Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:

Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?

Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan

Johannes ger ett uttalande om Jesus som är värt att stanna upp inför: “Guds lamm som tar bort världens synd”. Här rör vi oss så klart in på ett sådant språkbruk som kräver antingen en del kyrkvana eller en del teologisk kunskap för att vara användbart för oss. Det är ett par saker som är avgörande kunskap för oss, ifall vi vill ta emot det goda budskap som Johannes förmedlar genom sina ord.

För det första: lammet är ett offerdjur i den judiska traditionen vilken både Johannes och Jesus representerar. Ett lamm användes för att rituellt offra något för sina synder. Det finns mycket symbolik i det, men det kan konstateras att det var ett sätt att visa sin tro och sin ånger. Genom att offra visade man att nåd och rätt var viktigare än ens materiella egendom eller ens stolthet. Jesus är alltså, i en bemärkelse, ett offerlamm som visar på nåden och vikten av tro.

För det andra: Jesus bär världens synd. I julens budskap får vi höra hur Gud blir människa och universums skapare tar sin boning i en kropp. I dagens text får vi höra att den kroppen får bära världens synd, hela världens synd, inte bara någras. Så får vem än som vill ta emot det, tro det, leva av den nåden, att våra synder inte längre tynger oss.

Guds lamm som tar bort världens synd lyfter ifrån oss syndens börda, den skam vi bär på och den skuld vi känner.

Men det verkligt intressanta är Johannes vittnesbörd om Jesus. Johannes säger tidigare att han inte ens är värd att knyta upp sandalremmarna på Jesus. Varför? Jo för att Jesus är den som fanns före honom. Johannes anar alltså det som Jesus senare skall undervisa sina lärjungar om, att den som sett honom har sett Fadern. Den kosmiska Kristus, frälsaren som fötts till en kropp, är evig, Gud av Gud, men också fullständigt människa. Och när han låter döpa sig så sänker sig den Helige Ande ner över honom som en duva. Så har vi hela Treenigheten samlad, direkt från början av Jesu gärning. Duvan är också ett tillåtet offerdjur i den judiska traditionen och symboliken är slående: ett rent, heligt djur, som rör sig fritt mellan himmel och jord.

Johannes döper med vatten, men Jesus döper med Helig Ande. Med samma Ande som stannar över honom. Johannes dop är i vatten, det är en symbolisk handling med begränsad kraft. Men Jesu dop är i Helig Ande, det är ett dop som verkligen renar oss och förnyar oss.

Det är som att Johannes försöker föra fram hur mycket bättre Jesus är än han själv, något som också återkommer i Hebreerbrevet. Jesus är den evige, det finns ingen före honom. Åt Jesus har getts all makt, det finns ingen som har makt över honom. Johannes är människa. Han döper i vatten. Jesus döper i Helig Ande.

Det är ju Jesus som alla profeter talat om. Och de har sagt att Guds Ande skall vila över Honom. Att han skall komma med fred. Att han skall komma med goda nyheter. Johannes vittnesbörd om Anden som sänker sig över Jesus är viktigt just därför att det är en uppfyllelse av profeternas löften. Men det är också ett Guds löfte till Johannes som går i uppfyllelse, Johannes skriver att Gud har låtit honom veta att när Anden sänker sig över någon, då har den kommit som profeterna talat om. Och Johannes själv skriver att han har sett det och därför vittnar om att Jesus är Guds utvalde.

Till näst kan vi då rikta uppmärksamheten mot konsekvenserna av detta i vår vardag. Vad innebär detta dop i Helig Ande och vad skall vi göra av det?

Det innebär att den Helige Ande och Jesus hör ihop. Man kan inte ha den ena utan den andra. Anden stannar vid Jesus. Allt som Jesus gör sker i Anden och allt som Anden gör pekar på Jesus. Anden flödar inte runt i skapelsen som en löskopplad del av en vag gudom, utan är intimt bunden till personen Jesus och tro på honom. Det betyder att den som säger sig ha Anden men inte vill följa Jesus med stor sannolikhet är förvirrad.

Vidare, så blir man döpt i Anden genom Jesu gärning. Ett dop i Jesu namn är ett dop i Helig Ande. Bilden som förmedlas i dopet är att man blir helt nedsänkt, ja rentav dränkt i Guds närvaro. Dopet i Helig Ande öppnar för oss vägen till djupgående och meningsfulla förändringar till det bättre i våra liv.

