Skuggan blir verklighet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
Luke 6:12-23. Jesus goeth mountain

Texter

Första läsningen
Amos 5:21-24

Jag avskyr era fester, jag hatar dem,
jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer
med era gåvor
vill jag inte veta av dem,
jag vill inte se åt era offer av gödboskap.
Låt mig slippa dina psalmer,
jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Andra läsningen
Kol. 2:16-23

Låt ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater. Sådant är skuggan av det som skulle komma; själva kroppen är Kristus. Låt er inte berövas segern av dem som hänger sig åt självförnekelse och ängladyrkan och som fördjupar sig i sina syner. De blåser upp sig med sina fåfänga människotankar och håller sig inte till honom som är huvudet och som försörjer hela kroppen och binder ihop den med leder och senor, så att den växer som Gud vill.
Om ni med Kristus har dött bort från de kosmiska makterna, varför beter ni er då som om ni levde i världen och underkastar er påbud som: Låt bli! Smaka inte! Rör inte! Det gäller ju saker som skall förbrukas och upplösas och är bara människors bud och läror, låt vara att det kallas vishet eftersom det ser ut som fromhetsövningar, självförnekelse och späkningar, förakt för kroppens behov.

Evangelium
Mark. 2:18-22

Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade Jesus: ”Varför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?” Jesus svarade: ”Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta. Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig av det gamla och det blir en värre reva. Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet säckarna, och både vinet och säckarna förstörs. Nej, nytt vin slår man i nya säckar.”

Predikan

Läsningen från Amos är kanske en av de mera gripande bland våra läsningar. Inte i att den förmedlar något svårt livsöde eller annars till sin utformning skulle vara särskilt krävande. Men därför att den förmedlar ord om avsky från Gud. ”Jag avskyr era fester … låt mig slippa dina psalmer.” Det är ord vi behöver ta till oss då vi är samlade till högtid. Vi firar söndagen med psalm och sång, det är en festdag, då vi får samlas kring Guds ord. Då kan det tyckas ganska hårt att få höra Herren säga att han inte vill ha det.

Nyckeln ligger så klart i att vår gudstjänst inte får vara tom. Den får inte vara en ursäkt för det som är Guds sanna vilja: ”[att] rätten väll[er] fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!” Guds vilja är inte i de religiösa handlingarna, utan i något större. Det handlar om Guds rikes fullbordande, att hela skapelsen ska bli ny. Söndagen kallas i vissa traditioner den åttonde dagen, dagen då skaparverket börjar igen, dagen då Kristus uppstår, dagen då uppståndelsens budskap når oss och livet får ny mening.

I vår andra läsning möter vi Paulus i ett liknande projekt. Han skriver till de kristna i Kolosse i ett läge där de har börjat gräla om de yttre formerna för fromheten. Vad man äter eller dricker, hur man firar de stora högtiderna och annat sådant har blivit något som de är oeniga kring i församlingen. Men Paulus budskap är klart: blanda inte ihop dessa yttre tecken med själva saken. Allt ni gör för att visa på er fromhet är ändå bara en skugga av verkligheten. Verkligheten som är Kristus själv.

Skuggan i sig är inte meningslös. Den vittnar om något som finns. Men vi skall inte fästa vår uppmärksamhet bara på skuggan. Utan våra tankar och våra hjärtan skall vara fästa vid verkligheten. Dessa dagar då solen går relativt lågt på himlen är det enkelt att föreställa sig hur ljuset når långt in i våra rum där hemma. Föreställ er att ni sitter där hemma i vardagsrummet och ser på allt damm som virvlar runt i solljuset. Tänk er då att en människoformad skugga skulle gå genom rummet. Det skulle vara mycket märkligt att då bara se på skuggan och inte låta blicken söka den som orsakat den.

Mycket av den verksamhet som församlingen ordnar kan förstås i dessa termer. Gudstjänsten är ett tecken. Sången och musiken är ett tecken. Samlingarna, högtiderna, bönerna – allt pekar bortom sig själv, mot Kristus och hans rike.

Det för oss över till den bild Jesus ger i evangeliet. Jesus får frågan om varför hans lärjungar inte fastar, som de andra fromma i hans samtid. Frågan besvaras med bilden av ett bröllop. En fest. Inte kan väl gästerna fasta då brudgummen är här?! Bröllopet har ju börjat! Bilden följer med oss genom skrifterna. Ända in i Uppenbarelseboken beskrivs det kommande riket som en bröllopsmåltid. Evigheten är alltså inte bara en oändlig rad av dagar, utan en meningsfull gemenskap.

Också den bilden kan vara enkel att förstå. Hur lyfter det inte modet att få sitta vid ett dukat bord med goda vänner? Fastän veckan har varit tung. Fastän lederna värker. Fastän motgångarna hopar sig. Där, vid måltiden, kan man för en stund glädjas trots allt.

Löftet om det kommande är ändå inte bara att för en stund glömma det onda. Paulus påminner oss om att vi tillsammans med Kristus skall dö bort från alla dessa makter. Då skall vi leva enbart för Gud. Ett liv i läkedom. Ett liv i helhet. Ett liv där döden inte har sista ordet. Ett liv där synd inte skiljer oss från Gud eller varandra.

Jesus säger i evangeliet att den framtiden har nått oss. Vi kan inte fasta, för brudgummen är hos oss. Därför är söndagen aldrig fastedag, för på söndagen stillar vi oss inför och gläds av Guds ord. Men riket är inte fullbordat. Ännu ser vi skuggorna av det rike som är på väg. Ännu lever vi i misslyckande, orättvisa, sjukdom, sorg och död.

Det är lätt hänt att man tänker att en god kristen går i gudstjänst, ber sina böner och sjunger sina psalmer. Att det kristliga på något vis består i sådana saker. Men i enlighet med Amos ord behöver Gud inte detta av oss. Gud behöver inte våra psalmer, han behöver inte vår gudstjänst. Det är vi som behöver den.

För en stund stiger vi in i en annan tid och rymd än vardagens. Vi hör ord om nåd, i en värld där allt för många tyngs av skuld. Vi ber om fred, för att vi ser att världen präglas av krig och våld. Vi kallar varandra systrar och bröder i en tid då splittring och polarisering vill skilja oss från varandra. Gudstjänsten är inte målet, men den är som ett fönster mot det. Den är ett tecken på en kommande verklighet.

Amos ord till oss blir aktuella om vi firar vår gudstjänst, men går ut härifrån utan att något har hänt med hur vi ser på vår medmänniska. Om vi sjunger om Guds kärlek, men sedan inte ser den som är intill oss. Då har tecknet blivit tomt. Om vi tar emot Guds förlåtelse, men sedan inte har nåd att visa åt andra – då uppfyller inte gudstjänsten sin funktion.

Det liv som Gud kallar till beskrivs av Jesus med hjälp av vin. Det nya vinet lever. Det jäser. Det rör sig. Det spränger sådana säckar som blivit för styva eller för tunna för att hålla det. Jesu angelägenhet för oss är inte bara en liten förbättring av våra nuvarande omständigheter. Det är ett budskap om en ny skapelse. Ett budskap om att Gud fullbordar sitt rike.

