Jes. 11:1-5
En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.
Han är fylld av Herrens ande,
vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.
Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt
åt de fattiga i landet.
Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.
Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.
Luk. 2:1-14
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem hanhar utvalt.”
Predikan
Har ni någon gång tänkt på hur berättelsen går i Lukasevangeliet? Änglarna dyker upp inför herdarna och de blir förskräckta. Det är en ganska vanlig reaktion då människor ställs inför änglar. Men sedan går de till stallet för att se Messias, Herren, som han kallas. Och där är reaktionen inte likadan. Ingen slänger sig till marken i förskräckelse. De berättar vad de hört och alla där förundras. Tydligen var inte Messias som nyfödd inte en lika skrämmande syn som änglarna som prisade Gud.
Men man borde ju förskräckas, ja eller i alla fall förvånas. Att förundras är nog det minsta man kan göra. För vad har sagts om detta barn? “Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande.” Han är Messias, Herren. På något sätt är det barn som vi väntar hela universums härskare, men samtidigt är han ett litet barn som föds i julnatten. Det är väl en av fördelarna av att vara Gud, att man kan vara fullständigt närvarande som en människa i ett stall samtidigt som man regerar över alla världar och planeter. Jag vet inte med er, men visst är förundran det minsta man borde förvänta sig.
Gud är nära sin skapelse. Det har han alltid varit. I allt som händer på jorden är Gud närvarande. Med det menar jag inte att Gud godkänner allt som händer eller att Han nödvändigtvis vill allt som händer. Men han är närvarande. Skapelsen är given åt människan att råda över och tyvärr så sköter vi inte alltid vår uppgift så bra. Naturen lider och människor går illa. Sådan är vår historia. Så länge vi kan minnas har det funnits vad vi kallar onda människor. Sådana som startat krig, sådana som sökt sin egen vinning på andras bekostnad, sådana som trampat på dem som inte räknats som lika värdefulla. Genom hela historien har det inte funnits en kung eller en regent som fått slut på sådant, snarare ser vi att den som ges makt faller för frestelsen att använda den för sin egen vinning. Men Gud är nära. Inte så att han välsignar det som är ont, men så att om någon skulle vilja vända sig till honom är han direkt tillgänglig.
När Jesus föds blir detta tydligare än någonsin förr. I Jesus kommer jord och himmel samman. Han är människa, men han är också helt och hållet fylld av Herrens Ande. I honom lever ande och kött i fullständig harmoni. Och vad leder det till? Jo, det som vi hörde läsas i första läsningen: “Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. Rättvist dömer han de svaga, med oväld [dvs rättvist, utan partiskhet] skipar han rätt åt de fattiga i landet.” Jesus är den första kung som inte faller för frestelsen. Hans domar är rätta och hans välde lyfter upp de fattiga, istället för att trampa ner dem.
Det kristna hoppet, som julen så starkt talar om, är inte ett förnekande av att det finns ondska i världen. Det är inte att vara oreflekterad optimist inför en brusten värld. Inte heller är det en pessimism som ger upp inför det som händer. Julens budskap är om en födelse. Något nytt föds till jorden, något som inte funnits tidigare. Sanning och nåd, frihet och rättvisa kommer till oss. Men inte så som vi har vant oss att försöka ordna det. Människans försök att skapa frid har nästan alltid slutat i strid. Mitt den strävan och vårt elände föds Jesus, han som är fylld av Herrens Ande. Han som har all vishet och kraft.
Och hur använder han den visheten och kraften? Inte till att starta ett eget parti eller för att grunda en armé. Nej, han regerar på ett helt nytt sätt. Herren, Jesus, regerar i ödmjukhet. Ja, så ödmjuk är han, att han låter sig själv bli ett barn – fullständigt begränsad och beroende, lika som vi är då vi är små. Sedan lever han ett liv som får konsekvenser för evigheten. Tänk att en man som levde för tvåtusen år sedan fortsättningsvis talas om runtomkring vår planet. Vad var det i hans liv som var så speciellt? Hans liv var något nytt som föddes till jorden. Ett helt nytt paradigm, om man får ta till stora ord. Nåd, sanning och kärlek. Det första han sade när han inledde sin aktiva tid var “Omvänd er och tro evangelium, Guds rike är nära”.
Omvänd er. Det vill säga, sluta leva så som ni levt hittills. Tro evangelium. Det vill säga, tro det budskap som jag kommer med, som är ett gott budskap. Gud är nära! Ni behöver inte längre leva i själviskt försvarande av era maktpositioner, inte heller behöver ni längre panta på era tillgångar och inte heller behöver ni bekymra er för vilka människor som är värda er kärlek och respekt. Gud är nära, han finns till för er. Se på mig, så skall jag visa er, säger han.
Och så förlåter han synder, helar sjuka, berättar om himmelriket. Men de som inte hade ett intesse av att släppa makten, leva mera generöst, vara mera kärleksfulla mot människor som var annorlunda än de själva, de gjorde slut på den verksamheten. Eller i alla fall trodde det. För det tog ju inte slut. Visst, de korsfäste honom, och igen fick vi se hur hans kropp var just likadan som vår. Men de visste ju inte det som Jesus visste i den stunden han gav upp sin ande – att döden inte hade någon makt över honom. Det är klart, om de som korsfäste Jesus hade vänt sig till Gud hade de kanske kunnat ana vad som skulle hända. Men hela poängen är ju att de inte gjorde det – och så blir världshistoreins största misstag till Guds största seger.
Kristus uppstår i härlighet. Profetians ord att han är fylld av Herrens ande visar sig vara sant. Döden makt besegras av det lilla barnet, människan, Herren, Gud själv.
Så regerar Jesus, det barn vars födelsedag vi idag firar. Ibland har vi svårt att förundras över honom för att han verkar så mänsklig. Andra gånger vill vi göra honom enbart till Gud och säga att han är något annorlunda än vi är på ett avgörande sätt. Men sanningen är att han är Gud alltigenom och människa alltigenom. Han uppfyller båda rollerna helt och fullt. Och vi får se på honom. Vi får förundras och kanske till och med förskräckas inför hans härlighet, då vi inser vem han är. Då vi ser till honom behöver vi inte välja optimism eller pessimism, inte välja parti eller leva av rädsla. Det finns alternativ utanför det vi är vana att se, Gud förser oss med dem, det finns hopp.
I allt vårt elände föds något nytt, något som har konsekvenser ända till denna dag. I världshistoriens centrum ligger ett litet barn, en himmelsk kung, och “Rättvisan är hans bälte, [han bär] troheten … kring livet.” Vi får följa honom.