Vidare, handlar dopet i Helig Ande om något som man återkommer till dagligen. Luther skriver att det är den kristnas plikt att dagligen iklä sig sitt dop. Det innebär en pågående omvändelse, ett pågående utflöde av Guds kärlek, nåd, frid och kraft i våra liv. Ibland tar sig detta utflöde uttryck i kraftgärningar eller andra ovanliga uttryck, ibland sker det i stillhet i hjärtat. Det handlar om ett utflöde, en överflödande nåd, som påverkar oss på hundratals olika sätt – inte bara genom vissa speciella gåvor som för tillfället råkar stå högt i kurs bland de kristna på orten.

Man kan tala om dopet i Helig Ande på andra sätt än jag valt nu, men ett är klart: vi alla behöver det. Om du aldrig har känt att du är pånyttfödd och räddad från synden, så kan du behöva få uppleva hur Guds oändliga kärlek och kraft flödar genom dig. Gud har älskat dig och kallat dig vid namn. Han är fridsfursten som vunnit seger för vår skull. Likaså om du länge sedan känt att du har visshet i din frälsning, men känner att du är i en period av torka eller motgång, så kan ett fördjupande i relationen till Guds väckande, frigörande, Helige Ande, ge ny inspiration till tro och liv.

Jag menar alltså att allt som Gud verkar i oss genom Kristus faller inom ramarna för dop i den Helige Ande. Dopet i vatten gör vi en gång, som ett sakrament, för att Gud skall friköpa oss från synden, så att vi får del i frälsningen. Men dopet i den Helige Ande är vad vi behöver för att dagligen leva ut vår tro, för att iklä oss vårt ursprungliga dop, för att dagligen vända oss från det som bryter ner till det som bygger upp.

Jesus är målet och grunden för allt det som Anden verkar i oss. Han är lammet som bär våra synder, så att vi kan få del i Anden. Han är den som Anden pekar på och som är ledstjärnan för våra liv. Fadern sänder Jesus för att bära vår synd och ge oss den Helige Ande, så att vi kan nå friden hos honom.

 

Gudstjänsten i sin helhet på Yle

2 Krön. 24:18-21

De övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tillbad asherapålar och avgudar. Deras brott drog vrede över Juda och Jerusalem. Herren sände då profeter till dem för att få dem att återvända till honom; profeterna varnade dem, men de ville inte lyssna.

Guds ande uppfyllde Sakarja, prästen Jojadas son, och han ställde sig framför folket och sade: ”Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud så att lyckan sviker er? Ni har övergett Herren, därför har han övergett er.” De sammansvor sig mot honom, och på kungens order stenade de honom på templets förgård.

Apg. 6:8, 11-15, 7:51-60 (samma text som i första årgången)

Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. Där fick falska vittnen träda fram och säga: ”Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.” Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

Stefanos sade: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.”

När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Han föll på knä och ropade högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden dog han.

Luk. 12:8-12

Jesus sade till sina lärjungar:

”Jag säger er: var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Var och en som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse. När ni ställs till svars i synagogorna och inför myndigheterna och makthavarna, bekymra er då inte för hur ni skall försvara er eller för vad ni skall säga. Ty när den stunden kommer skall den heliga anden låta er veta vad som behöver sägas.”

Predikan

Jag vet inte hur ni reagerar då ni lyssnar på berättelsen om Stefanos som blir stenad. Min reaktion är något som närmast kan beskrivas som en slags distanserad sorg. Vilken otrolig man han verkade ha varit! Han gör Guds arbete bland folket, han pekar på orättvist ledarskap, han påminner om vad Israels folk hade att lära av Abraham och Mose. Han var fylld med nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Och så skickas några iväg för att få honom dömd. Och rådet ser på hans ansikte och det är som en ängels!

Ändå tar han till hårda ord. Han säger dem sanningen: så länge de inte verkar för rättvisa och upprättelse, utan bara bevakar sina egna intressen, så länge de förföljer profeter och vägrar se Guds frälsning, så länge kommer de att anses styvnackade och oomskurna till hjärta och öron. Det är klart att de blir arga. Vem skulle inte bli arg om någon som är uppskattad av allt folk kommer till en och säger att man har övergett den rätta vägen?

