Guds Lamm, den helige bland helgonen

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 65:17–19

Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.

Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17

Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”

Evangelium
Matt. 5:1–12

När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”

Predikan

Allhelgonadagens läsningar håller samman en spänning som den kristna kyrkan lever i genom alla tider. Å ena sidan skådar vi in i det himmelska. Där torkas alla tårar bort och där har Herren lett de sina till livets vattenkällor. Å andra sidan möter vi Jesus, sittande vid en bergssluttning, i färd med att saligförklara både de framgångsrika och dem som kämpar i motgången, både dem som klarat sig enkelt i livet och dem som fått kämpa mycket, både dem som varit starka i sin tro och blivit mål för förföljelse och dem som är fattiga i anden. Vi står idag, kunde man säga, med fötterna på jorden och huvudet bland molnen på samma gång.

Och något av detta är ju också vardagen för oss som följt våra nära till graven under året som gått. Vi lever i hoppet, samtidigt som vi lever i saknaden. Dessa två följs åt. Ena dagen vinner det ena motivet över det andra – med tiden jämnas kanske uddarna en aning.

I Johannes syn står den stora vitklädda skaran inför Guds tron med palmkvistar i händerna. Där är alltså helgonen samlade. Där är de saliga. Inte de som i världens ögon har haft framgång, utan de som bett om Guds förbarmande. Det är anmärkningsvärt, då vi följer Jesus i evangelierna, att hans möten med människor sällan handlar om deras yttre framgång. Däremot ser han med nåd till alla dem som kommer till honom i behov av hjälp. Där är salighetens grund, att få komma till Gud med ens egen svårighet.

I liturgin och i dagens läsningar möter vi Jesus som Guds Lamm. Detta är ett trösterikt namn på Herren, ett namn vars innebörd går långt tillbaka i Guds folks historia. Det är också ett namn som förenar himmel och jord, som för vårt hopp närmare vår vardag, som för oss in i Guds rike.

Vi hittar dess rötter i Gamla testamentets berättelser. Vi minns berättelsen om då Israels folk tågade ut ur slaveriet i Egypten, denna händelse som på ett avgörande sätt formade deras hopp. Gud ger sig till känna som befrielsens Gud, den som bryter orättfärdighetens bojor och befriar den som är förtryckt. Innan uttåget sände Gud plågor över Egyptierna, för att tvinga dem att släppa folket. Lammets blod, det som vi också hör om i dagens andra läsning, var ett skydd mot döden under dessa plågor.

Vi kan också påminna oss själva om den mycket utmanande berättelsen med Abraham och Isak, då de går upp mot berget där Abraham skulle offra sin son. Utan att veta det gav Abraham en profetia medan de gick: ”Gud utser åt sig det får som ska offras”. Hela berättelsen, där Isak får bära veden upp på berget, återspeglar vad som ska hända under den första påsken i Jerusalem. Då har Gud utvalt sin egen son som det offerlamm som ska bära världens synder och han bär sitt eget kors. Vad Gud i slutändan inte krävde av Abraham, var han beredd att utstå själv.

Hur vet vi att det är detta som händer i dessa berättelser? Jo, för att i början av Jesu gärningar säger Johannes Döparen om honom: ”Där är Guds lamm, som tar bort världens synd.” Så förstår vi att Johannes, i honom, ser den lidande tjänaren som Jesaja talar om i sin kanske mest kända profetia i kapitel 53: ”All vår skuld lade Herren på honom … som ett får som leds bort för att slaktas.” En hänvisning i sin tur till templets försoningsoffer, där ett offerlamm fungerade som ett sätt att visa sin ånger och så återställa den förlorade relationen till Gud.

Allt detta förklarar varför det är just Lammet som är Jesu form i Uppenbarelsebokens vision av himmelriket. Det är en bild av den saliggörande, den som försonar och förlåter. Den som i kärlek offrar sig själv, för den andras bästa. Det är en bild som talar till oss om det rike som den kristne tillhör. Att iklä sig den vita dopdräkten, den som gjorts ren i Jesu blod, det är att lämna bakom sig det onda. Det är att bekänna sig till hoppets, försoningens och fridens rike – det rike som grundas då Kristus i ödmjukhet besegrar döden på korset och då graven står tom på den tredje dagen.

Det är helgonens rike, det rike som Gud har anförtrott oss. Ett rike som är nära oss, men som ännu inte är fullkomligt förverkligat. Ett rike som består i Guds kärlek till alla människor, som man inte träder in i genom förtjänst, utan i tro. Ett rike som inte stänger sina dörrar för den som har det svårt, utan som välkomnar alla folk och stammar. Ett rike som består, inte främst i vår kraft och förmåga, utan i Guds kraft att övervinna synd och död.

Därför ber vi om Kristi förbarmande, för det är bara hos honom saligheten finns att vinna. Därför sjunger vi om Guds lamm, för vi förstår att hans kärlek övervinner alla våra brister. Därför samlas vi kring nattvardsbordet, för där möter vi honom som torkar våra tårar och leder oss till livets vattenkällor.

Och vi tror att det är en måltid vi delar med alla saliga. Alla helgon genom tiderna delar denna gemenskap med oss. Det bord som Jesus dukade för sina lärjungar på skärtorsdagen dukas här idag. Inte bara ett bord som liknar det, utan samma bord, delat av alla dem som har sökt skydd hos den barmhärtige Guden. Här samlas inte bara du och jag, utan alla heliga genom tiderna. Det är en sky av vittnen som tillsammans med oss söker Guds nåd. En nåd som verkar frid på jorden, en nåd som tröstar i sorgen, en nåd som ger hopp i motgången. Och i centrum är han som gör oss heliga.

Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Och inte bara för oss, utan för hela världen. Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Vi behöver inte gå under, utan vi får överlåta oss själva i Guds händer. Där är tryggt att vara. Inte ens döden skiljer oss från hans kärlek. Här möts himmel och jord.

Och detta möte förändrar oss. Det gör oss till sannare, ödmjukare och mera kärleksfulla människor. Evangeliet förändrar världen, nåden träder in i människors hjärtan och det himmelrike vi väntar blir verkligt redan nu. Det är helgonens tjänst, vår tjänst, för världen. Vi ser in i det himmelska och tillsammans med Jesus försöker vi leva i enlighet med vad vi ser.

Saliga de som lever nära Gud. För de ska erfara tro, hopp och kärlek som bär genom detta liv, till den nya himmel och jord som helgonen väntar. Må barmhärtige Gud bevara oss till sitt rike och ge oss nåden att få leva i tro redan idag.

Vi reser oss för att bekänna vår kristna tro.

Ett folk framburna inför Herren

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 15:1–6

En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.” Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös.” Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

Andra läsningen
Rom. 4:16–25

Tron är grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. Därför räknades han som rättfärdig. Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

Evangelium
Mark. 2:1–12

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Predikan

Senast jag predikade här (i Terjärv) kunde jag konstatera att folket iakttog Jesus noga. Detta fortsätter i dagens evangelium, då människor samlas runtomkring honom för att höra hans undervisning och se hans gärningar. Likaså har vi idag samlats för att höra hans ord, även om vårt hus är mycket större (så det sällan fylls ända ut på gården) och taket betydligt svårare att bryta upp.

Vi upplever idag två olika nedslag i Guds folks historia. Först hos Abraham, där vi får stå ute i öknen, i ett verkligt djupt mörker, oförstört av tätortens lampor och ljud, och se upp mot himlen i sin prakt. Stjärnornas antal vittnar om alla Guds löften. Och också om oss, vi som i tron har blivit Abrahams barn.

Abrahams liv är en lång serie av trosbeslut. Mänskligt sett är det som Gud lovar honom i dagens läsning omöjligt. Hur skall någon som är gammal kunna få egna söner att ärva honom? Vi får så klart följa Abraham på vägen och se löftena uppfyllas. Inte heller det blir en helt enkel del av Abrahams liv, då Abrahams tro kommer att prövas många gånger ännu.

Men tron gör något i Abrahams liv, som den gör också hos oss. Den ger hopp. Den ger vägledning. Den för till nåden. ”Fastän Abrahams kropp var utan livskraft”, står det – men just genom detta kunde Guds väldighet ta sig uttryck. I Abrahams svaghet kan trons löften visa sig ännu större.

Då nu också vi räknas som rättfärdiga genom tron på Kristus, kan vi förstå att det inte handlar om vår egen stora förmåga: varken vår fysiska kraft och hälsa eller vår förmåga till det goda är det som räknas inför Gud. Nej, det är Kristus som räknas. Och vår tillhörighet till honom genom vårt dop och genom tron. Så behöver inte heller vår svaghet vara ett hinder, utan Guds vilja förverkligas genom oss.

