Niklas Wallis

Första läsningen
Dan. 7:9-10, 13-14

Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades.
Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.

Andra läsningen
2 Thess. 1:3-10

Vi måste alltid tacka Gud för er, bröder, det finns det goda skäl till, ty er tro växer ständigt, och den kärlek ni alla hyser till varandra blir allt större hos var och en av er. Vi kan med stolthet tala om er i Guds församlingar, om er uthållighet och er tro mitt under alla de förföljelser och lidanden som ni får utstå. De förebådar Guds rättvisa dom, att han skall förklara er värdiga Guds rike, som ni får lida för. Guds rättvisa innebär ju att han låter dem som plågar er bli plågade och låter er som nu plågas vila ut tillsammans med oss, när herren Jesus uppenbaras från himlen med sin makts änglar och i lågande eld, för att utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår herre Jesus. Deras straff blir evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet, när han kommer på den dagen för att förhärligas bland sina heliga och hyllas bland alla som har kommit till tro.

Evangelium
Matt. 25:31-46

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Predikan
Jag har noterat att denna söndags teman är svåra för många. Det är som om vi har svårt att föra samman den nådige och kärleksfulle bilden av Gud som vi ser i Jesus med det faktum att vår tro utlovar en dom vid den yttersta dagen. Och kanske hamnar vi här i någon slags paradox. Något som vi som människor inte kan greppa fullt med vårt begränsade sinne. Något som vi inte har erfarenhet av. Nämligen att nåd och rättvisa inte är varandras motsatser, utan nödvändiga delar av Guds verk att skapa frid.

De domar vi ser här i världen känns för oss alltid i någon mån orättvisa. Den som har begått ett lagbrott har genom tiderna bestraffats på olika sätt. I vissa fall har omgivningen tagit saker i egna händer, skipat rättvisa utan domstol och fällt en dom som ofta visat sig ond. Jag tänker på lynchningar och sådant som sker i det lilla, som aldrig synas av en tredje part. För att förhindra saker som detta har vi ett domstolsväsende, som skyddar den svaga parten från folkets vrede. I andra fall har vi enkla lagar som: öga för öga eller tand för tand. Om du slår mig, då får jag slå dig tillbaka. För oss i en kristen kultur, vilket vi nog ännu är i vårt samhälle, ter detta sig barnsligt. Vi inser att det inte leder till något gott. Som ett tredje exempel kunde nämnas det system vi har nu, fängelse och rehabilitering eller ekonomisk kompensation. Men inte heller det kan återställa det som har gått fel. I grunden anar vi att den rättvisa vi har erfarenhet av egentligen bara är ett slags försteg till verklig rättvisa.

I dagens evangelium beskriver Jesus sig själv som kung första gången utanför sina liknelser. Han placerar sig själv i centrum för världsalltet. Varför? Är det för att han vill ha makt och ära? Eller för att han vill lämna efter sig ett segerrikt arv? För att han ska bli ihågkommen av massorna? Är han som vår tids herrar och diktatorer som är beredda att gå till krig eller etablera ett totalvälde för att få sin vilja igenom?

Jag tror inte det. Jag tror det är det naturliga språkvalet då man försöker beskriva hans roll i det som ska komma. Åt honom har getts all makt i himlen och på jorden. Det är inledningen till missions- och dopbefallningen. Och kyrkans mission är att peka på honom som centrum för kyrkan, men också som centrum för världen.

Hur ser det ut? Hurudan rättvisa kommer han att förverkliga vid domens dag? Vi har sett de många exemplen i evangelierna på hur långt han vill gå för att rädda oss. I mötet med de sjuka helar han. I mötet med syndare förlåter han. I allt, i allt, försöker han leda människor mot nåd och kärlek. Han arbetar för frid och fred. Därför kallas han också fridsfursten. Och han kommer till oss i ödmjukhet och härlighet. Båda två. Så lär oss adventstidens texter.

Det är han som står i centrum både för domen och för hela världen. Den orättvisa vi upplever idag kommer han att ställa till rätta. Men inte så som vi skulle göra det, utan med en dom som helt och fullt präglas av både rättvisa och nåd. För i Kristus har vi inte det ena utan det andra.

Så är dagens texter, där det finns en stark skiljelinje mellan dem som har tagit emot välsignelsen och dem som inte gjort det enklare att förstå. De som tagit emot välsignelsen är de som har valt att följa Jesus i det arbete han gör: för rättvisa, för det goda, för nåden och friden. Då vi följer honom leds vi in en väg som är välsignad. De som kallas förbannade är de som motverkat honom, som velat se orättvisa, krig, ondska och onåd i världen.

För oss som är här idag kan jag med säkerhet säga att Gud är nådig och god. Han möter oss där vi är och ger oss varje dag tillgång till hans rike. Var inte rädd. Guds rättvisa är inte som människors rättvisa. Inför honom behöver vi inte frukta. I allt söker han det som är bäst för dig och mig, oberoende vart livet har fört oss.

Första läsningen
Jes. 33:20-22

Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.

Andra läsningen
Ef. 6:10-18

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Evangelium
Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan
Reformationsdagen. Tider av förnyelse.

Dagens evangelietext ger oss en kort och enkel berättelse om en av de gånger då Jesus verkade något mirakulöst. En pojke blev helad i den stund som hans far mötte Kristus. Där, i mötet med Jesus. Där finns den kraft och den trygghet som vi ofta saknar och längtar efter. Det är i mötet med Jesus som vi får den rustning vi uppmanas att ta på oss. Han ger oss det vi behöver för att stå fasta: sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå ut med fred, trons sköld, frälsningens hjälm, Andens svärd som är Guds ord. Det finns de som har försökt förklara dessa bilder, som har försökt fånga in hur man använder Andens svärd på bästa sätt. I denna predikan vill jag inte gå dit. Idag nöjer jag mig med att konstatera att dessa är en nåd att få klä sig i. De är en del av den kraft Jesus har: sanning, rättfärdighet, fred och tro. Dessa är gåvor som ger oss kraft, för var dag och för förnyelse.

Det jag vill rikta vår uppmärksamhet mot är reformationen, förnyelsen och den grund som den har. Kyrkans budskap är Kristus. Och inte bara Kristus som en ide, utan som i Första Johannesbrevet: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar”. Den Kristna tron handlar om ett verkligt och påtagligt möte med den Uppståndne Herren. Det är inte tomma spekulationer och abstrakta idéer om en Gud som finns någonstans lågt borta. Vårt budskap, vår teologi, det som gör att vi samlas, får inte vara sådant. Då är vi nära att ha en avgud för våra händer. Vi tror på en levande Gud, som vandrar med oss också idag. Och som förnyar oss och sin församling. Om allt bara blir prat, utan koppling till verkligheten, då riskerar vi förlora det goda vi erbjuds genom evangelierna. Ett möte med Jesus.

