Vårens profet

29/03/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 50:4-10

Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?

Andra läsningen
Fil. 2: 5-11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Joh. 12:1-8

Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

Predikan

Vi har tre ord idag, som alla anknyter till Kristi lidande. De ger alla också uttryck för en slags dubbelhet som stilla veckans händelser förmedlar. Jag tänker på den mildhet som finns i Kristi kärlek till oss och den hårdhet som finns i den värld som driver honom till sitt lidande.

Palmsöndagens tecken är videkissorna. Man förstår att det i tiderna varit svårt att hitta palmblad den här tiden på året, så man har tagit in sådana kvistar som vittnar om den annalkande sommaren. I år känns det som att våren har hunnit långt redan, men ändå är de första videkissorna igen en påminnelse om den stundande sommaren. Fastän omgivningen ännu är kall och livlös, anas löftet om det som ska komma.

Viden är vårens profet. Där finns det mjuka, som man så gärna rör vid. Och det hårda träet, som påminner om korsets börda. Samtidigt finns där den oerhörda kraften som utmanar det kalla och hårda. En kraft som inte låter sig kuvas av omständigheter som tycks omöjliga, utan vittnar om det sanna livet.

Nu går vi in i den stilla veckan, eller i vissa traditioner den heliga veckan. Då står vi på tröskeln till lidandet med videkvistar i händerna. Medvetna om vad som stundar, men samtidigt i den trygghet som kommer av att känna Herren, frälsaren och livgivaren. Så delar vi Kristi lidande, liksom han delar vårt – det är en del av påskens mysterium.

Vad lär oss våra texter då? Jesaja kallar oss att varje dag vara lyhörda Guds ord. Han kallar oss att lyssna på lärjungars vis. Att göra det är att bli uppmärksam på det spirande livet, på det ljus som lyser i världens mörker.

Här finns också denna rad om att göra ansiktet hårt som flinta. Jag tänker att det är ett sätt att beskriva den beslutsamhet som livets furste har i mötet med döden. Det är inte en kylighet som beskrivs, utan ett fast beslut. Jesus är orubblig i sitt uppdrag och det vittnar om hans djupa kärlek.

Liksom viden står rakt också då vindarna trycker på så att kyrkans tak ljuder, vägrar han vika från den väg som ligger framför honom. Fastän lidandet stundar, vet han att Gud är nära. Det påminner oss om trons löften, att våren stundar fastän kylan ännu gör sig påmind. Trons hopp är säkert. Det bygger inte bara på önsketänkande eller frammanande av positiva känslor, utan det handlar om en visshet om livets seger över döden.

Då vi idag är med Kristus i Betania, möter vi något av den mjukhet som också viden förkunnar. Huset fylls av doften av nardusbalsam. Denna värdefulla olja, sparad för en alldeles särskild stund. Liksom videkissans mjuka päls är här en försmak av himmelriket i en värld präglad av det hårda. Här är inte noggranna beräkningar om vad det ena eller det andra är värt, vilket tydligen var i Judas tankar. Här är en smörjelse som vittnar om det liv som Kristus bär.

I Filipperbrevet hörde vi om hur Kristus avstod allt för vår skull. Han som ägde allt, blir fattig. Han som hade kunnat leva och verka i det himmelska, där i alla somrars sommar, valde att avklä sig själv och födas till oss under vinterns kallaste tid. Här anas Guds kärleks mysterium. Han kliver ner i vår kalla värld. Blir som en av oss – en sårbar knopp på en kvist.

Guds makt tar sig inte uttryck i ett väldigt utflöde av hans härlighet från det himmelska, utan i ett livets tecken för den som vill se det. Gud utövar inte sin makt så som världens herrar och furstar. Han bygger inte murar, han kapar inte av tillgång till resurser, han tar inte det han vill ha med våld. Guds makt är som det spirande livet, det döljs i ett litet och mjukt hölje, det uthärdar den hårda och kalla världen, men det bär med sig en kraft som spräcker stenar och binder samman jordmassor.