Vid vårt dop blev vi framburna, de flesta av oss rent konkret som små barn, till dopet. Man döper inte sig själv, utan dopet är något som församlingen gemensamt sluter upp för att fira. Vi för fram den som ska ta emot dopets gåva, vi bär varandra inför Herren, och så förverkligas Guds kärlek genom oss. På det sättet är vi alla som den lame mannen i dagens evangelium, där vi når det andra nedslaget i dagens texter. Ingen träder in i Guds rike genom sin styrka.

Dock, när vi är inför Herren, så möter vi den helande nåden. Den som ser till oss i allt vad vi är. Jesus förlåter våra synder. Och inte bara förlåter, utan också bär dem. Vi påminns om hans stora nåd mot oss, då han för vår skull bär syndens konsekvenser och betalar den skuld som vår svaghet och ondska har orsakat. Men vi påminns också om uppståndelsens glädje, om att det nya livet gäller alla som tillhör honom. Det finns en väg genom död och grav, till nådens rike. Det finns en väg genom den svaghet som vi har i oss, i Guds styrka. Det finns en väg genom de svåra tiderna, också åt dig säger Jesus: Dina synder är förlåtna. Också dig gäller helandets budskap.

Jesus möter oss i den nöd som är viktigast, för som vår läkare är han inte främst ute efter den kroppsliga friskheten. Han är ute efter något djupare. Han förlåter synderna, detta som genom tiderna kan tyckas människor så anstötligt. Hur kan någon som gjort ett svårt brott få förlåtelse? Av Guds nåd kan vi alla. Men då människor tar så stor anstöt av detta, att syndens börda lyfts av, låter Gud ibland tecken följa, för att vi ska kunna tro. Så låter han den lame stiga upp och gå, i människors ögon en mycket större bedrift än den förlåtelse han redan förmedlat, men det är ändå bara ett tecken på den djupare verkligheten: ett bevis på att mänskligheten nu kan försonas med Gud. Liksom stjärnorna vittnar om ljuset, så är de ändå inte ljuset.

För vår vandring som kristna kan detta förstås så, att vi som tillhör Kristus lever i övertygelsen att också då vi själva inte förmår så verkar Gud i oss, genom oss och trots oss, som kaplanen brukar säga. Vi kallas att leva i förtröstan, inte i förmåga. För nådens budskap är anstötligt för den mänskliga visheten. Vi faller så lätt, till och med i vår strävan efter det goda. Vad jag menar då är att till och med vår godhet kan bli ett verktyg för det onda. Kanske som ett hinder för den brustna att känna sig välkommen i vår gemenskap. Kanske som ett hinder för oss att se andra, mindre goda, med nåd. I värsta fall som ett krav vi ställer på oss själva och andra, för att vi ska räknas. Nåden kräver inte detta.

Därför är balansgången för en kristen så viktig. Vår kallelse är att vara ljus och salt, att vara som stjärnor som visar på Guds löften i världens mörker. Men vi får inte uppfattas som sådana som är långt borta. Fastän dopet och tron ger oss det nya livet som gåva, är det ett liv som ska levas här i tiden, i samma verklighet som alla andra. Om trons väg för oss bort från våra vänner, grannar, klasskamrater och kolleger – då måste vi noggrant tänka på varför det är så.

Ibland behöver vi avståndet för att skydda oss själva. Men om avståndet kommer av att vi har gjort trons godhet till en prestation som krävs, framom en gåva vi får av Gud. Då har vi kommit bort från vägen. För tron är alltid förtröstan och tillhörighet, framom prestation. Den som kämpar med något svårt i sitt liv, måste alltid vara lika välkommen som den som redan har segrat. Och det är en verklig utmaning – för det är inte bara en gång som jag under min tid som präst fått höra att någon känner att den inte platsar bland oss som har allt på det klara. Så klart bygger det ofta på missförstånd om att vi håller oss som bättre folk. Men att sådana tankar finns bland våra närmaste är en stor utmaning för kyrkan.

Vi ska så klart alltid bevara strävan efter det goda. Men det är inte det som är ledstjärnan. Det sanna ljuset, som finns i världen, är Guds ljus. Tydligast ser vi det i Jesus Kristus, som räddar oss från mörkret. Och han låter oss bära det ljuset. Så låt oss visa det, inte dölja det. Men vad är det vi visar upp? Inte oss själva. Nej, vi ska se oss själva som den lame mannen – som sådana som burits fram inför Gud och där fått möta den kärlek som fördriver all rädsla och allt mörker. Vi vittnar inte genom vår egen styrka, utan vi vittnar genom att göra tydligt att Gud har mött oss i vår nöd.

Tillbedjan – Andlig fördjupningsdag i Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

LÖRDAG 22.11

14.00           Pris vare herren! Inledningsmöte i kyrkan. Jimmy Österbacka, Ville Kavilo, Niklas Wallis, Anders Forsman.

15.00           KAFFE i församlingshemmet

15.30           Jublande lyfter vi här våra händer. Om vår gemensamma tillbedjan. Stefan Äng. Kyrkan.

16.15           Jag vill göra mitt liv till en lovsång. Trons språk är kärlek. Sarah Tiainen. Kyrkan

17.00           MIDDAG i församlingshemmet. Kycklingballotine med Västerbottensås. Morotskaka. Con Affetto Catering. 20€ Anmälan på kronobyforsamling.fi senast 12.11

18.00         Konsert i kyrkan. Andliga sånger. Sarah Tiainen m.fl.

18.30           Handling och bön må bli ett. Då tillbedjan blir tjänst. Stefan Äng. Kyrkan.

KVÄLLSTE i församlingshemmet

SÖNDAG 23.11

13.00           MÄSSA i kyrkan, Niklas Wallis, Ville Kavilo, Stefan Äng, Andreas Forsman mfl                      

KYRKKAFFE i församlingshemmet 

På sabbaten förverkligas det goda

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 44:21-23

Minns detta, Jakob,
Israel, du som är min tjänare.
Jag har format dig, du skall tjäna mig.
Israel, jag skall aldrig glömma dig.
Jag plånar ut dina synder som ett moln,
dina brott som en sky.
Vänd tillbaka till mig,
jag har friköpt dig.
Jubla, du himmel,
över vad Herren har gjort!
Ropa av glädje, jordens djup!
Brist ut i jubel, ni berg,
du skog med alla dina träd!
Ty Herren har friköpt Jakob,
genom Israel visar han sin härlighet.

Andra läsningen
2 Kor 9:6-11

Men tänk på detta: Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt. Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare. Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk. Skriften säger: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet består för evigt. Han som ger såningsmannen säd till att så och bröd till att äta, han ska ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god skörd. Då blir ni rika på allt och kan vara generösa i allt, och det väcker tacksamhet till Gud när vi överlämnar gåvan.

Evangelium
Luk. 14:1-6

En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariseerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Predikan

”Man iakttog honom noga.” I detta skede av sin tjänst tror jag Jesus redan är van med att ha folkets ögon på sig. Men detta uttryck påminner också oss om vad en Jesu lärjunge gör, vi iakttar. Vi följer noga med Mästaren i sitt hantverk, för att lära oss och förstå. Herren gör mycket till de skriftlärdas förtret. Inte, så klart, för att gå dem på nerverna, men för att lära dem något av Guds kärleks väg.

Idag möter vi honom i färd att hela en sjuk man. Det är inte det första helandet han utför under motsvarande villkor. Tidigare samma sabbatsdag har han helat en kvinna, vilket synagogeföreståndaren förebrådde honom för. ”Det finns sex dagar på vilka man kan arbeta, på dessa kan ni komma och bli helade. Men inte på sabbatsdagen.”

Jag tänker väl att det kan ha varit lite frustrerande för Herren att redan andra gången samma dag bli ställd inför de skriftlärdas dom beträffande sabbatsdagen. Därför tar han detta andra tillfälle i akt, för att undervisa dem om sanningens och kärlekens väg. Den sanna frihetens väg, den som också vi bjuds in att vandra.

Kvinnan som han utförde sin första välgärning för, denna sabbatsdag, hade varit sjuk i 18 år. Hon var böjd till marken, krokryggig. Men direkt Herren talade till henne kunde hon räta upp sig och glädjas i Gud. Detta är ju sabbatsdagens mest grundläggande syfte – att glädjas i allt det goda vi har: i vänner, familj, skörd, hälsa och så vidare. Sabbatsdagen firas inför Gud i tacksamhet – den är en försmak av den himmelska tillvaron.