En av 1900-talets mera uppskattade teologer är Hans Urs von Balthasar, som dog 1988. Han argumenterade för att mötet med Gud sker i sanningen, godheten och skönheten. Så uppfattade han Guds härlighet. Det här med skönhet kanske någon kan tycka att är onödigt i sammanhanget. Men poängen är att sanning blir gott i skönheten. Och godhet blir sant genom skönhet. Utan det vackra kan vi inte erfara det goda och det sanna. Att förlora skönheten leder, enligt von Balthasar, snabbt till att man förlorar både bönen och glädjen, ytterst kanske till och med kärleken.

Dessa nyckelord ger också oss sätt att reflektera över den förnyelse vi längtar efter i kyrkan och oss själva. Hur kan vi bevara närheten till Kristus? Hur kan vi förvalta sanningen, så att den inte blir plattityd? Godheten, så att den inte blir hycklande? Skönheten, så att den inte blir kitsch?

Vilka former vill vi att saker och ting ska ta? Vi har i kyrkan våra sakrament. Genom dopet blir man medlem i församlingen, blir adopterad till familjen så att säga. Det är ingen liten sak. Viktigt att värna om att det sker både med skönhet, sanning och godhet. Det är riktigt lämpligt att man döper i ett hem, det signalerar familjens betydelse. Det är också vanligt att döpa i kyrkan. Där möter vi skönhet på ett annat sätt. Då vi firar nattvard och tar del i brödet och vinet. Hur vill vi tänka kring det? Då man dricker vin där hemma (om man gör det) väljer man det rätta glaset för drycken, något som framhäver det fina i något noggrant lagrat och utvalt. Nattvardens vin bör väl ses som det bästa vinet av alla – då behöver vi också söka en form kring det som förmedlar både skönhet, godhet och sanning för oss. Det gamla kanske då känns tryggt för många, med kyrkobyggnaden och liturgin som ramar in det hela. Men säkerligen finns det någon av oss som föreställer sig nya sätt att samlas kring sakramenten. Det är rätt och värdigt. Så länge vi söker att förmedla godhet, sanning och skönhet – så att Kristus kan bli påtaglig. Så att människor kan erfara ett möte med honom.

Liturgin har ju sitt sätt att göra mycket av detta. Våra olika mässdelar har alla sina klimax. Inledningen där vi kommer fram till julnattens budskap: “Ära vare Gud i höjden!” då reser vi oss. Ordets del, då vi kommer fram till evangeliet. Då reser vi oss. Nattvardsliturgin, då vi kommer fram till O Guds Lamm och sedan påskmåltiden. Då reser vi oss. Till sist avslutningsdelens tack och välsignelse, då vi reser oss. Här har man bäddat in de olika delarnas mest centrala skeenden, de som allra tydligast handlar om Jesus, i en yttre form som understryker dess vikt. Det är ett försök att använda skönheten, för att göra det som är gott och sant konkretare. Men också här finns säkert utrymme för en sådan förnyelse som gör trons budskap ännu mera konkret, den som ser möjligheter må utforska dem.

För traditionerna får inte bli något som binder oss. De måste vara något som vi utgår ifrån i arbetet med att förnya vår tro. De får inte vara bojor. Den Helige Ande utrustar alltid kristna gemenskaper till att vara föredömen och ledare för förändring, både i kyrkans verksamhet och i världen.

Vad säger detta om vår vardag? Von Balthasar menar att Guds kärlek är den enda vägen till sann frihet för en människa. Den enda grunden för sann gemenskap. Vår samtid idag tänker väldigt mekaniskt kring saker. Hur ska jag ändra mina rutiner och mina vanor, min livsmaskin, på ett sätt som ger bättre resultat? Vår tro blir lätt offer för samma tendens. Hur ska jag ordna min morgonandakt? Min Bibelläsning? Mitt böneliv? Vår gemensamma gudstjänst? …så att den ger bättre resultat? Här riskerar igen skönheten glömmas bort, då det mekaniska liksom kör över det. Det är inte lätt att be om det inte känns meningsfullt. Det är inte lätt att leva i en tro som inte inspirerar. Skönheten ger godhet och sanning ett mått av glädje, inspiration och frid som annars inte finns där. Det handlar inte om resultatet. Det handlar om det konkreta mötet med Jesus. Resultatet är på hans ansvar.

Hur ser förnyelsen ut idag? Kyrkan och de kristna har genom alla tider tagit in både skönhet, godhet och sanning från sin omgivning. Det syns i vår konst, vår liturgi och i vår musik. Var förnyas du idag? Vilken skönhet, sanning eller godhet bjuder Jesus in dig till? Vilka konkreta saker handlar det om i ditt liv? Och hur är det med vårt gemensamma liv? Vilka element av skönhet, godhet och sanning skulle vårt gemensamma gudstjänstliv och våra mindre gemenskaper må bra av? Detta är saker som Anden helt säkert leder oss alla igenom, något för en och var och något för oss tillsammans.

Och vi vet att vi är på Andens väg, på trons grund som söndagen har som tema, då Kristus blir mera konkret för oss. När vi söker en sådan förnyelse där hans liv och lära blir enklare att förstå, då är vi på rätt väg. Då vi söker en sådan förnyelse som ger oss större tro på Guds nåd. Då har vi hittat sanning, godhet och skönhet. Men främst har vi hittat Kristus själv.

Första läsningen
Jes. 65:17–19

Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.

Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17

Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”

Evangelium
Matt. 5:1–12

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan
Saliga, så många… Alla dessa som står inför tronen. Saliga alla dessa som inte mera sörjer eller fruktar. Saliga alla de som samlats kring Jesus, då han gick upp på berget en bit, så att han skulle kunna tala till dem alla.

Saligheten brukar definieras som en slags bestående helig glädje. Något fridfullt och gott. Något som förankrar oss i hoppet, utan att ta ifrån oss den realism vi behöver för att leva väl i denna tid.

Kan man ha ett sådant hopp? Kan vi som är samlade här i Kronoby kyrka, eller som följer på streamen, kan vi vara saliga? I denna tid med sina motgångar, kan det finnas något sådant som ger oss livsglädje och motivation?

Vi möter i dagens läsningar två olika händelser. Å ena sidan det kommande. Evigheten. En ny himmel och en ny jord, utan sorg och synd. Där torkas alla tårar. Där har vi allt vi behöver. Där är varje dag fylld med liv och nya äventyr. Mera att upptäcka, meningsfullt arbete att göra, tillräcklig vila, goda vänner, sång och glädje. Gud själv: all kärleks och godhets källa är i centrum av det hela. Det är den bild av evigheten som skrifterna målar upp.