Fram till den dagen samlas Guds församling, söndag efter söndag. För att lyssna, be, sjunga och ta emot. Inte för att gudstjänsten i sig är målet, utan för att påminnas om vart vi är på väg. Vi väntar den dag då tecknen inte behövs. Då skuggan byts ut i verklighet. Då tron blir seende och hoppet blir påtagligt.

Fram till dess påminner vi varandra om Guds nåd och låter våra liv allt mer riktas mot det himmelska målet.

Lerkärl fyllda med liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
Raising Lazarus, ca. 1750 –

Texter

Första läsningen
Job 19:25-27

Jag vet att min befriare lever
och till sist skall träda fram på jorden.
Här, med min kropp, vill jag skåda Gud,
ja, honom vill jag skåda,
jag vill se honom med egna ögon,
inte som en främling.
Jag förtärs av längtan.

Andra läsningen
2 Kor. 4:7-14

Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.

Evangelium
Joh. 11:21-29 (30-31) 32-45

Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ”Mästaren är här och kallar på dig.” När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom.
(Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där.)
När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sade: ”Herre, kom och se.” Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Men några av dem sade: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?” Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen.” Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”
Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.

Predikan

En skatt i lerkärl. En bild så tacksam att predika från att predikanter världen över riskerar glömma allt annat som händer i läsningarna. Bilden är förvånansvärt rik. Då vi håller bilden av krukan i sinnet kan vi föreställa oss hela processen, ända från början då leran tas ur jorden fram till dess slut, då krukan spricker.

I sig är det sällan som vi stannar upp i förundran inför en kruka. Det viktiga med krukan är dess syfte, nämligen det liv som den är tänkt att bära. Det är jorden, fröet och växten som vi förundras över.

Men det är ju inte en hemskt snabb process då något växer i våra krukor. Först kommer tålamodet och väntan. En tid då inget tycks hända. Då krukan tycks död.

Vi är inte hemskt olika krukan, vi människor. Vi är tagna av jorden. Skapade att hålla den evige Gudens liv. Men också sköra. Vi spricker lätt. Också i det att vi bär sorger, bekymmer och sjukdom är vi ändå skapade att bära något större än oss själva.

Läsningen ur Jobs bok påminner om detta. Hans liv är sönderslaget. Han har förlorat allt. Om någon hade rätten att känna sig sönderslagen och uttorkad, var det han. Men ändå säger han: Jag vet att min befriare lever.

I sitt mörker håller Job fast vid hoppet. Det är något märkligt i människans förmåga till hopp också i de svåraste stunderna. Job säger inte att allt är bra. Men han längtar efter den levande. Efter den dag då döden inte skall ha sista ordet. Då man tänker på Job i hans motgångar är det som ett frö om hösten, som sedan ligger hela vintern i vila. Fastän marken är frusen och död, finns där löfte om liv.

I evangeliet möter vi Marta och Maria. Också de står inför döden, Lasaros har gått bort och allt hopp är ute. Deras påstående till Jesus, att om han varit där hade detta inte hänt, är som ett rop inför Gud. Varför kom hjälpen inte i tid? Hur kunde du låta detta hända? Varför skulle det bli såhär?

Jesus går in i deras sorg. Han gråter med dem. Detta, som i många översättningar annars är den kortaste versen i bibeln, ”Jesus grät” är kanske också en av de starkaste. Herren står inte långt borta från människans lidande, utan delar det. Han har trätt in i det. Han berörs.

Men till Marta hade Jesus redan sagt något märkvärdigt. ”Jag är uppståndelsen och livet”. Livet, helandet och läkedomen är alltså inte bara en gåva Jesus ger. Det är i honom själv. Han har makten att göra det som evangeliet förmedlar. Han ropar till Lasaros att stiga upp. Då han gör det bryter livet fram ur den bräckliga krukan. Men ytterst är det han själv som är uppståndelsen och livet. Den som håller sig till honom kan få möta lidande och död, liksom han själv gör det. Det är inte gåvorna som är det centrala, utan Jesus själv.

I mötet med döden, sorgen, sjukdomen får vi alltid tillhöra Jesus. I honom äger vi liv. Och ibland är också vår lott att möta lidandet. Men liksom Lasaros stiger fram ur gravens mörker, väntar också oss ljusets tid. Kanske måste vi först uppleva höst och vinter, men där trons frö gror ger Gud alltid växt. För någon går vägen genom lidandet, till en himmelsk härlighet. För någon ger Gud en försmak av vad som ska komma och räddar oss redan nu ur syndens makt. Kristus är uppståndelsen och livet. Genom tron och dopet, är vi rotade i honom. Genom nattvarden får vi ta emot det liv som ger förutsättningar för livet att bryta fram.

Paulus ord om lerkärlet är nämligen inte löften om att vi skall bli osårbara och befriade från livets verkligheter. Det handlar inte om att slippa sorg eller lidande. Paulus talar ju själv om att vara ansatt, rådvill, förföljd och slagen. Lerkärlet förblir lerkärl. Men krukan är inte tom. Där, i det oansenliga, finns en skatt. Ett frö. Ett liv, rotat i Kristus själv. Inte bara en bräcklig behållare tagen ur jorden. Utan ett kärl menat för liv: glädje, sanning, kärlek och skönhet. Sådan är nåden att höra till påskens Herre, att ha del i honom vars liv bryter genom själva döden.

Krukan väcker inte alltid vår nyfikenhet eller förundran. Livet som gror där inne syns inte alltid. Vissa dagar ser vi varandra mest i begränsningar, i sprickor och mylla utan någon synlig frukt. Vissa dagar delar vi bara Jobs längtan efter befrielse. Andra dagar gråter vi tillsammans med Marta och Maria. Men mitt i allt sådant gror ändå uppståndelsens liv genom Jesus Kristus. Ett liv som en dag fullkomnas till en blomning vars fröjder vi inte kan föreställa oss.

Jesus ger liv, är det tema som handboken anger. Job längtar efter livet. Marta och Maria får möta det liv som ska komma. Paulus fångar in hur vi får bära livet i alla våra svårigheter. Någonstans bland alla dessa vittnen finns också vi. Lerkärl: sköra, ofullkomliga och dödliga. Men för Jesu skull behöver vi inte vara tomma. Kristus, livets herre, låter sitt liv blomma hos dem som tillhör honom.

Vi har hopp. Inför lidandet, inför sorgen, inför motgången – till och med inför döden. Han som talade så att människan, tagen ur jorden, blev en levande varelse, han talar till oss. Han som kallade Lasaros ur graven, han kallar på oss. Han som ger allt liv av nåd, ska låta det som ligger dolt i jorden blomma ut till den evige Gudens ära och härlighet.

Himmelrikets bord

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Sam. 24:9-12, 17-21

David reste sig och gick ut och ropade efter Saul: ”Min herre och konung!” Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han sade: ”Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. – Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet.”
När David hade sagt detta ropade Saul: ”David, min son, är det verkligen du?” Och han brast i gråt. ”Det är du som har rätt, inte jag”, sade han. ”Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. I dag har du visat att du vill mig väl: du dödade mig inte, trots att Herren hade lagt mitt liv i din hand. Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer att befästas under ditt styre.”