Så lär oss också kyrkans tidiga fäder. Ambrosius av Milan beskriver sabbatsdagen som en dag av vila från det onda, inte ett hinder för välgärningar. Den första läsningen påminner oss om den glädje som denna dag innebär. Frihet från synden, från lidandet och ondskan – en dag då jordens djup ropar i glädje och bergen jublar. Ty Herren friköper oss.

Därför är Jesu välgärningar på sabbaten inte ett brott mot sabbatsbudet, utan ett fullkomnande av det. Vi förstår att om våra barn eller djur lider, så är det enda rätta att korrigera saken så fort vi kan. Därför undervisar oss Herren om vikten att inte låta sabbatsbudet bli ett hinder för Guds vilja. Budet har utgått från Gud för att utrusta oss till kärlek, för att påminna oss om tacksamheten över frukten av vårt arbete och för att ge familjer och vänner en tid att glädjas. Budet har inte gått ut för att binda oss och göra oss kärlekslösa.

Det är detta som är den kristnes frihet. Frihet, inte från det goda, men från det som hindrar det goda. Herren låter oss se Guds hjärta. Ett hjärta som ömmar för de mest utsatta i vårt samhälle, som kallar alla människor in i nådens gemenskap. En gemenskap som inte består i vår förmåga, utan i hans välvilja. En gemenskap där vi nog söker det gemensamma goda, men inte dömer varandra efter vår oförmåga till det.

Kyrkans uppdrag i denna tid är att fira denna sabbat, som en påminnelse om det vi väntar på. Kristi kyrka arbetar redan i denna tid för att de sjuka ska få vård, de fattiga få hjälp och att de utstötta ska inkluderas. Detta är inte ett sådant arbete som kräver långa utbildningar eller komplicerade strategier. Det handlar om att inte låta sitt hjärta förhärdas då vi ser vår nästas nöd. Att inte prioritera våra egna vanor och begär framom den andras nöd.

Det rike vi fått förvalta som kristna är ett rike där vanliga människor gör sitt vanliga arbete. Ingen av oss behöver framstå som särskilt begåvad eller utvald. Det finns en uppgift för oss alla. Då vi idag tänker på arbetet med jorden, så påminns vi om hur det är det första arbete Gud i skrifterna ger åt människan. Han anförtrodde oss trädgården, med dess växter och djur, att sköta om den. Det är detta vi återupptäcker i Kristus. Han säger: kärleken till nästan är större än lagen. Att göra sitt arbete för att andra ska få del i dess frukt, det är en god gärning.

I en av de andra årgångarna har vi en känd läsning från Amos, där Herren säger sig avsky högtiderna och offergåvorna. Vad han vill se är barmhärtighet och rätt. Guds längtan för sitt folk, för oss, är den befrielse som vi ser Jesus förverkliga i dagens evangelium. Inte att binda oss, med sina lagar, till ett liv som är begränsat och litet utan att genom lagen – och dess fullkomnande i kärlek – göra oss till verkliga människor. Han kallar oss in i det sanna sabbatslivet, det liv som vittnar om den ursprungliga härligheten, liksom om den kommande.

Jesus tycks ofta bryta mot sabbatsbudet, men vi kanske ska se det om att han fullkomnar det. I honom finns början på det som ska komma. Han är som kornet som vilar i jorden, som snart ska ge sin skörd. Sabbaten ska påminna oss om detta, vilodagen ska hjälpa oss besinna allt gott vi tagit emot, den goda tjänsten är en del av det som ska komma.

Det är detta som beskrivs i den andra läsningen, då den talade om att så rikt för att få en rik skörd. Det handlar om Guds godhet i våra liv. Liksom våra åkrar kräver sin uppmärksamhet för att ge god avkastning på investeringen, behöver också vår medmänsklighet och andlighet sin uppmärksamhet. Gud sår rikt av sin nåd och sina möjligheter i våra liv och det ankommer oss vara frikostiga med den nåden. Texten beskriver en livshållning där sabbatens glädje och givmildhet har förverkligats. En livshållning där varje människa är vår broder eller syster. En livshållning där vi håller lätt i de jordiska välsignelserna och delar dem frimodigt. En livshållning där vi gläds i de andliga välsignelserna och lever i nåd och kärlek mot varandra.

Det börjar i Guds gåva. Det är han som ger livet, det är han som återställer det då vi förlorar det, det är han som leder oss på vägen och utrustar oss för tjänsten. Så låt oss idag vara tacksamma – för det arbete som ligger bakom oss, den frukt det burit och för de möjligheter och den nåd som Gud har i förvar för det år som kommer. Må vi lika rikligt dela med oss av det goda vi fått, som Herren i sin kärlek välsignar oss.

Förmår vi tacka?

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 38:17–20

Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.
Dödsriket prisar dig inte,
de döda sjunger inte ditt lov,
de som har lagts i graven
hoppas inte på din trofasthet.
De levande prisar dig, de levande,
så som jag gör i dag.
Fäder undervisar söner
om din trofasthet.
Herren kommer till min räddning,
låt oss slå an strängarna
och spela vid Herrens hus
i alla våra livsdagar.

Andra läsningen
Ef. 5:15–20

Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.

Evangelium
Luk. 17:11-19

Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Predikan

I dagens evangelium möter vi Jesus på vägen någonstans i trakterna kring Samarien. Den som firade gudstjänst förra söndagen vet att vi då fick höra om den barmhärtige samariern. Det som är anmärkningsvärt är hur samarierna ansågs vara orena, ovärdiga den judiska gemenskapen.

Att vi finner Jesus i deras trakter överraskar ändå inte oss. Vi har sedan länge konstaterat att Jesus inte verkar göra skillnad på folk – i alla fall inte på samma villkor som övriga judiska lärare i hans samtid. Eller, ska vi säga, i alla fall inte som många av de samtida lärarna. Många valde att gå runt Samarien då de gick den rutt som Jesus och lärjungarna nu går, för att undvika mötet med samarierna som inte ansågs pålitliga eller värdiga.

Ser vi noga på texten märker vi att det inte är helt klart huruvida de går igenom Samarien eller längs gränsen. Det är något som olika översättningar har löst på olika sätt. Som vanligt har vi i Folkbibeln och Bibel 2000 textvarianter som känns som att de inte går ihop. Folkbibeln säger att han tog vägen genom Samarien och Galileen, medan Bibel 2000 säger att han följde gränsen mellan Samarien och Galileen. Problemet uppkommer i många översättningar, för det är inte helt klart om det grekiska ordet (mésos) betyder att gå mitt i eller mitt emellan.

Men själva berättelsen ger oss oberoende orsak att reflektera kring samarierna. För vi hörde läsas att endast samariern vände om och tackade för sin nyvunna friskhet. Man tycker kanske att alla borde ha vänt om. Men vi kan kanske visa lite nåd här. För om de nio andra var judar, så var det bara prästerna som hade rätt att förklara dem rena. Förvisso, gällde samma lag samarierna, men de läste den på ett annat sätt. Man kan kanske anta att samariern inte heller hade varit helt bekväm med att gå till en judisk präst.

Vad finns här att lära? Dessa tio tycks för mig som så många av oss. Vi som har uppfostrat barn kan känna igen skeendet. Man hjälper med något som har varit barnet övermäktigt, varpå barnet rusar iväg för att fortsätta med sina lekar. Något tack hörs aldrig, men så klart anar man som vuxen tacksamheten och glädjen.

Jesus frågar: ”Blev inte alla tio rena?” och jag hör liksom min egen röst där hemma: ”Fick inte alla barn något gott vid kaffet”? Jesus vet nog att alla blev friska, men den retoriska frågan behöver ställas för vår skull. Kanske märker vi att något saknas? Det är inte oviktigt att uttrycka sin tacksamhet.

Tacksamheten i sig har ju visat sig vara ett mycket effektivt sätt att vårda sitt sinne. Den som övar sig i tacksamhet och i att uttrycka den mår bättre. Kanske finns något av den insikten hos Jesus då han riktar uppmärksamheten mot detta?

Jesu fråga stannar ändå inte bara inom det världsliga och sinnliga. Utan det blir också en fråga om det andliga. Är det bara främlingen som ger Gud ära? Vi ska akta oss för att dra slutsatsen att detta är en kritik mot de övriga nio, eftersom vi har sett i kyrkohistorien att det kan leda oss till en mycket olycklig polemik mot judarna. Men själva saken – oberoende av främlingskapet, att bara en av tio tackar Gud för det goda han fått ta emot – det är anmärkningsvärt.