Men i dagens läsningar möter vi också något som redan är eller har varit. Hur man nu vill vinkla det. Jesus möter folkskarorna. Han är ute i sina vanliga ärenden. Guds rike är nära. Inte långt borta. Se – synder förlåts, blinda får sin syn, de halta går. Mitt i världens mörker sprider han lite ljus. Folket samlas kring honom, för ljuset driver bort mörker. Det finns hopp. Där som Jesus går fram sker lite helande, lite lärande. Nytt liv växer fram, där som döden tidigare haft makt.

Den skara Jesus undervisar i dagens evangelium. De är ju de bortglömda, de utsatta: änkan, den faderlöse, främlingen bland oss. Dessa är alla sådana som Bibeln särskilt lyfter fram. Sådana Gud vill att hans församling (det är vi alla) ska ta hand om. Jesus går också ut till de sjuka, till dem som gör sådant arbete ingen annan vill göra, till dem som är utstötta av olika orsaker. Han lär oss att också vi behöver minnas alla dem. Och nu möter vi Jesus, stående bland alla dessa människor. Han vill säga dem något, så han går upp på berget en bit för att skapa en liten scen.

Så börjar han: saliga de fattiga i anden, de som sörjer, de som förföljs och så vidare. Märk att denna lista inte är kännetecken på goda kristna. Det är inte eftersträvansvärt att vara fattig i anden. Snarare tvärtom, Jesus sätter gång på gång fariséer och skriftlärda på plats just för att de är fattiga i anden. Ska man vara folkets lärare borde man i alla fall ha ett rikt liv i anden och inte vara småaktig och ute efter egen vinning. Det är inte eftersträvansvärt att sörja. Sorgen är en konsekvens av att denna värld inte är som Gud hade tänkt den. Den är bruten av synd, mörker finns där ljuset skulle vara.

Jag tror att Jesus ser dessa egenskaper han listar upp i den skara som är runtomkring honom. Vissa egenskaper är goda, andra sämre. Men de har alla något gemensamt. De står inför tronen där tårar torkas bort. De står inför Jesus, världens räddare. Vårt hopp. Och därför är de saliga. “Vet att det finns ljus i detta mörker. Låt mig visa er”, säger han. Även om ni mist någon som stått er nära, även om ni inte finner i er att vara religiösa, även om vardagen kantas av motgångar och elände. “Vet att ni är saliga, då ni är inför mig”, säger han.

Det handlar om honom och hans rike. Det som redan är nära, men som ännu ska komma. Jesus är realist. Han vet att några av oss inte ägnar det andliga livet mycket tanke. Men saliga de. Det handlar inte om vad vi har gjort. Det handlar om att Gud är nådig och god. Han vet att några av oss är som bundna av våra sorger, vet inte hur vi ska kunna bli fria från rädsla och bitterhet. Man saliga de. Jesus vandrar med dem genom dödsskuggans dal. Han vet att några av oss kämpar med fördömelse, både andras och vår egen. Men saliga de. Den Helige Ande leder mot frihet och frid. Det handlar inte om var vi är idag eller vad vi orkar eller förmår. Det handlar om Jesus och om hans löfte att vi kan lita på honom. Liksom de många som samlats kring honom i dagens evangelium.

Aposteln Paulus skriver senare att ingenting kan skilja oss från hans kärlek. Inte död eller liv. Inte välden och makter. Inte något skapat. Saliga. Vissa dagar saliga, fyllda med himmelsk glädje. Andra dagar saliga, med en strimma ljus och hopp i stort mörker. Men saliga ändå. För ännu är det inte helt mörkt. Inte så länge Jesus söker oss.

Vi firar idag nattvard. Där möter vi Jesus. Tar del i hans kropp och blod. Till bordet kommer var och en som vill ha hopp. Liksom de saliga har gjort genom århundraden och -tusenden. Det är ett nådens bord. Man får vara fattig i anden. Man får vara sörjande. Man får vara stark. Man får vara som man är. Nåden förtjänas inte. Den är något man tar emot oberoende av sig själv. Den handlar om Jesus. Om hans rike som inte är som andra riken. Vid nattvardsbordet möts vi, enade för en stund i vår mänsklighet. Enade i vår vandring genom denna värld, sökande något som ännu ska komma. Vi är realister. Vi vet att vi inte är överens om allt. Vi vet att det är många sorger och synder som skiljer oss i denna tid. Men vi är också saliga. Det finns ljus i mörkret. I nattvarden ser vi till det ljuset, tar emot det. För dig utgiven. För dig utgjutet. Salighet. Frid. Helighet. Det är för oss en och var.

Också idag finns Jesus bland sin församling. Det är inte som i framtiden, då alla står rentvättade inför tronen. Och det är inte som på bergskanten för tvåtusen år sedan. Men genom Bibelordet, genom sakramenten. Genom den stilla viskningen. Genom ljuset vi skymtar i mörkret. Där är han. Inte långt borta. Saliga vi om vi kan tro det.

Första läsningen
1 Mos. 15:1–6

En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.” Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös.” Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

Andra läsningen
Rom. 4:16–25

Tron är grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. Därför räknades han som rättfärdig. Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

Evangelium
Mark. 2:1–12

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Predikan
Jag inledde denna söndag med att medverka vid kyrkoherdeinstallationen i Nykarleby. Mats Edman blev där installerad i sin tjänst av biskop Bo-Göran Åstrand och det var en högtidlig mässa i Jeppo kyrka. Jag nämner detta därför att den predikan jag ämnar hålla friskt tagit inspiration av broder Mats predikan denna morgon, vilken var en god och uppbygglig sådan.

Texten om den lame mannen som bärs fram till Jesus av sina vänner är en känd och uppskattad text. Den visar oss Jesus i färd med att förverkliga det rike som han skulle instifta. Det handlar om nåd och helande.

Jesus har gått ut bland folket, för där ville han vara, och förkunnar för dem att Guds rike är nära. Han gör det i både ord och handling.

En av Guds rikes principer är att vi ska bära varandras bördor. Det kan vi göra både i en väldigt konkret betydelse eller i en mera abstrakt. Vi kan handgripligen bära det som någon annan inte kan. Alla behöver sådan hjälp någon gång. Men vi kan också bära varandras bördor mera bildligt talat, genom att se varandras bekymmer och motgångar och dela dem.

I dagens evangelium kommer en lam man till Jesus, buren av fyra andra män. Dessa fyra har tagit ett ansvar för sin vän, att föra honom inför Herren. Han blir buren, rent konkret, för på något annat sätt skulle han inte kunna ta sig fram förbi folkmassan. Själv skulle han aldrig ha kunnat komma in genom taket.

Vi behöver alla bli burna ibland. För annars orkar vi inte. Vi förmår inte allt som man borde kunna, orkar inte allt som man borde orka.

Men något som står fram genom sin frånvaro, i dagens evagelium, är den lame mannens egna tro. Han gör inget och säger inget. Och då Jesus ser vad som händer kommenterar han “deras” tro. Inte den enskildes. Den lame mannen kommer inom nådens räckhåll för att hans vänner hade tro att Jesus skulle hjälpa honom.

Vår tro formar våra beslut. Och dessa män hade hört om Jesus: om hans förkunnelse och hans verk. Det var för dem en naturlig sak att skrida till verket och bära fram sin vän inför honom. Deras tro inspirerade dem till handling. Det var inte så att den lame mannen hade en stor och stark tro genom vilken han förtjänade sitt helande. Nej, han var liten och svag i världens ögon, men i Kristi ögon älskad och värdefull. Någon som han ville nå ut till med sin nåd.

De fyra vännernas tro var inte något som de höll som en privatsak för sig själv. Istället lät de den personliga övertygelsen forma deras agerande. Och så bar de fram en som inte kunde bära sig själv till Gud. Tron är inte en prestation vi måste uppnå, utan en gåva vi vinner då vi förtröstar på Jesus. En sådan tro kan också föra andra in i det liv, den nåd och det helande Jesus erbjuder i vår tid.

Men det tar inte slut där. Berättelsen går vidare och mannen blir helad. Då vännerna fört honom till Jesus – då först börjar det för honom. Stig upp och gå. Dina synder är förlåtna. Nu är denna man, som tidigare var lam, buren av Guds kraft till förnyelse och frälsning. Nu bär Gud honom, så att han kan gå vidare. Mötet med Kristus förändrar allt. Guds rike är nära.

Så får vi också ta med oss dessa insikter. Om vårt behov att bli burna: av varandra och av Gud. Om vår förmåga att bära varandra och tro för varandra. Och om Jesu makt och kraft att bära oss genom denna tid och ända in i evigheten. Må vi får bära och bli burna, allt efter den nåd vi får var dag. Amen.

Första läsningen
1 Mos. 28:10-17
Den första läsningen är från Första Mosebok kapitel 28, verserna 10 till 17.

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.
I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”
Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”

Andra läsning
Upp. 5:11-12
Den andra läsningen är från Uppenbarelseboken, kapitel fem, verserna elva och tolv.

Jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen, och de sade med hög röst:
Lammet som blev slaktat är värdigt
att ta emot makten
och få rikedom och vishet och styrka
och ära och härlighet och lovsång.

Evangelium
Matt. 18:1-6, 10
Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan
Vad gör en ängel egentligen? Vi vet ju inte så mycket om änglarna. Men det är tydligt att en ängel är någon som går i Guds ärenden. Ser till så att saker går mera enligt Guds vilja.

Charlotte Frycklund berättar om ett möte med en pojke som stod och tittade på en tavla med änglamotiv. I samband med det kom de att prata om änglar. “Man vet att det finns änglar när det finns kanelbullar”, sade han. “Alla är snälla mot alla … när änglar är med”, sade han.

Sådant är Guds rike. Här i världen var det ännu finns mörker behöver vi kanelbullar och påminnelser om att vara snälla. Liksom Jakob i dagens första läsning glömmer vi lätt att Gud är nära oss och vill hjälpa oss.

Därför sänder han änglar. Änglar som påminner oss om det riktigt viktiga. Änglar som vet att kanelbullar och snällhet är vad vi behöver. Änglar som hjälper oss att be “Tillkomme ditt rike”. Änglar som öppnar våra ögon för Guds godhet och att vi får ta emot den när som helst.

För oss vuxna kommer igen en påminnelse om att bli som barnen. Ibland gör vi saker för svåra. I församlingen vill vi ordna verksamhet och stora samlingar, vilket är roligt och givande. Men då vi inte orkar med det kanske kanelbullar och snällhet är det vi behöver. Där hemma ska det ofta vara väldigt städat och ordnat innan någon får komma på besök. Men igen: kanelbullar och snällhet. Vad mera behövs för att Guds rike ska vara nära?

Det är kanske en sak. Förlåtelse. Församlingen samlas i Jesu namn. I det liv som han visar oss. Hans nåd är inte konstlad och kräver inget av oss. Hans förlåtelse kräver inte långa böner och djupa insikter. Då vi lever med honom lever vi på förlåtelsens grund. Det är väl ställt mellan oss och Gud. Gud vill ge oss allt det goda och han vill ta ifrån oss allt det onda.

Men månne inte utflödet av det, i denna tid, många gånger ändå är just kanelbullar och snällhet.

Första läsningen
Ps. 127:1–2

Om inte Herren bygger huset
är byggarnas möda förgäves.
Om inte Herren vaktar staden
är väktarens vaka förgäves.
Förgäves stiger ni tidigt upp
och går sent till vila,
ni som sliter för ert bröd.
Men sina vänner ger Herren framgång.

Andra läsningen
Gal. 6:2-10

Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder.

Evangelium
Matt. 6:25-34

Jesus säger:
”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Predikan
Kan man leva utan bekymmer?

Det satt en mor med sitt barn i kyrkbänken en söndag för inte länge sedan. Det var ett litet spädbarn som stundvis var i sin bilstol, stundvis i famnen. Många vet ju hur det är att ha ett sådant litet barn i famnen. Man kan se barnet djupt i ögonen, utan att det blir obekvämt på samma sätt som då vuxna människor gör det. Just då det är fråga om en mamma och ett barn – eller en pappa eller far- eller morförälder – kan man nästan ana ett utbyte av kärlek och förtröstan dem emellan. Ett barn som får vila i sin mors famn på det viset har inga bekymmer, lever i tillit. Ett barn som fått växa upp på det viset kan utstå nästan vad som helst som det råkar ut för i livet. Därför är barnen en så stor del av Jesu undervisning. Han säger att vi ska bli som barn för att kunna förstå Guds rike.

Vi kommer alltid att bekymra oss om vi inte har en sådan barnslig förtröstan på Gud. Det är viktigt i detta sammanhang att vi inte sätter barnsligheten i motsats till det vuxna. Vi kan behålla en fullständig och omedelbar tillit till Gud och samtidigt fatta vuxna och mogna beslut om vår tid, våra pengar eller våra relationer.

Det som trons bekymmerslöshet handlar om är förtröstan på Guds kärlek. Det är därför det är möjligt att söka det som är gott för varandra. Om vi tror att Gud har hand om oss behöver vi inte vara rädda att erkänna då vi gjort fel. Vi behöver inte vara rädda att låta Herren vara med och “bygga huset”, som vi hörde i första läsningen. Om vi däremot tror att det är upp till oss själva att bygga vår trygghet och vårt liv, då slår vi lätt in på en väg som är kantad av tunga bördor och omöjliga hinder.

Kyrkan ser på livet med Guds omsorg som grund. Då vi i andra läsningen hörde att vi uppfyller Kristi lag genom att bära varandras bördor handlar det om att vi förtröstar på att Gud förser oss med det vi behöver för att vi ska kunna hjälpa andra. Vi är som barn i bemärkelsen att vi förväntar oss allt av Gud. Vi är vuxna i bemärkelsen att vi fattar genomtänkta beslut om hur vi går till väga i våra liv.

Vår bekymmerslöshet kommer ytterst från vår förtröstan på att Gud räddar oss från allt ont. I vår vardag handlar det om att vi söker det nödvändiga. Den goda maten eller de fina kläderna är inte lika viktiga som att leva i kärlek till sin nästa och till Gud.

Ytterst sett finns det nödvändiga endast hos Gud. Budskapet om Jesu död och uppståndelse sätter världen i nytt perspektiv. Nu får vi tro att inte ens döden har makt att skilja oss från Guds kärlek, från det som är verkligt nödvändigt.

För att kunna leva utan bekymmer i denna tid behöver vi alltså kunna förtrösta på Gud. Annars kommer vi att söka den kärlek och trygghet som bara han kan erbjuda hos någon eller något annat. Den som saknar Guds kärlek riskerar gå från den ena människan till den andra i hopp om att någon gång verkligen få bli älskad. Men till och med i de starkaste relationer finns en gräns för hur mycket kärlek vi kan visa varandra. Bara hos Gud finns en sådan kärlek som kan leda oss till bekymmerslöshet och frid. Det är därför Jesus säger att vi ska söka Guds rike först.

Därför är detta också en bra text att inleda en skriftskola med. Vi får idag skriva in en skara ungdomar i församlingens skriftskola. Den tid som står framför er handlar om att utforska den tro ni blivit döpta till. Vi går igenom kyrkans bekännelse tillsammans. Vi söker tillsammans en sådan tro som går att bygga ett liv på, en tro som bär genom medgång och motgång, till och med död och liv. Det är den tron som Gud vill ge oss alla som gåva. En tro som inte bekymrar sig för det oväsentliga utan istället vågar lita på att vår Fader i himlen ger oss allt vi verkligen behöver.

Första läsningen
Jes. 38:17–20

Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.
Dödsriket prisar dig inte,
de döda sjunger inte ditt lov,
de som har lagts i graven
hoppas inte på din trofasthet.
De levande prisar dig, de levande,
så som jag gör i dag.
Fäder undervisar söner
om din trofasthet.
Herren kommer till min räddning,
låt oss slå an strängarna
och spela vid Herrens hus
i alla våra livsdagar.

Andra läsningen
Ef. 5:15–20

Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.

Evangelium
Luk. 17:11-19

Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Predikan
Är det bara en av tio som förstår att vara tacksam till Gud för allt det goda? Jag vet inte om Jesus är genuint förbluffad eller om det är en retorisk fråga. Men visst är det lustigt. Föreställ er den här situationen, lev er in i den: tio sjuka som blir friska genom ett Guds mirakel. Bara en som vände tillbaka för att visa sin tacksamhet.

Jesus hade ju i och för sig sagt åt dem att gå och visa upp sig för prästerna. Så kanske de nio andra bara höll fast vid det budet. Men vad fascinerande att det är samariern som vände om. Samarierna var ju inte i Jesus främsta målgrupp. Jesus var först och främst ute efter Israels folk, som han själv hörde till. Men genom evangelierna ser vi hur han mer och mer riktar sig också till andra. Till samarierna och i förlängningen till oss alla idag.

Vad är hans budskap? Han förkunnar Guds rike. Att Gud är nära. Att bördor lyfts av. Att frid ska få råda i våra hjärtan. Att synder förlåts. Att döden och sjukdomen mister sin makt. Att Gud ska ge oss allt vi behöver för att leva väl i denna tid och i den tid som ska komma. Guds rike är nära. Guds kungadöme är nära.

Vetenskapen vet idag vikten av tacksamhet. Den som förmår hitta något att vara tacksam över i sitt liv, hur litet det än är, är (åtminstone enligt statistiken) lyckligare än den som inte finner tacksamhet. En sådan lycklighet är ett inre tillstånd, som inte är helt beroende av de yttre omständigheterna. Visst, vetenskapen vet också att vi behöver vissa saker för att må bra. Men vid en viss gräns, då vi har mat, värme, kläder, vila. Då hjälper det inte mera att ordna med de yttre tingen. Vår förmåga till lycka är efter det först och främst beroende av det som sker inom oss.

Skrifternas budskap handlar om hur Gud går till väga för att rädda oss ur mörkret in i ljuset. Hur Gud sträcker ut sin hand för att rädda den som känner sig ensam, utsatt, fattig, sjuk… I bästa fall kan också kyrkan gå i hans ärenden då det kommer till detta. Men i centrum för allt finns Jesus, han som kallas Kristus. Frälsaren. Att frälsa betyder att rädda. Han räddar oss från oss själva, han räddar oss från det som vill bryta ner oss, han räddar oss från det som är ont. Och han kräver inget för att göra det.

Tänk på de tio i dagens evangelium. De såg honom och bad honom hjälpa dem. Och han gjorde det. Inget utbyte av tjänster eller någon handel av något slag. Jesus såg någon som led nöd och skred till verket. Vi får tro på och förtrösta på honom.

Men det är väl det som ibland är svårt. Detta med tro. För någon av oss kanske tron har blivit som ett slags inträdesprov. Men det är inte det som det handlar om. Då ni satte er ner i kyrkbänken idag. Då hade ni antagligen tro på att bänken skulle hålla. Hur många testade bänkens hållbarhet innan ni satte er? Ganska få. Varför inte? För att det finns en självklarhet i att man kan lita på att kyrkbänken håller.

Det är lika med Jesus. Han frågade inte av dem han mötte vad de trodde. Utan han utgick ifrån att tron kommer att väckas. Det är då vi ger Jesus en chans som vår tro på honom kan komma till liv. Det är då vi testar något som han lärt oss eller då vi ber om något och får svar som tro väcks. Tron är inte ett prov som vi måste klara av, utan en gåva som vi får då vi ser på Jesus och vad han lär.

Ni som idag är här för att inleda er skriftskola kommer under året att lära er något om denna tro. Jag vet att många av er inte har tänkt på det förr, inte har pratat om det mycket hemma. Men nu har ni en ypperlig möjlighet att ge det lite uppmärksamhet. Genom besök i gudstjänsten, genom diskussion och samtal på lektioner och genom gemenskap vid kaffepauser kommer vi under året att ha alla möjligheter att hitta en sådan tro som leder till glädje i denna tid och trygghet inför det som ska komma.

För Guds rike är nära. Det är inte långt borta från någon av oss. Det är inget vi måste förtjäna. Det är inget vi måste uppnå. Men det är något vi får ta del. Och då krävs tro. Tro att det goda kommer att segra. Tro att det kan bli bättre. Tro att det går att lämna sig själv i Guds händer. En sådan tro som ni visade då ni satte er på kyrkbänken idag.

