Texter

Första läsningen
Ps. 110:1-4

Så lyder Herrens ord till min härskare:
Sätt dig på min högra sida,
medan jag lägger dina fiender
som en pall under dina fötter.
Din kungaspira sträcker Herren ut
från Sion:
härska nu bland dina fiender!
Villigt samlas ditt folk
i dag då makten blir din.
På heliga berg har jag fött dig
som dagg ur gryningens sköte.
Herren har svurit en ed
som han inte skall bryta:
Du är präst för evigt
i Melkisedeks efterföljd.

Andra läsningen
Apg. 1:1-11

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”
De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

Evangelium
Mark. 16:14-20

Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden. Han sade till dem: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska.”
När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.

Predikan

Som förbön idag har jag valt en något moderniserad version av Kristi himmelsfärds lovprisningar ur bönboken Oremus, från 1940. Den håller ett ganska högt teologiskt språk, så därför har jag valt att bygga upp predikan utgående från de motiv som den bär med sig. Det är ju i allmänhet så att vi i vår gudstjänst lär oss att be. Som man ber i mässan, så formas man att be också i hemmet. Den rika bönen, med sitt stundvis utmanande språk, har en plats här lika som den enkla och vardagliga.

Det första bönemotivet är att Jesus, genom att han sätter sig på Guds högra sida, blir världsalltets Kung. I Apostlagärningarna väntade lärjungarna sig att Israel skulle upprättas som kungarike, men vi påminns igen om att Guds rike inte är av denna världen. Med risk att säga för lite om den pågående debatten om den världsliga makt vi kallar för landet Israel, kan vi konstatera att det som Jesus går för att göra vid sin himmelsfärd inte är att inrätta en världslig stat. Däremot möter vi honom som det slaktade lammet vid som är värdig äran och makten.

Det viktiga med kungamotivet är påminnelsen om att Jesus är på vår sida. Han som föddes som ett fattigt barn i ett stall och som avrättades som en enkel brottsling är nu krönt med makt över hela universum. Då livet känns svårt eller då det kaotiska riskerar bli för mycket, får vi påminna oss om att Jesus är starkare än det skrämmande och att han har kontroll över det kaotiska. Hans makt gäller både liv och död, för tiden och evigheten.

Det andra bönemotivet är att Jesus ber för oss. Vi har en överstepräst eller en advokat som för vår talan inför Gud. En präst som Melkisedek. Då vi kan erfara att vi är övergivna eller att vi skäms, då fortsätter Jesus ändå att föra vår talan inför Gud. Vi tillhör honom och han överger oss inte. Eftersom Jesus på korset burit våra synder behöver vi inte bekymra oss för vår skuld. Han har betalat vad vi inte hade kunnat betala. Den som tror och blir döpt ska räddas, hörde vi i dagens evangelium.

Det för oss till ett annat löfte som finns i dagens texter. Nämligen löftet om en bättre framtid. Det handlar å ena sidan om det vi har hört Jesus säga tidigare. Att han ska gå bort för att bereda rum för oss. Och att han ska sända sin Ande till församlingen. Men å andra sidan handlar det om att han ska komma åter. Han ska inte stanna i himlen, utan återförenas med mänskligheten vid tidens slut.

Det första av dessa, att han går bort för att bereda rum, är nästan som att ha riktigt bra talkofolk vid en flytt. Du skickar iväg en grupp för att ta emot flyttlasset. Kanske tänker du att de placerar lådorna någonstans i den nya lägenheten. Men istället kommer du fram till ett hem, inrett just som du vill ha det, med alla saker placerade som du brukar och alla flyttlådor tömda och ordnade prydligt. Ett arbete som endast kan göras av någon som verkligen älskar och känner dig. Då Jesus förbereder rum för oss är det i en sådan anda. I det himmelska kommer inget att saknas oss.

Sedan har vi ännu detta med att Jesus ska komma åter. Många har hört detta förkunnas på ett sådant sätt att det inte är något att se fram emot. Men den kristna tron talar om den yttersta domen, inte som ett sista slag mot den svaga, utan som ett återställande av Guds goda vilja. För Jesu skull har vi inget att frukta. Domsmotivet handlar om att det gör en skillnad hur vi lever, vad vi förtröstar på. Herren bjuder oss att förtrösta på honom och lära av honom. Då domen förverkligas ska allt det onda göras rätt. Orättvisan ska upphöra. Döden ska besegras. Syndens makt förlora sin kraft. Det är fridens budskap, det samma som vi längtar efter i denna tid.

