Hjärtats hemort i himmelen

14/05/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Dan. 7:13-14

Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.

Andra läsningen
Ef. 4:7-15

Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom. Därför heter det: Han steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor. (Att han steg upp, måste inte det betyda att han också har stigit ner i underjorden? Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting.) Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet. Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus.

Evangelium
Joh. 17:24-26

Jesus bad och sade:
”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse. Rättfärdige fader, världen känner dig inte, men jag känner dig, och de har förstått att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem.”

Predikan

Kristi himmelsfärd kan tyckas en märklig högtid. I kyrkan är påskljuset släckt, för att visa att den Uppståndne inte längre är synlig för våra sinnen, utan istället ger sig till känna genom sitt ord och sina sakrament. Jesus lämnar sina lärjungar, men ändå gläds vi och firar med att tända alla altarljus och klä kyrkan i vitt.

I traditionen hittas åtminstone två förklaringar till detta. Å ena sidan fäster vi nu vår blick vid det himmelska och väntar allt det goda därifrån. Vi minns ordet i Apg 1:11: ”Ni galileer, varför står ni och ser upp mot himlen? Så som ni har sett honom fara upp till himlen, så skall han komma åter.” Den Gode, som har farit upp, skall därifrån komma åter och från det himmelska ger han oss gåvor. Å andra sidan tänker vi på att Människosonen, han som helt och fullt också äger den mänskliga naturen, har stigit upp. Därmed har han visat att också vi, i vår mänsklighet, i honom äger det himmelska. Då Kristus upphöjs, upphöjs också vi.

Låt oss se på texterna då. Vi inledde med Daniels syn om hur en som liknade en människa kom med himmelens skyar. Detta är en bild av Kristus, men det är också en påminnelse om var vi ska fästa blicken. Denne man, som Herren har upphöjt till sin högra sida, är både tidens och evighetens blickpunkt.

Då vi lever i en tid som frestar oss att sänka blicken från det himmelska, är detta en viktig påminnelse. För, som predikaren också påminner oss, vad vinner en människa på sin oro för framtiden? Vad finns att hämta i krav, stress och många bekymmer? Ett jagande efter vind, säger han. Vår festdags budskap är att livet inte behöver vara så. Vi kan rikta vår blick mot det som är ovan, vi kan lyfta våra hjärtan till Gud – hos honom finns det hopp som inget kan ta ifrån oss, en orubblig sanning, en kärlek som aldrig sinar.

I vår bön att våra hjärtan skulle ha en hemort i det himmelska, ber vi både om evighetens hopp, men också om frihet från det som tynger oss i denna tid. Den kristnes liv är vad också gudstjänsten uppmanar oss till: stig ur denna tids bekymmer och vänta allt från Kristus. Liksom gudstjänstens centrum är Kristus, kan också vår vardag kretsa kring hans goda budskap, ett budskap som bär oss. Så kan vi leva i denna värld, med fötterna på en fast grund och blicken på det himmelska.

Då Jesus upphöjs, är det inte bara den gudomliga Kristus som far till himlen, utan det är den kroppsligen uppståndne. Det mänskliga livet hör alltså hemma hos Gud, med allt vad det innebär att vara människa. Vi hör Jesus ber i evangeliet att vi skall få vara med honom där han är. Himmelen är alltså inte något som är långt borta från oss, utan det är människans hem. Redan nu anar vi det genom Anden.

Människan Kristus, som känner vår trötthet och rädsla, vår ensamhet och vår kamp, kan föra oss dit. Vi har, som Hebreerbrevet påminner oss, en överstepräst som kan känna med oss i våra lidanden. Därför är hans löfte så starkt. Han lovar inte det himmelska åt dem som blivit fullkomliga och rättfärdiga, utan till dem som längtar efter det. Han kräver inte stor prestation av oss, utan låter oss istället vara ärliga med alla våra synder och brister, utan att döma oss efter dem. Han är nådens Herre, som önskar att vi var med honom, i hans kärlek.

Därför, som i andra läsningen, stiger han upp och ger gåvor. Det är en hänvisning till Ps 68 som talar om Guds seger. Himmelsfärden är inte främst ett avsked, utan det är en början. Vid denna dag riktar församlingen sin blick mot pingsten. Vi inleder pingstnovenan, nio dagar av bön om den helige Andes utgjutande. Kristus verkar än. Han bygger sin kyrka. Han ger tro, hopp och kärlek. Han formar våra liv.

Och kanske känner någon av oss att tron inte är vad den en gång varit eller att livet har fört till en plats där man inte vet vad man ska tro. Kanske har någon låtit dig förstå att det är en lång väg till himmelen. Men så är det inte. Vi har lärt känna Gud i Kristus: i honom som ber ”Jag vill att de ska vara med mig”, i honom som har stigit ner i vår verklighet, i honom som har lidit allt med oss för att vi ska få allt genom honom. Han räcker ut sin hand idag – inte när vi blivit lite bättre människor, inte när vi har förstått något mera, utan här och nu. Han kallar inte dem vi någon gång ska bli, utan han älskar oss sådana vi är.

Kristi himmelsfärd, detta märkliga skeende i kyrkoåret, förkunnar oss löfte och hopp. Lyft din blick till det himmelska, det finns mer än det vi ser här nere. Låt ditt hjärta få sitt hem hos Gud. Tro att din mänsklighet, i allt vad det innebär, blir buren ända in i det himmelska. För han som har gått före oss, vill att vi också ska få vara där.

Rukous on Jumalan kohtaamista

10/05/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Ensimmäinen lukukappale
Dan 9:17–20

Daniel rukoili ja sanoi:
”Kuule nyt palvelijasi rukous ja nöyrä pyyntö, Jumalamme, ja anna armosi loistaa hävitetylle temppelillesi, Herra, kunniaksi itsellesi. Kallista korvasi, Jumalani, ja kuule. Avaa silmäsi ja katso autioita raunioitamme ja kaupunkia, joka on omistettu nimellesi! Me tuomme sinulle nöyrät pyyntömme, emme omaan vanhurskauteemme, vaan sinun suureen armoosi luottaen. Herra, kuule! Herra, anna anteeksi! Herra, kuuntele ja täytä pyyntömme! Auta pian, kunniasi tähden, Jumalani! Se kaupunki on sinun nimellesi omistettu, ja sinun kansaasi kutsutaan sinun nimelläsi.”
Näin minä puhuin ja rukoilin ja tunnustin syntini ja kansani Israelin synnit ja toin Herran, Jumalani, eteen nöyrän pyyntöni hänen pyhän vuorensa Siionin puolesta.

Toinen lukukappale
Rom 8:24–28

Kirjeestä roomalaisille, luvusta 8

Meidät on pelastettu, se on varma toivomme. Mutta toivo, jonka jo näkee täyttyneen, ei enää ole toivo. Kukapa toivoo sellaista, minkä jo näkee! Jos taas toivomme jotakin mitä emme näe, me myös odotamme sitä kärsivällisesti.
Myös Henki auttaa meitä, jotka olemme heikkoja. Emmehän tiedä, miten meidän tulisi rukoilla, että rukoilisimme oikein. Henki itse kuitenkin puhuu meidän puolestamme sanattomin huokauksin. Ja hän, joka tutkii sydämet, tietää mitä Henki tarkoittaa, sillä Henki puhuu Jumalan tahdon mukaisesti pyhien puolesta.
Me tiedämme, että kaikki koituu niiden parhaaksi, jotka rakastavat Jumalaa ja jotka hän on suunnitelmansa mukaisesti kutsunut omikseen.

Evankeliumi
Matt 6:5–13

Jeesus opetti ja sanoi:
”Kun rukoilette, älkää tehkö sitä tekopyhien tavoin. He asettuvat mielellään synagogiin ja kadunkulmiin rukoilemaan, jotta olisivat ihmisten näkyvissä. Totisesti: he ovat jo palkkansa saaneet. Kun sinä rukoilet, mene sisälle huoneeseesi, sulje ovi ja rukoile sitten Isääsi, joka on salassa. Isäsi, joka näkee myös sen, mikä on salassa, palkitsee sinut.
Rukoillessanne älkää hokeko tyhjää niin kuin pakanat, jotka kuvittelevat tulevansa kuulluiksi, kun vain latelevat sanoja. Älkää ruvetko heidän kaltaisikseen. Teidän Isänne kyllä tietää mitä te tarvitsette, jo ennen kuin olette häneltä pyytäneetkään. Rukoilkaa te siis näin:

Isä meidän, joka olet taivaissa!
Pyhitetty olkoon sinun nimesi.
Tulkoon sinun valtakuntasi.
Tapahtukoon sinun tahtosi,
myös maan päällä niin kuin taivaassa.
Anna meille tänä päivänä jokapäiväinen leipämme.
Ja anna meille velkamme anteeksi,
niin kuin mekin annamme anteeksi niille,
jotka ovat meille velassa.
Äläkä anna meidän joutua kiusaukseen,
vaan päästä meidät pahasta.”

Saarna
Mikä on rukouksen salaisuus? Yllättävän monesti kirjallisuudessa ja eri materiaaleissa puhutaan rukouksen salaisuudesta. Avian kuin rukous olisi tarkoitettu vain harvoille ja osaaville. Päivän tekstit kuitenkin puhuvat rukouksesta kuin se olisi luonnollinen osa elämää.

Daniel rukoilee hävityksen keskellä. Paavali antaa ymmärtää, että vaikka emme osaisi oikeita sanoja, Henki kuintenkin rukoilee meissä. Jeesus opettaa hiljaisesta, sisäisestä rukouksesta taivaan Isän kasvojen edessä. Ei tässä puhuta suuresta salaisuudesta, paitsi ehkä siinä mielessä, että se on hyvin yksinkertaista. Jumala kuulee rukouksemma. Ja enemmänkin, Jumala itse puhuu ja rukoilee meidän puolestamme.

Danielin rukous: ”Me tuomme sinulle nöyrät pyyntömme, emme omaan vanhurskauteemme, vaan sinun suureen armoosi luottaen” on kaiken rukouksen perusta. Kun tulemme Jumalan eteen, ei ole kyse siitä, ollaanko me onnistuttu tai onko meillä hurskas tunnetila. Rukouksen perusta on Jumalan armo.

Samalla, kun Daniel rukoilee hävityksen keskellä, ei ole kysymys siitä, että hän vain yrittäisi saada Jumalaa tekemään jotain. Tietysti, rukoileva pyyntö on aivan oikein ja sallittua, mutta tärkeämpää on se, että Daniel asettuu todellisuuteen. Hänen rukouksensa lähtökohta on se todellisuus missä hän itse elää, missä hän myös uskoo Jumalan olevan ja toimivan.

Daniel katsoo raunioita, hän tunnustaa synnin, ja hän turvautuu Jumalan nimeen. Ja hän puhuu kuin Jumala olisi todella läsnä. Tässä ei ole kysymys muodollisesta rukouksesta, vaan palvelijan nöyrä pyyntö Herralta, tämä rukous kumpuaa suhteesta.

Ja niin Roomalaiskirjeen teksi kutsuu meitä syvemmälle rukouksen todellisuuteen. Rukous ei ole vain meidän puhetta Jumalalle, vaan rukous on sitä mitä Jumala tekee meissä. Henki puhuu meidän puolestamme, myös silloin kun omat sanamme eivät riitä. Emme ole yksin rukouksessamme, vaan Henki toimii hiljaisuudessa, huokauksessa, levottomissa sydämissä, myös silloin kun toivomme ei vielä näy.

Rukous ei ole suorittamista, eikä oikeiden sanojen etsimistä, vaan osallistumista Jumalan elämään. Rukouksen tarkoitus ei ole, että me hallitsisimme tiettyä tilannetta, vaan että tulisimme osallisiksi armollisen Jumalan tekemisiin ja ajatuksiin. Rukous on suhde taivaalliseen Isään, elävään Jumalaan.

Siksi rukous ei koskaan voi olla vain sanoja. Vaan rukous on elämää. Jos rukoilemme köyhien puolesta, voi hyvinkin olla, että Jumala kutsuu meidät antamaan omastamme. Jos rukoilemme yksinäisten puolesta, voi hyvinkin olla, että Jumala lähettää meidät jonkun ihmisen luokse. Jos rukoilemme rauhan puolesta, voi hyvinkin olla, että Jumala ensin poistaa vihan meidän sydämistämme. Koska rukous on ossalistumista Kolmiyhteisen elämään, rukouksen hedelmä on uusi elämä.

Joskus tietysti, ainoa rukous jonka voimme rukoilla, on että Herra tekisi sen minkä me emme pysty. Mutta tämä on vain pieni osa siitä, mitä kirkko tarkoittaa rukoilemalla. Koska lähtökohtaisesti, rukous on Jumalan kohtaamista.

Jumala ei ole kaukainen hallitsija, eikä vaativa tarkkailija. Jeesus opetta meitä rukoilemaan Jumalaa Isänämme. Hän on se joka tietää mitä tarvitsemme. Hän on se joka tuntee meidät. Siksi Jeesus sanoo, että älkää rukoilko tekopyhien tavoin, vaan hiljaisuudessa, huoneessasi.

Tiedämme, että keskuudessamme elää, ja on elänyt, ihmisiä jotka ovat muille esirukoilijoita ja rukouksen esikuvia. Tällaisilta ihmisiltä voimme oppia, että Jumalan ääni ei yleensä ole kova ja pakottava. Vaan enemmänkin hiljainen ja luottamusta synnyttävä läsnäolo.

Aito ja kokonaisvaltainen rukous löytyy kun emme yritä esittää mitään. Se löytyy kun olemme nöyriä ja totuudenmukaisia, itseämme ja Jumalaa kohtaan. Silloin elävä usko ja rukouksen suhde Jumalaan voi kasvaa.

Kun Jeesus antaa meille Isä meidän rukouksen, hän ei anna pitkää ja vaikeaa rukousta, eikä monimutkaista teologiaa. Hän antaa kuvan elämästä Jumalan kanssa. Rukoilemme Isällemme, mikä kuvastaa syvää ja armollista suhdetta. Rukoilemme hänen valtakunnansa tulemista ja tahtonsa tapahtumista, mikä muistuttaa, että Jumalka ei ole monien sanojen Jumala, vaan elävä ja toimiva Jumala meidän elämässämme. Pyydämme sitä leipää, mitä tarvitsemme arjessa. Ja rukoilemme sydämiemme puolesta, että niissä olisi armoa ja anteeksiantoa, että meissä ei olisi pahaa, vaan että voisimme turvautua Jumalan rakkauteen.

Rukouksen elämä on yllättävän helppoa, koska se on meidän jokapäiväistä elämää. Rukouksessa kun ei ole kysymys tietystä muodosta tai oikeista sanoista, vaan suhteesta Jumalaan. Sellaisesta suhteesta joka rakentuu Jumalan armosta, meidän omaan todellisuuteemme. Daniel on rukouksessa historiallisessa tapahtumassa, hävityksen keskellä. Paavali muistuttaa, että hiljaisuudessakin Henki rukoilee meissä, ja Jeesus opettaa meitä olemaan kuin lapset vanhempiensa edessä. Kysymys ei ole, rukoilemmeko oikein, vaan olemmeko läsnä, niin että Jumalan kuiskaukset ja tekemiset eivät mene ohitsemme?

Jumala nimittäin puhuu. Hän antaa joka hetkelle lohdutusta ja ohjausta. Joskus hän kutsuu meitä, joskus lähettää, joskus hän antaa hiljaisuutta joss samme luottaa hänen armoonsa. Mekin saamme sanoa, niin kuin Samuel aikoinaan, ”Puhu, Herra, palvelijasi kuulee.”

Hiljentykäämme hetkeksi.

Rättfärdighetens trädgård

03/05/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Jag hade förmånen att få hålla valprov i Jakobstad svenska församling inför kyrkoherdevalet som avgörs den 17.5.2026. Tyckte själv att vi firade en festlig mässa i påsktiden. Det var gott om besökare och stämningen verkar alltid vara så god i Jakobstad. Predikan följer nedan.. Jag tycker själv att andra årgången har sina utmaningar helhetsmässigt texterna emellan. Dessutom skulle jag helst predika över den översteprästerliga förbönen i evangeliet som en helhet, inte i såhär små delar. Språket är ganska utmanande och helheterna tycks mig höra samman och inte vara ämnade att separeras från varandra.

Texter

Första läsningen
Jes. 32:15-20

Då ande från ovan utgjuts över oss
skall öknen bli till en trädgård
och trädgårdar räknas som skog.
Rätten skall bo i öknen,
rättfärdighet i trädgården.
Rättfärdighetens verk är fred och välstånd,
dess frukt beständig ro och trygghet.
Mitt folk skall få bo i ett fredligt land,
i hem där de känner sig trygga
och får vila sorglösa.
Men skogen skall fällas
och staden jämnas med marken.
Lyckliga ni som kan så vid alla vatten
och låta oxar och åsnor ströva fritt!

Andra läsningen
Rom. 8:9-11

Ni däremot är inte kvar i den köttsliga naturen utan lever andligt, när nu Guds ande bor i er. Men den som inte har Kristi ande tillhör inte honom. Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten. Om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er.

Evangelium
Herren har gjort sin frälsning känd, han har visat sin rättfärdighet inför folkens ögon. Ps 98:2

Joh. 17:6-10

Jesus bad och sade:
”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. Nu förstår de att allt som du har gett mig kommer från dig. Orden du gav mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du har sänt mig.
Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.”

Predikan

Stycket ur Jesaja inleder dagens läsningar med både tröst och förväntan. Då Anden utgjuts, säger han, skall öknen bli som en trädgård. Detta är en bild som återkommer hos Jesaja och den lyhörde märkte att vi redan stillade oss inför ett sådant ord, från 13 kapitel längre fram, i samband med beredelsen.

Bilden av öknen är ett bra redskap för Jesaja att kalla fram sina samtida åhörares fantasi. Öknen var inte något avlägset för dem, utan en ständigt närvarande påminnelse om livets skörhet och de oerhörda krafter som finns i skapelsen. För en måttligt försoffad kyrkoherde i Österbotten krävs lite mera ansträngning för att bilden ska öppna sig.

Låt oss föreställa oss denna öken. Torr, hård, stundom het och stundom kall. Det är en plats som gör människan sårbar. En plats där vår begränsning och bräcklighet blir påtaglig. Vi känner igen det i vardagens trötthet, i det vi oroas för, i våra rädslor. Just där når oss Guds ord. Mitt i det svåra, mitt i de stora utmaningarna omkring oss, mitt i vår egen förtvivlan – där når oss Guds Ande, med makt att förvandla. Med en stilla påminnelse om livets seger över allt det brustna. Påskens budskap ekar och vi kan dra oss till minnes att den Gud som kommit oss nära också för oss genom dödsskuggans dal, till det liv som väntar på andra sidan, till den gröna ängen, till den trädgård där rättfärdighet, fred och trygghet finns. Skapelseberättelsens paradis kan anas, även om vägen inte går tillbaka dit, utan till något nytt.

Gud överger oss inte. Fastän vi många gånger utsätter oss själva och varandra för sådant som kyrkan fångar in med ordet synd. Sådant som bryter ner, sådant som skiljer oss från Gud och varandra – ibland i stora brott, ibland i små ord, tystnad eller hårda tankar. Synd är sådant som hindrar livet.

Det är där, i denna syndens öken, som vi säkert alla känner, som Gud väljer att anlägga en trädgård. Gud börjar inte med att kräva saker av oss, inte väldiga kraftgärningar eller stor kärlek. Nej, han låter sin Ande ta boning mitt i det svåra, för att låta något nytt komma. Liksom han den första påsken lät sin Son möta det yttersta onda, för att vi skulle få del i uppståndelsens glädje.

Gud själv stiger in i den mänskliga omständigheten. Skaparordet, som ger livet, blir människa. Han är inte långt borta och kräver vår bättring, utan han kommer till vår undsättning i det som vi kämpar med. Det är en avgörande insikt: att vi själva inte kan eller behöver skapa liv ur död mark. Det är Kristus som försonar oss med Gud och gör det möjligt för frukten att växa.

Där möts vi av Paulus ord, dessa som vid första anblick kanske inte öppnar sig, men som ändå ligger mycket nära evangeliets kärna. ”Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten.” Det här kan vi känna igen. Fastän vår kropp och våra liv bär spår av syndens verklighet – vrede, rädsla, förakt, sorg – är det inte ett hinder för Gud. Han låter ändå sin Ande bo i oss för att verka det nya livet.

Jag förstår denna dikotomin hos Paulus, med kropp och ande, utgående från vad som händer i oss till exempel då vi grips av ilska. Kroppen, snärjd av synden, låter blodtrycket stiga, adrenalinet pumpa och nävarna knytas. Man är redo för strid. Medan anden i oss manar till besinning. Till att inte använda våld. Till att inte låta kroppen diktera vad vi gör näst. Då man får upp ögonen för kroppens makt i ens eget liv, och överlåter den i Guds händer, då har man tagit ett gott steg i riktning mot rättfärdigheten. Det är en del av vad som menas då Paulus skriver att vi inte lever enligt den köttsliga naturen. En kristen drivs inte av kroppens nycker, utan av något djupare. Rättfärdigheten är inte bara målet för den kristnes liv, den är framförallt grunden för det. Allt som grönskar i den trädgård Gud anlägger i våra liv är rotat i Kristi rättfärdighet. Han är den som ger frid.

Jag tog i veckan, efter en ganska lång paus, fram den augsburgska bekännelsen. Där står, förutom att vi blir rättfärdiggjorda i Kristus, att en ny lydnad kommer genom tron, eftersom vi genom evangelieförkunnelsen och sakramenten får del i den helige Ande. Så påminns vi om att den kristna tron handlar om att ta emot Guds gåva och att den gåvan låter oss bära kärlekens frukt.

Vill man återknyta detta till bilden med trädgården, så ter det sig för mig som att en god liknelse är följande: Gud verkar trons liv i oss genom att vi tar del i evangeliet. Det vill säga, förutsättningen för att det nya livet ska kunna gro i oss är att vi lyssnar till Guds röst, som är oss tydligast uppenbarad i Bibelns ord. Vidare, blir vi genom dopet rotade i Kristus. Av honom väntar vi allt vad vi behöver för att tro, hopp och kärlek ska kunna växa i våra liv. Till sist, ger oss Herren i nattvarden den näring vi behöver för att kunna bära frukt. Genom dessa medel verkar Gud så att livets öken allt mer förvandlas till rättfärdighetens trädgård.

Gud planterar oss inte bara i sig själv, utan också i sin kyrka. Den består av andra bräckliga och bristfälliga människor. Men det som enar oss är var vi fäster våra blickar. Kyrkan är inte grupper som ser på varandra, utan en skara som vänder sig till Gud med både livets glädje och sorg. En skara som känner sin synd och stöder varandra på vandringen genom livet, både då vandringen leder genom öknen och då den leder genom trädgården.

Om detta läser vi i evangeliet, då Jesus säger: ”Orden du gav mig har jag gett dem” och ”Jag ber för dem”. Det ord som Jesus talar och den bön han ber för oss är vad som håller kyrkan samman. Vi måste förstå helhetsbilden. Eftersom vi alla är utsatta för öknens verklighet. Då det hårda och torra finns både inom och utanför oss alla. Då borde vi än mera stå vid varandras sida i längtan efter det livgivande ordet, de strömmar av levande vatten som utgår från Kristus.

Som kristna kallas vi till att leva som himmelrikets medborgare i världen, som söndagens tema påminner oss. Det betyder att vi lever i allt vad denna tid innebär. Vi går till arbete, sköter studier, möter varandra längs vägen, kämpar med sjukdom och får jobba med vår relation till oss själva och andra. Och samtidigt utmanas vi att vara sådana som påskyndar den himmelska våren. Från gudstjänsten sänds vi ut i frid för att tjäna Herren med glädje. Vi går tillbaka till vardagen, inte som färdiga eller fullkomliga, utan återrotade i Kristus. I hans kraft förmår vi också göra de lydnadens gärningar som välsignar världen: vi lyssnar till varandras bekymmer, delar bröd med dem som hungrar, besöker de ensamma, sträcker ut en hand till hjälp då vår nästa har det svårt.

Vårt hjärtas öken har nåtts av de löften som Ordet, dopet och nattvarden förmedlar. Ett nytt liv gror redan nu, ett liv som håller för evigheten. Vi äger en tro som allt mer formar våra liv att bli som de trädgårdar Jesaja målar upp för oss: fyllda med ro, trygghet och frid.

Då Gud allt mera rotar oss i Kristus och sänder oss sin Ande, får vi nåden att erfara hur det kors som blev livets träd också kan förvandla vår öken till en himmelsk trädgård. Må vi alltid ha det korset för våra ögon.

Den Trofaste bevarar oss

26/04/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 54:7-10

Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter.
Jag dolde mitt ansikte för dig
i häftig vrede ett ögonblick,
men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek,
säger din befriare, Herren.
Det är som på Noas tid,
då jag svor att Noas flod
aldrig mer skulle dränka jorden.
Så svär jag nu att inte mer vredgas
och inte mer rasa mot dig.
Om än bergen rubbas
och höjderna vacklar,
skall min trohet mot dig inte rubbas
och mitt fredsförbund inte vackla,
säger han som älskar dig, Herren.

Andra läsningen
1 Petr. 1:3-9

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.
Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.

Evangelium
Joh. 17:11-17

Jesus sade i sin bön:
”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, de som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.”

Predikan

Jesus säger i dagens evangelium att det är hans lärjungars lott att vara kvar i världen. Sedan ber han att vi skulle bevaras i Faderns namn. I detta inledande moment av dagens evangelium, som är en del av Jesu översteprästerliga förbön, fångas något av de motiv som bär gudstjänsten idag.

Det kan vara svårt att finnas i denna värld. Tungt att lida under sjukdom. Det kan kännas hopplöst att se på nyheterna. Framtidstron kan sina. Kanske rentav växer ett ifrågasättande av Guds godhet i oss: Har Gud dolt sitt ansikte för vår tid? Krig, våld, klimatkris, ekonomisk osäkerhet, skenande bränslepriser, oberäknelig politik – vad skall det bli av allt detta? Någon kanske erfar att den grundläggande tilliten till andra människor försvagas. Vi talar till varandra mera än med varandra. Andra förmår inte se världen som den är, utan filtrerar den i allt större grad genom skärmar. Skärmar som distanserar oss från varandra.

Det är inte svårt att känna igen orden från första läsningen: ”Ett kort ögonblick övergav jag dig.” Det talar om det svåra i det mänskliga tillståndet. Ja det talar till dig som kanske ser dig omkring och undrar hur någon kan tro på god Gud mitt i allt detta. Jag har ett gott budskap för dig som tvivlar, det är att den kristna tron inte ställer sig bortom sådant. Nej, många gånger i kyrkans historia och också i våra skrifter utropas tvivlet och eländet. Den kristna traditionen tvekar inte inför tvivlet, utan tar den istället på stort allvar.

Tvivlets och svårighetens utrop klingar ännu i luften då profeten går vidare och förkunnar: ”i stor kärlek tar jag dig åter … evigt trofast visar jag dig nu min kärlek.” Oron och rädslan får inte sista ordet, utan den ställs i förhållande till Guds trofasthet. Herrens fredsförbund vacklar inte.

Herren åberopar det förbundslöfte han gett åt fäderna. Det är ett löfte om fred – ett löfte om att Gud själv har bundit sig vid oss. Bergen må rubbas och höjderna vackla, ja allt det vi ser med våra ögon och förtröstar på i vår mänsklighet kan rasa, men Guds trohet rubbas inte. Här ställs det tillfälliga, det förgängliga, mot det oförgängliga och eviga. Guds trofasthet består inte i att världen omkring oss är stabil. Guds kärlek tar oss inte ur världen, utan bevarar oss i den. Den kristna tron är inte ett tomt löfte om att vi klarar livet oskadda, den är ett levande hopp knutet till den Gud som håller sitt ord. Den är förtröstan på den Uppståndne.

Läsningen i Första Petrusbrevet driver hem poängen. Vi äger ett arv som inte kan förstöras, fläcka eller vissna. Oss förkunnas ett perspektiv som inte handlar om det tillfälliga som vi är omringade av. Det som finns omkring oss är sårbart, under hot och bristfälligt. Men det som Gud ger i Kristus är himmelskt, långt dyrbarare än guld, makt och ära. Den som tillhör Jesus behöver inte bekymra sig för världspolitiken, behöver inte hålla koll på hur långa streaks den har eller hur många som gillat den sista bilden man lade upp, behöver inte projicera en bild av framgång och lycka. Varför inte? För att Guds makt beskyddar oss. Det beror på Gud att vi kan bli frälsta.

Frälsta från vad? Inte från motgång eller svårighet i denna tid. Nej, inte heller från vår sårbara självkänsla eller vår längtan efter att bli sedda och älskade. I alla fall inte helt och fullt. Vi kommer, i enlighet med Bibelordet, att prövas. Men det är Guds makt som för oss igenom det svåra. Mitt i alla de saker vi kämpar med, som vi många gånger söker svar på i det skapade, möter oss Livets Herre. Han bevarar oss, hans makt beskyddar oss. Gud själv bär oss. Vi behöver inte lösa våra problem eller få starkare tro för att räknas. Också den trötta, sargade och tvivlande är buren av Gud själv. Petrus förkunnar inte en glädje som beror på att vi undkommit prövningen, utan ett hopp som inga prövningar kan släcka.

Jesus ber inte Fadern att ta oss bort ur världen, för det är inte det verk han kommit för att utföra. Han ber att Fadern skulle bevara oss för det onda. Han säger ”De tillhör inte världen.” Det kristna hoppet för oss inte bort från vår verklighet. Men vår tillhörighet: den rot varifrån vi får näring, den grund som vi bygger på, är Gud och hans sanning. Vi är alltså i världen, men inte av den. Vi lever här, med alla våra brister, all vår ångest och våra tvivel – men ytterst sett är våra liv i Guds händer. Vår kallelse är inte att förakta världen eller vara rädda för den, utan att leva i den utan att låta den definiera oss. En kristen igenkänns inte på fina kläder, goda beslut eller stark självkänsla. En kristen känns igen på att hon är förlåten hennes överträdelser, förankrad i Guds kärlek och trygg vad än livet för med sig. Vi förstår inte oss själva i de termer som världen och samtiden prioriterar, utan äger något djupare.

Jesus säger att vi skall få hans glädje helt och fullt. Den glädjen bygger inte på optimism, inte på lyckorus eller starka känslor av framgång. Den är oberoende av händelser omkring oss och personliga misslyckanden. Jesu glädje handlar om den orubbliga kärleken Fadern visar mot sina barn. Den handlar om att vara trygg i Guds löften om himmelsk härlighet. Den är en glädje som låter oss leva frimodigt också då allt omkring oss rubbas och går sönder.

Då Jesus ber för oss, att vi skulle äga hans glädje helt och fullt, ber han om den fullkomliga kärleken som fördriver all rädsla. Då ber han om förmågan att möta det svåra och sörja, utan att gå under. Han ber att vi ska kunna älska världen och njuta av dess goda, utan att låta det som är i världen bestämma vårt värde. Uppståndelsens glädje övervinner världen, övervinner synden, övervinner döden – det är den glädje som är försmaken av det eviga livet, en glädje som fyller oss med ett oövervinnerligt hopp.

Därför står det skrivet: ”ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.” Vi är ännu inte färdiga med vår helgelse. Världen är inte ännu helad. Men vi är bevarade. Vi står nära målet och vi anar det redan.

Församlingen jublar i påskens glädje. Inte därför att allt är ljust och problemfritt. Utan därför att Kristus lever och vi med honom. Den glädjen kan ingen ta ifrån oss.

Kyrkan förkunnar, att vi för Kristi skull inte längre är bundna av synden, döden och det onda. Men vi vet samtidigt att världen ännu präglas av dessa. I Kristus har Gud trätt in i vår värld. Han ber för att vi skulle bevaras – att vi skulle få den tro som ger fullkomlig glädje. I Kristus har Gud också öppnat en väg genom det svåraste mörkret. Han har trätt ut på andra sidan döden och visat att också det djupaste nederlaget kan bli en väg till livet.

Det är i hans händer som vi vilar. Det är hans makt som bevarar oss. Det är hans verk vi förtröstar på. I vårt tvivel, i vår oro, i våra relationer, är det han som bär oss. Vi kan vara delaktiga av världens lidande, sörja med de sörjande, utan att tappa hoppet. För våra liv är gömda hos Gud i Kristus, i honom som gick genom dödsskuggans dal. När vi lämnar gudstjänsten för att tjäna människorna omkring oss, går vi ut – inte som tvivellösa och allt förmående – utan som människor som vet att de tillhör Gud. Vi vet vem vi tror på och vi vet att hans trofasthet inte vacklar.

Du får leva

05/04/2026 av Niklas 1 kommentar

Texter

Första läsningen
Hes. 37:1-14

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: ”Människa, kan dessa ben få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, min Gud, det vet bara du.” Han sade: ”Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren.”
Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande – det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem.
Han sade till mig: ”Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!”
Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.
Han sade till mig: ”Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.”

Andra läsningen
1 Kor. 15:12-22

Om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.

Evangelium
Joh. 20:1-10

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.

Predikan

För en vecka sedan samlades vi till palmsöndagens gudstjänst, då var videkissorna det tecken som förebådade påskens budskap. Kvisten som utmanar kylan och förbereder sig för sommaren.

Stilla veckans budskap är allvarstyngt. Det är texter som påminner oss om livets svårigheter och våra egna brister. Men påskens budskap är att Gud skapar liv. Också där som det mänskligt sett kan tyckas vara hopplöst.

Videkvisten är ett vårtecken för oss som vet vad den signalerar. Men föreställ er att ni aldrig hade sett en sådan förr. Skulle ni då veta att de små grå knopparna berättar att sommaren snart ska komma? Det är inte alls klart att det är vad de signalerar.

Många av oss har någon gång varit i en situation då vi tänkt att nu är det helt kört. Nu finns ingen räddning. Kanske minns vi en sådan gång?

Jag tänker mig att Hesekiel måste ha föreställt sig det, då han stod där i dalen fylld med benrangel. Inte kan bara benen av något plötsligt börja leva igen! Men Gud kommer till den platsen där det inte verkar finnas några möjligheter och så säger han bara ett ord. Där det inte fanns ens ett litet tecken på liv, där skapar Gud nytt.

I läsningen hörde vi Israels folk säga: ”Vårt hopp är ute, vi är förlorade” men Gud lovar vara trogen, till och med trots dödens makt. Han lovar nytt liv, då när folket är som mest uppgivna och tröstlösa.

Här anas så klart påskens löfte. Ordet som Herren gav profeten är både uppmuntran till folket i den stunden, men också en bild av det som ska komma. Gud säger, att då detta händer ska vi inse att han är Herren.

I samma anda skriver Paulus i första korintierbrevet. Uppståndelsen är det avgörande i den kristna tron. Det är den händelse kring vilket allt annat kretsar. Om Gud inte är den Gud som håller sina löften och ger sitt folk liv i de svåraste omständigheterna – då är vårt hopp förgäves. Men nu är det inte så. Det finns vittnen till att Hesekiels profetia gått i uppfyllelse. Den som vi trodde var död lever. Liksom vi alla känner hopplösheten och svårigheten genom Adam, får vi alla liv och nytt mod genom Kristus. Paulus förkunnar ett hopp som inte bara gäller denna tid, utan också den kommande.

Evangeliet demonstrerar just detta. Maria från Magdala vandrar i mörkret på väg att göra vad man måste i den svåraste av tider. Hon skulle se till graven och kroppen, visa sin respekt för den hon kallat mästare och herre, men som tagits ifrån henne av makter större än hon själv. Så ser hon att stenen är bortvält. Hon springer till Petrus och Johannes, som i sin tur skyndar till graven. Och ögonvittnena kommer till den tomma graven, där de ser bara linnebindlarna kvar. Bindlarna, som skulle bevara Jesu kropp.

Men Jesus var beskyddad av något betydligt större. Han var omsluten i Herren Guds kärlek och helighet. Iklädd det ljus som mörkret inte kan släcka. Här är något som ingen kunnat vänta. Från denna stund är världen ny – nu finns ingen hopplöshet som inte kan vändas i hopp. Nu finns inget felsteg som inte kan bli förlåtet. Nu finns ingen makt som inte underordnas livets och skapelsens Herre.

Då Jesu lärjungar ser in i den tomma graven, ser vi något som är omöjligt. Men ändå vittnar apostlarna om detta, många gånger med livet som insats. De vet vem de tror på. Det finns ingen rädsla i deras tro. För den fullkomliga kärleken som övervunnit döden har också fördrivit rädslan ur deras hjärtan.

Så slår viden i blom, plötsligt är det inte grått och kallt, utan gröna blad sticker fram. Budet når allt flera och sommaren närmar sig. Liksom någon som aldrig har sett videkissorna inte kan veta vad det innebär, får vi som Jesu lärjungar lära oss att tyda tecknen. Vi ser Guds rikes sommar närma sig. Jesus är den första av alla dem som ska följa honom till uppståndelse. Vi blir alla sådana som omsluts av Guds kärlek. Vi blir alla sådana som inte behöver vara rädda. Vi blir sådana som fylls av liv. Den lilla knoppen bryter ut i blom.

Så når Guds ord alla våra omständigheter. Det lyser in hoppets och framtidstrons ljus i våra liv. I våra familjer, bland våra vänner, på våra arbetsplatser. Påsken kallar oss inte bara att tro att det hänt, utan att ta emot Guds gåva av liv. Då vi skådar Herren uppstånden, efter allt han lidit i makternas och människornas händer, inser vi att också vi får leva.

Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden.

Och också i vår svåraste omständighet viskar Gud sitt skaparord – du får leva.

Vårens profet

29/03/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 50:4-10

Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?

Andra läsningen
Fil. 2: 5-11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Evangelium
Joh. 12:1-8

Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

Predikan

Vi har tre ord idag, som alla anknyter till Kristi lidande. De ger alla också uttryck för en slags dubbelhet som stilla veckans händelser förmedlar. Jag tänker på den mildhet som finns i Kristi kärlek till oss och den hårdhet som finns i den värld som driver honom till sitt lidande.

Palmsöndagens tecken är videkissorna. Man förstår att det i tiderna varit svårt att hitta palmblad den här tiden på året, så man har tagit in sådana kvistar som vittnar om den annalkande sommaren. I år känns det som att våren har hunnit långt redan, men ändå är de första videkissorna igen en påminnelse om den stundande sommaren. Fastän omgivningen ännu är kall och livlös, anas löftet om det som ska komma.

Viden är vårens profet. Där finns det mjuka, som man så gärna rör vid. Och det hårda träet, som påminner om korsets börda. Samtidigt finns där den oerhörda kraften som utmanar det kalla och hårda. En kraft som inte låter sig kuvas av omständigheter som tycks omöjliga, utan vittnar om det sanna livet.

Nu går vi in i den stilla veckan, eller i vissa traditioner den heliga veckan. Då står vi på tröskeln till lidandet med videkvistar i händerna. Medvetna om vad som stundar, men samtidigt i den trygghet som kommer av att känna Herren, frälsaren och livgivaren. Så delar vi Kristi lidande, liksom han delar vårt – det är en del av påskens mysterium.

Vad lär oss våra texter då? Jesaja kallar oss att varje dag vara lyhörda Guds ord. Han kallar oss att lyssna på lärjungars vis. Att göra det är att bli uppmärksam på det spirande livet, på det ljus som lyser i världens mörker.

Här finns också denna rad om att göra ansiktet hårt som flinta. Jag tänker att det är ett sätt att beskriva den beslutsamhet som livets furste har i mötet med döden. Det är inte en kylighet som beskrivs, utan ett fast beslut. Jesus är orubblig i sitt uppdrag och det vittnar om hans djupa kärlek.

Liksom viden står rakt också då vindarna trycker på så att kyrkans tak ljuder, vägrar han vika från den väg som ligger framför honom. Fastän lidandet stundar, vet han att Gud är nära. Det påminner oss om trons löften, att våren stundar fastän kylan ännu gör sig påmind. Trons hopp är säkert. Det bygger inte bara på önsketänkande eller frammanande av positiva känslor, utan det handlar om en visshet om livets seger över döden.

Då vi idag är med Kristus i Betania, möter vi något av den mjukhet som också viden förkunnar. Huset fylls av doften av nardusbalsam. Denna värdefulla olja, sparad för en alldeles särskild stund. Liksom videkissans mjuka päls är här en försmak av himmelriket i en värld präglad av det hårda. Här är inte noggranna beräkningar om vad det ena eller det andra är värt, vilket tydligen var i Judas tankar. Här är en smörjelse som vittnar om det liv som Kristus bär.

I Filipperbrevet hörde vi om hur Kristus avstod allt för vår skull. Han som ägde allt, blir fattig. Han som hade kunnat leva och verka i det himmelska, där i alla somrars sommar, valde att avklä sig själv och födas till oss under vinterns kallaste tid. Här anas Guds kärleks mysterium. Han kliver ner i vår kalla värld. Blir som en av oss – en sårbar knopp på en kvist.

Guds makt tar sig inte uttryck i ett väldigt utflöde av hans härlighet från det himmelska, utan i ett livets tecken för den som vill se det. Gud utövar inte sin makt så som världens herrar och furstar. Han bygger inte murar, han kapar inte av tillgång till resurser, han tar inte det han vill ha med våld. Guds makt är som det spirande livet, det döljs i ett litet och mjukt hölje, det uthärdar den hårda och kalla världen, men det bär med sig en kraft som spräcker stenar och binder samman jordmassor.

När vi då betraktar videkvisten, blir den en påminnelse för oss om trons löften. Det mjuka: i Kristi sinnelag, i den smörjelse som han fick av Maria. Och träet, som påminner om Kristi beslut att gå livets väg också då priset är högt.

Vi går in i passionsveckan. Det är mörka dagar i kyrkoåret. Men vi bär med oss doften från Betania och det spirande livets löfte. Mörkret är tillfälligt. Döden har inte sista ordet. Guds kärlek når oss och dag för dag fullkomnas det sanna livet.

Livets bröd

15/03/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Amos 8:11-12

Ja, den tid kommer,
säger Herren Gud,
då jag sänder hunger över landet –
inte hunger efter bröd,
inte törst efter vatten,
utan efter att höra Herrens ord.
Då skall de irra från hav till hav,
driva omkring från norr till öster
och söka efter Herrens ord,
men de skall inte finna det.

Andra läsningen
1 Petr. 2:1-3

Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. Ni har ju fått smaka Herrens godhet.

Evangelium
Joh. 6:24-35

När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: ”Rabbi, när kom du hit?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.” De frågade då: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” De sade: ”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.”
De bad honom då: ”Herre, ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

Predikan

Vad hungrar du efter? Läsningen från Amos för oss rakt in i något av det viktigaste i det mänskliga livet. Vår hunger är ofta inte efter bröd, utan efter något mera. Vi längtar efter bättre tider, vi söker glädje, vi vill känna meningsfullhet – det är detta som Guds ord ger oss. Många har, som Amos skriver, irrat från hav till hav och drivit från norr till öster, utan att finna det. Hur kan det komma sig? Svaret antyds i dagens evangelium, då vi ser de människor som följer Jesus. Han säger dem: ”Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta.” De söker svar i det världsliga och får därför inte det som är himmelskt.

Då folket nämner mannat i öknen röjer de sin position. De ser världen genom de glasögon som kommer av Mose lag. Det är Mose som är den store förmedlaren av Guds godhet: han gav lagen och han gav mannat. Under Mose blev folket mättat varje dag, men mannat räckte inte för framtiden. Varje dag gavs vad som behövdes, men den som försökte samla för framtiden fick märka att mannat försvann. Mannat tecknar därför också den kristnes förhållningssätt till lagen. Den räcker för stunden, visar på något djupare och upprätthåller gemenskapen. Men lagen är inte räddningen.

Därför, då folket söker ett nytt manna hos Kristus, får de inte vad de frågar efter, utan något annat. Jesus vill inte ge något som räcker bara för idag. Han vill inte ge dem ett nytt regelverk för dem att hålla sig till. Istället ger han sig själv.

Kristi lag fullbordar Mose lag. Mannat som gavs för var dag byts i evighetens bröd. Lydnaden under lagen byts i lydnad till Kristus. Mose gav ett yttre regelverk, för att bevara folket på en god väg. Men Kristus ger sig själv, för att vi skall leva genom hans rättfärdighet.

När Jesus säger att vi ska arbeta för den oförgängliga födan handlar det alltså inte om en tillrättavisning i första hand, utan om att han visar på den nya verkligheten som närmar sig genom honom. Det brödet som vi själva presterar, som kommer av vårt arbete med jorden, det är bundet av döden. Hela skapelsen lider under syndens verklighet. Därför kan inte det vi själva presterar ligga som grund för det eviga. Israels folk i öknen visste det. Mannat räckte för dagen, men det var inte evigt.

Jesus riktar uppmärksamheten annanstans. ”Min Fader ger det sanna brödet.” Ett bröd som ger evigt liv, som inte bara kommer från Gud utan också gör Gud närvarande i våra liv.

Det bröd vi bryter i mässan ligger på altaret, det frambärs av människors händer och har kommit från jorden. Det är en Guds gåva. Men det är först i tron som det blir evighetens gåva. Då Kristus säger att det är hans kropp, då förstår vi att det bröd som kommer från himlen inte är ett nytt manna, utan ett trons bröd som är något annat.

Då folket frågar vad de skall göra för att utföra Guds verk, tycks frågan utgå från lagens krav. Men Jesus svarar med evangeliets hållning: Tro på honom som Gud har sänt. Det är inte en tro som kräver något av oss så som lagen gör. Utan en tro som tar emot det bröd som räcks ut för intet.

Då folket sedan begär att alltid få det brödet, svarar Jesus: ”Jag är livets bröd.” Det är hos honom som svaret finns på det vi hungrar efter på djupet. Inte i en lära, inte i tecken och under, inte i svårtolkade symboler. Jesus själv är svaret på vår längtan efter mening och lycka. Inte så att han alltid ger oss det vi begär, vi har ju en hel fastetid att påminna oss om det, men nog så att han ger oss det vi behöver för att smaka evigheten. Den gåva han ger tar inte slut. Han själv är det bröd som inte är bundet av dödens makt.