Stefanos dör för sin tro. För att han påpekade det som alla kände på sig. Att de skriftlärdas religion var död och att den hade blivit mera av ett hinder än en välsignelse. Den tro som Stefanos dog för var så stor, så djup, att han till och med i sin död bad Herren förlåta dem som angrep honom.

Var gick det då fel för de skriftlärda? Vad fick dem att bli så upprörda över det som Stefanos gjorde, denna man som hade ett ansikte som en ängel? Första läsningen och evangelietexten ger en fingervisning. “Ni har övergett Herren, därför har han övergett er” och “den som hädar den Helige Ande får inte förlåtelse”. Jesus säger i Johannesevangeliets femte kapitel att “Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv … jag har förstått att ni inte har någon kärlek till Gud.”

De skriftlärdas religion hade blivit mera ett forskande i skrifter än en kärleksfull relation till Gud. De sökte en väg till Gud genom sin egen inbillade präktighet. Vi har nyligen fått ta emot julens budskap att Gud själv har blivit del av sin skapelse. Att den outtömliga visdomen, Ordet, blev kött. Budet att Jesus kom till oss för att föra samman himmel och jord. Däri ligger nyckeln till det som Stefanos gjorde. Han hade sett att tron var mera än att bara forska i skrifterna. Tron, som den blev demonstrerad av Jesus, innebar att nåd och rätt blir påtagligt. Ordet blir kött. Nåden blir människa. Kärleken blir en kropp. Så ser en levande relation till Gud ut. Kärleken är konkreta, kroppsliga, gärningar.

Om vår strävan är att försöka skapa ett vattentätt moraliskt system genom att forska i skrifterna, så att vi sedan kan förtjäna vår plats i himlen, då har vi missförstått julens budskap, det budskap som Stefanos dog för. Det är inte skriften det handlar om eller våra regler. Även om skriften fortsättningsvis visar vägen mot det eviga livet. Nej, det handlar om den som skriften vittnar om. Vill vi komma till honom för att få liv?

Stefanos hade tagit emot det livet. Han såg igenom det tomma och enfaldiga i de skriftlärdas projekt och valde istället att i nåd och kraft göra under och tecken bland folket. Och det var säkerligen ett sätt att leva som var utmanande för dem som hade makten. Jesus gjorde samma sak: botade sjuka, gav blinda sin syn, förlät synder. Det är så det ser ut då Gud kommer till sitt folk. Då Anden får rum i våra hjärtan.

Evangeliet idag påminner oss om att stå fasta i tron, att inte förneka Människosonen inför människorna. Stefanos visar vad det kan innebära. Då vi tar emot frälsningens liv och börjar leva av Anden så kan det ibland leda till spända situationer. Men Guds folk är sänt att verka för upprättelse, helande och frälsning för alla folk. Också där det finns risk att det blir obekvämt. Och vi har fått löftet att då vi gör det så skall vi inte behöva bekymra oss, utan i allt kunna lita på Anden, som leder oss.

För Stefanos var detta så klart att han kunde dö i den tron, välsignande dem som gjorde fel mot honom. Kanske är inte vi alla lika övertygade som han. Men i det lilla och vardagliga… är vi där beredda att stå upp för det som Jesus sänt oss att stå upp för? Kanske kan vi, då vi sett Guds trofasthet i det lilla, också lära oss att tro och förtrösta i det stora?

 

Fil. 4: 4-7

Iloitkaa aina Herrassa! Sanon vielä kerran: iloitkaa! Tulkoon teidän lempeytenne kaikkien ihmisten tietoon. Herra on jo lähellä. Älkää olko mistään huolissanne, vaan saattakaa aina se, mitä tarvitsette, rukoillen, anoen ja kiittäen Jumalan tietoon. Silloin Jumalan rauha, joka ylittää kaiken ymmärryksen, varjelee teidän sydämenne ja ajatuksenne, niin että pysytte Kristuksessa Jeesuksessa.

Matt 1:18-24

Maria, Jeesuksen äiti, oli kihlattu Joosefille. Ennen kuin heidän liittonsa oli vahvistettu, kävi ilmi, että Maria, Pyhän Hengen vaikutuksesta, oli raskaana. Joosef oli lakia kunnioittava mies mutta ei halunnut häpäistä kihlattuaan julkisesti. Hän aikoi purkaa avioliittosopimuksen kaikessa hiljaisuudessa.

Kun Joosef ajatteli tätä, hänelle ilmestyi yöllä unessa Herran enkeli, joka sanoi: ”Joosef, Daavidin poika, älä pelkää ottaa Mariaa vaimoksesi. Se, mikä hänessä on siinnyt, on lähtöisin Pyhästä Hengestä. Hän synnyttää pojan, ja sinun tulee antaa pojalle nimeksi Jeesus, sillä hän pelastaa kansansa sen synneistä.” Tämä kaikki tapahtui, jotta kävisi toteen, mitä Herra on profeetan suulla ilmoittanut: – Katso, neitsyt tulee raskaaksi ja synnyttää pojan, ja hänelle annetaan nimeksi Immanuel – se merkitsee: Jumala on meidän kanssamme.

Unesta herättyään Joosef teki niin kuin Herran enkeli oli käskenyt ja otti Marian vaimokseen.

Saarna

Jumala on meidän kanssamme.

Tässä on uskomme ydin ja myös se kohta missä kristinusko antaa aivan erityisen väitteen todellisuudesta. Jumala on lähellä ihmistä. Heti luomisesta, tähän päivään asti, Jumala on etsinyt tapoja rakastaa luomaansa, olla lähellä ihmistä.

Siinäkin missä ihminen lankesi syntiin, Jumala ei katsonut sitä ilman armoa, vaan antoi samalla lupauksen: Tulen lähettämään pelastajani, Ihmisen Poika.

Niin erityinen oli tämän ihmisen elämä että häntä piti kutsua ihmisen pojaksi. Hänessä tuli todeksi se, että Jumala on kanssamme. Jeesuksessa Jumala tulee niin lähelle luomakuntaa kun Jumala vain pystyy, hän tulee osaksi sitä.

Jeesuksessa Jumalan armo meitä kohtaan tule näkyväksi. Tämän Ihmisen Pojan elämässä saadan nähdä taivaallisen Isän tahto meitä kohtaan. Rauhaa, rakkautta, armoa.

Joululauluissa lauletaan usein siitä miten “Joulu tulee sydämeen” tai miten “Otetaan vastaan Jeesuslapsi koteihimme”. Tavallaan näissä lauletaan siitä, miten kirkon työ jatkuu sen jälkeen kun Kristus on noussut taivaisiin.

Jumala välitti ihmisistä niin paljon, että hän päätti tulla ihmiseksi. Siinä hetkessä koko maailman luoja, taivaiden valtias, kaikkitietävä universumin lähde tuli pieneksi ihmiseksi. Valtava armo ja loputon rakkaus teki itselleen tilaa ihmisen ruumiissa, kutsuakseen takaisin kaikkia niitä jotka eivät jostain syystä elä siinä armossa. Ja Jeesuksen kautta, kun uskomme hänen sovitukseensa, sama voi tapahtua tänään.

Kun siis laulat siitä miten Jeesuslapsi tulee sinun luo, niin usko myös, että Jumala tulee sinun luoksesi. Että maailmakaikkeuden luoja välittää juuri sinusta niin paljon että haluaa tulla asumaan sydämeesi. Usko siihen, että kun Jeesuslapsi tulee sydämeen, siinä voi kasvaa uutta rakkautta omaa perhettä kohtaan, ystäviä kohtaan, työkavereita kohtaan. Usko että joulun sanoma on että Jumala on tullut, mutta myöskin että hän tulee uudestaan. Ja mukanaan hän tuo ilosanomaa kaikille kansoille, myös sinulle ja lähimmäisillesi.

Siinä on uskon voima pelastaa. Että otamme vastaan Jeesuksen sydämiimme. Niin että meidänkin elämässä voisi tapahtua niitä ihmeellisiä asioita mitä tapahtui kun Ihmisen Poika käveli maan päällä. Syntisille annettiin armoa, rikkinäisille tuotiin parantumista, sokeille anneetiin näkönsä ja kuurot rupesivat kuulemaan. Ja elämänsä aikana Jeesus opetti meille että suurempiakin tekoja me tulemme tekemään.