Det är som att mannen inte bara kommer i tacksamhet, utan också i insikt om vem han mött. Han kastar sig till marken vid Jesu fötter. Som för att sörja sin egen brustenhet i mötet med den helige. Som Jesaja skriver, så räddar Herren från förintelsens avgrund och kastar synderna bakom sig. Som i Efesierbrevet ser denna man noga upp med hur han lever och kommer tillbaka inför Jesus.

Det är detta, att vända åter till honom som räddar, som blir den främsta förebilden för oss. Hur många av oss har inte bett böner om att bara Gud hjälper oss ur det ena eller det andra, ”så ska vi nog” framöver. Bara för att sedan glömma vårt löfte. Hur många av oss har inte blivit välsignade med vänner, familj, arbete eller pengar, och ändå låtit oss bli bittra och otacksamma.

Vikten av att vända åter till Kristus är stor. För det är hos honom vi finner frid. Det är hos honom som våra bördor lättas. Det är hos honom som vi lär oss tacksamhet.

Jesus sade till mannen: ”Din tro har hjälpt dig”. Så skall det vara också för oss. Tron hjälper oss, inte bara att vinna en himmelsk skatt, utan också att se de gåvor Gud har gett oss. Inte bara att ha ett hopp för en okänd framtid, utan att få vända om till Jesus idag. Tron gör oss uppmärksamma.

I samma anda som i vår andra läsning talar många av kyrkans fäder om ”nepsis” – nykterhet eller vaksamhet. Det handlar, för dem, om att se det inre livet och vårt osynliga tillstånd. Det är den nykterheten som hindrar oss från att välja lasterna istället för Kristus. Poängen är att bli alert på sådant som leder oss bort från Herrens vilja. Istället skall man tillägna sig bön och eftertanke, så att Anden kan få väcka tacksamheten och tron. Utan nepsis nykterhet, är risken att vi blir som de nio andra. Att vi tar emot det goda, utan att vända tillbaka. Att vi mister tacksamheten och kanske till och med tron.

Jesus ger, så klart, sina goda gåvor oberoende av oss. Liksom de män som blev helade, så kommer också vi många gånger att vara ovaksamma på hur vi själva tar emot det goda. Jesus sträcker sig dagligen ut med sin nåd och sin frid. Vår vaksamhet handlar främst om att se på hur vi tar emot det. Blir den nåd Herren har strött över denna dag något vi förmår tacka för? Eller blir det en sådan självklarhet som vi glömmer att glädjas i?

Jag vill avslutningsvis i predikan bjuda in till en kort reflektion kring dessa ord som vi fått ta emot idag. Vi stillar oss en stund, efter att jag läst dem:

”Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda.”

”Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.”

”Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.”

En räddare av oväntat slag

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Mika 6:6-8

Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
Människa, du har fått veta
vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.

Andra läsningen
1 Joh. 4:7-12

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Evangelium
Luk. 10:25-37

En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Predikan

Denna liknelses innebörd kan på ytan te sig mycket klar. Alla förstår vilket moraliska krav Jesus sätter på den laglärde och på oss genom sina ord. Märk, att han inte säger emot då den skriftlärde svarar med lagens ord: ”Du skall älska Herren [av allt du är] och din nästa som dig själv.” Det är något i det dubbla kärleksbudet som fångar en så grundläggande sanning om vad tron handlar om, att Jesus bekräftar mannens ord istället för att korrigera dem.

Men liknelsen Jesus ger, för att förklara vem den medmänskliga kärleken skall riktas mot, går att läsa i dubbla meningar. Vi har, å ena sidan det krav som lagen ställer på oss – vilket är ett gott krav och en god livsregel. Att älska Gud och vår nästa. Men, å andra sidan har vi möjligheten att läsa detta som en bild av Guds frälsningsplan i Kristus.

Vi har alltså den slagne mannen, som kan vara vem som helst av oss. Så många gånger är vi modlösa, trötta eller utan framtidshopp. Ibland råkar vi ut för olyckor längs livets väg. Mera sällan rent ut våld. Men både i det konkreta och i det andliga, kan vi se oss själva som slagna. Synden, som ännu har ett mått av makt i vår värld, sätter hinder för vår livsvandring.

Så kommer prästen och leviten – båda lärda i lagen. Dessa två går förbi oss i vår nöd. Vi hör det ofta förkunnas som att det har att göra med lagens och tempeltjänstens krav på renhet. På ett sätt ger det prästerskapet en ursäkt. Men jag är själv inte helt övertygad. Det som däremot stiger fram tydligt är att lagen i sig inte nödvändigtvis väcker medkänsla i oss. Lagens makt att föra oss till det goda livet är begränsad. Det antyds ju också i den laglärdes undran i början av dagens evangelium. Han, som kan allt som finns att kunna om lagen, kommer ändå med sin fråga till Jesus. ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Vad än han vunnit av sina studier i lagen, har inte gett honom den trygghet eller frid som han hoppades. Han söker ännu säkerhet i frågan om det eviga livet. ”Har jag det?”

Sen kommer då denna samarier. En man, utstött ur de renlärigas gemenskap, på grund av hans fäders brott. Vilka brott? Jo, de höll sig inte till hela den judiska traditionen, utan enbart till de första fem Moseböckerna. Och dessutom hade tidigare generationer gift sig med de hedniska folken omkring dem. På grund av detta gick de rena judarna inte genom deras städer, utan korsade istället Jordan för att undvika dem.

Det är intressant att vår första läsning är just den ur Mika. Hur skall man nalkas Herren – vad begär han av oss? Enligt Mika begär han inte i första hand brännoffer och ändlösa flöden av olja (som ett tecken på något dyrbart), utan att vi gör det rätta, lever i kärlek och håller oss till honom. Det verkar som att redan här antyds något av det problem som judarna hade med samarierna.

Nå, denna samarier förbarmar sig över den fallna. Liksom Kristus förbarmar sig över oss. Det är här Kristusbilden börjar förtydligas. Denne man, som inte fyller de yttre förväntningarna på helighet, visar ändå större barmhärtighet än de som till det yttre signalerade sin förträfflighet. Prästen och leviten, dessa bilder av lagen och den judiska historien, ger i sig inte det som behövs. Då vi nu ligger där slagna, tyngda av livets bördor, är det inte vår tillhörighet eller vårt yttre som förmår rädda oss. Istället kommer Kristus till oss då vi är som mest hjälplösa. En räddare av oväntat slag. Inte en världslig furste eller överstepräst, med dyrbara kläder och värdefulla smycken, utan en medvandrare.

Sedan häller han olja och vin på såren. Olja, som ett tecken på vårt värde. Den dyrbara oljan, som både renar och är en bild av att vara utvald. Vinet, som är gemenskapens dryck och som i sin alkoholhaltighet beskyddar från infektioner. Den påminner oss också om gemenskapen vid nattvardsbordet.

Jesus förbinder våra sår, lyfter oss upp på sin åsna, går själv vid vår sida till ett värdshus, där han sköter om oss. Fäderna har tolkat värdshuset som en bild av kyrkan. Här finns andra som stannat upp en stund. Här kan vi bli omhändertagna. Här möter vi Jesus varje gång han kommer förbi med ännu en sårad broder eller syster.

Värdshusets personal har tolkats vara de som är i kyrkans tjänst. Det är så klart vi som är i ämbeten, som ges en uppgift i att ta hand om dem som Herren anförtror oss. Men jag tror inte det är hela bilden. Det handlar också om det som kallas det allmänna prästadömet. I Kristus är vi alla kungar och präster, satta att tjäna och be för dem vi möter på livets väg. Därför är gudstjänstens gemenskap och den allmänna förbönen inte något som får döljas bakom vackra men ytliga ord, orden ska främst vara i medmänsklighetens tjänst.

Så har Herren fört oss till denna skara av sårade, brustna och syndiga medmänniskor, för att vi här ska kunna bära varandras bördor och hela varandras sår. Alla har han kallat till sig, ja lyft oss upp ur vår hjälplöshet, och fört till detta värdshus. Liksom liknelsen i stort uppmuntrar oss att vara goda medmänniskor, skärps budet ännu en gång. ”Sköt om honom.” Den som Kristus fört till vår gemenskap uppmanas vi att sköta om. ”Kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen”, lovar han.

Idag är vi samlade, förvisso med erfarenheter av att ha blivit buren in i kyrkans gemenskap. Om inte annat, har vi blivit välkomnade in genom dopet. Vi delar regelbundet nattvardens måltid, som en påminnelse om det renande blod som Kristus låtit gjuta för vår skull och som en bekännelse om vår tillhörighet till honom. Vi samlas i värdshuset, för att få nytt mod av gemenskapen och förkunnelsen. Och sedan går vi ut i tjänst.