Vi får smaka Herrens godhet, som andra läsningen sade. Vi får smaka nåden, Guds kärlek, det liv som bär från denna stund ända in i evigheten. Amos profetia uppfylls, om än orden i läsningen idag handlade om dem som inte finner det. I evangeliet har det blivit funnet. Här är inte hungersnöd efter Guds ord. Här är Kristus bland oss. Här är mättnad och glädje. Den som kommer till honom skall aldrig hungra och den som tror på honom skall aldrig någonsin törsta.

Handout vid Andliga fördjupningsdagen i Kyrkostrand

07/03/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Jag laddar här upp en pdf av det material som jag använde mig av vid den andliga fördjupningsdagen i Kyrkostrand idag den 7.3.2026. Det är en ”handout” som innehåller de Bibelord jag använde mig av i passen om lydnad. Argumentationen som är inkluderat är närmast till för att navigera själva föreläsningen och kan inte i sig anses representativt för presentationen.

Länk till handouten som pdf

Jumala kuulee

01/03/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Ensimmäinen lukukappale:

2. Kun. 20:1–7

Kuningas Hiskia sairastui ja oli kuolemaisillaan. Silloin profeetta Jesaja, Amosin poika, tuli hänen luokseen ja sanoi: ”Näin sanoo Herra: ’Järjestä asiasi, sillä sinä et parane vaan kuolet!’”

Hiskia kääntyi seinään päin ja rukoili Herraa: ”Voi, Herra! Muista, miten vilpittömästi ja vakain sydämin olen vaeltanut sinun tahtosi mukaan ja tehnyt sitä, mikä on hyvää sinun silmissäsi.” Ja hän itki katkerasti.

Jesaja ei vielä ollut lähtenyt palatsin keskimmäisestä pihasta, kun hänelle tuli tämä Herran sana: ”Mene takaisin ja sano Hiskialle, kansani hallitsijalle: Näin sanoo Herra, isäsi Daavidin Jumala: ’Minä olen kuullut rukouksesi, olen nähnyt kyyneleesi. Minä parannan sinut. Kahden päivän päästä voit astua Herran temppeliin. Minä lisään sinun elinpäiviisi vielä viisitoista vuotta. Minä pelastan sinut ja tämän kaupungin Assyrian kuninkaan käsistä, minä suojelen tätä kaupunkia itseni ja palvelijani Daavidin tähden.’”

Sitten Jesaja sanoi: ”Hakekaa viikunakakku.” Kakku haettiin, ja kun se asetettiin paiseen päälle, kuningas parani.

Toinen lukukappale

1. Kor. 10:12–13

Joka luulee seisovansa, katsokoon, ettei kaadu. Teitä kohdannut kiusaus ei ole mitenkään epätavallinen. Jumalaan voi luottaa. Hän ei salli kiusauksen käydä teille ylivoimaiseksi, vaan antaessaan teidän joutua koetukseen hän samalla valmistaa pääsyn siitä, niin että voitte sen kestää.

*Evankeliumi

Mark. 9:17–29

Eräs mies väkijoukosta sanoi Jeesukselle: ”Opettaja, minä toin poikani sinun luoksesi. Hänessä on mykkä henki. Se ottaa hänet valtaansa missä vain. Se paiskaa hänet maahan, ja hän kuolaa ja kiristelee hampaitaan ja menee aivan jäykäksi. Pyysin, että opetuslapsesi ajaisivat hengen pois, mutta ei heistä ollut siihen.”

Silloin Jeesus sanoi heille: ”Voi tätä epäuskoista sukupolvea! Kuinka kauan minun on vielä oltava teidän keskuudessanne? Kuinka kauan minun pitää kestää teitä? Tuokaa poika minun luokseni.” He toivat pojan Jeesuksen luo. Jeesuksen nähdessään henki heti kouristi poikaa, ja tämä kaatui, kieriskeli maassa ja kuolasi. Jeesus kysyi pojan isältä: ”Kuinka kauan hänellä on ollut tämä vaiva?” ”Pienestä pitäen”, vastasi mies. ”Henki on monet kerrat kaatanut hänet, jopa tuleen ja veteen, jotta saisi hänet tapetuksi. Sääli meitä ja auta, jos sinä jotakin voit!” ”Jos voit?” vastasi Jeesus. ”Kaikki on mahdollista sille, joka uskoo.” Silloin pojan isä heti huusi: ”Minä uskon! Auta minua epäuskossani!”

Kun Jeesus näki, että väkeä tuli aina vain lisää, hän käski saastaista henkeä sanoen: ”Mykkä ja kuuro henki, minä käsken sinua: lähde pojasta äläkä enää mene häneen!” Henki huusi, kouristi poikaa rajusti ja lähti hänestä. Poika jäi makaamaan elottoman näköisenä, ja monet sanoivatkin: ”Nyt hän kuoli.” Mutta Jeesus tarttui häntä kädestä ja auttoi hänet jalkeille, ja hän nousi.

Kun Jeesus sitten oli mennyt sisään ja vain opetuslapset olivat paikalla, nämä kysyivät häneltä: ”Miksi me emme kyenneet ajamaan sitä henkeä pojasta?” Hän vastasi: ”Tätä lajia ei saa lähtemään muulla kuin rukouksella.”

Saarna

Rukouksessa on voimaa. Tänä aamuna sain hyvältä ystävältä viestin, että rukouksemme ovat vaikuttaneet myönteisesti heidän perheensä olosuhteisiin.

Usein rukoilemme hädässä. Niin kuin valitsemassani päivän rukouksessa, usein meidän omassakin rukouksessamme nousee riittämättömyytemme ja avun tarpeemme. Siksi, pyydämme Herralta, että hän auttaisi meitä rukoilemaan, auttaisi uskomaan. Tiedämme tarvitsevamme Jumalaa, ja vaikeuksissa se tulee meille erityisellä tavalla todeksi.

Tekstimme tänään kutsuvat ymmärtämään uskon ja rukouksen teitä.

Ensimmäisessä lukukappaleessa kuningas Hiskia saa kuulla sanat, joita kukaan ei haluaisi kuulla: ”Sinä et parane vaan kuolet.” Siinä hetkessä hänellä ei ole mitään muuta jäljellä kuin rukous. Hän kääntyy seinään päin – pois kaikesta ulkoisesta, kohti Jumalaa – ja itkee.

Tässä hetkessä on voimaa. Ei siksi, että Hiskia olisi vahva, vaan siksi että hän on heikko. Ja juuri siellä, heikkouden paikassa, Jumala kuulee.

”Minä olen kuullut rukouksesi. Olen nähnyt kyyneleesi.”, näin sanoo Herra.

Kun rukoilemme, Jumala kuulee. Rukouksemme eivät katoa kiireen, tai epätoivon alle. Jumala kuulee – ei siksi, että osaisimme rukoilla täydellisesti, vaan siksi että hän rakastaa meitä. Hiskia saa lisää elinaikaa: viisitoista vuotta. Mutta vielä tärkeämpää on se, että hän saa varmuuden siitä, että Jumala kulkee hänen kanssaan.

Toinen tekstimme kehottaa: ”Joka luulee seisovansa, katsokoon, ettei kaadu. Teitä kohdannut kiusaus ei ole millään tavalla epätavallinen.”

Tämä on muistutus siitä, ette uskon ihminen ei ole se, joka ei koskaan horju, vaan se, joka tietää tarvitsevansa Jumalaa.

Meitä kohtaavat kiusaukset, koettelemukset ja tilanteet, joista emme pääse omin voimin eteenpäin. Mutta Paavali lisää sanat, jotka kannattaa muistaa:

”Jumalaan voi luottaa… Hän valmistaa pääsyn, niin että voitte kestää.”

Usko ei ole esteiden puutetta. Usko on luottamusta siihen, että hankaluuksienkin keskellä Jumala on lähellä.

Evankeliumissa kohtaamme ehkä inhimillisimpiä rukouksia, jonka Raamatusta löytää. Pojastaan epätoivoinen isä tulee Jeesuksen luo ja sanoo: ”Sääli meitä ja auta, jos sinä jotakin voit.”

Jeesus vastaa: ”Jos voit? Kaikki on mahdollista sille, joka uskoo.”