Andra läsningen
1 Joh. 3:11-18

Detta är budskapet som ni har hört alltifrån början: att vi skall älska varandra. Vi skall inte likna Kain, som var den Ondes barn och slog ihjäl sin bror. Varför slog han ihjäl honom? Därför att hans gärningar var onda medan broderns var rättfärdiga.
Bröder, bli inte förvånade om världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar våra bröder. Den som inte älskar är kvar i döden. Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare bär evigt liv inom sig. Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.

Evangelium
Matt. 5:43-48

Jesus sade:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”

Predikan

I dagens evangelium förkunnar Kristus för oss hur lagen fullkomnas och hur vi når det mål som han målar upp i denna förkunnelse, nämligen en rättfärdighet som går utöver fariséernas och de skriftlärdas. Hurudan är den rättfärdighet som Kristus kallar sina lärjungar till? Ett hurudant liv ska vi leva, vi som kallar oss kristna? Vad följer av beslutet att följa Jesus? Vad innebär det att vi ska vara fullkomliga?

Våra läsningar idag inbjuder till tankar om fiendskap och försoning. Frågan om hur man bemöter sina fiender stiger fram som en röd tråd i läsningarna.

Då vi möter David inför Saul är det efter en tid av förföljelse. Saul har tvingat David till ett liv som flykting och fredlös. Den som har läst Bibeln fram till denna punkt skulle inte vara förvånad om det hade slutat i att David hade tagit Sauls liv. Ingen hade klandrat honom.

Men i en slags profetisk handling avstår David från det onda. Vi påminns om det att det onda är ont också om vi tycker att någon förtjänar det. Davids beslut att inte bruka våld blir ett försoningens tecken dem emellan. Det är klart att det inte fanns någon garanti för att det skulle lyckas. Om Saul hade förhärdat sitt hjärta ytterligare, kanske berättelsen hade slutat annorlunda. Men David bryter våldets spiral, som dragit ner dem i det elände vi nu ser upplösningen av.

Då David bryter med det onda – då han inte låter sig dras med i fiendskapens spel – står vi för en stund inför dessa två män som betraktar varandra. Och så, plötsligt, förändras något. Den som varit fylld med vrede knäcks. Tårar väller fram. Saul bekänner vad han låtit sig luras till och ser David för vem han verkligen är. På ett kort ögonblick, ja egentligen bara en mening i texten, uppstår försoningens möjlighet.

Det är inte det att alla konflikter och missgärningar nu är lösta och glömda. Men det är att dessa män väljer en ny väg.

I Jesu undervisning om lagens fullkomnande ekar denna händelse. ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Jesus förklarar det som David gjorde. Lagens krav var att älska sin nästa. De skriftlärdas tolkning var att det var tillåtet att hata sin fiende. Men Jesus gör tydligt att David, som i sitt agerande lyssnade till Herren, är det sanna tecknet på vad lagen ville förmedla. Det fanns aldrig någon tillåtelse att hata sin fiende, även om så klart Bibeln och livet ofta visar oss att det är just det som människor gör.

I andra läsningen hörde vi om detta. Att vi inte ska vara sådana som väljer Kains väg. För avundets, vredens och våldets väg leder inte mot Guds rikes fullkomnande. Istället lär vi känna kärleken i Jesu exempel, då han lägger ner sitt liv för oss. Ja, han lägger ner sitt liv för dem som är hans fiender. Som Paulus skriver i Rom 5: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.”

Guds kärlek begränsas inte till dem som kallar sig hans vänner. Gud låter sin sol gå upp över onda och goda. Regnet faller över rättfärdiga och orättfärdiga. Kristus vill inte att hans kyrka ska vara en sådan som ritar en bekväm liten cirkel kring dem vi har lätt att umgås med och förstå. Nej, uppmaningen är att bjuda in dem som vi rentav ser som fiender.

Det betyder inte att vi förlorar grepp om sanning, rättvisa eller konsekvenser för onda gärningar. Uppmaningen är inte att kalla det mörka för ljus. Inte att låta ändamålet helga medlen. Inte heller att tillåta det ena eller det andra för att komma enkelt undan. Men det betyder att vår kallelse är till försoning, med Gud och med varandra.

Alltid uppnår vi inte försoningen, mänskligt sett. Det krävs två för det. Men livet i Guds rike innebär strävan efter försoning. Beslutet att följa Jesus innebär att leva med en utsträckt hand, i bön, med dörren öppen. Det är lagens fullkomnande, eftersom det är så Gud handlar med oss.

Jag har några gånger snuddat vid en tanke som inte släppt mig, som går ur den tjugotredje psalmen. David skriver där: ”Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.” I dagens läsning ser vi att David, i sitt agerande, egentligen låter denna bild utökas. Det är inte bara det att David får allt vad han behöver och låter Saul stå bredvid. Nej, David bjuder av bordets gåvor åt sin fiende, i hopp om att det ska vara till läkedom.

Föreställ er bordet. Gud dukar upp en måltid där vi är gäster. Vi sätter oss och får del i bordets gåvor. Våra bägare fylls om och om igen. En bit ifrån bordet står våra fiender. Vad är det kristliga? Skulle Herren uppmana oss att fortsätta äta och fröjdas i vår avskildhet – eller skulle han ställa fram flera stolar? Jag hävdar att evangelierna samstämmigt vittnar att Guds ord till oss skulle vara, ungefär: ”Du som har tagit emot så mycket av min nåd, kan du hjälpa mig att också bjuda in dessa som du kallar fiender?”

Försoningens tjänst handlar inte om att vara beskyddad från dem som är eller tänker annorlunda, det handlar om att samla alla folk kring samma bord. Det är just detta som Herren gör också med oss. Vi kommer inte till Herrens bord för att vi har förtjänat platsen, utan för att Kristus har bjudit oss.

Då Kristus dukar ett bord för oss i våra fienders åsyn är det inte för att vi skall triumfera över våra fiender. Bordet är ett tecken på det rike Gud vill bygga. Då vi ber ”Ske din vilja” – då ber vi att vi som tagit emot brödet också ska dela det med andra. Då ber vi att vi ska kunna visa nåd också åt dem som vi tänker att är långt borta från Guds rike.

I bergspredikan som helhet ser vi hur Jesus inte bara förbjuder hämnden och vreden, utan steg för steg lär oss ett visare liv. Han leder oss längre in i Guds rikes hemlighet. Först avstår vi från att slå tillbaka. Sedan avstår vi från själva hatet. Sedan lär vi oss be för alla dem som sårat oss. Sedan lär vi oss att önska godhet och välsignelse över deras liv. Det är i denna andliga formning som människan kan börja likna sin Herre.

Bordet som är dukat för syndare måste förbli öppet. Och för att det ska förbli öppet, måste också vi som besöker det minnas kyrkans strävan efter försoning. I allt som vi får utstå i världen får vi dra oss till minnes Kristi ord, då han på korset säger: ”Fader, förlåt dem.” Livet i Guds kärlek är inte tomma ord, inte en känsla av optimism eller sentimentalitet – det är ett liv som ges för andra. Jesus dör inte bara för sina vänner, han dör för syndare, för dem som är hans fiender. Han dör för dem som spikar upp honom och hånar honom.

Sådan är den kärlek som ända till det yttersta söker försoning. Och från Honom söker det kristna livet all sin kraft. Få av oss har i sig själv kraften att älska sin fiende. Men den som tar emot nåden lär sig sakta att leva av den. Den som sitter vid bordet inser att Herren vill att andra bereds en väg till det. Den som försonats med Gud, söker försoning i allt vad livet innebär.

Det utmanar oss att tänka på dem som vi har svårt för eller som har sårat oss. Det kallar oss att vara vakna för det som väcker vrede eller avund i oss. Det är inte en inbjudan att låtsas som om problem inte fanns, utan tvärtom en inbjudan att tro att Guds nåd förmår mera än vi förstår. Därför ber vi för dem som förföljer oss. Därför välsignar vi dem som vi har svårt med. Kravet är inte att känna värme och glädje då vi tänker på dem som gjort fel, utan att låta Guds nåd nå dem. Uppmaningen är att inte stänga någon ute, utan istället låta försoningens dörr vara öppen.

Kanske fullkomnar Herren sitt verk i oss, så att vi en dag kan vara den som drar fram en ytterligare stol vid hans bord. För det bordet har plats för många. Inte bara goda och rättfärdiga. Inte bara för oss som tycker om varandra. Nej, här finns plats för alla dem som Gud älskar: för syndare som lever av nåd, oberoende hur långt vi kommit på fullkomlighetens väg.

Gud möter oss där vi är

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Job 42:1-6

Job svarade Herren:
Jag vet att du förmår allt,
inget du föresatt dig är omöjligt för dig.
”Vem är du som döljer min visa plan
med ord utan förnuft?”
Ja, jag har talat om det jag inte begriper,
det som är för högt för mig,
det som jag inte vet något om.
”Lyssna nu, så skall jag tala,
ge mig besked när jag frågar!”
Förr hade jag bara hört om dig,
nu har jag sett dig med egna ögon.
Jag är tillintetgjord och ångrar mig,
i stoft och aska.

Andra läsningen
Rom. 7:14-25

Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.

Evangelium
Matt. 21:28-32

Jesus sade till översteprästerna och folkets äldste:
”Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick.
Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville? ”De svarade: ”Den förste.”
Då sade Jesus till dem: ”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes kom och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.”

Predikan

Vi bär ofta på frågor om vårt eget värde. Ibland ligger frågan så djupt inne i oss, att vi inte ens förmår förstå att den finns där. Istället driver den oss i våra livsbeslut på sätt som vi själva inte märker. Många gånger hänger dessa frågor samman med liv som inte blev som vi hade tänkt dem, med återkommande misstag och felsteg som vi inte tycks få bukt på och till onådda ideal.

Då vi ställer oss frågan på det andliga planet kanske vi ifrågasätter vår egen tro eller ifrågasätter om Gud vill ta emot mig sådan jag är.

Det är enkelt att tänka att Gud först vill se förbättring och att vi sedan kan få allt det goda han har i förvar för oss. Men läsningarna idag inbjuder till ett annat perspektiv. Det är i trons kärna att Gud möter människor som de är, inte sådana de borde vara.

Första läsningen är ur Jobs bok. Job har kämpat med sitt lidande i 42 kapitel då vi möter honom. Han har argumenterat med Gud och människor. Han har ropat ut sin frustration. Han har suttit i säcktyg och aska och vänt sig bort från alla människor. Han har avkrävt Gud på svar om allt det onda han har fått utstå.

Då Job möter Gud får han inte alla svar. Han kommer heller aldrig att kunna gå tillbaka till livet som det var innan eländet. Men, i mötet med Gud händer något. Jobs fokus skiftar, hans uppmärksamhet riktas bort från det onda och han förundras. Han vinner en ödmjukhet, som inte är någon slags jante-tänkande där han ser ner på sig själv, utan en ödmjukhet som kommer av att möta den Helige. ”Jag har talat om sådant jag inte begriper … Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon.” Gudsmötet är omvälvande.

Nu vet Job att han inte vet allt eller förstår allt. Men istället för att bli sårad, skamsen eller undflyende, blir han fri. Han behöver inte låtsas förstå eller tänka lite hårdare. Han får komma till Gud som han är. Och i sin förvirring och sin vrede möter Gud honom. Trots hans sår och elände och alla de frågor och anklagelser som kommit ur det, vänder sig Gud inte bort från Job.

Vår tro börjar inte i att vi förstår allt. Eller ens i att vi omfattar allt som kyrkan lär. Den börjar i att Gud vänder sig till oss. Vi befrias från alla försök att leva upp till någon särskild standard. Inte ens Job, om vilken det skrivs att han är rättfärdig, har alla svar. Men ändå vänder sig Gud till honom.

I den andra läsningen tecknas en liknande bild. Aposteln Paulus lägger ord på något som alla människor någon gång erfarit: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte.” Det är lätt att känna igen sig.

Jag tänker på våra ansträngningar att vara lite mera tålmodiga, att be mera regelbundet, att komma oss ut bland folk eller ut i naturen. Vi alla vet att vi borde prioritera viktiga saker. Men ändå faller man tillbaka i sina gamla mönster om och om igen. Paulus ord fångar den kamp som finns i varje människa.

En viktig poäng här är att inse att Paulus inte älskar synden. Han älskar Gud, men lyckas inte nå det liv som han förknippar med sin gudskärlek. Han vill följa Kristus, men ändå faller han. Och genom så mycket av sina brev försöker han fånga in denna svåra dynamik: Kristus har befriat honom, men ändå snärjs han om och om igen. Den ena stunden är det lagen och laggärningarna. Den andra är det köttet som i sin frihet väljer det som inte är rent. Om och om igen är det hinder på hans väg mot helgelse. Om och om igen känner han stynget av misslyckande och otillräcklighet. Arma människa, vem skall rädda honom?

Han säger inte: ”Jag har löst detta”. Paulus, denna mästerlige teolog och lärare, som lägger ord på så mycket av vad Kristus gjort och gör bland oss. Han kämpar. Och hans budskap är inte att vi bara skall skärpa oss. Hans budskap är att Kristus har räddat oss.

Vad säger då Kristus till oss idag? Han framställer en liknelse med två söner. Den ena säger nej. Den andra säger ja. Men den som först säger nej blir slutligen den som utför arbetet. Den som sade ja går aldrig till vingården.

Det är en bild av översteprästernas och de äldstes fromhet. De håller sig till sina traditioner och diskussioner, samtidigt som Guds rikes arbete förblir ogjort bland dem. De ärar Gud med sina läppar, men söker inte det liv som Gud kallar till. Därför går Guds ageranden förbi dem, om och om igen.

I sin liknelse låter Jesus den som säger fel saker leva det rätta livet. Det är en av Jesu vändningar, vilket är ett återkommande tema i liknelserna, då han ofta lär oss om de första och de sista, de stora och de små. Här fångar han något av den yttre fromheten i förhållande till den verkliga nåden.

Därför pekar han på de prostituerade och på tullindrivarna som kommer in i Guds rike. Varför? Inte för att de säger de rätta sakerna, utan för att de längtade efter nåd. Då Johannes döpte, då sökte de sig till honom. De kände igen nådens sändebud, för de ägde samma ödmjukhet som Job. De ägde samma djupa längtan om räddning som Paulus. Vad de inte hade, var en fasad av fromhet som hindrade dem. De hade inget religiöst bygge att gömma sig bakom.

Översteprästerna sade alla rätta saker. Men deras hjärtan var stängda. Den förste sonen säger att han inte vill, men sedan inser han att hans insats behövs. Den andra lovar mycket, men längtar inte efter att få se faderns vilja förverkligad. Då Jesus frågar vem som gjorde faderns vilja är svaret tydligt. Gud söker inte perfekta människor, utan sanna.

Därför är frågan om vårt värde inför Gud aldrig en fråga om bedrifter. Gud möter oss sådana vi är. Job fick ropa ut sina frågor och sitt lidande. Paulus fick fortsätta sin tjänst trots sina misslyckanden. Tullindrivarna och de prostituerade behövde inte dölja vem de var.

Samtidigt förblir ingen av dem som de var innan mötet med Gud. Gudsmötet förändrar en människa. Ibland sakta och med tid, ibland radikalt. Job fick nya ögon för Guds storhet. Paulus finner hopp och glädje i Kristus. Syndare blir lärjungar. Den som först svarar nej går till vingården för att arbeta. Gud älskar oss sådana vi är, men han älskar oss också så mycket att han förbereder en väg framåt.

Det som liknelsen förmedlar åt oss är skillnaden på det som görs för evangeliet och det som görs för att framstå som from eller kapabel. Ur vårt inre stiger ofta viljan att först bli bättre, så att vi kan känna oss älskade. Men evangeliet säger att Gud älskar oss – och därför kan vi förvandlas.

Idag träder vi fram till Kristi altare, inför Guds ansikte, inte för att vi lyckats eller för att vi förstått eller för att vi gjort allt rätt. Vi kommer inför Guds ansikte därför att Jesus tar emot oss. Liksom han mötte alla dem vi mött genom dagens läsningar. Gud tar emot människor som inte räcker till, människor som behöver nåd. Guds rike är fullt av sådana.

Tal på Kyrkans Ungdoms familjeläger

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
KUs familjeläger affisch

Kära lägervänner, stora och små, gamla och unga: som några dagar delat måltider, kurspass, trötthet, skratt och borttappade regnjackor.

Då jag blev tillfrågad att tala ikväll blev jag så klart smickrad, men ganska fort blev jag också provocerad. Lägertemat (och därmed också tema för talet på festkvällen) är ”Hel och hållen” – vad menas egentligen?

Jag läste det nämligen närmast som en slags kvalitetsstämpel. Som om vi vore en ömtålig försändelse som kommit fram till mottagaren utan att något gått sönder i transporten. Hel och hållen. Inga synliga skador. Hel och hållen. Som då man öppnar ett paket ägg och inga skal är spruckna.

Men är någon av oss sådan? Har någon av oss undgått sprickor? Klarat sig utan skavanker? Har vi någon här som inte gått sönder, känt sig sliten, som har allt i ordning och på rätt plats i livet?

Den med ett sunt avstånd till sitt liv vet att vi alla bär på sådant som brustit. Vi har sårat andra och själva blivit sårade. Vi har förlorat sådant som vi aldrig kan få tillbaka. Vi har sagt och gjort sådant som vi ångrar. Och vi har låtit bli att göra och säga det som vi borde. Till råga på allt går vi allt som oftast omkring och ser mycket hela ut på utsidan, samtidigt som det inom oss är ganska många bitar som inte är på plats.

Jag fick förmånen att hålla kursen om andlig fördjupning i kyrkans tradition. Och en av insikterna då man läser fäderna är att ibland är det just det skandalösa i det förmedlade som väcker oss att förstå något. Så, i den andan, skönjer jag också evangeliet i det tema som lägret har fått fastän jag blir provocerad.

Jag är kanske inte hel. Men åtminstone är jag hållen. Från den startpunkten dristar jag mig att tala några ord.

Vår värld. Ack denna vår värld, som i all sin skönhet och prakt också bär lidandet och våldets märken. Här finns sådana som hungrar och sådana som lever i överflöd. Här finns ensamhet, splittring, utsatthet och på sittplatsen intill finns gemenskap och omtanke. Naturen kroknar under vår konsumtion samtidigt som vi talar om skapelsens godhet och värde.

Och i denna värld. Där lever vi. I magsjuka då alla äntligen fått semester. Med växellådor som ogillar varma dagar. Med diskmaskiner som börjar läcka samma morgon som gästerna ska komma. Och vi vuxna, mogna och kapabla människor springer på här och har glömt vår laddare hemma och tappat veckans fjärde enskilda strumpa.

Det tycks mig inte helt.

Däremot är en sådan helhet inte något som den kristna tron förväntar sig. Gud står inte på avstånd och ser ner på oss i vår brist. Då världen går sönder överger han den inte. Han lämnar inte oss ensamma för att städa upp.

Bibeln berättar om en Gud som kommer oss nära. Som kallar Abraham, som befriar Israel, som talar till sitt folk och lyssnar till de förtrycktas rop. Bibeln talar om en Gud, som inte vill att världen skall kasseras, utan att den ska helas, återbyggas, rekonstrueras – frälsas.

Skapelsen är hållen. Hållen av Gud. Mitt i allt detta som Gud inte vill ger han sig till känna. Han motsätter sig det som bryter ner, det som förminskar och förstör, därför att han älskar sin skapelse. Guds kärlek är inte bara ett trevligt och uppmuntrande leende mot en kämpande värld. Den är en envis vilja till liv.

Han säger inte: ”Detta misslyckades. Jag ska nog ta mig an något annat istället”, utan han säger ”Detta är min värld. Dessa är mina människor. Jag överger dem inte.”

Världen är inte hel, men den är hållen av Gud.

Som kristna vet vi att Gud inte bara håller världen från ett behörigt avstånd. Nej, vi tror att han träder in i världen. Ordet blir människa. Det himmelska sträcker sig ner mot det jordiska. Gud steg in i vår värld: i kropp, i relationer, i arbete, i måltid, i allt av glädje och sorg, liv och död.

Jesus levde inte ett skyddat liv med lämplig distans till det mänskliga. Han var ett litet barn som fick bäras från synagogan till matbordet. Han kände trötthet och sorg. Han rörde vid sjuka. Han lät barnen komma till honom. Han delade bröd med dem som hungrade och med dem som samhället helst inte ville veta av.

Han är det som vi var skapade att vara.

Jesus är hel. Men hans helhet består inte i att han är avskärmad från världen. Hans helhet är inte något blankt och ogenomträngligt. Hans helhet består i kärlek.

Därför går han det allra söndrigaste till mötes. Då vi skådar frälsaren på korset, ser världen inte något helt. Hans kropp bär lidandets tecken. Hans vänner har flytt. Hans kläder fördelats. Hans liv har tagits. Ändå är detta den stund då han visar sig vara helt och hållet trogen. Han håller inte något tillbaka, utan ger sig helt. Och också genom döden är han hållen.

Hans uppståndelse är inte en berättelse om hur vi ska fly världen. Det är berättelsen om hur livets väg har öppnats. Kristus uppstår i sin kropp till denna värld. Såren är kvar. Han förnekar inte sitt lidande. Men svårigheten har inte sista ordet. Ett helande har påbörjats.

Kyrkofadern Irenaeus skrev att Guds härlighet är den fullt levande människan. Och han skrev också att människans liv är att se Gud. Här är inte inbjudan att förverkliga sig själv. Inte att hitta alla förlorade strump-par och komma ihåg regnjackan. Inbjudan är att ta emot liv av Gud.

Kristus är den fullt levande människan. Han lever helt öppen för Fadern. Helt närvarande för nästan. Helt trogen i kärlek. Han är hel. Och än mera: han är den som håller oss.

Det är en lättnad för oss alla att vi inte behöver lösa våra problem under våra lägerdagar. Vi behöver inte ha fullkomliga relationer. Vi måste inte ha sinnesro. Det krävs inte ett rätt organiserat andaktsliv eller ens att man har ordning på sina nycklar.

Den kristna tron är inte ett projekt där vi reparerar oss själva och sedan stolt visar upp resultatet för Gud. Den kristna tron är bön om förbarmande, om att få bli upptagen i Guds kärlek, så som den uppenbarats i Jesus Kristus. Där finns all sann helhet.

Och den helheten möter oss inte bara i stora ord och välformulerade predikningar. Den tar synlig form i det allra vardagligaste. Våra sakrament påminner oss om detta: Vattnet som renar, släcker törst och får jorden att grönska. Bröd som bakas, bryts och delas. Vinet som bär smak av jord, sol, arbete och fest.

Det är de enkla sakerna. Så vanliga saker att vi inte lägger märke till dem. Men dessa bär något större än sig själva. De är påminnelser om att Gud inte föraktar det materiella, det kroppsliga eller det vardagliga. Vi inser att skapelsen inte är ett hinder som vi ska övervinna på vandringen mot Gud. Den är platsen där Gud möter oss.

Kanske skulle vi hoppas att det också är vår lott att att erfara nåden som svårfångad och högtidlig. Att vi efter en lämpligt utmanande kamp skulle nå himlastegens topp och se ljuset och höra änglarnas kör. Eller åtminstone att någon skulle tala till oss så väl att våra ögon öppnas på nytt.

Men oftast är nåden något enklare. Den är ett vattenglas då man törstar. Den är bröd då man hungrar. Den är en plats vid bordet som man trodde man inte platsade vid. Den är en utsträckt hand då orden inte räcker till.

Det vardagliga förlorar inte sin vardaglighet. Vatten är ännu vatten och bröd är ännu bröd. Men i det skapade blir Guds osynliga nåd påtaglig för våra sinnen. Den blir något vi kan ta emot och dela vidare. Jag tror det är därför Jesus talar om så konkreta saker: ett frö, ett träd, en måltid, ett ljus, ett förlorat mynt eller ett barn som kommer hem.

Det största skall visa sig i det minsta. Det heliga ska träda fram ur det vanliga.

Liksom brödet som bryts inte går förlorat, utan blir ett gemenskapens tecken. Så är vår vardag full med möjligheter för Guds kärlek. Det brutna brödet tecknar helheten.

Att vara hel är kanske ändå inte att vara utan sprickor. Kanske är den enda helhet jag kan äga att få vara bruten tillsammans med Kristus. Kanske når jag helhetens mål då mina sår, misslyckanden och förluster bärs in i hans liv. Där behöver jag inte dölja mina ärr, utan får förtrösta på att Gud kan låta sin kärleks kraft verka genom dem.

Vi blir inte hela om vi försöker hålla oss själva. Men vi kan leva som hela, då vi blir hållna av Kristus.

Då vi är burna av Gud blir vi också omfamnade av de korsmärkta händerna. Vi blir indragna i Guds kärlek, befriade från det som varit, in i något nytt och vackert.

Vi samverkar med Gud, låter hans nåd bli synlig i oss, för världens liv. När du tröstar ett barn, då deltar du i Guds helande verk. Då du förlåter en medmänniska, då påskyndar du den helhet Gud vill för dig. Då du ser någon andra går förbi, ger lite av din tid, värnar om skapelsen, står emot orättvisa, lagar mat åt någon som är trött eller orkar lyssna lite längre än du hade tänkt – då är det inte oviktiga saker. Det är tecken på den kommande helheten.

Vi kallas inte att rädda världen. Det uppdraget är upptaget.

Men vi bjuds in att bli så trygga i Guds omfamnande – så säkra på att han håller oss – att Guds kärlek får flöda över. Flöda genom oss.

Det handlar inte om att granska hur hela vi är. Utan det handlar om att ta emot Kristi liv. Den som vet sig hållen, vågar sträcka ut sina händer. Den som vet sig omfamnad, behöver inte alltid försvara sig själv. Den som tagit emot nåd, kan ge nåd vidare.

Då många av oss på måndag återgår till arbetet och vardagen, är vi vanliga människor som går tillbaka till vanliga saker. Och fastän vi inte är färdiga, är vi hållna. Oberoende om tron känns stark eller svag, är vi hållna. Också då alla är trötta och hungriga, är vi hållna. I medgång och motgång, framgång och misslyckande – hållna. I Kristus har Gud tagit hela vårt liv i sina händer.

Och dessa händer: som bar barnen, som bröt brödet, som rörde vid de sjuka och tecknades med korsets sår – de släpper oss inte. Därför går vi ut i världen, inte för att låtsas att allt är bra, utan för att ur Guds omfamnandes trygghet tjäna dess helande.

Inte själva bärandes allt. Inte själva hela och fullkomliga.

Men hela och hållna i Jesus Kristus.

XLV Tankarin karikokokouksen hartaus – Tankarstämmans andakt

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Joh 8:12
Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i m,örker, utan ha livets ljus.”

Matt 5:14-16
Jeesus sanoi: ”Te olette maailman valo. Ei kaupunki voi pysyä kätkössä, jos se on ylhäällä vuorella.Eikä lamppua, kun se sytytetään, panna vakan alle, vaan lampunjalkaan. Siitä sen valo loistaa kaikille huoneessa oleville. Näin loistakoon teidänkin valonne ihmisille, jotta he näkisivät teidän hyvät tekonne ja ylistäisivät Isäänne, joka on taivaissa.”

Ehkä joku ihmettelee miksi pastori valitsee kaksi eri sanaa hartauteen, jotka vaikuttavat olevan keskenään ristiriitaisia. Onko Jeesus maailman valo, vai olemmeko me? Saarelaiset tietysti vieläkin ihmettelevät, että eikö Tankarin majakka ole maailman valo?