Den barmhärtige förblir nyckelpersonen i denna berättelse. I vår värld finns en som lyfter upp de fallna, som vårdar deras sår och som för dem till en plats av vila. I vår värld finns en som betalar vår skuld och lovar att om det kostar mera, skall han betala det också. I vår värld finns en sådan som förbarmar sig och som också kallar oss att bli barmhärtiga medmänniskor. Fyllda av kärlek till honom, en kärlek som växer då den delas med människorna omkring oss.

”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.”

Bönens tempel, vårt hjärta

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jer. 18:1-10

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord.
Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.
Herrens ord kom till mig: Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem.

Andra läsningen
Upp. 3:1-6

Skriv till ängeln för församlingen i Sardes:
Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna. Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som finns kvar och som var nära att dö. Ty jag har funnit att dina gärningar inte håller måttet inför min Gud. Kom ihåg vad du har hört och tagit emot, och bevara det och vänd om. Ty om du inte vaknar skall jag komma som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig. Men du har några få i Sardes som inte har fläckat sina kläder, och de skall vandra med mig i vita kläder eftersom de har förtjänat det. Den som segrar skall alltså kläs i vita kläder, och jag skall inte stryka hans namn ur livets bok, och jag skall kännas vid hans namn inför min fader och inför hans änglar. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!

Evangelium
Luk. 19:41-48

När Jesus kom närmare och såg staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.”
När han kom till templet körde han ut dem som drev handel där och sade till dem: ”Det står i skriften: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Sedan undervisade han varje dag i templet. Översteprästerna och de skriftlärda och alla folkets ledare försökte röja honom ur vägen, men de visste inte hur de skulle göra, för han hade hela folket med sig och alla lyssnade på honom.

Predikan

Dagens texter handlar om förändring och om Guds vilja. Det är en påminnelse om den inbjudan vi har att sitta vid himmelrikets bord, att delta i festmåltiden – iklädda de vita kläderna. Men vi påminns också om att det finns sådant som leder oss bort från det himmelska. Våra egna beslut och världens omständigheter präglas inte alltid av Guds vilja. Leran behöver formas om, för att passa för sitt tänkta syfte. Den vita dräkten ikläds.

Idag läser jag evangeliet i någon mån allegoriskt. Det vill säga, här finns också en bild av hur Kristus ser på oss. Först kommer han vandrande oss till mötes. Stannar liksom upp en stund, för att sörja över att vi saknar insikt om vad som ger verklig frid. Så lever vi alla med något som skaver eller något vi skäms för. Fastän budskapet om nåd har nått oss otaliga gånger.

Men det som väcker hans vrede är vad som händer i hjärtat av oss. Inte då så, att han vredgas över oss, utan över de köpmän som tagit vårt hjärta i bruk för sina egna intressen. Vårt innersta är inte den plats av glädje och tillbedjan som Gud tänkt och orsaken finns i de makter som söker sin egen vinning. Makter som Kristus besegrat, men som vi själva kanske inte förmår identifiera och förhålla oss till i livet.

Kristi tårar över oss är inte ett tecken på besvikelse eller ilska, utan ett tecken på omtanke. De tårar vi läser om då han skådar ut över Jerusalem är tårar som signalerar Kristi kärlek för sitt folk. Det är tårar som visar att hans längtan för oss är frid. Han vill leda oss på fredens väg, en väg där vi inte behöver murar för att skydda oss från varandra och omvärlden, eftersom våra hjärtan är återställda – omformade – enligt Guds vilja.

Guds hus ska vara ett bönens hus. Våra hjärtan ska vara bönens platser. Som bekant ser vi i skrifterna en utveckling, där tabernaklets och templets roll skiftar. I slutändan bor Gud inte längre i en byggnad av sten, utan Guds Ande bor i oss. Det är ett löfte vi som kristna har, att för Jesu Kristi skull äger vi den helige Ande. Anden manar oss att söka friden, styrker oss då vi vänder oss till honom, kallar oss att se Guds vilja. Liksom Jesus drev ut köpmännen från templet, arbetar Anden tillsammans med oss med att göra oss uppmärksamma på Guds vilja.

”Sedan undervisade han varje dag i templet.” Jesus stannar i templet, i Guds hus. Liksom han lovar vara nära oss alla dagar. Att lära känna Guds vilja kräver undervisning: att någon vägleder och att man själv tar tid att lyssna. I bilden med krukmakaren säger Gud att hans goda hindras av det onda vi väljer. Igen är det inte i en ton av hopplöshet, utan det är ett budskap som understryker vikten av vårt beslut att söka Guds vilja. Det gör en skillnad för oss själva och för vår värld att vi fattar beslutet att följa Jesus. Den till synes enkla bönen: ”ske din vilja” innehåller kraft att förändra oss och världen.

Och vi ska inte i detta heller ignorera det som dagens läsningar också gör tydligt. Våra gärningar gör en skillnad inför Gud. Våra gärningar vittnar om vad vi verkligen tror. För att ge ett exempel så kan det till synes enkla att en pastor stiger upp tidigt för att skriva sin predikan vittna om att han tror att det gör en skillnad att Guds ord förkunnas. I det mera vardagliga kan det helt enkelt betyda att man ställer sitt liv så att man kan köra sina barn till deras intressen. Men i allt handlar det om att söka fridens och kärlekens vägledning från Gud. Tron utan gärningar är död, skriver Jakob.

Ändå förkunnas inte i kyrkan att gärningarna i sig frälser oss eller räddar oss. Det är Kristus som gör det. Det är Jesus som i sin omtanke om våra hjärtan driver ut de falska intressena, de köpmän som livnär sig på vad som skulle vara bönens, fridens och kärlekens rum. Det är han som visar sin kärlek. Det är han som besöker oss. Vår roll är att inse att våra hjärtan är ett sådant rum.

Vad är alltså det goda budskapet för oss, i dagens texter? Vi nås av ett budskap om en Gud som vill något med oss. Han har inte skapat oss utan en tanke eller mening. Vi hör också om en Gud som besöker oss, delar vår sorg över det som blivit fel i livet och som utrustar oss för vägen fram. Han lämnar inte köpmännen i templet, han vill också att våra hjärtan ska bli fria från sådant som leder oss fel.

Jag ser det nog som att också den starka kallelsen att leva annorlunda är en del av nåden. Våra liv formas av våra gärningar och i denna tid har vi inget annat än våra liv. För evigheten äger vi så klart Guds Ande, som påminner oss om Faderns trofasthet och kärlek i Kristus. Men eftersom vi ännu bara anar det som ska komma, är det en del av Guds kärlek till oss att han redan idag kallar oss att omvända oss. Att välja ett liv som Jesu lärjunge, är att redan idag välja ett liv fyllt med mening och frid.

Vi läser hos Jakob, i det fjärde kapitlet: ”Varifrån kommer alla strider och konflikter bland er? Kommer de inte från begären som kämpar i era kroppar? Ni vill ha men får inget, ni mördar och avundas men vinner inget. Ni kämpar och strider men har inget, därför att ni inte ber.” Jag tror att detta handlar om samma sak som våra texter idag. Våra hjärtan är menade att vara platser av bön, inte platser för handel och sådant som söker sin egen vinning. Bönen, gemenskapen och samtalet med Gud, är startpunkten för det goda livet i denna tid. Det är också grunden för vårt hopp om den kommande tiden. För bara då vi är i bön kan templet tjäna sin egentliga roll. Bara då vi är i bön kan vi förstå att Kristus är den som ger oss frid. Bara då vi är i bön kan vi ana honom, då han besöker oss.

Låt oss därför, innan trosbekännelsen, stilla oss en stund.

Lätt vid världen, fäst vid Kristus

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Ordspr. 3:3-8

Låt godhet och sanning förbli hos dig.
Bind dem kring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.
Då blir du uppskattad för din klokhet
av både Gud och människor.
Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta
och lita inte till ditt eget förstånd.
Tänk på honom var du än går,
så skall han jämna vägen för dig.
Tyck inte att du själv är vis,
frukta Herren och fly det onda.
Det ger hälsa åt din kropp,
kraft åt alla dess ben.

Andra läsningen
1 Petr. 4:7-11

Nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.

Evangelium
Luk. 16:1-9

Jesus sade till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus, när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ – ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’”
Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. ”Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.”

