Det lönar sig att följa Jesus

01/02/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 7:6-8

Mose sade till Israel:
Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.
Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.

Andra läsningen
Fil. 3:7-14

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.
Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 19:27-30

Petrus sade till Jesus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”

Predikan

Man behöver kanske, igen, lite öppna upp omständigheterna för dagens evangelium. Det som idag kan tyckas som en ganska ytlig fråga, ställd av Petrus, blir mera förståelig i ljuset av vad som hänt innan. Jesus har nyss mött den rike unge mannen, som hållit alla buden och som blivit rik i världens ögon. Mannen, som trots allt detta, kommer till Jesus för att få något mera. En man vars rikedom inte har kommit med glädje eller frid, utan som alltjämt söker något djupare. En man som Jesus kallar att hoppa in djupa ändan av bassängen, då han säger: ”Sälj allt du äger, så ska du vinna en skatt i himmelen.” För den som lagt sitt hopp till världsliga egendomar och framgångar är den enda medicinen att sätta bort det. Att lämna allt. Vilket intressant motiv att börja förbereda sig för fastan genom.

Jesus har också fått lärjungarna att känna sig bestörta, då han har sagt att det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga, än för en rik att komma in i Guds rike. Jag brukar vara mån om att säga, att inte på grund av att rikedom i sig är ont, men därför att rikedom gör det svårt att leva av nåd. Det är så lätt för den som har pengar att navigera livet utgående från idén att alla problem löses genom att köpa sig fri från dem. Det fungerar bara en liten del av vägen.

Då Jesus avslutar denna sekvens, säger han att allt är möjligt för Gud. Gud kan alltså leda både rika och fattiga till frälsning. Gud kan befria oss alla från det som hindrar oss från ett meningsfullt liv. Men det kräver att vi lämnar det gamla bakom oss. Man kan inte leva två liv samtidigt, inte tjäna Gud och mammon, det vill säga inte följa kärlekens väg och pengarnas väg samtidigt. Det tycks ju självklart då man tänker efter: Hur skulle våra liv kunna förändras om vi inte ändrar något i våra liv? Då Gud kallar oss att lämna allt, för hans skull, då handlar det inte om att sätta bort det vi behöver, utan om att hitta något som vi behöver mera än det vi nu har.

Våra livsval formar oss. De mindre besluten om vilka våra hobbyer ska vara eller vad vi ska äta till frukost, de spelar en liten roll. Men vissa beslut för hela livet in på en ny väg. Ett sådant beslut är att lämna allt och följa Jesus. Det är inte ett val som i första hand handlar om vad vi äger eller intresserar oss för, utan ett val om vad vi ska bygga vårt liv på. Vad är grunden som vi står på?

Därför är Petrus fråga, som kanske kan tyckas vara en fråga om vad som lönar sig, en mycket intressant sådan. Lönar det sig verkligen att byta ut all rikedom mot all nåd? För teologerna och filosoferna bland oss ekar då kanske julens budskap. Lönar det sig verkligen att lämna det himmelska och bli fattig? Jesu eget liv tycks vara förebilden för det goda mänskliga livet. Strävan neråt, att vara bland vanliga människor i ett kärleksfullt liv – där tycks det goda finnas.

Därifrån tycker jag det är lämpligt att ögna igenom texterna igen. I den första läsningen säger Gud åt sina utvalda att det inte är deras storhet som format hans beslut att älska dem. Guds kärlek börjar inte i det presterade, inte i vad vi förtjänar – varken i hur mycket pengar vi har eller i hur djupa våra andliga tankar är. Det är så lätt hänt att vi uppfattar Gud på världens villkor: att vi tänker att han också vill att vi är duktiga, att han också kräver långa streaks eller att han också bedömer oss utgående från hur många gilla-tryckningar vi har på våra uppladdade bilder. Men Gud säger: Du är min, inte för att du är störst, utan för att jag älskar dig.

Då vi sedan kommer till den andra läsningen tycks Paulus nästan brutal i hur enkelt det är. Allt sådant som vi tror att är viktigt, vår status, vår kunskap, våra meriter, det är inget värt jämfört med Kristus. Paulus är inte emot förmåga eller merit, men han vet att inget annat kan jämföras med att bygga på evangeliets grund. Det finns inget som lönar sig mera än att följa Jesus. Han sviker inte.

Många av oss känner igen det här. Det finns så mycket vi jagar efter. Vi söker bekräftelse och framgång. Vi försöker skapa trygghet av sådant som inte går att bygga på. Men det som liknar rikedom är bara en liten trygghet i jämförelse med den trygghet som finns i att leva nära Gud. Paulus talar om att sträcka sig framåt – mot livets sanna mål: Jesus Kristus.

Där kommer vi igen till Peturs fråga. Hur blir det för oss som har valt att följa dig framom andra? Det är en mycket ärlig fråga, en fråga som jag tror att många kristna också ställer sig. Jesus förskräcks inte, blir inte arg över Petrus försök att se om det lönar sig. Han svarar att vi ska få hundrafalt igen. Det lönar sig att följa Jesus.

Men vad är belöningen? Kommer den i kontanter? Är det en sådan lön vi söker? Då riskerar vi bli som den rike mannen – bedrövade då vi märker att vi litar mera på pengar än på Gud. Den belöning Jesus talar om är något annat. En relation till Gud, som gör att vi kan känna oss trygga också utan pengar, också i sjukdom, också i ensamhet. Vi blir burna av något större än oss själva, vi lever inte av vår egen förmåga, utan av Guds. Vår framtid och vår evighet ligger i Jesu händer.

I denna värld som kan tyckas kräva så mycket av oss påminns vi om att det inte är att svara mot alla krav som ger mening, utan Guds kärlek. En kärlek vi får oberoende av om vi förtjänat den. Jesus ger ett livet en mening och ett värde som inget annat kan ersätta. Han ger oss verkligt liv. Inte ett liv som liknar en rik människas bekymmerslöshet, utan ett liv som präglas av hans närvaro. En närvaro som bär genom tiden, in i evigheten. En närvaro som alltid påminner oss om att Gud så älskat oss, att han sänt sin son att bära våra synder och leda oss på himmelrikets väg.

Herre, stanna hos oss

25/01/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
2 Kung. 5:1–15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6 000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

Andra läsningen
Hebr. 11:1–10

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.

Evangelium
Joh. 4:39–42

Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Predikan

Den kvinna som nämns i dagens evangelium, är den samma som Jesus mötte vid brunnen. Den kvinna som Jesus sade åt att hon haft fem män och att den hon nu har inte är hennes egen. Man tänker att hon skulle ha blivit arg och gått bort från honom. Men något i sättet han möter henne väcker nyfikenhet. En nyfikenhet som vänds i tro, då Jesus genom ett ”Jag är” ger sig till känna som den som ska rädda henne och hela världen. Ett till synes vardaglig samtal, om än kanske på ett något oväntat tema, som väcker tro hos kvinnan. En tro som börjar i det lilla och som allt mera växer i Jesu närhet.

Hon går till staden och berättar om den man som har sagt henne allt vad hon gjort – tydligen på ett sätt som gör henne glad. Tänk att bli sedd på detta sätt. Jesus låtsas inte som om han inte visste hur det var ställt med henne, men också då han säger henne sanningen väcker det inte den rädsla eller den vrede som ofta väcks i oss, då någon säger hur det är. Nej, Jesu ord går ut och bär evangeliets frukt. Då Jesus säger oss hur det är fatt, då erfar vi inte fördömelse, utan vi görs medvetna om att han är den som frälser oss. Det enkla samtalet, med en kvinna som kan antas vara i samhällets marginaler, blir Jesu väg in i den samariska staden.

Likaså, i berättelsen om Naaman, är det den lilla flickan, bortförd från sitt hemland, ensam i ett främmande folk, som sätter igång den process som leder Naaman till Elisha. Också denna berättelse börjar i marginalen, inte hos den store kungen, utan hos en tjänsteflicka, kanske en slav. Där uppenbaras Guds kraft.

Naaman vill inte tro att det ska vara enkelt att ta emot Guds gåva. Han förväntar sig besvärjelser, långa böner och svår andlig kamp. Men Israels Gud, vår Gud, ger sig inte till känna i det spektakulära, utan genom sin nåd.

I det enkla börjar också julens berättelse. Jesu liv är ett vanligt liv för största delen av hans jordetid. Först då korsfästelsen närmar sig visar han sin mirakulösa kraft. Fram till det har han levt och verkat i det vardagliga.

Tron är grunden för det vi hoppas på. Det har sagts att trons hopp inte handlar om en positiv förväntan, utan om en visshet om vad Gud har lovat. Vi vet vad vi hoppas. Tron ger oss den visshet som inte ögonen kan ge oss. Den leder oss genom tunga tider, den hjälper oss att uthärda det svåra i våra egna liv, den är som en lykta som lyser upp nästa bit på vägen.

Att vara kristen är inte heller att veta allt och kunna allt, inte om Bibeln eller om det rätta livet, utan det är att söka Gud. Tron, läste vi, är det som hjälper oss att upptäcka Guds nåd. För om vi ska finna det som finns hos Gud, då måste vi tro att han finns och lönar dem som söker honom. Som Naaman sökte hans hjälp, som Abraham trodde och gick, som samarierna först hörde och sedan fick möte Jesus. Ingen av dem hade hela tron, ingen av dem visste vad som skulle följa, ingen av dem var felfria eller allvetande. De hade bara tillräckligt med tro för att börja söka Gud, en nyfikenhet som ledde dem längs helandets och förnyelsens, ja, frälsningens väg.

I dessa berättelser händer ännu en sak som jag vill rikta vår uppmärksamhet mot. Tron växer och förnyas. På ett sätt kanske det skulle gå att fånga in med det ord som samarierna ger åt kvinnan: ”Innan trodde vi på grund av vad du sagt, men nu har vi hört honom själva och tror att han är världens frälsare.” Tron blir allt mera deras egen. De växer i sitt förhållande till Jesus och är inte längre beroende av den andras tro. Den som söker Gud, finner. Här är inte målet ändå att så snabbt som möjligt kunna stå på egna ben, utan målet är att i den kristna gemenskapen själv också ta till sig vad trons liv innebär. Den personliga tron är inte den ensamma tron eller den starka tron. Den är min egen tro, en tro som formas i mitt eget böneliv och i gemenskapen med andra.

Många av oss har säkert inlett sin trosvandring på grund av andras tro. Vi har anat friden eller kärleken och blivit nyfikna. Så kommer man med i församlingens gemenskap, lär sig mera om Guds gärningar genom tiderna, om hur vännerna i församlingen upplever Guds tilltal eller agerande i deras liv. Ibland frustreras vi över att Gud inte talar till oss på samma sätt. Ibland kanske vi tänker att vi har missförstått det hela och kommit fel. Men allt sådant hör till den mogna trons framväxt. Med tiden lär vi oss hur vår egen tro tar sig uttryck. Vi jämför oss inte längre med varandra, utan vågar tro genom våra egna erfarenheter. Den personliga tron, då den finner sin rätta form, hjälper oss också att förbli i den kyrka som består av andra människor på samma vandring. Människor som inte tycker och tänker lika som vi, men som har valt trons väg och som håller på och upptäcker vad det innebär.

Vi är alla som Naaman eller samarierna. Vi hör och söker oss för att se. Vi längtar och vänder oss till Gud i bön. Vi strävar och får ibland ödmjuka oss för att vinna det som vi längtar efter.

Jag vill avslutningsvis föra oss tillbaka till Jesus. Han får inte mycket plats i dagens evangelium. Men det som sägs om honom är det allra viktigaste. De ber honom stanna kvar hos dem och så gjorde han. I den bönen: ”Herre, stanna hos oss” växer och mognar tron. I den vissheten, att han är med oss, får vi möta livet och vardagen, i förtröstan och hopp – i frid.

Om inkarnationen

04/01/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Denna predikan känns kanske lite malplacerad för en läsare bevandrad i kyrkoåret, men den hölls i Kolam i samband med en byagudstjänst. Därför valde vi att lyfta fram julens huvudsakliga budskap mera än det egentliga temat för söndagen, som hade varit ”I Guds hus”.

Första läsningen
Jes. 52:7-10

Härligt är att höra budbärarens steg
när han kommer över bergen,
han som bär bud om seger,
som ropar ut goda nyheter,
bär bud om räddning
och säger till Sion:
”Din Gud är konung!”
Hör, dina väktare ropar och jublar.
Med egna ögon ser de
hur Herren vänder åter till Sion.
Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,
Herren tröstar sitt folk
och friköper Jerusalem.
Herren visar sin makt och helighet
inför alla folk,
hela jorden skall se
hur vår Gud räddar oss.

Andra läsningen
1 Joh. 1:1-4
Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig.

Evangelium
Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan

Varför skall Gud bli människa? Jag vet inte om någon har besvarat den frågan så övertygande som kyrkofadern Athanasios. Han var biskop i Alexandria under 300-talet och är känd som kyrkans kanske största lärare i denna fråga.

Han beskriver detta problem utgående från det vi senare kommit att kalla syndafallet. För honom handlar det om att människan, då hon vänder sig bort från Gud, försätts i ett dubbelt problem. Å ena sidan är vår frånvändhet från Gud ett dödens tillstånd. Synden, det som skiljer oss från Gud, bryter ner livets gåva. Det är inte bara det att det finns regler man inte borde gå emot, utan ett liv i synd avvecklar människan. Det bryter ner oss så till den grad att man kan säga att vi återgår till det stoft som vi kommit från. En återkoppling till detta finns i vår begravningsordning, då vi säger: ”Av jord är du kommen och jord ska du åter bli”. Eftersom vi alltjämt bär syndens konsekvenser i våra dödliga kroppar, slutar vår vandring alltid i nedbrytandet av kroppen.

Å andra sidan är Gud, som är livets ursprung, rättfärdig och står vid sitt ord och sina lagar. Det betyder, att då vi vänder oss bort från honom som ger liv kan han inte ignorera de lagbundenheter skapelsen följer. Han kan inte se mellan fingrarna, utan har genom sitt skaparverk bundit sig vid de ordningar han satt. Ändå kan han inte heller låta det onda och människans livsfrånvändhet fortsätta, utan behöver för sin kärleks och helighets skull åtgärda situationen. Han önskar inte någons död, han vill inget lidande, han önskar oss frid.

Så kommer det sig att Sonen blir människa, Ordet blir kött. Det eviga blir något som vi kan ta på med våra händer och se med våra ögon. Detta för att återförena livets källa med dem som förlorat det sanna livet, för att dela hela dödens börda. Det som köttet förlorat, återfås i det att Kristus låter det gudomliga och mänskliga förenas.

Det handlar om att uppfylla skapelsens ordning. Synden, frånskildheten från Gud, leder till att det skapade bryts ner – ytterst till döden. Det är en lagbundenhet som Gud inte kan pruta på. Därför bestämmer han sig för att helt uppfylla den bundenhet som människan har till synd och död, genom att låta en mänsklig kropp äga det eviga. Som vi hörde i andra läsningen blev ”livet synligt” och följaktligen möter Livet med stor L döden i en människas form. Lagbundenhetens krav uppfylls, då hela dödsskulden sonas med det liv som aldrig kan plånas ut.

Athanasios säger att Gud blev människa för att människan skulle bli gudomlig. Det är Guds människoblivandes andra sida. Om det för det första handlar om att utplåna den skuld som synden orsakat, så handlar det för det andra om att ge nytt liv åt oss alla. Guds människoblivande signalerar att den mänskliga tillvaron kan, och ska, vara fylld av samma helighet, kärlek och frid som finns hos Gud. Detta är jultidens yttersta löfte: att vi återförenas med Gud och får del i allt vad den gemenskapen innebär.

En av Athanasios liknelser handlar om en tavla. Närmare bestämt ett porträtt på en träskiva. Om bilden blir förstörd eller täcks av smuts vill konstnären ändå inte slänga bort det verk som han med möda har skapat. Så beskrivs Guds förhållande till oss: han är konstnären som älskar sitt verk. Konstnären står alltså inför ett reparationsarbete. Bilden ska återställas. Den goda konstnären begär då den som suttit modell att komma tillbaka för att återställa bilden. Detta beskriver hur vi återskapas då Guds son tar mänsklig gestalt. Han är den felfria mänskliga avbilden av Gud och vi finner det verkliga livet, vår skönhet och sanning, då hans bild återställs i oss. Det konstverk som Gud skapade, men som förlorade sin glans, byggs upp igen. Gud vill inte slänga ut det, utan vill att det ska få fyllas av härlighet och skönhet. Syndens makt är att förstöra det vackra, men Guds vilja är att låta det återställas i enlighet med Jesu förebild.

Julens budskap, med Athanasios glasögon, handlar om att Gud erbjuder sin närvaro. Han sänder inte en lära eller en skrift att rädda oss, utan han sänder sin Son att bli människa. Så delar han allt vad det är att vara människa och öppnar vägen till frihet från döden och ger oss ett nytt liv. Vidare handlar julen om att Gud bekräftar sitt ord att skapelsen är god. Han själv blir en del av sin skapelse. Så påminns vi om att den kristna tron inte handlar om en flykt från det kroppsliga och från det skapade, utan om en upprättelse av det. Liksom det gudomliga blev människa, får människan bli gudomlig. Och eftersom Gud i sin mänsklighet har gått in i döden och segrande stigit ut på andra sidan, behöver vi inte längre frukta. Inte ens då vi återgår till stoftet. För det förgängliga skall uppväckas till oförgänglighet. I enlighet med trosbekännelsens ord väntar kroppens uppståndelse oss alla.

Athanasios teologi gör julen till en berättelse om hopp och ny skapelse. Gud ger inte upp då världen blir fylld av mörker, utan kliver istället in i det mörka med sitt ljus. Och liksom Johannes skriver i dagens andra läsning är detta ett budskap som förkunnas till vår glädje.

Gud bevarar liv mitt i döden

28/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
2 Mos. 1:22-2:10

Farao gav denna befallning till hela sitt folk: ”Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.”
En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.
Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: ”Det är nog ett av de hebreiska barnen.”
Då sade pojkens syster till faraos dotter: ”Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?” – ”Ja, gör det”, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.” Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”, sade hon.

Andra läsningen
1 Petr. 4:12-16

Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.
Saliga är ni om ni skymfas för Kristi namns skull, ty härlighetens ande, Guds ande, vilar över er. Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter. Men lider han som kristen skall han inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen.

Evangelium
Matt. 2:13-21

När stjärntydarna hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.
När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.
När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.” Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land.

Predikan

Denna söndag lever i spänningen mellan julens glädje och de mycket utmanande texterna som påminner oss om det onda i vår värld. Det kan fort tyckas att den andliga skatten vi äger i Kristus inte är mycket värd i mötet med texter om föräldrar som måste förlora sina barn. Vi utmanas att se hur Gud, trots allt det onda, låter både Mose och Jesus klara sig undan förföljelserna för världens skull. Julens motiv kan anas: ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Vi inleder idag vår vandring med gudsfolket hos Mose. Berättelsen är bekant för många som en inledning på Israels folks befrielse från slaveriet. En slags prolog, som vi kanske inte stannar upp för i sig, utan istället har vi siktet på vad som ska komma. Idag delar vi ändå denna erfarenhet med Moses mor och syster. Det är inte svårt att föreställa sig en mycket svår kamp. Först håller modern pojken gömd i tre månader, under ständigt hot om att förlora barnet till slavdrivarnas våld. Beslutet fattas att lägga honom i en korg i Nilen. Och pojkens syster följer noggrant händelserna. Det måste ha varit en förfärlig stund, då ens son och bror överges till vattnets våld.

I detta mörker föds Mose. Men samtidigt anar vi ljuset, i moderns beskydd, i systerns kärlek. Och det är just kärleken som väcker lidandet hos dessa kvinnor som följer Mose till Nilen. Och samtidigt som Mose livsöde är grymt, särskilt i detta skede, ser vi hur kärleken verkar Guds vilja genom hans mor och syster. Modern gör sitt allt för att beskydda honom. Systern vill inte släppa honom.

Vi ser också en glimt av ljuset hos Faraos dotter. Hon fylldes av medlidande med honom och ville inte se honom lida. Å ena sidan tänker jag att kanske hennes hjärta ännu inte var förhärdat av den värld hon levde i, kanske var det ett sätt som Gud kunnat låta sin nåd bära frukt i Faraos palats. Å andra sidan tänker jag att hon också delar det mod som krävs för att göra det goda. Säkerligen tog hon också en risk genom att kringgå Faraos befallning.

Något av detta är ju vad den andra läsningen också talar om. Det finns ett eldprov för tron. Det är att vänta att vi utmanas av världens omständigheter. Gud använder sin församling, oss vanliga människor, för att förverkliga sin goda vilja. Jag föreställer mig att Moses mor var så bruten av sorg att hon inte kunde stanna kvar vid floden. Systern däremot hade ännu den tro och det hopp som finns hos barnen. En påminnelse om att Jesus säger att vi ska bli som barn är på sin plats. Hon lämnade inte Mose, fastän den vuxna människan redan har förstått att det är kört. Hon bestod ett prov och det blev till stor välsignelse. Hoppet bevarades och uppfylldes. Barnet fick leva och återförenas med sin familj.

Då Jesus flyr undan Herodes undgår ingen att händelserna är mycket lika varandra. Herodes fruktar det nyfödda barnets makt och beslutar att göra sig av med det. För att vara på den säkra sidan låter han döda alla barn under två år. Herren ger ett trons budskap åt Josef, som tar det till sig och flyr.

Jag utmanas av det ondas problem i allt detta. Det är så många som man tycker att Gud borde ha kunnat rädda på något sätt. Samtidigt stiger teologen i mig fram och resonerar kring det hela: Hur vet vi att Gud inte gett samma varning åt andra? Är det som på Noas tid, att folket helt enkelt inte förmådde att ta till sig varningen? Vidare, så är det inget som säger att Gud ville detta – kanske är människans frihet sådan att Gud inte kan förhindra denna ondska utan att bryta mot sina löften? Eller kanske är det så att Gud har förhindrat en mycket större ondska, en som vi därför inte känner till.

Med tanke på julens budskap kan vi heller inte säga att Gud är passiv. Kristus föds i världens mörker, för att bära världens synder. Gud delar denna kamp i sin mänskliga gestalt. Av någon orsak väljer han den vägen, framom ett himmelskt dekret. Han agerar genom sin närvaro i det svåra, ja genom att själv möta det yttersta onda på korset. Detta talar ju den andra läsningen också om, då den säger att vi får lida tillsammans med Kristus. Ett sådant lidande, som inte följer av att vi syndat, utan av vår trofasthet mot det goda, är rentav önskvärt. Men vad är ett sådant lidande? Det är det samma som vi ser hos Moses mor och syster, ett lidande som följer av kärlek till vår broder. Sann kärlek väcker lidandet, för den utstår inte att den älskade möta syndens konsekvenser.

Julens budskap handlar om Guds kärlek, en kärlek som vandrar korsets väg och uppståndelsens väg. Gud älskar inte smärtan och lidandet, inte heller godkänner han ondskan. Han kallar oss att älska varandra med en kärlek som möter det svåra. Han ger oss trons budskap: om Kristus som frälser, till daglig vägledning, i allt det kaotiska och svåra. Jultidens budskap är inte bara den harmoniska scenen vid krubban, det är också en påminnelse om att vår väg går genom mörkret. I det mörkret lyser ljuset från Jesus, ett ljus som vi får dela i tron och genom sakramenten.

Det är ett faktum att världen ännu är fylld av krafter som liknar både Farao och Herodes. Krafter som hotar livet och som går i mörkrets ärenden. Mitt i den verkligheten nås vi av ljusets budskap. Det är ett budskap om att ljuset inte kan övervinnas av mörkret. Om att Kristus segrat och kommer att fullborda sitt verk. Om att Gud bevarar oss i sin kärlek.

Den kristna kyrkan talar om ett nu, men ännu inte. Genom Kristus har Guds rike kommit. Anden tar sin boning i oss. Så ber han för oss och bevarar oss i tron. Men det ska fullkomnas. Det ljus som vi nu anar och går mot ska en dag fylla allt mörker. Jesus ska komma åter i härlighet och en ny himmel och en ny jord ska komma ner från det himmelska. Det som vi nu anar, ljuset som lyser i mörkret, ska fullbordas och mörkret skall inte finnas mer.

Fram till den dagen vandrar vi mot ljuset. Vad annat skulle vi göra? Vi som har sett ljuset kan inte gå tillbaka till mörkrets gärningar. Guds ande vilar över oss, som vi hörde läsas, så att vi äger salighet både då vi skymfas för tron och då vi ser trons hopp förverkligas. På vägen mot ljuset kan inget rycka oss ur Guds hand. Jesus vandrar med oss, beskyddar oss och bär våra bördor. På ljusets väg får vi också slå vakt om trons hopp och dela det med varandra. Loppet är inte kört. Vi får lära oss av dem vi vandrat med i dagens läsningar. Våra små steg i tro kan öppna upp för Guds räddande ingripande. Framförallt får vi minnas att Gud själv inte lämnar sin skapelse i syndens och dödens våld, utan träder in i den med ljus och liv, till vår räddning.

Var dag upplyst av himmelskt ljus

25/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan

Hell dig heliga natt, vars mörker har upplysts av himmelskt ljus.

Julnattens händelser fångas av många i stora ord och starka uttryck. Ändå är julnattens mysterium en vardagens hemlighet: Gud väljer inte palatset, utan stallet. Han väljer inte att omringa sig med makthavare och fina herrar, utan han tas emot av vanliga arbetande människors händer. Ordet blir kött, Gud kommer nära. Hans födelse är inte bara då, utan också idag hos oss. Han förblir inte långt borta, som en idé eller en dröm, utan möter oss i ett barns andetag, i en trött mamma, genom en styvpappas omsorg, i en herdes härdade händer.

Så tar den evige en tjänares gestalt. I Filipperbrevets andra kapitel påminns vi om detta. Hans ödmjukhet blir vägen till liv, ja liv som kommer att besegra döden. Vi hörde idag läsas att han är utstrålningen av Guds härlighet och avbilden av hans väsen. Då vi skådar honom, i stallet, i ödmjukheten, i det enkla – då skådar vi Gud. Detta är Faderns hjärta: ett djup av kärlek som inte låter sig begränsas, utan träder in i det han skapat. En kärlek i kött och blod.

Gud möter oss inte denna dag för att döma och rannsaka, utan för att frälsa och befria. Så gläds vi, som när skörden tagits in eller då oket lyfts av. Inkarnationen, Guds människoblivande, är Guds ”ja” till världen. Ett ja som är starkare än våra nej. Det gudomliga majestätet är idag dolt i det lilla barnets slöja. Så vågar vi närma oss honom. Så får vi börja förstå hur stor Guds barmhärtighet är. Större än vår skuld och skam. Större än syndens och dödens makt. Stor nog att välja tjänarens roll framom den himmelska tronen.

Guds närhet visar sig vara lågmäld och enkel. Vardaglig och realistisk. Gud blir ett barn, för att vi ska få bli Guds barn. Denna natt har världen blivit ny: himmelen har sträckt ut sig mot världen. Gud talar till oss alla: ”Du är sedd, du är älskad, du är kallad vid namn.”

Redan vid sin födelse bär han de olyckligas bördor. Han ligger i krubban och lär sig fattigdom. Han flyr undan förföljelsen och blir en flykting och hemlös. Han smakar det bittra i livet, för att bli en trovärdig frälsare. För att bli en som kan ge våra själar ro.

Så möter han oss i allt vad livet för med sig. I den stadiga strömmen av intryck, som tröttar ut oss – från skärmar, i arbetslivet, vart vi än vänder oss. I vår oro inför ekonomin, politiken, klimatet eller konflikter. Då våra hem känns tomma och meningslösa, livet ensamt eller grått. Då våra relationer gått sönder, familjens gemenskap känns svag eller sjukdom har skiljt oss från varandra. Han utväljer inte de framgångsrika och problemfria bland oss att besöka, utan kommer till vår verklighet sådan som den är.

Jesus möter oss där det finns högar av otvättat byke, han kommer till kök där ingen orkat röja undan, där inkorgen flödar över och till tysta rum som väntar på samtal och gemenskap. Det himmelska ljuset lyser i vår vardag, det lyser inte bort den.

Därför tror vi, älskar honom och tackar honom. Därför stämmer vi in i änglaskarans sång. Tron är att vi förtröstar på honom och räknar med hans närhet. Att älska honom är att lyssna till hans bud och leva i kärlek till vår nästa. Att tacka honom är att sätta ord på det goda han gett oss. Då vi stämmer in i änglaskarans sång, riktar vi blicken mot den himmelska verkligheten som han fört till vår vardag. Så öppnar vi oss också upp för att Gud får forma vårt inre genom bönen och tillbedjan.

Vi uppmuntras också att ständigt ta emot honom: genom att lyssna på Guds ord, där han talar till oss. Genom att söka oss till nattvarden, där han själv blir del av oss. Så fortsätter inkarnationens verklighet och Kristus föds igen i sin kyrka varje dag.

Vi blir ett med honom, bundna av trons, kärlekens och tacksamhetens band. Det är julens mysterium, att vi förenas med Kristus genom att han blir en av oss. Det leder till ett liv som bär frukt, vi ympas in i vinstocken som är han själv. Där han inte är, där är mörker – men i honom finns liv, frid och hopp.

Idag har ljuset kommit till oss, det betyder också att vi bär ljus med oss då vi går härifrån. Inte ett ljus som övertygar med sin spektakuläritet eller vidlyftighet, utan ett ljus som övertygar genom sin stadiga förmåga att utstå, bära och dela det svåra i världen. Ett ljus som bär varandras bördor, som talar sanning, ser den utstötte och hjälper den svage. Ett ljus som kommer till oss från ovan, och som med säkerhet fördriver mörkret.

Ljuset tänds hos oss

21/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Hebr. 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Det ter sig för mig som att vi lever i en tid av snabba lösningar. Vi vill ha svar direkt. Problem ska vara lösta redan igår. Och om de inte är det, så hittar vi nog någon att skylla på: finns det inte en tjänsteperson som har ansvar för detta? Hur kan saker ta så länge? Vad är det som är så svårt? Särskilt utmanande blir ju detta i en tid då både ekonomi och politik präglas av ganska stora bekymmer. Många i arbetslivet märker att det helt enkelt inte går att leva upp till alla krav och förväntningar som ställs.

Som kristna borde vi vara vana med väntan. Vi har adventsfastan och påskfastan som ger oss veckotal av övning under året. Fastans väntan handlar om att bli bekväm med det obekväma. Att lära sig utstå ovisshet. Att våga gå vidare fast det känns mörkt. Kyrkans väntan är inte heller tänkt att bara vara mys med adventsljus och glögg, utan en andlig förberedelse. De två utesluter säkerligen inte varandra, så ta ingen stress över glöggen.

Dagens läsningar för oss in i väntan som inte är helt enkel. Abraham och Sara väntade länge på deras son. Marias väntan var överraskande, så till den grad att Josef ansåg det bäst att lämna henne.

Ni som kan berättelserna minns att Sara log då hon fick höra Guds löfte att hon skulle få en son. Det var ett leende som var uppgivet, kanske lite cyniskt och trött. Jag ser det leendet framför mig som då någon lovar att saker ska bli bra, fast man själv vet att det inte ska bli det. Ett leende som döljer ett djup av mörker inom oss.

Men de här läsningarna bryter det mörkret. Ibland är Guds löfte mirakulöst. Vi bara kan inte ana vad som ska hända. Märk också att Guds förverkligar sitt löfte till Sara, fastän hon inte trodde det som sades till att börja med. Guds löften är inte beroende av vår förmåga att tro. Det Herren lovar, det håller han, oberoende av oss. Abraham och Sara kom sakta ur mörkret, som om de skulle vandra mot en eld. Med tiden fick de erfara allt mera ljus och värme. Deras son Isak föds och Saras leende fylls med mening. Vad som inledningsvis var ett tecken på hennes tvivel blir ett tecken på Guds trofasthet.

Likaså, då vi följer Josefs tankebanor, möter vi honom i en kris som handlar om hela hans framtid. Han hade förlovat sig med Maria, han hade säkert planer på hus och hem. Men så, en graviditet – och han vet att barnet inte är hans. Jag föreställer mig Josef där i nattens mörker. I sin ensamhet, med ett mycket svårt beslut att fatta. Besvikenheten och förvirringen måste ha varit oändlig. Han skulle lämna Maria, för att kunna börja om och slippa det svåra.

Gud kallar honom att stanna kvar. Var inte rädd. Barnet har blivit till genom helig Ande. Ta till dig Maria som hustru. Detta ser ut som en katastrof, som att det inte kan bli värre än såhär. Men detta är räddningen för hela världen. Ett ljus tänds för honom att gå mot. Ett ljus som säkerligen inte var tillräckligt för att upplysa grannar och släktingar, men som var tillräckligt för att Josef skulle kunna ta nästa steg på vägen. Och jag tror att den väg han gick i trohet till Gud och till Maria var en som kantades av många missförstånd och rykten i hans omgivning. Men han hade fått se tillräckligt av Guds planer, för att förmå gå det.

Vandringen går mot ljuset. Den kristna kyrkan väntar en soluppgång. Därför är kyrkan vänd mot öst, där solen går upp. Då vi samlas till gudstjänst, som traditionellt varit på söndag morgon, hälsar vi ljuset – det ljus som upplyser världens mörker av Guds nåd. I förberedelserna för jul gör vi i ordning, så att ljuset från Kristus kan lysa upp våra hjärtan och leda oss några steg till på vägen. En väg som för mot hans ankomst: den vi väntar i advent, den vi erfar i ordet och sakramentet, men också hans ankomst i härlighet vid den yttersta dagen. Han är ljuset i världens mörker, därför väntar vi tålmodigt och vandrar ett steg i taget i tro. Vi söker hans ljus för vår livsväg.

I Hebreerbrevet hörde vi sägas att detta hopp som ligger framför oss är vår själs ankare. Ankaret är till för att hålla oss trygga i stormen. Ankaret kastas ut i djupet, till ett botten som vi förmodligen inte ser. Ändå håller det fast. Också då vi inte ser allt vad Gud planerar, får vi vara trygga. I medgång och motgång, ja till och med i liv och död. Vårt ankare går ända in bakom förlåten – det betyder att det går ända in i det heligaste. Ankaret är tryggt. Vi är fästa vid Kristus, vid honom som för helighet och ljus in i världen. Genom honom öppnas vägen till Guds helighet för oss. Då vi vänder oss till honom och lär av honom kan vi leva i trygghet. En trygghet, en frid, som inte kan tas ifrån oss.

Idag delar vi Marias väntan på Jesu födelse. Ännu någon dag, så tänder Jesus sitt ljus i världens mörker. Idag förbereder vi oss för det ljuset. Kanske känns det svagt, som att värmen är långt borta, då vi tänker på allt som tynger oss och gör livet svårt. Men julens mysterium är inte det att vi ska hitta fram till Gud, utan att Gud kommer till oss. Han kommer inte då vi har allt på klart, utan just där vi är. Han kommer till oss i det obekväma: i ett stall, i en kris, i vår väntan.

Julen lär oss att Gud inte är rädd för det svåra i det mänskliga livet, han drar sig inte undan vårt mörker. Istället tänder han sitt ljus där vi är. Så ser vi hans löften bli sanna, som Sara, som Maria och Josef. I efterhand får vi se att varje steg i det svåra, var ett steg närmare den som alltid välkomnar med värme, som ger ett tryggt fäste för våra själars ankare och som för in sin kärleks ljus i vår mörkaste omständighet.

Beredda på Kristi ankomst

07/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 35:3-6

Ge styrka åt kraftlösa armar,
stadga åt skälvande knän!
Säg till de förskrämda:
”Fatta mod, var inte rädda!
Se, er Gud är här,
hämnden kommer,
Guds vedergällning.
Han kommer själv för att rädda er.”
Då skall de blindas ögon öppnas
och de dövas öron höra.
Då skall den lame hoppa som en hjort
och den stumme brista ut i jubel.
Vatten bryter fram i öknen,
bäckar i ödemarken.

Andra läsningen
Hebr. 10:35-39
Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Luk. 12:35-40
Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Predikan

Hur ska vi leva i denna beredskap, som Kristus uppmanar oss till? Vi har hört läsningar om Herrens ankomst, som talar om dess avgörande natur. Vi har hört att han inte skall dröja, att han själv ska rädda oss och att vi ska leva som väntande på att vårt hus herre ska komma hem.

Adventstiden är ju, trots den samhälleliga utvecklingen, en bot- och fastetid i kyrkan. Inte en tid att konsumera hejdlöst och tänka julstress, utan en tid att förbereda sig för det verkligt väsentliga: Kristi ankomst. Kristi ord till oss idag bär med sig både glädje och allvar. Glädje över återseendet och gemenskapen, men också allvar över vikten att vara beredda. Vi anar en från de senaste söndagarna bekant spänning mellan att Kristus å ena sidan är domare och å andra sidan frälsare. Då Guds rike kommer i sin fullhet ser vi att dessa båda förverkligas helt.

I den första läsningen talas om Guds hämnd och vedergällning. Många har så klart svårt med tanken på Guds vrede. Men vi behöver minnas att Guds vrede inte är ett utbrott av dåligt humör. Det är en helig och rättfärdig vrede över det som plågar skapelsen. En Gud som inte reagerar på synden: på förtryck, hat, orättvisa och våld, kan inte vara en kärleksfull Gud. Detta stämmer särskilt om du är den som lider under förtrycket.

Ett perspektivskifte är på plats för oss, som levt tryggt största delen av vårt liv, att föreställa oss hur detta tas emot av någon som varit mål för människors ondska under största delen av sitt liv. Att förkunna en Gud som ser mellan fingrarna åt någon som varit offer för människohandel eller krig är inte evangelium. Guds rike kommer med löfte om befrielse och upprättelse för den som lider. Kraft åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän. Och därmed är det också behövligt att den som valt mörkrets väg ska stå till svars.

Vi vet också från skrifterna att alla människor ska ställas till svars. Och vi behöver bara granska vårt eget samvete för att inse att det finns brister. Kanske väcker detta en förtvivlan i oss. En känsla av att vi aldrig räcker till. Ja, kanske är det en källa till hopplöshet. Då möts vi av orden i andra läsningen: en uppmaning att inte dra oss undan, utan istället söka trons frimodighet.

I advent förbereder vi oss för Kristi ankomst. Vi uppmanas till en vaksam och uthållig tro, en tro som kan kännas som ett litet ljus i världens stora mörker. Jesus säger att vi ska vara som tjänare som har fäst upp sina kläder: redo för tjänst och med brinnande lampor. Samtidigt vet jag att många känner sig svaga, att uthålligheten känns bristande och att trons långa riskerar kvävas under vår egen synd och världens ondska. Hur ska vi göra, för att inte bli sådana som drar sig undan?

Vi riktar blicken mot Jesus. Hos honom finns vårt hopp. Då han kommer till oss ska han fästa upp sina kläder och själv passa upp oss vid sitt bord. Kristus kommer inte för att döma dem som väntar på honom, utan för att tjäna dem. Den allsmäktige tar tjänargestalt för sina vänner.

Ett sätt som han valt att tjäna oss är i den nattvard vi firar. Den himmelska festen firas med honom själv som gäst och värd. Vi väntar Guds rikes ankomst, det är hela adventstidens syfte. Och vid nattvarden kommer Kristus till oss redan idag. Till tröst, till vägkost, till förlåtelse och till upprättelse.

Här finns svaret på vreden. I brödet och vinet blir vi delaktiga i hans kropp och blod, det offer som en gång för alla har sonat Guds rättfärdiga vrede. Vi behöver inte fly undan domen, för vi har del i honom som burit alla våra synder och brister. I måltiden får vi den andliga kraft som vi behöver. Han ger styrka åt kraftlösa armar, så att vi orkar vara uthålliga. Nattvarden är också en tröstande närvaro. Vi lämnas inte ensamma, utan får ha gemenskap med Kristus själv och alla hans heliga. Han är bland oss och försäkrar oss att vi hör till dem som inte dragit sig undan, istället har vi trätt fram och tagit emot räddningen.

Nattvarden är Guds tröst i mötet med domens allvar. Vi samlas inte till måltid som en belöning för att vi varit trogna, utan vi söker den kostnadsfria gåvan som ger oss förlåtelse och nytt mod.

Den andra söndagen i advent fångar in en stor vidd av Guds gärningar. Människosonen kommer då vi minst anar det i härlighet och vi uppmanas att vara vaksamma på den yttersta dagen med vad det innebär. Samtidigt förbereder vi oss för julfirandet, då vi minns att Gud vill bli en av oss, för att bära våra bördor, förlåta våra skulder och utplåna våra synder. Då vi dessutom firar mässa, får vi tröst för stunden och kraft för den fortsatta vandringen. Nåden Herre, vår frälsare, möter oss idag – han gör oss beredda och frimodiga att invänta den dag då hans rike fullkomnas.

Frihet som består

06/12/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Joh. 8:31–36

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”

Predikan

Självständighetsdagen firas som en vit festdag i kyrkoåret, mitt i adventstidens lila fasteperiod. Det är en dag som förmedlar ljus och glädje fastän vinterns mörker sluter sig kring oss. Vi påminns redan i dagens bön om att vårt land kommit genom svårigheter och strider. Vår frihet är en gåva, vunnen genom stora uppoffringar och denna spänning tror jag inte någon undgår, då vi i vårt land firar självständigheten.

Vad menar vi med frihet egentligen? Idag tror jag många tänker främst på den egna friheten att bestämma över sitt liv. Det är en viktig värdering i vår tid, som ändå kräver lite nyansering. Den personliga friheten är en källa till glädje bara då den används i vishet. Det är där som vi hittar in i dagens läsningar.

I den första läsningen hörde vi om en fattig man som ingen lyssnade på. Detta påminner oss direkt om en verklighet som vi lever i rent samhälleligt. Många i samhällets utkanter upplever sig som osynliga, utsatta och utan möjlighet att påverka. Hos många av dem som lever på utkanten finns säkert sådan vishet som vi andra behöver lära av.

Predikaren påminner oss också om att visheten, den som lyssnar och lär av alla människor, är bättre än vapen. Sann frihet byggs inte på styrka, inte på militär makt eller på beslut som inte beaktar de svaga i samhället – utan på vishet. På den vishet som, kanske överraskande, finns hos vanliga människor runtom våra bygder. Vi påminns om scouternas alltid redo, ett löfte som inte handlar om skrytsamhet och högljudda utrop om allt vad de kan, utan som liknar den fattiga mannens vishet. En vishet att vara redo för tjänst och medmänsklighet i litet som stort. Det är en sådan vishet som bygger ett tryggt samhälle, som är det verkliga försvaret mot det mörka och tunga i världen.

Det är detta som vi hörde om i den andra läsningen, då Jakob skriver: ”Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.” Det finns ingen vishet i att hävda sig själv eller låta avund eller osanning slå rot i våra hjärtan. Vi lär oss att vår frihet är till för något alldeles särskilt: att leva i förlåtelse till varandra, att se de utsatta, att sköta om de svaga och så bygga fred. I advent, då vi väntar Fredsfurstens födelse, uppmuntras vi att leva så att vi bygger upp det land vi lever i. Och det börjar med att leva så att alla omkring oss känner livsmod och mening.

Detta är också ett arbete som pekar på det som vi hörde i evangeliet. Tacksamheten för landets frihet och strävan efter att leva vist för oss närmare Kristi väg. Han lär oss att allt börjar från vårt innersta, från hjärtat. Vi lever i en tid som erbjuder många yttre friheter, men många av oss har känt att det inte räcker för att vi ska kunna känna oss fria. Jesus talar om att vi vinner frihet då vi lär känna sanningen. En del av den sanningen ger han uttryck för genom att säga att vi kan vara slavar under synden.

Om än vi äger alla friheter till det yttre – vi kan komma och gå som vi vill, vi kan tala och göra som vi tycker – så äger vi inte frihet om vårt innersta är bundet vid det som kallas synd. Vad menas med detta? Jo, det betyder att Jesus kallar oss in i sin frihet. Det betyder frihet från rädsla, frihet från avundsjuka, frihet från den vrede som leder oss fel. Det är frihet till att leva i sanning, omtanke, förlåtelse och kärlek. En frihet som Jesus vill ge oss alla, som samhälle och enskilt. En sådan frihet som inte är tillfällig, för vi hörde läsas att Sonen stannar i huset för alltid, till skillnad från slaven som går från ett hus till ett annat.

Så låt oss idag fira vår självständighet: i tacksamhet till Gud och i strävan att bevara den genom den vishet som bygger fred. Men låt oss inte heller glömma inbjudan till den andliga friheten, den frihet som Kristus kallar oss att leva i genom hans nåd. Den frihet som inte kommer från yttre omständigheter, utan som befriar oss på djupet. Den friheten kan inget i världen ta ifrån oss och den bevarar oss inte bara i denna tid, utan också till evighetens land för Jesu skull.

Vi stannar i mörkret, för att se ljuset

30/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 9:9-10

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
1 Petr. 1:6-12

Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.
Det var denna räddning som profeterna sökte och forskade efter när de profeterade om den nåd som ni skulle få. De ville utröna vilken och vad slags tid som Kristi ande i dem syftade på när den förutsade de lidanden Messias måste utstå och den härlighet som skulle följa. Det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap. Detta har nu kungjorts för er av dem som i helig ande, sänd från himlen, kommit till er med evangeliet, detta som änglarna längtar efter att få blicka in i.

Evangelium
Mark. 11:1-10

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!”

Predikan

Nu har vi äntligen tänt det första adventsljuset. Det mörka och tunga runtomkring oss byts i ljus. Man börjar se tecken på att något särskilt stundar, då barnen springer runt med tomteluvor och fasaderna och gårdarna fylls med små lampor. Det börjar dyka upp grankvistar på dörrarna och stjärnor och änglar i fönstren.

Samtidigt är många trötta på allt det här med jularrangemang. Någon, som kan, åker bort. Undviker novembermörkret helt, kommer kanske tillbaka till själva dagen, om ens det. Men den som vill fira jul, den stannar kvar. Stannar kvar i mörkret en stund, för att se ljuset växa, efter hand som adventsljusen tänds. Vi som är kvar, vi går ut i mörkret och slasken, och tänker på Guds son som föddes i vår kalla värld. Tänker på det ljus, som mörkret inte kan övervinna.

Advent betyder ankomst. Visste ni att vi ber advent, varje gång vi ber Fader vår? I latinet heter det adveniat regnum tuum. Tillkomme ditt rike, säger vi. Varje gång vi ber Herrens bön, påminns vi om adventstidens budskap. Bönen handlar om att Gud kommer till oss, hans regerande blir verklighet bland oss, och så förlåts synder och alla får del i det dagliga brödet. Allt sådant är något som Gud ger oss, men det är också sådant som vi delar med varandra.

Den unga åsnan som Jesus rider in i Jerusalem på, blir som en bild av kyrkan. Vi bär Jesus med oss. Vi bär bröd åt de behövande. Vi bär ljus ut i världens mörker, då vi än en gång sänds för att gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Advent är bottid och fasta. Eftersom de flesta av oss inte klarar sig utan glögg och choklad under de kommande dagarna, behöver vår botgöring kanske ta sig en annan form. Många lever givmilt under adventstiden. Flera har redan donerat till diakonin inför julen, vilket är något att vara tacksamma för. Ett annat sätt är att helt enkelt lära sig och tänka på var vårt ljus behövs. I vissa traditioner betonas att lära sig om orättvisor i världen, så att vi kan förstå och stöda dem som har det svårt. Och det finns många sådana: Miljökriser som en följd av att vi bara köper och köper, fast vi inte behöver. Människor som får leva under dåliga omständigheter, på grund av någon annans begär. Länder utan tillräcklig mat och sjukvård. Platser där alla inte får gå i skola.

Poängen är inte att säga att världen är en dålig plats. För i grunden är den inte det. Men vi vill inte heller leva blinda för den verklighet vi förmår se om vi tillåter oss. För Jesus budskap gäller både oss och dem som har det sämre ställt än vi. Det griper oss, att be om hans rikes ankomst. Att vara med och lyfta bördor från dem som har det svårt. Kanske väcks i oss en sådan kärlek som säger: ”I år får en julklapp gå åt någon som behöver den mera.”

Därför är advent en förberedelsetid. Vi hörde i de första läsningarna om att krigets tid ska ta slut och att vår tro ska bli äkta, så att Jesus ges pris, härlighet och ära. Att be och fira advent är att ställa sig i den gemenskap som vill att mörkret ska bytas i ljus, rent konkret genom våra gärningar idag, men främst genom att Jesus kommer till oss med sin kärlek.

Trohet till Kristus, den förklädde konungen

23/11/2025 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Dan. 7:9-10, 13-14

Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades.
Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.

Andra läsningen
2 Thess. 1:3-10

Vi måste alltid tacka Gud för er, bröder, det finns det goda skäl till, ty er tro växer ständigt, och den kärlek ni alla hyser till varandra blir allt större hos var och en av er. Vi kan med stolthet tala om er i Guds församlingar, om er uthållighet och er tro mitt under alla de förföljelser och lidanden som ni får utstå. De förebådar Guds rättvisa dom, att han skall förklara er värdiga Guds rike, som ni får lida för. Guds rättvisa innebär ju att han låter dem som plågar er bli plågade och låter er som nu plågas vila ut tillsammans med oss, när herren Jesus uppenbaras från himlen med sin makts änglar och i lågande eld, för att utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår herre Jesus. Deras straff blir evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet, när han kommer på den dagen för att förhärligas bland sina heliga och hyllas bland alla som har kommit till tro.

Evangelium
Matt. 25:31-46

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Predikan

Det känns särskilt aktuellt på domsöndagen att inleda gudstjänsten med en påminnelse om att vi alla är inneslutna i Guds nådalöfte i Kristus Jesus. Guds löfte om nåd, om syndernas förlåtelse och förbarmande, innesluter liksom alla de bud och uppmaningar som trons liv handlar om. Då vi idag hör Herren tala om att dela in människorna liksom man skiljer får och getter är det lätt hänt att nåden glöms bort och vi riktar uppmärksamheten endast mot våra gärningar. Det är, i ljuset av dagens läsningar, inte någon konstig sak.

För att hantera detta motiv behöver vi ta ett par steg bakåt. Vi har en röd tråd i dagens läsningar som tillsammans med ett ord från Romarbrevet kan hjälpa oss navigera helheten. I Daniels uppenbarelse ser vi bilden av en som liknar en människa, förmodligen Jesus, som av den uråldrige gavs all makt, ära och herravälde för att alla ska tjäna honom. Sedan har vi de stränga orden om straff för dem som inte erkänner Gud och lyssnar till evangeliet. Till sist har vi Jesu egen undervisning, om att den som inte levt i kärlek kommer att gå miste om det eviga livet.

Romarbrevets andra kapitel ger oss en slags summa av dessa bilder. Där skriver Paulus att Guds dom kommer att drabba dem som dömer andra, att den som har ett hårt hjärta samlar på sig vrede inför domens dag och att Gud ska döma oss efter våra gärningar. Men sedan kommer en vändpunkt: evigt liv åt dem som gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet. Men vrede och straff åt den som söker sitt eget och inte följer sanningen. Några verser senare kommer vi till ordet: ”De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan anklagar eller till och med försvarar dem. ”

Detta med hjärtat kommer in i bilden, som en slags brygga mellan tron och gärningarna. Men det är ofrånkomligt att alla bibelord vi läst hittills idag förväntar sig goda gärningar. Det kan vi inte undgå.