När vi då betraktar videkvisten, blir den en påminnelse för oss om trons löften. Det mjuka: i Kristi sinnelag, i den smörjelse som han fick av Maria. Och träet, som påminner om Kristi beslut att gå livets väg också då priset är högt.

Vi går in i passionsveckan. Det är mörka dagar i kyrkoåret. Men vi bär med oss doften från Betania och det spirande livets löfte. Mörkret är tillfälligt. Döden har inte sista ordet. Guds kärlek når oss och dag för dag fullkomnas det sanna livet.

Guds härlighet kommer till oss

13/04/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 50:4-10

ELLER

Sak. 9:9-10

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
Fil. 2:5-11
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Joh. 12:12-24

Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.) Alla de som hade varit med honom när han kallade ut Lasaros ur graven och uppväckte honom från de döda vittnade om detta. När folk hörde att han hade gjort detta tecken drog de ut för att möta honom. Men fariseerna sade till varandra: ”Ni ser att ingenting hjälper. Alla människor springer efter honom.”
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus.” Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.”

Predikan

Idag följer vi Jesus på samma väg som då vi firar första advent. Det är inte en obetydlig sak. Alla de stora kristna högtiderna handlar om att Gud kommer till oss. En kristens uppgift är inte att ordna upp sitt liv, leva heligt och förtjänandes Guds kärlek – så att vi sedan ska kunna gå möta Gud. Nej, Gud kommer till oss. Han är den förste att visa sin kärlek, allt vad vi gör för trons skull är sådant som följer – inte krav för att få ta emot hans kärlek.

Då Jesus idag kommer till Jerusalem vill jag lyfta fram två perspektiv från Gamla testamentet, för att fylla ut den bild vi har i övrigt. Den första är Hesekiel 10 och 11, där det berättas om hur Guds härlighet lämnar templet. Stället är starkt med bildspråk, men summan av det hela är att Gud lämnar templet på grund av att det blivit en plats för avgudadyrkan. I Hesekiels syn går Guds härlighet ut mot öster, samtidigt som han får ta emot domsord över Israel. Denna bild innehåller dock också löftet, som många av oss känner till, att Gud ska ta ifrån sitt folk hjärtat av sten och istället ge oss ett hjärta av kött.

Hesekiels ord hör samman med palmsöndagens evangelium, eftersom Jesus nu enligt evangelisten Matteus träder in i Jerusalem från öster. Efter att Jesus kommit in i staden, beskriver Matteus hur Jesus går till templet och välter omkull borden för dem som säljer duvor att offras där inne. Han sade: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.” Åtminstone så som Matteus förmedlar händelserna i dagens evangelium verkar det alltså tydligt att Jesus nu sätter i verket det löfte som Hesekiel fick ta emot.

Det för oss till det andra perspektivet från Gamla testamentet som jag tänkt lyfta fram. Det handlar om palmbladen och intåget. Palmbladen och mantlarna är bilder som används då kungar rider in i städer. Ett exempel finns då Salomo blir krönt, men jag tänker väl att det förmodligen också hörde till saken vid andra festliga inträden. Israels kungar, som t.ex. kung David, trädde in i städerna med stora festtåg med många människor. De red på fina hästar eller kom med vagnar. Bibelordet i Sakarja kontrasterar Jesu ankomst på ett avgörande sätt. Här är tydligt en kung som träder in i staden. Folket jublar, lägger ner mantlar och viftar med palmblad. Men han kommer ridande på en åsna. Ett enkelt djur, inte ett djur som är menat att dra till sig uppmärksamheten.

Så ser vi alltså hur hjärtat av kött ser ut i praktiken. Nu, då profetorden blir uppfyllda: då stenhjärtat byts ut mot mjuka och levande hjärtan, då Guds härlighet kommer till oss för att åter göra templet till en plats av tillbedjan – då är det under enkla och ödmjuka former. Så ser det sant mänskliga ut. De liv vi lever, lever vi i det vardagliga. Där är också Kristus med oss. Inte som en härskare som kommer med pompa och ståt, utan på samma nivå som vi vanliga människor.