Majakkaa on tietysti vaikea olla ajattelematta täällä saarella. Etenkin kun yöt pimenevät, ja majakan valo rikkoo pimeyden. Majakka ei tietysti ole vain kaunista katseltavaa, vaan se on apu niille, jotka kulkevat merellä.

On kuulemma niin, että ennen majakan rakentamista saaressa oli niin sanottu ”loisto” tai ”lysanhus”. Siellä pidettiin tulta palamassa, jotta merellä liikkuvat voisivat suunnistaa sen avulla. Jonkun täytyi valvoa tulta. Jonkun täytyi lisätä polttopuita. Piti huolehtia siitä, ettei valo sammunut.

Tulen hoitaja ei ehkä koskaan saanut tietää, näkikö kukaan valon mereltä. Hän ei välttämättä tiennyt, muuttiko joku vene suuntaansa sen ansiosta, tai löysikö joku turvallisesti kotiin sen avulla. Valoa kuitenkin pidettiin yllä, silloinkin kun ei tiedetty kuka sitä tarvitsisi.

Tietysti ihminen tarvitsee elämässään myös tällaista valoa. Johtotähteä. Jotakin, mikä auttaa meitä ymmärtämään missä olemme ja mihin pitää kulkea.

Siksi Jeesus sanookin, Johanneksen evankeliumin mukaan, että hän on maailman valo. Kirkon usko perustuu siihen, että maailmassa on sellainen valo, mihin voimme luottaa ja minkä loisteesta löydämme elämän suunnan.

Ja samaten kuin majakan valo ei posta merestä kareja, ei tyynnytä tuulta, eikä estä sumua laskeutumasta, Kristuksen antama valo ei tarkoita sitä, että elämästä tulisi vaikeudetonta.

Det hör till människolivet att vi sällan ser vägen framför oss. Ibland vill man kanske veta hur allting ska bli, eller få löfte om att saker ordnar sig. Man vill veta allt som ligger längs rutten till den främmande hamnen redan innan man lämnar hemmets strand.

Men ofta räcker ljuset bara för nästa steg på vägen. Frestelsen är att förbli stilla, tills vägen blir klar. Att förstå allt, att veta vad som kommer, att vara tvivelsfri och övertygad. Men Jesus talar inte om att den som vet och kan ska gå i ljuset, han talar om att den som följer honom får gå i ljuset.

Att följe Jesus kan aldrig betyda att veta allt som väntar. Men det kan betyda att vi lär oss navigera utgående från det ljus han är. Att i osäkra vatten få vägledning och på stormigt hav hitta en fast punkt.

Vuorisaarnan kohta vie kuitenkin ajatuksen maailman valosta askeleen pidemmälle. Kun jeesus sanoo opetuslapsilleen, että he ovat maailman valo, yllätymme. Jumalan valo ei jää hänen luokseensa, vaan hän antaa sen näkyä ihmisten kautta.

Tämä ei tarkoita sitä, että ihminen joka kantaa valoa näkisi itsensä jotenkin parempana ihmisenä tai pyhempänä. Eikä myäskään sitä, että hän tietäisi tai osaisi enemmän kuin muut. Valo itsessään kyllä näkyy tarvitseville.

Valona oleminen tarkoittaa useimmiten hyvin arkisia asioita: että lainataan naapurille työkalua, että pidättäytyy puhumasta toisista pahaa, että kuuntelee kun toinen puhuu ongelmistaan. Tällaiset teot eivät ole erityisosaaville ihmisille tarkoitettuja hurskaita harjoituksia, vaan valon tuomista pimeään maailmaan. Ei suuria sanoja tai näyttäviä tekoja, vaan inhimillistä läsnäoloa.

Lysanhuset påminner oss om något viktigt. Den gamla elden brann inte av sig själv, utan man fick ta turer med att vakta den. Likaså fungerar vår gemenskap bäst, då ingen förväntas bära hela ljuset. En talar, då den andras ord inte räcker till. Någon hoppas, då livet tycks hopplöst för en annan. Vi ger av tid och uppmärksamhet, utgående från den förmåga vi själva har. Ibland bär man ljuset för andra, ibland bär de andra ljuset för en själv.

Vi vet inte alltid själva vem som ser det ljus vi bär. Ett för oss själva enkelt möte kan stanna kvar hos en annan en lång tid. Det lilla och enkla kan bli ett tecken på den godhet som vi ytterst söker hos Gud. Våra tysta böner för varandra ger näring åt den eld som håller hoppet levande.

Den som höll elden brinnande i lysanhuset kunde inte se alla båtar på havet. Ändå var uppgiften meningsfull. Ljusbärarens uppgift sträcker sig inte till att veta vem alla som behöver se ljuset. Den sträcker sig bara till att hålla elden brinnande.

Majakan tärkein tehtävä ei ole sen kauneudessa, vaan siinä, että se auttaa ihmisiä löytämään turvallisen reitin.

Siksi kirkkokin opettaa, että ihmisen ei tulisi elää itseään varten. Meidän tulee elää siinä valossa, joka tuo toivoa maailmaan, autta eksyneitä löytämään suunnan ja antaa väsyneille levon. Eikä ajatuksena ole, että oma valomme pitää olla suuri ja merkittävä, vaan vanhan loiston tavoin – jonka ikkunoista valo näkyi pimeyteen – on riittävää että kukin hoitaa oman osuutensa niin, että läheisyydessämme olevat näkisivät, että maailmassa on kuitenkin toivoa ja rakkautta.

Valomajan tuli ei valaissut koko merta, eikä sen pitänytkään. Riitti, että se näkyi tarpeeksi kauas osoittaakseen kulkijalle suunnan. Vaikka oma valomme voi tuntua heikolta, Jeesus antaa lupauksen, että joka seuraa häntä, kulkee aina valossa.

Iklädd rättfärdighetens mantel

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
Prodigal Son Misery (1 5)

Texter

Första läsningen
Jes. 61:10-11

Min glädje har jag i Herren,
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rättfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk.

Andra läsningen
Rom. 4:1-8

Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom? Om han blev rättfärdig genom gärningar har han något att vara stolt över. Men inte inför Gud. Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar: Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. Salig den som Herren inte tillräknar synd.

Evangelium
Luk. 15:11-32

Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset, hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Predikan

Då sommaren står i sin fulla grönska och solen lyser över oss är det ganska lätt att känna att livet går bra. Solen lyser. Fåglarna sjunger. Naturen visar upp sina vackraste sidor. Kanske tänker vi att ”såhär borde livet alltid vara”, då vi samlas till gudstjänst här med goda vänner.

Och förvisso ligger det något i det. Gud hade tänkt det så. Vi hörde i första läsningen att Gud ger livet och att han låter rättfärdigheten spira. Gud vill det goda livet. Han vill att vi ska fröjdas och leva i gemenskap med honom och varandra.

Samtidigt låter liknelsen om den förlorade sonen oss inte lämna det svåra orört. Mitt i det goda som finns omkring oss kan en människa också vara förlorad.