En sådan tro leder till tacksamhet. Till en lätthet i livet, trots dess motgångar. Till frid och glädje.

Första läsningen
Mika 6:6-8

Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
Människa, du har fått veta
vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.

Andra läsningen
1 Joh. 4:7-12

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Evangelium
Luk. 10:25-37

En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan
Ett av nyckelorden för den liknelse vi hört är gemenskap. Det är ett ofta förekommande ord också i församlingen. Många upplever att vi har för lite av den i vår samtid.

Liknelsen lär oss något om oss själva och något om Gud.

Om oss själva lär vi oss om vår tendens att ignorera problem som är rakt framför näsan på oss. Det är väl dokumenterat att det som denna liknelse beskriver också händer i verkligheten. För denna predikans del vill jag ändå lämna det mera konkreta för en annan tanke. Men lämna nu inte en slagen människa vid vägrenen om ni ser en!

Jag tänkte idag lyfta fram vad liknelsen lär oss om gemenskapen i vår tid. Och jag vill börja med att måla upp en bild av liv och död, helighet och synd. Jag vill börja med Guds Ande. Vi lär oss om Anden att den går som en vind (Joh 3:8). Denna vind kan jämnställas med ett sus eller ett andetag. Den är avgörande för vårt liv. I stark kontrast till den finns synden. Synden är sådant som skiljer oss från Gud och från det liv han vill ge oss. Synd är allt som hindrar vinden från att flöda fritt. Ni kan föreställa er ett fält med väggar av olika storlekar som skapar fläckar dit vinden inte når. Dit kommer inget liv.

Föreställ er nu då att ni vandrar genom detta fält och ser dessa väggar. Vad kan månne finnas bakom dem? De är för stora för att tas bort i egen kraft. Någon av dem kanske går att åtgärda med stor ansträngning och i gemenskap av goda vänner. Men vissa är helt enkelt för stora för att göra något åt själv. Det är bakom dessa väggar som de slagna resenärerna längs vår vandringsväg ligger. Och det gör ingen skillnad om man är präst eller elektriker eller pensionär. Vi har alla dessa väggar, som hindrar Andens vind i våra liv.

Det är tur att vi har en god vän och broder, som har alla verktyg som krävs och vilja att ställa upp på talkot. En som har lovat att väggarna kommer att åtgärdas, bara vi låter honom veta om det. Om inte idag, så sen då han kommer tillbaka från sin planerings- och förberedelseresa. Jag talar så klart om Jesus, som enligt vår kyrkas tro har gått i strid med alla välden och makter som hindrar livet. Som har besegrat ondskan och döden genom sin död och uppståndelse.

Med risk att bygga en bild av en bild och kanske förvirra någon vill jag resonera lite kring församlingens syfte och uppgift. Och med församlingen menar jag såklart alla dess medlemmar. Också ni som följer på streamen. Vi vandrar alla genom detta fält, som är vårt liv. På den vandringen har vi vänner, släkt, familj som följer oss. För var och en ser vägen olika ut och sällskapet varierar under åren. Gemenskapen hjälper oss. Någon av väggarna går att välta i egen kraft, med goda vänners hjälp. Och så vandrar vi genom livet med lite mera vind omkring oss.

Men vissa väggar går helt enkelt inte att bryta utan hjälp från Jesus. Det krävs tyngre verktyg, mera makt. Han kommer vid vår sida, lånar ut sina verktyg och koordinerar en plan för att ta ner väggen, på vår önskan och i samarbete med oss.

Ibland kanske vi inte vill ta ner väggen. Den har blivit en så stor del av hur vi ser på livet, att vi inte kan tänka oss livet utan den. Vi kanske är rädda för vad vi ser bakom dem.

Sådan är den diskriminering som den slagna mannen i liknelsen råkar ut för. Eftersom hans yttre var smutsigt och söndrigt var det ingen som visade honom medkänsla. Han uteslöts ur gemenskapen på grund av sådant som han själv inte kunde rå för.

Och om någon nu börjar bygga ett motargument: att han hade ju kunnat välja en annan väg eller klä sig annorlunda eller tona ner någon del av sitt utseende för att inte verka så rik – då faller ni just den fälla som liknelsen bygger upp. Det ska inte göra någon skillnad. Denna man var slagen, gömd av de präktiga prästernas och leviternas synd så de inte såg honom, och de ville inte ta ner den vägg som hindrade Andens vind.

Sann gemenskap sker bara i medvetenhet om dessa väggar och i beredskap att låta dem rivas. Erfarenheten visar att vi inte kommer att få ett vägglöst fält i detta liv. Syndens konsekvenser finns alltid omkring oss och i oss. Men i församlingens gemenskap är vi medvetna om detta. Vi vet att sjukdom, trötthet, vårt bagage riskerar bli ett hinder för vår kärlek till varandra. Därför bekänner vi våra synder. Vi nämner dem vid namn, så att vi kan leva trots dem. Men som församling lever vi också på vandring tillsammans med Jesus. Vi lämnar våra synder åt honom och ber om befrielse och ledning. Vi förväntar oss att han ska visa den bästa vägen genom livsfältet. Att han, med sitt perspektiv, ska kunna leda oss där vinden blåser som mest och vårt liv når sin fullhet i denna tid. Vi är i världen, men inte av den.

Det är så att många saker i vår samtid som är goda också har fört en del ont med sig. Till exempel är det ofrånkomligt om man gör ett hembesök i dessa dagar att diskussionen förr eller senare går till våra smarta telefoner och alla våra skärmar. Vi verkar alla vara överens om att dessa orsakar problem i vår vardag. Och det finns kanske två huvudsakliga mekanismer: de tar oss bort från vårt sociala sammanhang (där är en vägg) och de radikaliserar oss då de matar oss med mera material likt det vi konsumerat tidigare (en stor vägg till där). Många av oss har säkert någon gång stannat hemma och stirrat på en skärm istället för att fara ut bland människor. Och missförstå mig rätt, ibland är det rätt beslut. Men det får inte bli en flykt från verkligheten.

Det har till och med sagts åt mig att vi borde sluta streama gudstjänsterna, så att folk skulle komma tillbaka till kyrkan. Men jag tror inte på den vägen i denna tid. Det jag däremot hoppas på är att ni som idag följer med på streamen börjar fatta beslut om en god kristen gemenskap. Här i Kronoby kyrkby vet jag om ett tiotal personer som är med oss digitalt så gott som varje söndag. Vet ni vad, ni där ute, ni kunde riktigt bra gå över till grannen och dricka en kopp kaffe och följa streamen tillsammans om det finns hinder för er att komma till kyrkan.