Isä ei tee suurta uskontunnustusta. Hän ei vakuuta olevansa vahva tai varma. Hän huutaa: ”Minä uskon! Auta minua epäuskossani!”

Ja juuri siihen Jeesus vastaa. Jeesus ei odota meiltä täydellistä uskoa, vaan avointa sydäntä. Ei vahvuutta, vaan nöyrää rehellisyyttä. Meiltä ei vaadita varmuutta, vaan saamme kääntyä hänen puoleensa.

Evankeliumin lopussa Jeesus sanoo opetuslapsille: ”Tätä lajia ei saa lähtemään muulla kuin rukouksella.”

Rukous on yhteyttä Jumalaan. Se on suostumista siihen, että pelastus, voima ja uusi elämä tulevat häneltä, eivät meiltä.

Siksi rukous on usein pysähtymistä. Sitä, että huomaamme omat tarpeemme. Joskus Jumala pysäyttää meidät – ei rangaistakseen, vaan kutsuakseen. Hänen kasvojensa edessä ei tarvitse olla vahva.

Ja juuri siihen hetkeen Jeesus tulee. Kun Hiskia kääntyy seinään päin, Jumala kuitenkin kuulee. Kun kaadumme, hän ei kulje ohitsemme. Kun poika makaa maassa elottoman näköisenä, Jeesus tarttuu hänen kädestään ja auttaa hänet jaloilleen.

Sama käsi tarttuu meihin.

Uskossa ei ole kyse siitä, kuinka paljon me jaksamme uskoa, vaan siitä, keneen me turvaamme. Rukous ei ole suoritus, vaan se on huokaus, joka uskaltaa sanoa:

”Minä uskon. Auta.”

”Herra, muista minua.”

”Kuule minua.”

Ja Jumala kuulee.

Det lönar sig att följa Jesus

01/02/2026 av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 7:6-8

Mose sade till Israel:
Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.
Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.

Andra läsningen
Fil. 3:7-14

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.
Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 19:27-30

Petrus sade till Jesus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”

Predikan

Man behöver kanske, igen, lite öppna upp omständigheterna för dagens evangelium. Det som idag kan tyckas som en ganska ytlig fråga, ställd av Petrus, blir mera förståelig i ljuset av vad som hänt innan. Jesus har nyss mött den rike unge mannen, som hållit alla buden och som blivit rik i världens ögon. Mannen, som trots allt detta, kommer till Jesus för att få något mera. En man vars rikedom inte har kommit med glädje eller frid, utan som alltjämt söker något djupare. En man som Jesus kallar att hoppa in djupa ändan av bassängen, då han säger: ”Sälj allt du äger, så ska du vinna en skatt i himmelen.” För den som lagt sitt hopp till världsliga egendomar och framgångar är den enda medicinen att sätta bort det. Att lämna allt. Vilket intressant motiv att börja förbereda sig för fastan genom.

Jesus har också fått lärjungarna att känna sig bestörta, då han har sagt att det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga, än för en rik att komma in i Guds rike. Jag brukar vara mån om att säga, att inte på grund av att rikedom i sig är ont, men därför att rikedom gör det svårt att leva av nåd. Det är så lätt för den som har pengar att navigera livet utgående från idén att alla problem löses genom att köpa sig fri från dem. Det fungerar bara en liten del av vägen.

Då Jesus avslutar denna sekvens, säger han att allt är möjligt för Gud. Gud kan alltså leda både rika och fattiga till frälsning. Gud kan befria oss alla från det som hindrar oss från ett meningsfullt liv. Men det kräver att vi lämnar det gamla bakom oss. Man kan inte leva två liv samtidigt, inte tjäna Gud och mammon, det vill säga inte följa kärlekens väg och pengarnas väg samtidigt. Det tycks ju självklart då man tänker efter: Hur skulle våra liv kunna förändras om vi inte ändrar något i våra liv? Då Gud kallar oss att lämna allt, för hans skull, då handlar det inte om att sätta bort det vi behöver, utan om att hitta något som vi behöver mera än det vi nu har.

Våra livsval formar oss. De mindre besluten om vilka våra hobbyer ska vara eller vad vi ska äta till frukost, de spelar en liten roll. Men vissa beslut för hela livet in på en ny väg. Ett sådant beslut är att lämna allt och följa Jesus. Det är inte ett val som i första hand handlar om vad vi äger eller intresserar oss för, utan ett val om vad vi ska bygga vårt liv på. Vad är grunden som vi står på?

Därför är Petrus fråga, som kanske kan tyckas vara en fråga om vad som lönar sig, en mycket intressant sådan. Lönar det sig verkligen att byta ut all rikedom mot all nåd? För teologerna och filosoferna bland oss ekar då kanske julens budskap. Lönar det sig verkligen att lämna det himmelska och bli fattig? Jesu eget liv tycks vara förebilden för det goda mänskliga livet. Strävan neråt, att vara bland vanliga människor i ett kärleksfullt liv – där tycks det goda finnas.

Därifrån tycker jag det är lämpligt att ögna igenom texterna igen. I den första läsningen säger Gud åt sina utvalda att det inte är deras storhet som format hans beslut att älska dem. Guds kärlek börjar inte i det presterade, inte i vad vi förtjänar – varken i hur mycket pengar vi har eller i hur djupa våra andliga tankar är. Det är så lätt hänt att vi uppfattar Gud på världens villkor: att vi tänker att han också vill att vi är duktiga, att han också kräver långa streaks eller att han också bedömer oss utgående från hur många gilla-tryckningar vi har på våra uppladdade bilder. Men Gud säger: Du är min, inte för att du är störst, utan för att jag älskar dig.

Då vi sedan kommer till den andra läsningen tycks Paulus nästan brutal i hur enkelt det är. Allt sådant som vi tror att är viktigt, vår status, vår kunskap, våra meriter, det är inget värt jämfört med Kristus. Paulus är inte emot förmåga eller merit, men han vet att inget annat kan jämföras med att bygga på evangeliets grund. Det finns inget som lönar sig mera än att följa Jesus. Han sviker inte.

Många av oss känner igen det här. Det finns så mycket vi jagar efter. Vi söker bekräftelse och framgång. Vi försöker skapa trygghet av sådant som inte går att bygga på. Men det som liknar rikedom är bara en liten trygghet i jämförelse med den trygghet som finns i att leva nära Gud. Paulus talar om att sträcka sig framåt – mot livets sanna mål: Jesus Kristus.

Där kommer vi igen till Peturs fråga. Hur blir det för oss som har valt att följa dig framom andra? Det är en mycket ärlig fråga, en fråga som jag tror att många kristna också ställer sig. Jesus förskräcks inte, blir inte arg över Petrus försök att se om det lönar sig. Han svarar att vi ska få hundrafalt igen. Det lönar sig att följa Jesus.

Men vad är belöningen? Kommer den i kontanter? Är det en sådan lön vi söker? Då riskerar vi bli som den rike mannen – bedrövade då vi märker att vi litar mera på pengar än på Gud. Den belöning Jesus talar om är något annat. En relation till Gud, som gör att vi kan känna oss trygga också utan pengar, också i sjukdom, också i ensamhet. Vi blir burna av något större än oss själva, vi lever inte av vår egen förmåga, utan av Guds. Vår framtid och vår evighet ligger i Jesu händer.

I denna värld som kan tyckas kräva så mycket av oss påminns vi om att det inte är att svara mot alla krav som ger mening, utan Guds kärlek. En kärlek vi får oberoende av om vi förtjänat den. Jesus ger ett livet en mening och ett värde som inget annat kan ersätta. Han ger oss verkligt liv. Inte ett liv som liknar en rik människas bekymmerslöshet, utan ett liv som präglas av hans närvaro. En närvaro som bär genom tiden, in i evigheten. En närvaro som alltid påminner oss om att Gud så älskat oss, att han sänt sin son att bära våra synder och leda oss på himmelrikets väg.