Predikan

Det finns många läsningar av dagens liknelse. Det är ju förståeligt då det är så mycket i den som vi spontant tänker att är oförenligt med en kristen moral. Jag vill idag föreslå en tolkning av den som bygger på ett slags vishetsideal. Särskilt i Bergspredikan undervisar Jesus oss om vikten att agera vist. Han uppmanar oss där att vara kloka med hur vi handskas med motgångar, som då någon slår oss på den ena kinden. Och han uppmanar oss att inte bygga våra hus på sand, utan på klippan. Likaså lär han oss att fråga oss själva vad vi ska göra med våra ögon eller händer om de förleder oss.

I dagens liknelse tror jag en sådan underliggande vishet är insikten att inget av det vi äger eller har egentligen är vårt eget. All jordisk välsignelse är sådant Herren skapat och låtit oss förvalta. Detta betyder att vi handlar vist om vi inte klamrar oss fast vid det, utan istället förstår att Gud både ger och tar. Vår roll är att lova honom i ord och handling i livets alla skiften.

I vår andra läsning påminns vi också om att det främsta vi har att förvalta är Guds nåd. Vi lär oss av Jesu liknelser att nåden delas ut åt alla oberoende av deras insats för Guds rike, oberoende av deras förmåga. Men han undervisar oss vidare, att då vi äger nåden ska vi också vara frimodiga i att ge den vidare. Den som har fått mycket förlåtet, ska också förlåta andra med samma mått. Den som har fått flera talenter förväntas sätta dem i användning.

Visheten här är alltså en slags lätt hållning i förhållande till det som händer i livet. Att inte klamra sig fast vid det världsliga, utan istället handla klokt då vi ser att rikedomens eller framgångens tid närmar sig sitt slut. Det viktiga är ju ändå Gud, som ger sina gåvor för oss att förvalta. Sin nåd tar han inte ifrån oss och inte heller förmår någon makt i världen att göra det.

Första läsningen uppmanar oss att ta vara på sanningen och det goda. Att söka Guds vilja och följa den. För att försöka samla ihop dessa trådar som jag såhär långt nystat upp tänker jag att det är gott att påminna sig om att vi är ett folk på vandring. Vi vandrar genom livet och Kristus önskar vara vår följeslagare.

I livsvandringen är en av de starkaste illusionerna att glädjen finns bakom nästa framgång – då vi når ett större mått rikedom eller då vi når en milstolpe i vårt jobb eller något annat vi begär. Athenagoras av Athen påminner oss om att vi inte ska låta oss luras att tro att livet blir en fröjd bara vi får ha egendomar som herrar och mästare. Nej, istället skall vi med iver och nit strida mot denna tanke eftersom vi i denna värld är vandringsmän, främlingar och gäster.

Liknelsen har några intressanta skeenden som kan hjälpa oss ringa in förvaltarens situation. Det första jag vill rikta vår uppmärksamhet mot är hans klagan. Han klagar över att han inte orkar gräva och inte täcks tigga. Då hans Herres egendom hotas ta ifrån honom och då han riskerar förlora sin bekvämlighet i det han förvaltat inser han kanske hur beroende han blivit av det som inte är hans egna. På samma sätt kan vi reflektera över vårt eget beroende av det vi fått att förvalta här i världen. Hur många timmar av dagen går åt att titta på någon skärm i fruktlöst klickande? Hur fruktar vi att vara hungriga en dag? Förmår vi det obekväma om det är det rätta? Är det måhända med oss som med mannen i liknelsen, att vi klagar mera över våra bekvämligheter än över att vi förlorat anseendet hos vår Herre?

Aposteln Petrus uppmanar oss att låta Gud förhärligas i allt vi gör. Dagens liknelse ger oss genom mannens klagan en slags måttstock för var vårt hjärta är. Paulus utropar i Rom 7:24 ”Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?” Ja, vem ska hjälpa oss att inte låta begären och den kroppsliga bekvämligheten leda oss på en väg som för bort från livet? Var kan man vinna sådan vishet?

Det är som att vara på vandring en het sommardag. Föreställ er ett stort träd som växer på en äng nära vandringsrutten. Där växer gröna blad tätt intill varandra och i många lager på höjden, så att trädet erbjuder skugga på soliga dagar och regnskydd på regniga. Där, under trädet, kan man sätta sig en stund för att vila och svalka sig. Och kanske tänker man att man har funnit sin egen plats där. Men samtidigt vet vi ju att någon annan äger trädet. Och vi vet att vår vandring ska gå vidare. Och vi anar att då vi reser oss för att gå vidare, så kommer en annan vandrare snart att stanna där. Ändå känner vi lätt att platsen är vår egen. Fastän vi inte har någon rätt till att äga den.

Vem kan lära oss att ha frid i att det mesta i livet är sådant? Vi bor i hus där någon annan bor efter oss eller har bott innan oss. Vi kör bilar som vi sedan säljer vidare. Inget av det vi har här i tiden är vårt för evigt. Den vishet vi söker är av ett sådant slag att den lär oss förhålla oss klokt till det vi har och längtar efter.

Jag brukar säga åt konfirmanderna att om ni inte vet vad ni ska svara, så är det alltid tryggt att försöka med: ”Jesus”. Paulus talar om att det bästa vore att få bryta upp och vara hos Herren (Fil 1). Ändå är det viktigt att vi stannar kvar, så att också andra kan få se att Kristus är en större skatt än de världsliga rikedomarna.

Mannen i liknelsen ser slutet på en tid i hans liv närma sig. Kanske är en av poängerna här att han skrider till verket. Han gör vad han kan för att underlätta situationen. Flera kommentatorer försöker förklara det som händer endera genom att hans herre uppskattar att han gör något eller genom att säga att kanske herren var glad över att få tillbaka något av skulden. Men jag finner det inte helt övertygande. Det som däremot verkar tydligt är att handlingen är en förberedelse för vad som ska komma. Mannen gör ett försök att ha vänner inför vad som ska följa. Han söker trygghet. Men vilken trygghet vinner han? Så klart betyder det något att ha vänner. Men också i förhållande till dem finns en risk att det går som med den herre som han snart inte längre får tjäna.

Mannen gör förberedelser för nästa etapp på livsvandringen. Så att människor ska ta emot honom i deras hus då han går vidare. Om man blandar in bilden med det stora trädet, så är det som att han förbereder för att ha någonstans att vila nästa dag. Men jag tycker något saknas i helheten. Ska han inte lära sig att söka Gud? Ska han lära sig att det världsliga ändå bara är en inramning för vandringen? Ska han slå följe med den Uppståndne?

Något som man lär sig under vandringen med Kristus är att han ger sin nåd åt alla oförtjänt. Mannen i liknelsen tycks slösa med det han har blivit satt att förvalta, men samtidigt använder han nu sin tid för att förlåta skulder. Kanske finns också här en nyckel till evangeliet? Liknelsen påminner oss för det första om vikten av vishet i förhållande till alla egendomar vi har att förvalta under livets gång. Men sedan avslutas den med vad som nästan upplevs förolämpande. Vem är han att ta ifrån dem deras skuld? Förvaltaren tycks ohederlig, men samtidigt lättar han de skuldsattas bördor. Kanske avbildas här något av det som vi lär oss i vårt lärjungaskap till Kristus?

Kanske blir vi alla skuldsatta under livsvandringen? Kanske binder vi vår uppmärksamhet och vår tid vid sådant som kan liknas vid en skuld? Kanske sätter vi vårt hopp och söker vår frid och trygghet i det som finns i världen? Då möter oss Kristus, betalar vår skuld och leder oss på vishetens väg. Så får vi varje dag befrias från det som vi har låtit oss bindas vid och så får vi varje dag fortsätta vandringen tillsammans med honom. Som vi hörde i första läsningen, så får våra ben kraft och kroppen hälsa då vi söker Herren och hans ledning.

Vi är ljusets människor. Vi ska vara samlade och nyktra. Vaksamma. Och vad ska vi då rikta vår uppmärksamhet mot? Mot Jesus. Om och om igen är det den kamp vi står i, att inte låta blicken förirra sig bort från honom. Då han är för våra ögon kommer vi att lära oss vishet, då vi lyssnar till honom stillas våra sinnen och vi får frid. Då vi vandrar med honom når vi inte bara nästa viloplats på vägen, utan vägen går till paradiset.

(Jag föreslår psalm 490 ur den Finlandssvenska psalmboken som kompanion till denna predikan.)

Att bli funnen

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 57:15-19 (20-21)

Så säger han som är hög och upphöjd,
han som tronar i evighet
och vars namn är heligt:
Jag tronar upphöjd och helig
men finns hos den modlöse och försagde.
Jag ger de försagda mod,
ger de modlösa kraft.
Jag skall inte ständigt hålla räfst,
inte vredgas för evigt –
då skulle livsanden förgås,
de levande väsen jag skapat.
Jag blev vred över deras syndiga girighet,
jag straffade dem och dolde mig i vrede,
men de fortsatte att trolöst följa
sin egen väg.
Jag har sett vad de hållit på med,
men jag skall bota dem,
leda dem och ge dem tröst.
Hos de sörjande skapar jag lovsång.
Frid och lycka åt alla, fjärran och nära,
säger Herren,
jag skall bota dem.
(Men de gudlösa är som ett upprört hav,
det blir aldrig stilla,
dess vågor rör upp dy och slam.
De gudlösa får aldrig någon lycka,
säger min Gud.)

Andra läsningen
1 Petr. 5:5-11

Klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne, och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.
Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron. Kom ihåg att ni får utstå detsamma som alla era bröder här i världen. Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet, amen.

Evangelium
Psalmisten skriver (hallelujavers för dagen):
Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare. Jag fördjupar mig i dina befallningar.

Luk. 15:1-10

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

Predikan

Dagens liknelser, anser jag, är en del av en större helhet. Jesus talar med fariséerna och de skriftlärda och framställer för dem tre liknelser av vilka vi har hört två. Dessa tre liknelser beskriver för oss fyra olika sätt att vara förlorade. Den liknelse som saknas är den om den förlorade sonen. Ni minns han som tog ut sitt arv i förtid, gjorde av med pengarna och sedan kom tillbaka till sin far. Fadern välkomnar honom hem igen, varefter en fest ordnas. Sedan kommer brodern och blir arg över det hela. Skall det nu verkligen vara rätt att ordna en fest åt någon som honom?

Vi har alltså en helhet av liknelser. Först, fåret som av okunskap går vilse. Sedan myntet som kommer bort, men inte av sin egen vilja. Sedan brodern som tar ut sitt arv, som är förlorad genom sitt eget beslut. Och till sist brodern som är förlorad eftersom han inte förstår det goda i att relationen till den första brodern nu går att återställa.

I alla dessa fall, vare sig det är av egen vilja eller okunskap eller omständighet, så målar Jesus upp en bild av Gud som en som gläds i att det förlorade kommer tillbaka. Liknelsen om den förlorade sonen är liksom kronan på verket. Den säger: Inte bara söker jag det förlorade fåret framom de som håller sig för rättfärdiga, och inte bara gläds jag över att hitta ett värdefullt mynt som blivit malplacerat – nej, jag springer emot dem som har slösat bort allt vad jag gett dem och då någon kritiserar mig för det kommer jag att möta också dem.

Helheten är förbluffande. Man kan förstå att man söker ett förlorat får eller ett borttappat mynt. Men då den tredje liknelsen kommer till förstår man att Jesus har något mycket angeläget att säga fariséerna. I det fallet är inte poängen längre att något värdefullt ekonomiskt fattas. Alla söker ju sina pengar om de är borta. Också de fariséer som lyssnade på honom, som vi för ett par veckor sedan hörde att älskade pengar. Men vem söker en människa som med vett och vilja försatt sig själv i en svår situation? Jo, Gud. För Gud ser inte till oss på grund av att han skulle ha någon nytta av oss, Gud ser till oss med kärlek oberoende av vad vi kan erbjuda honom.

Det är den avgörande skillnaden på de skriftlärda och Jesus i dagens evangelium. Jesus är inte rädd för syndarna eller tullindrivarna. Han älskar dem. Han är inte där för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Han söker dem, går hem till dem, möter dem. Och den serie liknelser han ger fariséerna är utstuderade för att få dem att se att de har blivit som den andra brodern i liknelsen om den förlorade sonen. De blir arga för att Jesus umgås med syndare, som den andra brodern blir arg då fadern ordnar fest åt den som varit förlorad men kommit hem.

Vad Jesus försöker lära oss här är, tror jag, att det får kosta vad det vill. Om vi kan återställa relationen. Om vi kan välkomna den förlorade hem. Om vi kan erbjuda läkedom åt de sjuka. Om vi kan sänka tröskeln in i gemenskapen. Då ska vi göra det. Även om det kostar vårt anseende. Han gör det själv, då han går korsets väg. Härlighetens konung låter sig helt förnedras, för sin kärleks skull. För vår skull.

Därför hör dagens läsningar till detta evangelium. Den första läsningen lär oss att Gud är hos oss. Han har sett allt vad vi gjort. Han har vredgats över den synd vi bär. Men han har också sökt upp oss med sin nåd och sin läkedom. Den andra läsningen påminner oss om ödmjukheten. Om att inte göra oss så stora i världen att vi blir för fina för att umgås med vissa människor. Djävulen går runt som ett rytande lejon, hörde vi. Han söker sin chans att bryta relationen mellan Gud och oss, mellan vår nästa och oss.

Men allt detta går Jesus till mötes. Inte ens korset hindrar hans kärlek, nej, istället fullkomnas den. Vi ser att det liv som levdes bland de utstötta också delar de utstöttas öde. Vi utmanas som kristna, att också vi ska bära ett kors. Också vi ska följa honom hem till dem som ingen annan vill besöka. Också vi ska lida i vår tjänst för världen. För vi har funnit en Herre som undervisar oss om den sanna kärleken. Den som inte ser till vad vi kan få av en annan, utan som söker den andras bästa.

Men, visst vandrar också vi bort från flocken. Det är ingen hemlighet. Sändningen till tjänst är viktig. Men kallelsen att bli älskad är det också. Vi blir funna av Gud. Han söker oss och väntar på oss. Han vill återställa den rätta relationen mellan sig själv och oss. Det är evangeliets kärna. Vi får komma hem.

Där är lovsång, frid och lycka. Då vi hittar tillbaka till vår plats i Guds rike. Den plats som han hållit för oss genom hela vårt liv. Han söker. Låt dig finnas. Lämna bekymren och bördorna som livet låtit hopas, låt istället Jesus föra dig tillbaka dit du hör hemma. Vare sig din vilsenhet kommer av dig själv eller av omständigheter, vet att Gud söker dig där du är.

Se din nästa

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Läsning
1 Joh. 4:16-21

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31

Jesus framställde denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Dagens liknelse är en del av större helhet där Jesus talar om vårt förhållningssätt till pengar. Eller snarare försöker han få fariséerna att se hur problematiskt deras förhållningssätt till pengar är. Det handlar så klart om den här envisa illusionen om att bara vi når ett visst mått av rikedom så kommer vi att bli lyckliga. Liknelsens syfte, tror jag, är inte i huvudsak att beskriva de dubbla utgångarna med himmel och helvete, utan att fungera som en slutkläm på de bilder vi tagit emot tidigare i denna undervisning. Innan dagens evangelium har Jesus undervisat oss om den ohederlige förvaltaren, som skaffade sig vänner med hjälp av den ohederlige mammon. Vi har hört om att man inte kan tjäna två herrar och vi har en påminnelse om att efter Johannes Döparen, vilken vi hörde om i gårdagens gudstjänst, så är lagens och profeternas tid fullkomnad. Nu är Guds rikes tid. Dessa bilder pekar på en mera övergripande tanke i Jesus undervisning, nämligen den om livet i kärlek. Om någon säger att han älskar Gud, men hatar sin broder, då ljuger han. Och metoden är också bekant: en liknelse som vänder på saker och ting. De första ska bli de sista och de fattiga ska vinna rikedom – sann rikedom, inte den rikedom som världen förleder oss med.

För en tid sedan fastnade jag för en av de begravningsböner som finns i gudstjänstboken Cecilia, som används av den katolska kyrkan i Sverige. Den lyder ”Må änglaskaran ta emot dig och må du med Lasaros, den en gång fattige, få evig himmelsk vila”. Lasaros, den en gång fattige. Inte längre, för nu har ordningen blivit omvänd. Bönen i sin enkelhet handlar om hoppet att den kommande tillvaron, den vi möter efter vår uppståndelse, ska vara en rättvisans och friden tillvaro. Det är också dit som jag tror att Jesu undervisning vill föra oss idag. Helheten av hans budskap till fariséerna, som älskar pengar och inte sina bröder, försöker väcka dem att se konsekvensen av att försöka tjäna två herrar. Det går helt enkelt inte att älska pengar och Gud samtidigt. Det finns en orsak varför Jesus säger att det är svårt för en rik man att komma in i himmelriket, som att leda en kamel genom ett nålsöga, och det har att göra med det han ser bland fariséerna i dagens evangelium. Det handlar om att framgång i livet mäts i rikedom och makt istället för barmhärtighet och kärlek.

Detta är ändå inte en liknelse som bara gäller för de rika. För den underliggande principen gäller oss alla. Pengar i sig är inte hindret, utan det handlar om det andliga tillståndet som pengar, makt och begär till andras kroppar (de tre stora i dagens samhälle) riskerar föra med sig. Det är det som liknelsen handlar om.

Hur ska vi då tolka dagens liknelse? Inledningsvis vill jag påminna om principen att liknelsens syfte är att väcka ett samtal om andliga ting, inte att uttömligt besvara dem. Då vi tolkar en liknelse gör vi det som en del av ett långt samtal, inte auktoritativt och slutgiltigt. Idag vill jag lyfta fram tre aspekter av den utöver det självklara: 1) Lasaros är namngiven, men den rika mannen är det inte, 2) den klyfta som inte går att komma över 3) och Abrahams roll, som inte bara är en bisak i sammanhanget.

Jag tror att Lasaros namn bevaras i denna berättelse för att understryka att Herren inte känner någon på grund av hans världsliga framgång. Det finns mycket som vi applåderas för i denna värld, som inte är i enlighet med Guds vilja. Men i liknelsen tycks det ju tydligt att den rike mannen aldrig tog sig tid att se sin broder. Vi har hört i dagens läsning att den som inte älskar sin broder inte kan älska Gud. Det hänger samman. Då vi älskar Gud mera än framgången stiger våra bröder fram i vår uppmärksamhet. Märk att jag inte säger att rikedomen per automatik leder oss fel, men att frestelsen växer, då vi skiljs från de mindre bemedlade, att tänka att de får skylla sig själva.

Under den tid då kristna värderingar var tongivande i vårt samhälle byggde vi ett välfärdssamhälle där alla har rätt till ekonomisk hjälp, utbildning och skola. Nu ser vi (också globalt) att i takt med att de kristna värderingarna förlorar fotfäste, så bygger vi istället sådana samhällen som vi är vana med i världshistorien. En liten makthavande elit, medan resten får klara sig med det allra minsta. Detta har redan under det senaste året gjort att diakonin behöver rycka in i allt fler hus. Diakonikassan i församlingen minskar i mångfaldig takt än tidigare år. Varför? Jag ska inte bli för politisk, men exempelvis om man fattar beslut som gör att människor som bor i egnahemshus inte kan få stöd så skapar man en hopplös situation för någon som fått en olycklig lott i livet och dessutom råkat ärva ett hus på glesbygden. Inte får man sålt och inte har man råd eller förmåga att flytta bort. Detta är konsekvenser av en politik som inte förstår den fattiges lott. Och det är dit jag vill komma. Då man inte längre förstår sin broders öde kan man omöjligt älska honom. Om man inte ser konsekvenserna av sina beslut, för att makten har separerat en från dem man har makt över, då kan man omöjligen vara i Guds tjänst. För Gud ser dessa, han namnger dem. Till skillnad från den namnlöse rike mannen i dagens text, som har blivit ett med sin rikedom. Han är inte längre än medmänniska, han är en rik man.

Detta för mig naturligt till den klyfta som finns mellan dem i liknelsen. Jag läser klyftan som en konsekvens av deras livsöden, inte som ett straff som infaller efter döden. Jag menar att klyftan är där redan i denna tid. På ytan kanske klyftan verkar vara rikedomen, fångad i liknelsen med den port som Lasaros ligger vid, men på djupet beskrivs här en separation av ett mycket djupare slag. Det är som bilden då Jesus står och bultar på hjärtats port. Där utanför, med Jesus, ligger Lasaros i sin sjukdom. Och den som bor innanför porten har inte gjort sitt för att hjälpa honom. Det är som den barmhärtige samariern, där en man ligger slagen och ingen av samhällets upphöjda ser hans nöd. Den verkliga klyftan byggs i våra hjärtan, som vi sjunger i psalmen ”och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann”. Den sanna klyftan uppstår då vi inte ser varandra i kärlek.

Vad beror denna klyfta på? Om vi fäster våra ögon vid världens frestelser och försöker framstå som något utöver det vanliga, om vi inte vill bli associerade med de marginaliserade och om vi inte strävar efter ödmjukhet och medmänsklighet, då byggs en klyfta mellan oss och dem Kristus älskar. Otaliga är de berättelser i de sociala mediernas tid om människor som för ytlig framgångs skull hamnat i stora utmaningar i sitt liv. På Instagram publiceras bilder av dyra bilar och mängder av pengar, medan verkligheten är att allt är byggt på skuld. Denna typ av samhällstrend utmanar oss som är i den Ödmjukes tjänst. Hur kan man visa att det verkliga livet inte ligger i sådant? Hur kan man övertyga om barmhärtighet och kärlek till nästan i en tid som med sådan makt och övertygelse framhäver lyx och flärd?

Det leder till Abraham. Och jag ska försöka fatta mig kort om honom, fastän det finns mycket man kunde hänvisa till. Abrahams roll i liknelsen är att förankra oss i en längre tradition. Jesus visar att detta inte bara är något nytt i hans undervisning, utan det kopplar samman till trons fader Abraham. Åt honom gavs löftet om ättlingar talrika som himmelens stjärnor. Och vi tänker oss idag att detta är alla döpta, som lever i tron på Kristus. Abraham placeras på den fattigas och sjukas sida, som en påminnelse om var Guds uppmärksamhet ligger. Abraham i sig själv är en gästvänlighetens förebild, då vi till exempel kan dra oss till minnes mötet vid Mamres lund.

Det är den hetaste tiden på dagen (missa inte detta, med tanke på liknelsen) och Abraham ser tre män komma gående. Han rusar emot dem, ber dem stanna och erbjuder dem vatten, mat och att få vila i skuggan nära deras tält. Abrahams gärningar är allt det som den rike inte gjorde mot Lasaros. Nu lider den rike mannen, som inte har några vänner på sin sida klyftan, all den nöd som han hade kunnat lindra för andra. Då Abraham tjänar dessa tre som är utsatta för hettan och trötta av sin vandring, då fullkomnar han det som Jesus flera hundra år senare säger: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa minsta, har ni gjort mot mig”. De tre männen som besökte Abraham var Gud själv. Den som inte älskar sin broder, som vandrar på smärtornas gata, kan inte älska Gud.

Men är inte den kristna tron en nådens tro? Såhär långt känns det som att predikan mest uppmanat oss till bättring. Kristus kommer för att fullkomna lagen och lagen visar oss Guds barmhärtighets väg. Allt sagt såhär långt är vad Gud vill för oss. Han vill inte att vi faller för frestelsen att överge kärleken för rikedom, barmhärtigheten för makt eller medmänskligheten för att utnyttja andra för våra egna begär. Och hans bud om detta är inte stränga restriktioner, utan ledning och vishet för vår livsvandring. Det är nåd att få vägledning också då vi erfar oss dömda av den. Och jag tror inte någon kommer ifrån denna liknelse utan att känna sig dömd.

Men Guds kärlek är inte bara denna liknelse. Guds kärlek fördriver rädslan och bygger upp vår kärlek. Kristus bultar på porten. Kristus lyfter upp den fattige. Och Kristus kallar oss in i sitt rike. ”Följ mig!” Det är hans budskap om och om igen. Redan idag, då vi sätter vårt hopp till honom, äger vi paradiset. Men att hoppas på honom är inte bara att upprepa tomma ord. Det är liknelsens djupare innebörd. Att följa honom är att kunna gå över klyftan som skiljer oss från dem vi dehumaniserat, dem vi har sagt om att de inte är värda vår kärlek.

Så, ja, bekänn dina synder inför Gud. Han är nådig och barmhärtig mot alla. Och följ honom sedan. Kristus har överbryggat klyftan. Han har öppnat en väg som återställer separationen mellan oss och vår nästa, mellan oss och Gud. Och följ honom frimodigt. Genom att i bön om gudomlig vishet se de små, de utstötta, de marginaliserade i vårt samhälle och tjäna dem enligt den vishet Gud ger. För den som älskar sin broder, kan också älska Gud. Och kärlekens fullhet, som vi får av Kristus, gör att vi redan nu kan minska på klyftan som finns mellan oss och dem, då ska vi också vara frimodiga på domens dag. För som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Han kallar. Låt oss följa. Må hända på vacklande ben. Men fastän kallet är stort, så går vi med honom som är större. Han har lovat vara med oss alla dagar.