För detta är en av riskerna med alla dessa skärmar: att vi bygger sådana väggar på vårt fält att vi till sist inte ser varandra alls. Så blir vi alla både som prästen och leviten som går förbi och som den slagna mannen som inte känner sig sedd.

Jesus lovar oss i Joh 17 att vår enhet vittnar om Faderns kärlek och att Jesus är sänd av Gud. Inte pastorns goda predikan, utan församlingens gemenskap. Vi måste, i denna tid, med all jäkt och alla hinder för det verkliga livet, ta oss tid för gemenskap med varandra. Sådan gemenskap som inte ignorerar de hinder som finns på vår livsväg och sådan gemenskap som bjuder in Herren Jesus att vandra med dem.

Han har allt vi behöver för att nå målet tillsammans.

Texter
Första läsningen
5 Mos. 9:1-6

Mose sade:
Hör, Israel! Du går nu över Jordan för att besegra folk som är större och mäktigare än du, besegra stora städer med skyhöga murar och besegra anakiterna, detta stora och högväxta folk som du känner till och om vilket det sägs: ”Vem kan hålla stånd mot anakiterna?” Var nu förvissad om att Herren, din Gud, själv går före dig som en förtärande eld. Han skall förgöra dem, han skall låta dem kuvas av dig. Du skall fördriva dem och genast göra slut på dem, så som Herren har lovat dig.
När Herren, din Gud, jagar undan dem för dig får du inte tro att det är på grund av din rättfärdighet som Herren låter dig komma till detta land och ta det i besittning. Nej, det är de andra folkens ondska som gör att Herren driver undan dem för dig. Det är inte därför att du är rättfärdig och redlig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som Herren, din Gud, driver undan dessa folk för dig och därför att han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk.

Andra läsningen
Rom. 3:21-28 (29-31)

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.
Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas, så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro. Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls! Vi befäster lagen.)

Evangelium
Luk. 18:9-14

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Tyden som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan
Självprövning. Det är alltså rubriken för denna söndag. Och vår evangelietext ger oss ett exempel på hur självprövningen fungerar.

Jag har brukat läsa denna texten så att jag föreställer mig fariséen med näsan i vädret. Högmodig. Arrogant. Stöddig. Men denna vecka skymtade något annat i min egen läsning av texten. Nämligen frågan: Vad är det vi prövar oss själva emot?

Fariséen jämför sig mot sina bekanta, med hjälp av ett mått som används i hans sammanhang. Bön, fasta, att hålla buden och lämna tionde – det hör till det goda så som fariséerna förstod världen. Inom sitt eget sammanhang var han rättfärdig. Han uppfyllde måttet som krävdes. Han har orsak att vara tacksam, för han ser det som att Gud har gett honom styrkan att leva så som en god farisé ska leva. Det han säger behöver inte vara en falsk stolthet – det kan vara hans genuina tacksamhet över sin framgång. Han har lyckats med det som han prövar sig emot och ber därför en sådan bön han ber.

Tullindrivaren jämför sig mot en annan skala. Kanske är han en jude som samlar in pengar av andra judar. Han ser sig själv som en som gör ont mot sina landsmän. Kanske för att han inte har något annat val. Han har misslyckats, både enligt sitt eget mått och enligt andras. Och han vet det. Därför ber han om förbarmande.

Hur är det med oss? Vad jämför vi oss mot? Och är det mått vi använder ett gott mått? I dessa dagar ser vi hur allt fler hamnar in i depressioner och ångest. En känsla av att inte vara tillräcklig eller att inte passa in finns starkt i vår samtid. Varifrån kommer dessa ifrågasättanden av oss själva? Gud skapar människan och säger att det är mycket gott. Hur kan det komma sig att vi inte förmår tro det om oss själva?

Det handlar om synden. Om vad vår vilsenhet tenderar orsaka i vårt tänkande och agerande. Det krävs vissa avgörande insikter: En insikt om vårt oifrågasättbara värde som människor. Gud älskar oss var och en oberoende av vår förtjänst. Vi är värdefulla, oberoende av förtjänst. Vi blir räddade, frälsta, oberoende av förtjänst. Och en insikt om världen vi lever i – att den vilsna människan ofta tar andra vilsna människor till förebilder och mått för vår egen framgång.

Jag vill tala om sociala medier, för de orsakar kanske den största skadan just nu. Det lär vara så att de flesta VDn och ledare på företag inom de sociala medierna inte låter sina barn och ungdomar använda de produkter som de själva är med och skapar. Den som är insatt i vad dessa tjänster är, som förstår riskerna med dem, väljer att skydda sig själva och sina kära från dem. Ett finurligt uttryck som jag stött på är följande påminnelse: att om en tjänst är gratis, då är det du som är produkten som någon tjänar pengar på. Detta betyder, med tjänster som förmedlar bilder, videon och texter, att det är i deras intresse att du spenderar mycket tid med programmet. Och det som man sätter mycket tid på, det kommer att bli det mått man använder i ens egen (ofta undermedvetna) självprövning.

Och i denna hårda värld av nogrannt utstuderade och producerade bilder av livet, som de sociala medierna ofta förmedlar, finns det två diken. Det finns de som klarar av spelet och riskerar bli som farisén. Och det finns de som kroknar under det och riskerar fullständigt förlora hoppet om ett gott liv. Med detta inte sagt att liknelsens tullindrivare faller in i den kategorin.

För Jesus säger ju att tullindrivaren lyckas med att ödmjuka sig och således vinner han den sanna rättfärdigheten. Vad ska vi, idag, tro om detta?

Självprövningen handlar om att se verkligheten och oss själva som en del av den. De sociala medierna riskerar prägla oss på ett sådant sätt att vi inte ser det verkliga. Då vi ger vår tid åt dem måste vi samtidigt sätta in system som hindrar oss från att tappa kontakten med verkligheten. Det har ju talats om filterbubblor under en längre tid, och nu diskuteras allt mera den bubbla som hotar svälja dem som själva producerar material på nätet. Någon kanske producerar material som ifrågasätter vissa myndighetsbeslut – flera som gjort det har till sist kuvat under alla slags konspirationsteorier, då det visar sig att publiken tycker om sådant. Eller kanske någon märker att vissa kroppsideal säljer och så dras man in i en verklighetsuppfattning som på fel sätt applåderar till exempel utseende eller förmåga. Man förlorar kontakten med verkligheten och då blir också självprövningen falsk. Hur mycket man än prövar sig själv så når man inte det som verkligen är om man fallit offer för en bubbla som dessa. Man behöver befrias därifrån.

Därför fortsätter också evangeliet att ha en sådan verklig kraft. För valje falskt mått på framgång: vare sig det är utmärkelser, ägodelar eller glansbildsliv av något slag, ger Guds ord förtröstan på vårt orubbliga värde. För varje börda som lagts på oss, som böjt oss ner till marken, kallar Herren Jesus till vila och frid. För varje lögn vi i vår vilsenhet har tagit till oss, erbjuds sanning som upprättar och leder till verklig rättfärdighet.