Mikä voi olla suurempaa, kun että maailman luoja, kaiken rauhan ja rakkauden Jumala, tulee ihmiseksi, niin että, jokainen ihminen voisi tulla Hänen luo. Kuitenkin se näyttää niin pieneltä, juuri siksi, että voisimme uskoa sen. Pienestä lapsesta tuli maailman pelastaja, josta puhutaan ja saarnataan vielä 2000 vuotta myöhemmin.

Tänä jouluna, älä kovenna sydäntäsi, vaan anna Jumalan täyttää elämäsi rauhalla ja rakkaudella. Siinä on joulun ihme meidän ajassa. Että pelastaja saapuu uudestaan ja uudestaan meidän sydämiin.

 

 

Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:

Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Matt. 20:25–28

Jesus kallade till sig lärjungarna och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Predikan

En krigsveteran från Lahtis, Kalevi Lehtisalo, berättar i en intervju om sin tid vid fronten. Där överlevde han bland annat mirakulöst en nästan direkt träff från en granat, för att bara några minuter senare få budet att han fått en bror. Han sade, att från den stunden framåt fruktade han inte döden.

Jag vet inte om Lehtisalo var en troende man, men denna del av hans berättelse fastnade jag för. Det lilla barnet som föds in i ett land som är i fullständigt kaos ger hopp. Ett barn som han inte ens träffat styrker hans moral och ger honom ny mening. Jag kan inte låta bli att göra jämförelser med det Jesusbarn som vi väntar i advent. Lehtisalo talar om ett vanligt barn, som ger honom hopp. I Jesus möter vi Gud själv som föds till oss. Det ger orsak till förtröstan. Minns ni den glädje som Simeon hade, då han mötte Jesusbarnet vid templet?

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk”

I våra texter idag talas både om en stad som blir belägrad och om furstar som har makt över folken. Lehtisalo belyser också detta då han talar om vad krig är: “Det är motbjudande, hur vi än försöker försköna det.” Det finns inget vackert i krig, säger han. Och visst är det varje vis människas önskan att undvika kriget.

För Finlands självständighets del har den direkta faran varit över i snart 100 år. Vi står inför ett jubelår, ett sekels frihet, ett sekel då vi kommit till freden. Visserligen har inte dessa hundra år heller varit konfliktfria, men det har gått bättre och bättre. Idag har vi det mycket bättre ställt än vad vi i den yngre generationen kan förstå. Vi lever i en tid då smarta telefoner är vardag, då rent vatten är en självklarhet och då vi sällan är hungriga mera än en halv dag i taget. Jämför detta mot en tid då det inte fanns elektricitet i alla hus och då den huvudsakliga källan till vatten var det man fick upp ur brunnen med en hink. Ännu på 1930-talet fanns det bara vattenledningar i 85% av husen i Helsingfors.

Vi har kommit långt på dessa hundra år. Från att vara en omstridd fläck mellan Sverige och Ryssland till att idag vara ett ledande land inom både skogsbruk, elektronik och pedagogik m.m. Allt detta byggt på den frid som har köpts för ett dyrt pris. Byggt på förvärvad vishet – insikten att krig är något vi skall hålla avstånd till.

Predikaren sade att visheten är bättre än styrka, bättre än vapen. Idag ser vi runtomkring oss och konstaterar att det verkar oroligt. Många är beredda att ta till våld för att få sin sak igenom – också i Finland. Den vishet som så dyrt förvärvades under krigsåren verkar i vissa fall som bortblåst. Samtidigt ser vi att många saker går bra. Trenderna vad gäller både ekonomisk och hälsomässig välgång är på väg åt rätt håll, även om vi i vardagen ibland upplever det motsatta. Statistiken visar en positiv trend. Vad får då en skara att välja våldets väg?

Jesus säger att vi skall vara varandras tjänare. Han ger oss sig själv som det yttersta tecknet på vad det innebär. Det är så visheten tar sig uttryck. Den som väljer våldets väg är alltså inte inne på den väg som Jesus kallar oss till. Han säger: “den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.” Vad menar han?