Till sist: kallelsen att följa Jesus är också kallelsen att följa honom till det himmelska. Vi anar något av det i nattvardens prefationsdialog, då vi upplyfter våra hjärtan till Gud. Jesu kroppsliga himmelsfärd är tecknet på att också vi, i våra kroppar, i allt vad det innebär att vara människa, har del i det gudomliga. Vid hans återkomst fullkomnas det gudomliga i oss. Vi blir som han: goda förvaltare och härskare över jorden, milda förebedjare för varandra, villiga att lida för det goda, till att leva för Guds ära. I någon mån har vi redan fått dessa gåvor och många av oss använder dem flitigt. Vi har en plats hos Gud. Himmelsfärden är tecknet på det.

Vi har alltså sett att dagens händelser knyter ihop mycket av vad tron handlar om: Vi behöver inte vara rädda, för vår Herre och Kung har all makt. Vi behöver inte känna skuld, eftersom Jesus försvarar och ber för oss. Vi behöver inte förtvivla, för Jesus ska återställa allt. Vi behöver inte oroa oss för framtiden, för den Upphöjde har gått för att förbereda allt för oss. Och inte heller behöver vi känna oss hemlösa, för vi har en plats i himmelriket.

Texter

Första läsningen
Jes. 33:5-6

Upphöjd är Herren som bor i himlen,
han fyller Sion med rätt och rättfärdighet.
En skatt som ger räddning är vishet
och insikt,
gudsfruktan är hans rikedom.

Andra läsningen
Rom. 8:31-39
Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Evangelium
Luk. 24:46-53

Jesus sade till sina lärjungar: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Predikan

Kristus är upphöjd, inte mera synlig för våra ögon, men ändå närvarande i sin församling genom sin Ande. Att Kristus skulle upphöjas till Fadern, i sin mänskliga uppståndna kropp, är egentligen att vänta. Det är en logisk följd av att han har all makt i himmelen och på jorden.

Att han upphöjs i egenskap av både Gud och människa är också ett löfte till oss. Hans mänskliga natur lämnar inte kvar på i det jordiska, utan i det som vi idag minns är tydligt att också Kristi kropp – den som överlevt döden – får del i härligheten. Det påminner oss om kyrkans hopp om kroppens uppståndelse. Och det påminner oss om det goda i att få vara en kroppslig varelse. Gud har velat oss sådana som vi är. Att synden bryter ner oss och leder oss fel är inte ett hinder för vår delaktighet i det himmelska, för Jesu skull. Också vi har hoppet om att få förhärligas.

På vägen mot detta förhärligande samlas vi till mässa. Innan Kristus upphöjdes visade han sig för sina lärjungar och, enligt Paulus, 500 andra. Med dessa delade han bröd och vin. Han tjänade dem och samtalade med dem. Och han gav också löftet att han är med oss alla dagar till tidens slut. Då vi samlas till nattvard är detta löfte påtagligt. Vår Herre som har talat till oss genom evangeliet, delar också måltidsgemenskapen med oss. Vi får vara nära honom, fastän våra ögon inte ser honom. Vi ser brödet och vinet, som vi genom tron tar emot som Kristus själv.

Detta vittnar om ett hurudant liv den kristna är kallad att leva. Det är ett faktum att Kristi löfte om att vara närvarande för sina lärjungar gavs i samband med att han sände dem till ett uppdrag. Att göra alla folk till lärjungar. Den kristne kallas att dela måltidsgemenskapen med Herren och sänds att bjuda in flera gäster till nådens bord.

För det är denna levande gemenskap med Kristus, den som både tar emot hans kärlek och tjänar andra i hans kraft, som är grunden för Paulus jublande utrop i dagens andra läsning. Inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Detta skulle han inte veta, om han inte litat på löftet och tagit emot uppdraget som kommer med det. Ingen har predikat detta för Paulus, utan han har erfarit det och vittnat om det för oss. Han har följt Jesu uppmaning i dagens evangelium: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat.”

Då nu Kristus genom sin uppståndelse har besegrat döden och i sin himmelsfärd blivit krönt som härlighetens konung, bävar alla andemakter som motsatt sig livet och det goda. Och eftersom vi är hans, enade med honom genom tron och dopet, genom brödet och vinet, så kan vi vara trygga. Inget kan skilja oss från honom. Varken makter i himmelen eller på jorden. Vi kan gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Då han nu går upp till det himmelska går församlingen in i en väntan på det som Fadern lovat. Inför pingsten påbjuder de gamla traditionerna en pingstnovena – en nio dagars andakt i bön om den helige Ande. Denna firar vi inte gemensamt här i trakten, men den som så önskar kan använda dagarna fram till pingsten i förberedelse för Andens verk i oss. Så att våra liv och vår gemenskap allt mera präglas av den himmelska härlighet som vi ser att Kristus tar emot, som den förste av oss alla.

Låt oss rikta blicken mot det himmelska, be om Andens närvaro i våra liv och söka trons verklighet. Den som rotar oss i vissheten om Kristi kärlek och ger oss frimodigheten att vittna och tjäna.

Vi stämmer in i kyrkans tro.