans bud, om vi inte kommer inför honom – då riskerar vi förlora allt det goda vi har fått genom nåden.

Nåden blir påtaglig då man lever i den, liksom dopet. Därför är vår frälsning, det som Jesus erbjuder oss, inte bara från synden utan också till livet. Och det livet får vi ta emot, genom dopet och genom vårt samarbete med Jesus i vår vardag. Amen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *