Pred. 9:13–18
Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.
Jak. 3:13–18
Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.
Matt. 20:25–28
Jesus kallade till sig lärjungarna och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”
Predikan
En krigsveteran från Lahtis, Kalevi Lehtisalo, berättar i en intervju om sin tid vid fronten. Där överlevde han bland annat mirakulöst en nästan direkt träff från en granat, för att bara några minuter senare få budet att han fått en bror. Han sade, att från den stunden framåt fruktade han inte döden.
Jag vet inte om Lehtisalo var en troende man, men denna del av hans berättelse fastnade jag för. Det lilla barnet som föds in i ett land som är i fullständigt kaos ger hopp. Ett barn som han inte ens träffat styrker hans moral och ger honom ny mening. Jag kan inte låta bli att göra jämförelser med det Jesusbarn som vi väntar i advent. Lehtisalo talar om ett vanligt barn, som ger honom hopp. I Jesus möter vi Gud själv som föds till oss. Det ger orsak till förtröstan. Minns ni den glädje som Simeon hade, då han mötte Jesusbarnet vid templet?
”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk”
I våra texter idag talas både om en stad som blir belägrad och om furstar som har makt över folken. Lehtisalo belyser också detta då han talar om vad krig är: “Det är motbjudande, hur vi än försöker försköna det.” Det finns inget vackert i krig, säger han. Och visst är det varje vis människas önskan att undvika kriget.
För Finlands självständighets del har den direkta faran varit över i snart 100 år. Vi står inför ett jubelår, ett sekels frihet, ett sekel då vi kommit till freden. Visserligen har inte dessa hundra år heller varit konfliktfria, men det har gått bättre och bättre. Idag har vi det mycket bättre ställt än vad vi i den yngre generationen kan förstå. Vi lever i en tid då smarta telefoner är vardag, då rent vatten är en självklarhet och då vi sällan är hungriga mera än en halv dag i taget. Jämför detta mot en tid då det inte fanns elektricitet i alla hus och då den huvudsakliga källan till vatten var det man fick upp ur brunnen med en hink. Ännu på 1930-talet fanns det bara vattenledningar i 85% av husen i Helsingfors.
Vi har kommit långt på dessa hundra år. Från att vara en omstridd fläck mellan Sverige och Ryssland till att idag vara ett ledande land inom både skogsbruk, elektronik och pedagogik m.m. Allt detta byggt på den frid som har köpts för ett dyrt pris. Byggt på förvärvad vishet – insikten att krig är något vi skall hålla avstånd till.
Predikaren sade att visheten är bättre än styrka, bättre än vapen. Idag ser vi runtomkring oss och konstaterar att det verkar oroligt. Många är beredda att ta till våld för att få sin sak igenom – också i Finland. Den vishet som så dyrt förvärvades under krigsåren verkar i vissa fall som bortblåst. Samtidigt ser vi att många saker går bra. Trenderna vad gäller både ekonomisk och hälsomässig välgång är på väg åt rätt håll, även om vi i vardagen ibland upplever det motsatta. Statistiken visar en positiv trend. Vad får då en skara att välja våldets väg?
Jesus säger att vi skall vara varandras tjänare. Han ger oss sig själv som det yttersta tecknet på vad det innebär. Det är så visheten tar sig uttryck. Den som väljer våldets väg är alltså inte inne på den väg som Jesus kallar oss till. Han säger: “den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.” Vad menar han?
Den vishet som byggde upp vårt land var inte den som sådde stridigheter och motsättningar. Det goda som vi har uppnått har vi vunnit då vi strävat till fred. Visheten känner stridens väg och har sett att den inte för till frid. Aposteln Jakob skriver om avundet och självhävdelsen och kallar den för något demoniskt. “Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.”
Det är då denna strävan når våra hem – våra byar, städer och landskap – som vårt land går framåt. Visst kan kortsiktig vinning uppnås genom manipulation och rädsla. Men om vi vill bygga ett välfungerande samhälle behöver vi, liksom vi redan gör, fortsätta att agera i den vishet som vi idag har hört om. Det är en vishet som inte går förbi när någon lider, en vishet som styrker den svaga, en vishet som bjuder in till samtal och förståelse människor emellan.
Vi behöver så långt vi kan värna om den fred som finns i vårt land. Vi behöver, som Jakob skriver, vara omutliga i goda gärningar. Vi behöver vara uppriktiga i vår barmhärtighet. “Visheten är bättre än vapen.” Här finns också en åsnebrygga till scoutingen, som ju med sitt “Alltid redo!” ständigt söker den andras bästa.
Jesus undervisar sina lärjungar om en väg som är annorlunda än världens väg. Det är tjänandets och ödmjukhetens väg. Jesus kom för att tjäna oss och han fortsätter att göra det till och med efter sin död. Tänk bara på berättelsen om Jesus vid stranden efter att Han uppstått, då han tänt en eld för lärjungarna och serverade dem bröd och fisk.
Såhär ser visheten ut! Detta är vad kyrkan hoppas på! Att mildheten i slutändan skall besegra det onda. Att den rättfärdighet som vi sår skall bära frukt. Att friden skall infinna sig. Visheten pekar mot det. Jesus är tecknet på det. Den som i rättfärdighet möter dödens makt, krigets elände, Han segrar. Jesus uppstod! Låt oss stå fasta i det hoppet, sträva till frid och vara trogna i vår kärlek till medmänniskan.
Kalevi Lehtisalo fick hopp genom ett litet barn. Vi vet inte vad som hände med det barnet, men det barn vars liv vi får följa i kyrkan känner vi. Kristus mötte dödens hela elände på korset och uppstod sedan i härlighet till att fortsätta vara sin kyrkas tjänare. Detta är vishetens väg: att i rättfärdighet gå igenom lidandet för att kunna segra i ödmjukhet.
Må Gud välsigna vårt land med ett folk, och ledare, som inte är rädda att gå i vishetens gärningar.