Den vishet som byggde upp vårt land var inte den som sådde stridigheter och motsättningar. Det goda som vi har uppnått har vi vunnit då vi strävat till fred. Visheten känner stridens väg och har sett att den inte för till frid. Aposteln Jakob skriver om avundet och självhävdelsen och kallar den för något demoniskt. “Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.”

Det är då denna strävan når våra hem – våra byar, städer och landskap – som vårt land går framåt. Visst kan kortsiktig vinning uppnås genom manipulation och  rädsla. Men om vi vill bygga ett välfungerande samhälle behöver vi, liksom vi redan gör, fortsätta att agera i den vishet som vi idag har hört om. Det är en vishet som inte går förbi när någon lider, en vishet som styrker den svaga, en vishet som bjuder in till samtal och förståelse människor emellan.

Vi behöver så långt vi kan värna om den fred som finns i vårt land. Vi behöver, som Jakob skriver, vara omutliga i goda gärningar. Vi behöver vara uppriktiga i vår barmhärtighet. “Visheten är bättre än vapen.” Här finns också en åsnebrygga till scoutingen, som ju med sitt “Alltid redo!” ständigt söker den andras bästa.

Jesus undervisar sina lärjungar om en väg som är annorlunda än världens väg. Det är tjänandets och ödmjukhetens väg. Jesus kom för att tjäna oss och han fortsätter att göra det till och med efter sin död. Tänk bara på berättelsen om Jesus vid stranden efter att Han uppstått, då han tänt en eld för lärjungarna och serverade dem bröd och fisk.

Såhär ser visheten ut! Detta är vad kyrkan hoppas på! Att mildheten i slutändan skall besegra det onda. Att den rättfärdighet som vi sår skall bära frukt. Att friden skall infinna sig. Visheten pekar mot det. Jesus är tecknet på det. Den som i rättfärdighet möter dödens makt, krigets elände, Han segrar. Jesus uppstod! Låt oss stå fasta i det hoppet, sträva till frid och vara trogna i vår kärlek till medmänniskan.

Kalevi Lehtisalo fick hopp genom ett litet barn. Vi vet inte vad som hände med det barnet, men det barn vars liv vi får följa i kyrkan känner vi. Kristus mötte dödens hela elände på korset och uppstod sedan i härlighet till att fortsätta vara sin kyrkas tjänare. Detta är vishetens väg: att i rättfärdighet gå igenom lidandet för att kunna segra i ödmjukhet.

Må Gud välsigna vårt land med ett folk, och ledare, som inte är rädda att gå i vishetens gärningar.

 

Jes 35:3-6
Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: ”Fatta mod, var inte rädda!

Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.”

Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.

Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken.

Hebr 10:35-39

Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt  liv.

Luk 12:35-40

Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era  kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre  skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och  bultar på porten.

Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords  och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare  – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda.

Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset.

Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Predikan

Vad är det att tro?

Finns det något magiskt i att då vissa rätta tankar går genom vårt huvud så blir i plötsligt räddade från denna världs elände?

Är det så att bara vi förstår Jesus rätt, så kommer vi en dag till himlen?

Vad är poängen med att tro? Och vad ska man tro på egentligen?

I dagens texter talas om den som tror: den som tror och räddar sitt liv!

Jesus ger en liknelse om tjänare som vakar. Tjänarna vet nämligen att deras mästare i något skede skall komma tillbaka från en bröllopsfest. Jag vet inte med dig, men det ter sig för mig som att Jesus försöker göra en poäng kring vad tro egentligen är. Det är att göra de logiska förberedelserna i ljuset av vad man vet att är sant. Tjänarna inväntar den Herre som är på kommande. De lever ut sin tro att han är på väg! Det är en sann tro och en passionerad tro. De vet att mästaren uppskattar det om de agerar i enlighet med det de hört: Att han skall komma.

Jesus ger också ett annat exempel: då en tjuv bryter sig in, så skulle han nog bli hindrad om man visste när han kommer. Man agerar på sin tro, att vid den och den tiden kommer tjuven.

Vi skall alltså på samma sätt vara beredda. Den stund då Jesus kommer tillbaka känner ingen. Men då den kommer så förväntas att vi har tro.