Så kan vi komma till det som våra texter talar om närmare. Det finns två alternativ till den första läsningen idag. Och det första alternativet handlar om att Gud har gett sin tjänare en lärjunges tunga. Det är ett ord om Kristus, men också om hans efterföljare. En lärjunges tunga verkar så att den trötte inges nytt mod. Liksom i läsningen om att ha Kristi sinnelag signalerar den på vilket sätt Guds rike förverkligas. Guds rike är ett hoppets rike, ett rike som handlar om ljus i mörker, om liv som svar på död, om vetekornet som ger rik skörd. Så kallas vi in i livet med Kristus, att bli hans lärjungar och leva det nya livet. Vi kallas att följa honom, då han renar templet från avgudadyrkan, då han anklagas av världsliga makter, då han lider på sin korsväg – men också i hans uppståndelses kraft. Liksom vår Herre kallas vi att dö från vårt egna, för att leva för Guds rättfärdighet.

Ordet från Jesaja är klart profetiskt. Det beskriver händelserna kring korsfästelsen, hur Jesus tillåter det onda att ha makten över hans kropp. Men vem kan verkligen ha en sådan makt över Herrens utvalda? Kan något skilja honom från Guds kärlek och liv? Hans lydnad, också i motgången, blir vägen till härlighet. Gud upphöjer honom, inte för hans världsliga prakts skull, utan för hans kärleks och ödmjukhets skull.

Så kallas också vi att inte ha blicken fäst vid sådant som kan anses stort och häftigt här i världen. Utan ha den fäst vid Jesus, som är vår förebild. Han visar oss vikten av lydnad, dvs att följa Guds vilja. Han visar oss vikten av ödmjukhet, att vi inte söker det dyra och prestigefyllda för sin egen skull. Han visar oss vikten av kärlek, att vi fattar beslut som är till andras bästa. Så förverkligas Guds vilja, den fred som också Sakarja förkunnar för folken. Genom det som Jesus gör, då han möter världens ondska på korset. Genom hans församling, då vi följer honom. Märk igen, inte så att vi måste göra det för att förtjäna hans kärlek, men så att vi väljer det liv han kallar oss in i för världens skull.

I dagens evangelium förmedlar evangelisten Johannes Jesu ord om vetekornet. Tidigare har Jesus talat om templet. Om hur han ska bygga upp det igen på tre dagar efter att det rivits ner. Här ser vi hur Jesus tänker fullkomna det som profeterna talat om. Guds härlighet, den som har flyttat ut från templet och lämnat Jerusalem. Den kommer åter då Jesus rider in i staden i ödmjukhet. Folket har glömt hur Guds härlighet ser ut, förväxlat den med sådant som man köpa för pengar. Men i sitt lidande kommer Jesus att öppna en ny väg till Gud: hjärtats väg. Då Guds härlighet kommer tillbaka till Jerusalem är Guds plan inte att flytta in i templet igen, utan att göra sig en boning i människohjärtat. Jesus är den första och den främsta. Han går den fullkomliga lydnadens väg och tar så på sig straffet för allt det onda som mänskligheten åstadkommit. Genom sin seger över döden visar han sin egen gudomlighet och därmed bekräftar han sitt budskap. Vi får tillhöra honom. Vi får kalla honom mästare, lärare, broder och vän. Det nya liv han fört in i världen tillhör oss, för så har han lovat.

Han banar väg för oss

24/03/2024 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 9:9-10 (samma text som i första årgången)

Andra läsningen
Fil. 2:5-11 (samma text som i första årgången)

Evangelium
Matt. 21:12-17 (18-22)

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
(När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden, blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet. Lärjungarna häpnade och sade: ”Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?” Jesus svarade: ”Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar, kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske. Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.”)

Predikan

Jag vill inleda idag med att tala om vad Kristus kunde ha gjort, men inte gjorde. Våra två första läsningar betonar hur han väljer ödmjukhetens väg. Sen kommer evangeliet, som kanske tycks stå i en viss spänning med dessa två. Var är den ödmjuka och milda frälsare vi hört om såhär långt?

Kyrkans fäder har kommenterat detta och gett följande förklaring: Det handlar om att Kristus skall visa vilken makt han har men inte brukar.

