Texter

Första läsningen
Jes. 44:1-5

Men lyssna nu, Jakob, min tjänare,
Israel, som jag har utvalt.
Så säger Herren, din skapare,
han som formade dig i moderlivet,
han som hjälper dig:
Var inte rädd, min tjänare Jakob,
Jeshurun, som jag har utvalt.
Jag skall gjuta vatten över törstande mark,
floder av vatten över torrt land,
och jag skall utgjuta min ande över
dina barn,
min välsignelse över dina ättlingar.
De skall skjuta upp som grönskande
popplar,
som pilträd vid vattenströmmar.
En skall säga att han tillhör Herren,
en skall bära Jakobs namn,
en skall skriva att han är Herrens
och hedras med namnet Israel.

Andra läsningen
Rom. 8:12-17

Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

Evangelium
Joh. 15:26-16:4

Jesus sade:
”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.
Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.”

Predikan

Att vänta på hjälp kan ibland bli en mycket lång väntan. Jag jobbade några år, säsongsvis, som väktare med främsta arbetsuppgift att övervaka trygghetstelefoner runtomkring landet. Många av dem som ringde in till centralen var sjuka, vissa förstod inte riktigt hur det hela fungerade. Oftast var det felaktiga alarm, någon som kommit åt sin knapp då de hållit på med något annat. Men ibland var det någon som fallit och inte kunde komma upp. Sådana gånger kunde det vara helt tyst i telefonen – personen i fråga var för långt borta från mikrofonen för att kunna höras. Jag kunde inte lämna på linjen och vänta på att få kontakt, utan var tvungen att stänga uppkopplingen för att kontakta närmaste anhöriga eller ambulans. Sådana gånger, har jag tänkt, måste det ha varit en mycket lång väntan för dem som kanske redan en tid kämpat för att klara sig själv, men som till sist gett upp och tryckt på alarmknappen på handleden. De kanske hade hört mig berätta vad jag tänker göra i telefonen, men inte kunnat svara. I regel ringde någon upp igen ganska fort. Ett barnbarn som bodde nära eller en granne med nyckeln hade sluppit in. Beroende på läget kunde de be mig tillkalla ambulans eller så kvitterade vi larmet.

Då jag läser dagens evangelium påminns jag om dessa människor som väntade på hjälp. Jesus säger att när Hjälparen kommer, ska han vittna om Jesus. Kanske bär vi på en inre nöd. Kämpar vi ännu på för oss själva? Har vi tryckt på larmknappen? Vem hoppas vi på att ska hjälpa oss? Hur ska vi få hjälp? När ska hjälpen komma?

Våra två första läsningar ger oss starka och goda löften. Löfte om att vi får vara Guds barn. Löfte om att Gud ska välsigna oss och våra ättlingar. Löfte om att Guds hjälp ska vara som en flod som låter träd spira upp ur torr mark. Många av oss som blivit kristna har erfarit en sådan hjälp. Guds närvaro i svårighet eller ledning då livet varit svårt.

Vår skyldighet är inte till köttet, utan till den Ande som övertygar oss om att vi är Guds barn. Gud är en god Fader. Han sänder hjälp, så fort vi ber om det. Hur länge ska vi kämpa själva? Kanske har vi bett om hjälp, men den har ännu inte kommit. Jag tänker på dessa människor som jag skickade hjälpare till från min telefoncentral. Ibland kunde det ta en timme eller två innan någon tog kontakt igen. Samtalen kunde bli många, man märkte att människan i andra ändan inte kunde lita på att hjälp var på väg. Men nog hade vi skickat någon dit. Varje gång. Ingen bön hade lämnats obesvarad. Men när hjälpen skulle nå fram, det kunde inte jag och inte den nödlidande veta. Kanske har Gud redan satt en plan i verket, för att kunna hjälpa dig så gott som möjligt?

Det finns ju en annan aspekt i dagens evangelium, som jag ännu inte vidrört. Det är detta med att vi kommer att möta motstånd. Människor kommer till och med att tro att de gör Gud en tjänst då de motverkar de kristna. Anden är inte bara Hjälparen. Anden talar också sanning.

Den som ser sig omkring i världen behöver inte söka länge för att hitta länder där kristna förföljs och lever under ständigt hot. Man får inte bygga kyrkor, man får inte samlas offentligt, man riskerar livet genom att tro. Jesus talar om det som att de som utsätter oss för sådant ska tro att de för fram ett offer åt Gud.

Men ändå ska Sanningens Ande tala om Jesus. För oss och genom oss. För oss: så att vi förmår tro, både då vi söker hjälp och då vi söker vägledning. Genom oss: så att vi utrustas med allt vi behöver för att vittna. Redan den tidiga kyrkan talade ju om den lidande tron som det främsta vittnesbördet, där de stundvis kom att hålla martyrskapet nästan för högt. Men en tro som kostar något vittnar många gånger mera än predikningarna.

I svårigheterna, varifrån söker vi hjälp? Så klart från människorna runtomkring oss, men förhoppningsvis också i bön till Gud. Han kan tala till oss, så att vi kan ha tålamod och frid i vår väntan på lösningar. Bibelordet lovar egentligen aldrig hur Gud ska svara, men nog att han ska göra det. Då vi får något som liknar ett ”hur” är det sådana ord som i dagens läsningar: genom friskt vatten i den torra jorden eller genom att vi förmår kalla oss Guds barn. Också då vi själva inte verkar kunna nå den friden vittnar Anden, liksom Kristus ber för oss inför Fadern. Vi är hans barn.

Detta löfte om barnaskap och tillhörighet är mycket viktigt idag. Vi lever i en tid då många familjers största hotbilder handlar om ungdomarnas välmående och mentala hälsa. Man kämpar med sin identitet och frågor om mening och motivation. En erfarenhet av rotlöshet och hemlöshet vilar över en hel generation. Vi har ett mycket viktigt ansvar i att låta Anden vittna genom oss. Men det behöver inte alltid ske genom de många orden. Det kan ske genom det som händer inom oss, då vi söker Guds hjälp i vår vardag.

Gud ska utgjuta sin Ande över våra barn och sin välsignelse över våra ättlingar. Så klart, är det upp till dem att göra något av det. Men vi som kallar oss kristna, vi bär något stort inom oss: vissheten om att vi är Guds barn. Den kunskapen, att Gud omfamnar oss som en god Fader, botar all rotlöshet och hemlöshet i denna värld. Vi har ett hem i det himmelska, dit Jesus gått för att bereda rum för oss. Ett alldeles eget rum, inrett med just oss i åtanke. Här hör vi hemma. Här får vi vara oss själva. Att leva som Guds barn: med hopp i svårigheterna, med strävan efter kärlek i vardagen, med förlåtelse som det främsta verktyget i vår back – det är det liv som Anden kan använda för att vittna. Om man sedan ibland lyckas klä det i ord, så skadar det säkert inte.

Det finns många människor som upplever att de inte kan få någon hjälp. Någon trygghetstelefon har de inte, ingen alarmknapp på handleden. Många finns som tänker att deras granne nog inte skulle komma in med nyckeln för att gripa in. Vår tid präglas av en slags ångest, av bördor som man tidigare kanske inte talade om. Men Paulus påminner oss om att Anden inte leder oss dit, utan till barnaskapet. Till frihet från den bördan. Och det vittnar ju kyrkan om. Vi är en skara av människor som lär oss vad barnaskapet innebär. Så finns det i Kristi kyrka sådana vars äktenskap gått sönder och som nu hittar nya vägar, sådana som kämpat med beroenden och destruktivitet, sådana som förlorat sig i hat och bitterhet – men nu lär sig barnaskapets liv. Ett liv i frihet från sådant, ett liv där vi gläds över att få höra till. I det liv som Kristus kallar oss in i byts hatet mot kärlek och hämnden mot försoning, beroenden och bindningar ersätts av möjligheter. Trycker vi tillräckligt tidigt på larmet och ber om hjälp kanske vi kan bygga upp äktenskapet igen, bryta beroendets kedjor innan de blir för starka, lämna föraktet bakom oss innan det förstör oss.

Kanske blir vår väntan ändå längre än vi vill. Kanske har vi bett om befrielse eller om ledning, men ännu har svaret inte kommit. En viktig lärdom i dagens läsningar är att vi ska vänta med hopp istället för att vänta i oro. Vi får påminna oss själva om att hjälpen är på väg.

Samtidigt uppmanar Jesus oss tydligt att själva vara beredda att bli hjälpare och vittnen. Vi kan vara svaret på någon annans bön. Vi som har upplevt barnaskap hos Gud, vi kan bli hjälpare för dem omkring oss som ännu är rotlösa. Vi bär på något som världen törstar efter. Vi behöver inte utnämna oss till hjältar och räddare, men vi kan vara sådana som visar på och berättar om varifrån vi själva fick hjälp.

Sanningens Ande vittnar, genom ord, handlingar och närvaro. Gud har inte lämnat oss, vi är hans älskade barn. Hjälp är på väg. Då vi tror det kan vi också få kraft att vittna. Så må vi alla be om och hoppfullt vänta på den hjälp Herren sänder.