Men vilken tro? Och hur ska vi agera i ljuset av den tron? Tjänarna har det ju enkelt: mästaren kommer hem från en fest, håll dörrarna olåsta, förbered eventuella kvällsrutiner där hemma. Men hur skall vi agera utgående från den tro som vi uppmuntras till? Vilka konsekvenser har den tron?

Jesaja säger att vi skall fatta mod! Vi behöver inte vara rädda! Vår Gud är här och hans rättvisa dom skall komma! Vår tro är att vi inte behöva vara rädda.

Jesaja säger att vi skall ge styrka åt kraftlösa armar och stadga åt skälvande knän! Vår tro är att den som är svag skall få styrka då Jesus kommer till oss.

Jesaja säger att Gud själv kommer för att rädda oss. Vi har orsak till jubel! Världsaltets skapare, Herren över liv och död ser oss och vill oss väl. Vår tro är att Gud är för oss!

Då man har en tro får den logiska konsekvenser. Då vi säger oss tro att alla människor är värdefulla, att alla är skapade av Gud och gjorda till Hans avbild. Då blir den logiska konsekvensen att då vi möter någon som lider så försöker vi ta del i deras lidande. Konsekvensen blir att då vi möter någon med kraftlösa armar eller skälvande knän så erbjuder vi vår styrka. Om vi säger oss tro att alla människor är värdefulla, men inte lever ut det. Då är vår tro på varje människas lika värde död. “Tron utan gärningar är död”. Det är enbart då vi verkligen ser varandra och hjälper varandra som vi kan tala om en levande tro på alla människors värde.

Vad är då en levande tro på Kristus? “Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.”

Tron på Kristus är för det första att förstå att vi alla är syndare. Det betyder att vi gått miste om det goda som Gud lagt in i oss och i skapelsen. I praktiken betyder detta att vi är ödmjuka (i ordets rätta bemärkelse) inför varandra. Vem är jag att döma en annan eller se ner på någon? Jag är brusten och vilsen, liten i världen lika som alla andra.

Tron på Kristus är för det andra att veta att Jesus är vår frälsare. “Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende son, så att var och en som tror på Honom inte skall gå under, utan ha evigt liv.” Gud kommer till oss, för att Han älskar oss och vill föra oss tillbaka till allt det goda Han en gång gett oss.

Tron på Kristus är vidare lärjungaskapets väg. Jesus är vår mästare – han vägleder oss och lär oss vad det goda livet handlar om. Vi får lära oss att leva rättfärdigt, att följa Hans bud och vi får märka att i den mån vi klarar av det så för det med sig glädje och salighet. Jesus vet vad det är att vara människa och vad det innebär att leva i denna värld.

Till sist: Tron på Kristus är att vi lever ut det som Jesus har lärt oss.

Då vi börjar tro att Gud har frälst oss, räddat oss från synden, för att Han älskar oss, då kan vi vara frimodiga. Då vi börjar tro att Guds kärlek gäller varje människa, då riktar sig vår frimodighet mot att göra våra närmastes vardag bättre. Då vi börjar tro att Gud, genom sin församling, verkar i världen sprider sig glädjebudet om frälsningen till våra byar och städer.

Tron leder till gärningar. Så som vi tror agerar vi. Tron är inte en bedrift med vilken vi betalar vår väg till himmelen. Tron är vår respons på det som vi vet om verkligheten.

Jesus kommer till oss.

Jesus dog på korset för våra synder.

Om vi verkligen tror det så kan vi leva i förlåtelse. Tron är förtröstan på att Gud är kärleksfull och nådig. Det har han visat oss i Kristus.

Det kräver ingen tro av mig för att Jesus skall ha dött och uppstått. Men det krävs tro av mig om jag vill se frukten av det i mitt eget liv.

Det är därför Jesus uppmuntrar oss att vara beredda, som tjänarna i liknelsen. Om allt det vi säger oss tro är sant – var är då vår beredskap att leva det? Låt oss bli en kyrka med en levande tro på en nådig Gud som vill alla människor väl och som kommer till oss för att vara med oss och tjäna oss.

Mina anteckningar hittas genom att klicka på kugghjulet och sedan “Open presenter notes”. Man kan också markera slideshowen och trycka på “S”. Vissa bilder har inga anteckningar. Jag tror slide nr 8 om Liv och Död antagligen är nyttigast för de flesta.