Gudstjänsten i sin helhet på Yle
2 Krön. 24:18-21
De övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tillbad asherapålar och avgudar. Deras brott drog vrede över Juda och Jerusalem. Herren sände då profeter till dem för att få dem att återvända till honom; profeterna varnade dem, men de ville inte lyssna.
Guds ande uppfyllde Sakarja, prästen Jojadas son, och han ställde sig framför folket och sade: ”Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud så att lyckan sviker er? Ni har övergett Herren, därför har han övergett er.” De sammansvor sig mot honom, och på kungens order stenade de honom på templets förgård.
Apg. 6:8, 11-15, 7:51-60 (samma text som i första årgången)
Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. Där fick falska vittnen träda fram och säga: ”Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.” Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.
Stefanos sade: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.”
När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Han föll på knä och ropade högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden dog han.
Luk. 12:8-12
Jesus sade till sina lärjungar:
”Jag säger er: var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Var och en som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse. När ni ställs till svars i synagogorna och inför myndigheterna och makthavarna, bekymra er då inte för hur ni skall försvara er eller för vad ni skall säga. Ty när den stunden kommer skall den heliga anden låta er veta vad som behöver sägas.”
Predikan
Jag vet inte hur ni reagerar då ni lyssnar på berättelsen om Stefanos som blir stenad. Min reaktion är något som närmast kan beskrivas som en slags distanserad sorg. Vilken otrolig man han verkade ha varit! Han gör Guds arbete bland folket, han pekar på orättvist ledarskap, han påminner om vad Israels folk hade att lära av Abraham och Mose. Han var fylld med nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
Och så skickas några iväg för att få honom dömd. Och rådet ser på hans ansikte och det är som en ängels!
Ändå tar han till hårda ord. Han säger dem sanningen: så länge de inte verkar för rättvisa och upprättelse, utan bara bevakar sina egna intressen, så länge de förföljer profeter och vägrar se Guds frälsning, så länge kommer de att anses styvnackade och oomskurna till hjärta och öron. Det är klart att de blir arga. Vem skulle inte bli arg om någon som är uppskattad av allt folk kommer till en och säger att man har övergett den rätta vägen?
Stefanos dör för sin tro. För att han påpekade det som alla kände på sig. Att de skriftlärdas religion var död och att den hade blivit mera av ett hinder än en välsignelse. Den tro som Stefanos dog för var så stor, så djup, att han till och med i sin död bad Herren förlåta dem som angrep honom.
Var gick det då fel för de skriftlärda? Vad fick dem att bli så upprörda över det som Stefanos gjorde, denna man som hade ett ansikte som en ängel? Första läsningen och evangelietexten ger en fingervisning. “Ni har övergett Herren, därför har han övergett er” och “den som hädar den Helige Ande får inte förlåtelse”. Jesus säger i Johannesevangeliets femte kapitel att “Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv … jag har förstått att ni inte har någon kärlek till Gud.”
De skriftlärdas religion hade blivit mera ett forskande i skrifter än en kärleksfull relation till Gud. De sökte en väg till Gud genom sin egen inbillade präktighet. Vi har nyligen fått ta emot julens budskap att Gud själv har blivit del av sin skapelse. Att den outtömliga visdomen, Ordet, blev kött. Budet att Jesus kom till oss för att föra samman himmel och jord. Däri ligger nyckeln till det som Stefanos gjorde. Han hade sett att tron var mera än att bara forska i skrifterna. Tron, som den blev demonstrerad av Jesus, innebar att nåd och rätt blir påtagligt. Ordet blir kött. Nåden blir människa. Kärleken blir en kropp. Så ser en levande relation till Gud ut. Kärleken är konkreta, kroppsliga, gärningar.
Om vår strävan är att försöka skapa ett vattentätt moraliskt system genom att forska i skrifterna, så att vi sedan kan förtjäna vår plats i himlen, då har vi missförstått julens budskap, det budskap som Stefanos dog för. Det är inte skriften det handlar om eller våra regler. Även om skriften fortsättningsvis visar vägen mot det eviga livet. Nej, det handlar om den som skriften vittnar om. Vill vi komma till honom för att få liv?
Stefanos hade tagit emot det livet. Han såg igenom det tomma och enfaldiga i de skriftlärdas projekt och valde istället att i nåd och kraft göra under och tecken bland folket. Och det var säkerligen ett sätt att leva som var utmanande för dem som hade makten. Jesus gjorde samma sak: botade sjuka, gav blinda sin syn, förlät synder. Det är så det ser ut då Gud kommer till sitt folk. Då Anden får rum i våra hjärtan.
Evangeliet idag påminner oss om att stå fasta i tron, att inte förneka Människosonen inför människorna. Stefanos visar vad det kan innebära. Då vi tar emot frälsningens liv och börjar leva av Anden så kan det ibland leda till spända situationer. Men Guds folk är sänt att verka för upprättelse, helande och frälsning för alla folk. Också där det finns risk att det blir obekvämt. Och vi har fått löftet att då vi gör det så skall vi inte behöva bekymra oss, utan i allt kunna lita på Anden, som leder oss.
För Stefanos var detta så klart att han kunde dö i den tron, välsignande dem som gjorde fel mot honom. Kanske är inte vi alla lika övertygade som han. Men i det lilla och vardagliga… är vi där beredda att stå upp för det som Jesus sänt oss att stå upp för? Kanske kan vi, då vi sett Guds trofasthet i det lilla, också lära oss att tro och förtrösta i det stora?