1 Mos 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”
Hebr 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.
Matt 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.
Predikan
Gud kommer till oss på ett oväntat sätt.
Han lovar oss välsignelse och mänskligheten själv får vara med och föra fram den välsignelsen. Släktled efter släktled går den vidare. Löftet som Abraham fick uppfylls allt mera.
Det är oväntat. Att Gud skulle säga att mänskligheten behöver räddas – från sig själv, från sin egen ondska, från synd och djävul – genom sig själv. Det är förundrande. Gud utväljer ett folk och genom det folket föds en son, som är Immanuel, Gud med oss.
Ett barn som gick på vatten, som gav blinda sin syn åter, som lugnade stormen. Det var något särskilt med Josef och Marias son. Säkerligen ammade hon honom som vilket barn som helst, tog hand om honom och uppfostrade honom. Evangelisten Lukas skriver att “Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud”. Det är tydligt att Jesus hade en vandring att gå, lika som vi andra. Förberedelser att göra, djupa tankar att tänka, insikter att nå. Han växte till.
Gud gör något oväntat. Han låter den evige, Kristus, födas som människa. Den outtömliga visdomen, Ordet, blir kött. Hela skapelsens Herre tar sin boning i en kropp. En kropp som åläggs samma begränsningar som alla andra människor. Döden har makt över den en tid, men evighetens makt visar sig större. En kropp som uppstår, lika som vi hoppas på att få uppstå en dag. En kropp där det fullständiga och det begränsade delar rum. Där ande och kött agerar i samklang. Det är genom personen Jesus som Guds seger kommer till.
Då han föds såg han ut som vi, då han dog såg han ut som vi. Men i hans uppståndelse blir han vår förebild. Människosonen, kallade han sig själv. Han var son till människor, men på ett sätt som krävde en särskild benämning. Jesus kommer till världen för att ge uttryck för vad Fadern gör. Han är en förebild för hela det mänskliga livet, sett ur Guds perspektiv. Han föddes, han växte i vishet och nåd, han dog i rättfärdighet och uppstod i härlighet.
Hur mycket av detta kunde Maria ana? Kunde Abraham föreställa sig att den välsignelse han fick ta emot skulle leda till detta, visste Sara vad hon var del i?
När Jesus föds, är det ett tecken på att Fadern vill vara nära sitt folk, sin skapelse. Gud är för oss. När Jesus agerar i skapelsen gör han Faderns vilja känd: helande, upprättelse, förlåtelse. När Jesus dör visar han vilket mått av kärlek Fadern har. När han uppstår så visar han att kärleken har det sista ordet. Men det är ännu mera: Hela poängen med att Jesus föds är att Gud är nära – och att Han alltid varit det! Men nu, då vi har sett Jesus, kan vi också förstå det eller i alla fall tro det.
Det är just det som Jesus liv handlar om, att Gud är nära. Jesus kom inte för att demonstrera hur vi kan fly från denna värld, utan för att föra samman det andliga och det fysiska. Helt och hållet Gud och helt och hållet människa. Jesus visar vad det innebär att Guds rike är nära. Han för samman himmel och jord. Och han stannar kvar hos oss. Vår kropp är den Helige Andes tempel, vi är Kristi kropp, kyrkan som samlas till måltid är i sig själv ett bevis på att Gud är i oss.
Nattvarden talar vidare samma språk som inkarnationen (Jesu födelse): Ordet och brödet möts. Det är Kristi kropp och blod. Det är Gud själv som kommer till oss. Kristi kropp och blod som styrker Kristi kropps tro. Gemenskap med Gud själv i nåden förmedlad genom sakramentet. Att delta är ett vittnesbörd, att delta är att vara församling. Nattvarden knyter samman allt det som kyrkan står för: syndares gemenskap med Gud och varandra. Vid nattvardsbordet demonstreras den enhet som kyrkan strävar efter. Vi är alla brustna, men Gud är den som gör helt.
De löften som Gud gav Sara, Abraham och Maria fick ett högst oväntat svar. Han gav löftena, svor dem vid sig själv och gav sedan sig själv till sitt folk. Och inte nog med det, han gav också en måltid där han fortsätter att komma till oss. Hans födelse sker alltså varje gång vi samlas till nattvard. Han föds i oss, han tar sin boning i våra hjärtan, så föds vi igen från ovan.
Vill vi leva vårt liv som om detta var sant? Vill vi låta budet att Jesus kommer till oss nå våra hjärtan? Vill vi hålla portarna öppna för honom? Vill vi följa honom in i det liv som han visar oss? Vill vi vara sådana som verkar för att blinda ser? Vill vi skapa lugn i stormen? Vill vi växa till i vishet och nåd, vara kärleksfulla mot alla vi möter? Jesus är vår förebild. Han har sagt att han vill ta sin boning i våra hjärtan. Han blev människa som vi för att göra det möjligt att leva i kärlek. Den kärleken är alltid konkreta gärningar mot en medmänniska. I Jesus syns det vad det handlar om. I nattvarden syns det vad det handlar om. Vill du öppna ditt liv för Gud? Vill du öppna ditt bord för den som söker gemenskap?
Vi skall snart fira jul och Kristi födelse. Låt oss då minnas att Gud är nära, att han har uppfyllt sina löften och att han ständigt kommer till oss.