Då han röjer upp i templet reagerar han mot att man handlar med folks moraliska övertygelser. Då någon kommer för att sona sina synder, gör någon annan pengar på det. Jesus ställer sig på den utsatta människans sida. Den som är bunden av synden ska inte åter utsättas för prövningar och hinder på sin väg. Den ska inte dubbelt bestraffas. Vägen till templet ska vara öppen, inte kantad av ekonomiska frågor om vilket offer man har råd att köpa.

I berättelsen med fikonträdet ser vi den domsmakt som Kristus har, men som han aldrig i evangelierna riktar mot någon människa. Inte ens mot den som förråder honom. Också till människorna hade Kristus kunnat säga: ”Du ska inte bära någon frukt”. Och då orden hade kommit över hans läppar hade det blivit sant. Men han gör inte det. Däremot uppenbarar han det faktum att han har den makten då han talar till fikonträdet.

Här är evangeliets kärna för oss denna dag. Och här är den mildhet vi lärt oss att förvänta från Kristus. Han visar sin makt. Han påtalar vad som är fel. Men i mötet med den enskilde syndaren avhåller han sig från att ta fram det gudomliga majestätets rätt att fälla domen. Istället söker han bana en väg för den lilla människan till att få saker ställt i ordning med Gud.

Så kommer han i ringhet. Och Sion jublar i glädje över den räddare som förintar stridsvagnarna i kraft av kärlek och ödmjukhet. Han tar tjänares gestalt och lider själv för sina lärjungars och hela mänsklighetens skull.

Så jublar vi och tackar denna kväll, då vi inleder den stilla veckan, för vi vet att hans val att stå på vår sida blir en väg till livet för alla människor. Sådan är den verkliga upphöjelsens väg. Den som bär sitt kors, den som genom dopet och tron delar Kristi lidanden, den ska också få erfara glädjen att bli upprättad och uppstånden tillsammans med honom.

Det är en utmanande tid att leva som människa. Enligt alla slags mätare är vi friskare, tryggare och gladare än någon generation innan oss. Men samtidigt når oss kunskapen om allt slags lidande mycket effektivare än innan. Vi lever medvetna om alla slags hotbilder – ekonomiska kriser, krig, familjer som har det svårt. Vi är medvetna på ett sätt som aldrig tidigare. Och liksom kunskapen om gott och ont redan i skapelseberättelsen blir tecknet för syndens inträde, så inser vi att mycket av vår kamp som människor idag handlar om vår kunskap. Kunskap om det onda som kan drabba oss och det goda som vi saknar.

Fastetiden bjuder oss att vandra med Kristus och varandra längs denna lidandesväg som vi alla delar. Då vi nu träder in i stilla veckan får vi alla kvällar fram till långfredagen mötas kring Kristi lidande – ett lidande som är vårt allas. Samtidigt är hans lidande hans eget, liksom all vår motgång är vår egen. Dessa berättelser bjuder in oss att bli människor. Att dela varandras bördor och att vandra den rätta vägen tillsammans. Det finns ett helande i att vandra med Kristus på detta sätt. Då vi följer honom sätts också våra motgångar in i ett större perspektiv. Han bär våra bördor. Genom hans sår blir vi helade. Han säger att han ska skänka oss vila och frid, men också att vi ska följa honom. Det är vägen som den kristne står inför. Och i liturgin gestaltar vi det genom att vandra med honom under veckan som kommer.

Han har gjort vägen gångbar för oss. Vi får komma till templet, till det allra heligaste. Vi behöver inte frukta att fikonträdets dom faller över oss. Istället får vi möta honom som ser på oss i kärlek. En kärlek som håller i alla lidanden och som besegrar alla välden och makter som försöker hindra den. En kärlek som håller genom själva döden, in i uppståndelsens glädje. Och igen gestaltas detta i liturgin idag, då nattvardsbordet dukas och vägen är öppen till Gud själv. Till honom som är livets bröd och frälsningens vin. Där samlas alla de som är döpta till honom och som vill följa hans väg.