Det är en sådan insikt tullindrivaren har. Det handlar inte om att han hackar ner på sig själv, utan det handlar om att han vet hur vilsen han blivit i denna värld. Då hans liv inte är vad han eller Gud hade tänkt. Det är därför han vill få Guds förbarmande.

Fariséen, han är ännu inne i bubblan, den bubbla som fariseismen för med sig. Och han verkar höra till dem som klarar sig. Men hur länge? Och med vilket resultat? Kan han hålla ut hela livet? Ger det honom frid och glädje? Vi kan ju inte veta, men jag gissar, utgående också från liknelsens slutkläm, att farisén ändå kanske anar att allt inte är riktigt rätt ställt. Kanske finns här insikten att det inte kommer att gå att hålla på såhär ända till slutet. Jag hoppas det, för då öppnas möjligheten till sann självprövning. En sådan prövning av det egna livet som styrker oss i vårt eget värde, som Guds skapelser, som ger oss hopp för framtiden och som försäkrar oss om nåden att få stiga ur lögnen in i sanningen.

Amen.

Första läsningen
1 årgången
Jes. 63:7-9

Jag vill förkunna Herrens kärlek,
prisa Herren för allt han gjort för oss,
allt det goda han gjort för Israels folk
i sin barmhärtighet och sin stora kärlek.
Han sade: De är ju mitt folk,
barn som aldrig sviker.
Därför blev han deras räddare i all nöd.
Det var inget sändebud, ingen ängel
utan han själv som räddade dem,
det var han som befriade dem
av kärlek och medömkan.
Alltid i gångna tider
lyfte han upp dem och bar dem.

Andra läsningen
1 årgången
Jak. 1:17-21

Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. Håll detta i minnet, mina kära bröder.

Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud. Lägg därför bort allt det orena och det myckna onda hos er, och ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv.

Evangelium
1 årgången
Joh. 16:5-15

Jesus sade:

”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.”

Predikan

Vad är himmelriket? Då vi kommer fram till skriftskollägret brukar jag förr eller senare ställa konfirmanderna den frågan. Det är en av de mest centrala begreppen i evangelierna. Det är det som Jesu förkunnelse kretsar kring. Guds rike är nära. Med himmelriket är det som… Ofta, ofta talar han om det.

Kärt barn har många namn och där som evangelisten Matteus talar om himmelriket, talar Lukas och Markus om Guds rike. Vad är ett rike? Ett bättre ord för detta på svenska är kanske kungadöme. Himmelriket är Guds kungadöme. Där som Gud regerar, där finns himmelriket. Konungaskapet är i centrum redan för de gammaltestamentliga profetiorna. Genom Jesus uppfylls Guds förbund med Abraham och David. Världen kommer att frälsas, förnyas och återupprättas, och den som leder världen mot en sådan helighet och kärleksfullhet är Kristus själv, den rättfärdige kungen av Davids hus, som kommer i Herrens namn.

Lärjungarnas uppgift, då och nu, är att förkunna Guds rike, liksom hans förkunnade Guds rike. Av Guds nåd får vi leva i Guds rike redan nu. För Guds rike består inte i sådant som världsliga riken. Det har inga nationella gränser, inga tullar, inga hinder för medborgarskap. Vår frälsning består i att vi av nåd får träda in i det riket, bli medborgare som lever under den högste Gudens konungaskap, hans beskydd och hans ledning. Vi får lyssna till hans röst och lära oss att leva utan rädsla, fria från synden.

Vad innebär då detta i den här tiden, då syndens verklighet är så påtaglig? Då vi studerar skrifterna finner vi en måttstock över allt annat som återkommande används för att väga den andliga hälsan. Det är inte frågan om hur vackra ord vi kan tala, eller hur väl organiserade vi är i vår andlighet, inte heller är det frågan om hur ofta vi besöker gudstjänster och andra samlingar. Nej, måttstocken är hur vi förhåller oss till och tar hand om “de fattiga, änkan och den faderlöse och främlingen”. I modernt språk skulle vi tala om sådana som riskerar bli utslagna eller marginaliserade, sådana som riskerar bli förkastade av samhället. Vi ser att Guds vrede väcks mot världsliga riken som inte visar kärlek mot sina medborgare eller mot dem som av någon orsak kommer till dem från andra länder.

Här finns då två saker som jag vill lyfta fram: det ena är att kärlek inte är utan gränser, det andra att göra tydlig skillnad på Guds vrede och vår vrede. Så, det första. Varje rike behöver regler och ordningar. Särskilt i denna tid. Att ha kärlek eller att vara förlåtande innebär inte att vi tolererar allt vad vi utsätts för. Vi behöver fatta visa beslut både enskilt och nationellt, som ger oss skydd från de faror som finns i världen. Syndens verklighet är påtaglig i vår tid, vilket föranlett både nationella diskussioner om försvarsallianser nu senast och innan det frågor om flyktingpolitik. Också i våra enskilda liv finns sådana frågor där tydliga regler behöver finnas. Den av oss som t.ex. lever nära någon som riskerar ta till våld eller som annars inte respekterar våra gränser behöver sätta upp en gräns och en ordning för hur den relationen får se ut. Allt detta utesluter inte förlåtelse och kärlek. Man kan älska någon och samtidigt säga nej. Man kan förlåta och samtidigt säga aldrig mer.

Det är nämligen skillnaden på Guds vrede och vår. Vår vrede utmynnar sällan i sådant som är gott. Vi riskerar förvärra situationen då vi agerar utan kärlek. Vår vrede bygger ofta på rädsla, rädsla för att förlora något eller någon. Rädsla att inte bli accepterad eller älskad. I Guds rike uppmanas vi fatta våra beslut från en plats av nåd och kärlek och lämna rädslan bakom oss. Jag citerade igår åt konfirmanderna 1 Joh 4 där det står att Guds fullkomliga kärlek fördriver all rädsla.

I Guds rike lever vi alltså så att vi försöker fatta beslut i våra liv utgående från den frimodighet och kärlek som finns hos Gud. Vi vet att syndens tid är på upphällningen. Vi vet att dödens udd är bruten. Vi vet att inget kan skilja oss från Kristi kärlek. Därför lyssnar vi till den sanningens Ande som Jesus lovar sända oss. Därför söker vi de goda gåvorna som Fadern ger. Därför väljer vi inte längre vreden och synden, så långt vi förmår. För vi vet att det finns ett bättre liv. Ett liv som förvisso ännu inte är fullkomligt. Ett liv vi ibland misslyckas med. Men som erbjuds oss igen, av nåd, varje dag.