Skuld och barmhärtighet

Första läsningen
Job 35:1-8

Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

Andra läsningen
Rom. 14:13-19

Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Evangelium
Luk. 13:1-5

Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Predikan

Dagens evangelium utspelar sig i mitt inre liksom en diskussion mellan världsförbättrare vid ett kaffebord. Den ena håller upp dagens tidning och pekar: “Dessa då, som Pilatus lät döda mitt i deras offerakt? Vad har de gjort för att förtjäna ett sådant öde?” Jesus svarar: “Tror du att de hade gjort något särskilt för att detta skulle hända dem?” Sen går han vidare “Det är som då tornet i Siloam rasade, tror ni att någon av dem som dog där förtjänade vad som hände? Nej. Men alla som inte omvänder sig kommer att mista livet, så som dessa gick miste om sitt.”

Siloatornet var ett torn söder om Jerusalems gamla stad, nära de så kallade Siloadammarna som anlades under Hiskiahs tid för att klara Assyriernas belägring.

Vi har alltså dagsaktuella frågor som diskuteras i dagens evangelium. Frågor om både moralisk ondska: “Varför har Pilatus gjort detta?” och naturlig ondska: “Hur kan världen vara sådan att ett torn kan falla över 18 oskyldiga?” Och utöver detta har vi en fråga till, den kanske viktigaste, som Jesus väcker: frågan om vårt andliga tillstånd. Har vi liv i detta liv eller präglas vårt liv av en död som är värre än den kroppsliga döden?

Söndagens tema är barmhärtighet och särskilt ur vår andra läsning stiger frågan fram – lever vi barmhärtighetens liv? “Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens lag.” “Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.”

Den som hörde eller läste min predikan igår förvånas inte över att jag också idag påminner oss om en av bönerna i Herrens bön, nämligen den som lyder: “och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Det finns ett djupt mysterium att utforska i detta med barmhärtighetens och förlåtelsens liv. Det finns ett samband mellan vår utlevda förlåtelse och Guds. Jesus säger: “För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser.” (Matt 6:14)

En väg att förstå vad denna barmhärtighet innebär är att börja med synden. Det är ju om detta som människorna frågar Jesus i dagens evangelium. “Var dessa större syndare, då att denna ondska drabbade dem?” Nej. Ondskan drabbar oss alla i denna värld, liksom den drabbade vår Herre. Synden är något som går djupt i människan. Jesus talar i bergspredikan om hur vi inte bara ska hålla de yttre begränsningarna som lagen kräver av oss, utan hur vi ska se till vårt inre. Lagen kräver att straff följer på brott. Och lagen är in i det sista noggrann med hur dess bokstav tillämpas, för lagens syfte är att bevara ordningen. Därför är det inte enligt lagen straffbart att hata någon, innan det hatet utmynnar i gärningar.

Synden däremot är något annat, på ett väsentligt sätt. Vi vet att trots att vi gjort allt rätt till det yttre, kan vi bära förakt i våra hjärtan. Vårt samvete kan anklaga oss, fastän vi inte begått något brott. Jesu fråga om det verkliga livet handlar om detta mörker som bor i oss. Lever vi omvändelsens liv – så att vi söker ljuset? Vår skuld, den som vi ber om förlåtelse för, är inte mot det yttre, utan den är något som finns i vårt inre, som växer i vår avskildhet från Gud och hans goda. Skulden erfars som något djupare än enbart lagbrott. Den är vår brustenhet, misstänksamhet, vårt förakt och vår oförmåga till det goda. Och denna skuld måste vi se med barmhärtighet både i oss själva och andra.

Det är denna realistiska barmhärtighet, som erkänner det mörker som finns i oss alla, som bönen om att förlåta och bli förlåten handlar om. Vi bjuds in att lära oss nådens liv, det liv som inser att synden bryter ner oss själva och alla andra. Det är en kallelse att bli medvandrare genom livets svårigheter – inte en kallelse att peka ut den andras synd, som om vi inte hade någon egen. Döm inte. För den som dömer förhärdar sitt hjärta och låter det mörker som bor där rotas ännu djupare. Det verkliga livet är i bönen att Gud ska byta vårt mörker i ljus, till att vara ljus för andra.

Den kristne förstår att lagar inte kan skapa försoning. Den andliga skuld vi känner inför Gud och varandra kan inte strykas genom rätta gärningar. Den förlåts och helas i Kristi kärlek. En kärlek som sträcks åt oss, för att vi ska leva genom den, i den och av den. Vi ber att vi ska förlåta andra, för det är Guds kärleks läkedom för själen. Endast då kan Kristi kärlek bli verklig. Och fast den blir det enbart till en del genom oss i denna tid, så är det oändligt mycket mer än att låta mörkret ha makten och skulden bli större.

Barmhärtigheten kan visa sig vara den viktigaste lärdomen för kyrkan idag. Samhället har lagt upp många lagar och förordningar om vad vi får göra och säga. Men det verkliga livet – det liv som präglas av Guds barmhärtighet kan förena hela mänskligheten. Må Gud ge oss den nåden, så att vi också förmår leva i den.