Så hur ska vi förstå detta, utan att förlora det goda budskapet? Vissa har försökt argumentera i linje med att ”gärningarna är beviset på vår tro” och att det då är tron som leder till frälsning. Men ni som har hört mig predika kring den typ av motiv innan vet att jag förhåller mig skeptisk till den strukturen. Det verkar för mig som att det bara förskjuter problemet. Då vi misslyckas med våra goda gärningar kommer vi till slutsatsen att vi nog då inte har rätt tro ändå. Så är vi tillbaka i det samma träsket som Martin Luther blev räddad ur – osäkra på om nåden gäller oss eller inte.

Jag föreslår därför en förståelse av tro som hänger samman med att vara trogen Kristus, den konung som förklätt sig till de minsta och mest utstötta i samhället. Vi har nämligen allt för många ord som talar om den utlevda tron som grund för domen, för att kunna ignorera dem. (2 Kor 5, Upp 20, Ef 5, Gal 5, 1 Kor 6, Upp 22) Det som Paulus däremot är mycket tydlig med är att laggärningar inte kan frälsa oss. Vi har alltså en skillnad på gärningar, i bemärkelsen saker vi gör och laggärningar, som är saker vi gör för att förtjäna vår egen rättfärdighet. Vad den kristna tron räddar oss från är försöket att genom stränga krav och komplicerade regelsystem konstruera en egen himmelsväg – i ljuset av Jesu liv, död och uppståndelse har vi möjligheten att välja en bättre väg. För Paulus är troheten till Kristus det avgörande och en sådan trohet är en hjärtats angelägenhet i kraft av Guds Ande.

Paulus förklarar många gånger i sina brev för sina judiska och icke-judiska läsare att frågor som omskärelse eller icke-omskärelse i sig inte är vidkommande, för det enda vidkommande är trohet till Kristus. Alla system som bygger på förtjänst förkastar Paulus direkt, för han är gripen av Kristus och vill hålla sig enbart vid honom.

Detta, att hålla sig vid Kristus i livets alla skeden, är varför jag vill använda ordet trohet. Redan i Jesu kallelse att följa honom blir det tydligt att han förväntar sig att vårt liv blir annorlunda efter mötet med honom. Då vi tror på honom innebär det trohet till hans vision av Guds rike. Och det är här vi kommer åter till hjärtat. Är vårt hjärta hårt eller mjukt? Finns det i vårt hjärta rum för det liv som Jesus kallar oss till? Är vi trogna honom och hans vilja, den bild han målar upp för sitt folk, som handlar om att besöka de sjuka, klä de nakna, hjälpa de fattiga och ge mat åt de hungriga? Detta är den trohet som han kallar oss till, något som finns i våra hjärtan.

Innan dagens evangelium kommer två bekanta Bibelord. Den med tio jungfrur, som skulle möta brudgummen, där bara fem hade olja i lamporna då det blev mörkt. En bild om att vara redo och vaksam. Endast de fem med olja i lamporna hittade fram till bröllopsfesten. Sedan liknelsen med talenterna, där den som använder sina talenter belönas, kallas en god och trogen tjänare och till sist får gå in i sin herres glädje. En bild som talar till oss om vikten att dela den nåd vi får ta emot av Gud med varandra. Efter det kommer dagens evangelium, där konungen själv finns bland de marginaliserade och lidande i samhället.

Vad är vårt hjärta bundet vid? Är det ett hårt hjärta, bundet vid vår egen vinning? Är det ett mjukt hjärta, som klappar för de små och utstötta i samhället? Är det ett hjärta troget Kristus?

Om då trohet är vad Herren väntar sig – hur mycket trohet behövs? Skriften är tydlig med att ingen av oss kan leva utan synd i denna tid. Ingen av oss kan vara fullständigt trogen Kristus och hans kallelse. Det hela ramas igen in av Guds löfte om nåd. Fastän vi dagligen misslyckas med att göra allt det som ett kristet liv innebär, så kan vi se till våra hjärtan för att se vad som är viktigast för oss. Vi får tillhöra Jesus utan någon förtjänst, vi får räkna med att han förlåter oss och befriar oss. Och varje gång han befriat oss erbjuder han igen möjligheten att vandra i trohet. Vi får bli hans lärjungar, inte fullkomliga i oss själva, men i en ständigt växande trohet till vår mästares liv och lära. Vi behöver inte vara rädda att falla ur nåden så länge vi inte förhärdar våra hjärtan och väljer att gå en väg utan barmhärtighet och kärlek.

Det leder oss till frågan om en hurudan tro eller trohet som räknas. Vi måste vara väldigt måna om att inte försöka väga upp vår tro. Så fort vi ställer frågan ”hur trogen måste man vara” är vi smärtsamt nära den lagiskhet som Paulus så kraftigt predikar mot. Vad skrifterna kallar oss till är en aktiv längtan att leva trons liv, i enlighet med hur Anden utrustar oss för det. Trohet går inte att mäta. Föreställ er själva om er äkta hälft skulle vilja ange ett mått på vad som anses vara trohet eller otrohet i er relation. Om man behöver föra en diskussion om huruvida någon varit otrogen, är sannolikheten stor att trohetens kärna redan gått förlorad. Man har missat poängen med troheten – det handlar inte om vad allt man kan komma undan med, utan om att älska och att vilja väl för den man hör samman med. Därför föreslår jag att frågan om trohet till Kristus måste lösas genom förtröstan. Vi mäter inte vår trohet, liksom vi inte mäter hans nåd och godhet mot oss. Vi kan endast förtrösta på löftet att det inte kommer an på vår förmåga, utan Guds barmhärtighet.

Vi kommer tillbaka igen till frågan om nåd. Jesus erbjuder oss nåd, varje dag och varje stund. Också åt dem som känner sig som getter i ljuset av dagens evangelium. Vi är alla välkomna in i hans rike, han vill ha oss alla där. Och då vi tror på honom, då vi lever i trohet till honom, då får vi se våra liv förändras: våra hjärtan mjukna och våra gärningar bli medmänskligare. Om vi däremot väljer det hårda hjärtats väg, då går vi också miste om det som är trons hopp. Den som idag förhärdar sitt hjärta, skulle förmodligen inte trivas i den evighet som genomsyras av Jesu sätt att göra saker.

Vi kan inte mäta tron, men skrifterna och vårt samvete ger oss verktyg för att avgöra om vi är trogna Kristus, om än bristfälligt så. Är vår längtan hans längtan? Är vår kärlek hans kärlek? Låter vi vår blick se dem som han ser? Eller vill vi bara vårt egna och strävar bara efter det som vi själva vinner på?

Det Jesus idag varnar oss för är ett liv som saknar troheten till honom och hans rike. Ett sådant liv leder fort till själviskhet. Men den vars hjärta längtar efter kärlek till sin nästa har redan anat något av Kristi liv. Den som lever i trohet till Kristus, får hopp både för denna tid och den kommande. För den lär känna en nådig och kärleksfull Gud. En förklädd konung, som genom de allra minsta lär oss sann mänsklighet. Den som lever i trohet till honom, får se tron bära frukt i kärlek och frid. Och den som ser den frukten ser också med glädje fram mot den dag då Herren kommer åter. För den dagen fullkomnas nåden och godheten och det onda finns inte mer.