Sönerna i liknelsen lär oss något om hur livet kan bli. Den yngre vill gå sin egen väg. Han vill vara fri, obunden av faderns vilja och inflytande. Och till en början verkar hans nya liv också vara fyllt av frihet. Men snart har han förlorat allt. Han står där utan pengar, utan värdighet och utan riktning i livet. Han har förlorat sig själv.

Vi kan ha ganska lätt att känna igen oss i honom, då vi tänker på trons liv. För fastän de flesta av oss inte till det yttre har gjort en resa som hans, så har vi det i vårt inre. Vi har försökt klara oss själva: utan Gud och utan vänner. Vi har levt på avstånd och inbillat oss att avståndet är frihet.

Frestelsen till en falsk frihet kan också ligga nära då det till det yttre tycks gå bra. Då solen skiner över livet och vi erfar framgång. Ändå påminns vi av den andra läsningen att de egna gärningarna inte kan bli en grund för den sanna friheten. Våra egna gärningar kommer med sin egen belöning, men hur väl vi än tar hand om hem, ekonomi och relationer så är dessa inte eviga.

Också vi behöver komma till besinning, som den förlorade sonen i det främmande landet. Det handlar nämligen inte om hur väl vi förvaltar våra egendomar eller hur kapabla vi är i världens ögon. Vändpunkten kommer då sonen kommer till insikt. Han säger för sig själv: ”Jag har syndat.” För honom blir det början på något nytt.

Kopplingen till episteltexten finns där: Abraham blev rättfärdig, inte för de många gärningarnas skull, utan för att han trodde. Förvisso en tro som innebar lydnad till Gud, men inte en tro som byggde laggärningar. Det handlar inte om vad vi kan visa upp, utan det handlar om vem vi vänder oss till. Inte prestationer och bevis, utan förtröstan.

I sådan förtröstan söker den yngre sonen sig hemåt. Han vänder om från den riktning han tidigare valt. I ödmjukhet förbereder han sig för den stora bekännelsen. Han ska erkänna allt som gått fel. Men då överraskar Jesu liknelse. Fadern lyssnar inte till ett enda ord av sonens bekännelse. Istället rusar han honom till mötes, innan några ord blivit bytta.

Där hemma har fadern nämligen väntat. Inte kyligt och beräknande, inte cyniskt och överlägset – utan i omsorg, saknad och kärlek. Han springer sonen till mötes. Innan sonen hinner få ur sig sin bekännelse är han redan omfamnad.

Sådan är Gud. Han är inte den som står med armarna i kors, utan en far som längtar och möter. En fader som klär oss med sina vackraste kläder, fastän vi slösat bort alla gåvor han redan gett oss. Jesaja skriver: ”Han har klätt mig i rättfärdighetens mantel.” Sonen får inte bara förlåtelse, utan en helt ny klädnad. Han får tillbaka sin värdighet. Han får tillbaka sin familj och sitt sammanhang.

Men hur är det med den andra sonen? Han som vid första anblick gjorde allting rätt? Då hans broder kommer hem förstår han inte att det är orsak till fest. Knappast hade han heller förstått varför fadern sprang emot honom, om han hade varit där då brodern kom längs vägen. För honom handlar det om rättvisa. Om vad man har förtjänat.

På många sätt är det hans liv som utmanar mest. För hans synd är på något sätt rumsren. Vi förstår honom. Ofta då vi diskuterar denna liknelse med konfirmanderna ger de honom rätt. Det kan till och med vara utmanande att övertyga ungdomarna om att han också behöver omvända sig.

Men vad är ett liv levt i tyst besvikelse eller förakt? Att hävda sig själv genom att göra allt rätt, men sedan inte äga kärlek nog att förlåta och välkomna? Han har sannerligen gärningar att peka på, men det är inte nådens gärningar. Inte gärningar som man kan visa upp inför Gud. Här är det inte fråga om att ta till sig en ”låt gå”-mentalitet. Här är fråga om att en gemenskap gått sönder och att den som brutit kommit hem, beredd att om det krävs leva som slav. Den broder som lämnade familjen är inställd på att förtjäna sin plats, ända från den lägsta tjänarens roll. Men brodern som stannade har ännu inte nått den mognad som tron kallar till.

Han lever, på ytan, rätt. Men saknar glädjen över den som omvänt sig. Han är nära fadern rent fysiskt, men hans hjärta är långt borta.

Det som förenar dagens texter är glädjen. Glädjen i Gud. Glädjen över hans nåd. Och glädjen över att få välkomna syndaren hem. I himlen finns alltid en öppen famn och stor glädje över den som omvänder sig. Både för den som gått långt bort, och också för den som är stannat hemma, men upptäckt att gärningarna blivit viktigare än nåden.

För oss alla är detta evangeliets kärna. Någon är som den broder som gick långt bort. Någon är som den som stannade. Någon av oss däremellan. Men viktigast av allt är att Fadern gläds i oss alla. Han väntar. Han ser. Han springer.

Hos honom får vi den nya dräkten och festens glädje. Där får vårt liv spira i himmelsk rättfärdighet. Där får vi den salighet som denna världens sommar och soliga dagar i någon mån vittnar om.

Nåden och förkunnelsen visar vägen

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
Panel Birth St. John Baptist

Texter

Första läsningen
Jes. 51:3-6

Herren tröstar Sion,
ger tröst åt hennes ruiner.
Han gör hennes öken lik Eden,
hennes ödemark lik Herrens trädgård.
Fröjd och glädje skall råda där,
lovsångens toner ljuda.
Lyssna på mig, alla folk,
ni folkslag, hör noga på!
Från mig skall lagen utgå,
min rätt skall bli ett ljus för folken.
Snabbt nalkas min rättfärdighet,
min hjälp är på väg,
med mäktig arm skipar jag rätt
bland folken.
Fjärran länder väntar på mig,
de sätter sitt hopp till min makt.
Lyft blicken mot himlen,
betrakta jorden därunder.
Himlen skall lösas upp som rök,
jorden slitas ut som en klädnad
och dess invånare dö som flugor.
Men min hjälp varar i evighet,
min rättfärdighet går aldrig om intet.

Andra läsningen
Apg. 14:15-17

Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan

Johannes Döparens födelse väcker förundran. Först med namnvalet, sedan med det mirakulösa i att hans fars läppar löses efter att ha varit stumma. Dessa båda saker förebådar vad som ska komma. Johannes blir den som, i enlighet med sitt namn, förkunnar en nådig Gud. Sakarias nyöppnade läppar talar och prisar Gud. Dessa två: Guds nåd och förkunnelsen, går igenom dagens läsningar.

Namngivningen går inte traditionsenligt till, utan istället väljer man ett annat namn än det väntade. Johannes – Gud är nådig. Uppdraget har redan här fått sin början, för Johannes förkunnar inte bara med ord, utan med hela sitt liv. Det budskap som han bär i sitt namn förkroppsligas. Han påminner folket om att Gud inte glömt dem, inte lämnat dem i sticket. Något nytt ska komma.

Men ett sådant budskap kommer inte bara av honom själv. Det står inte ensamt, utan det är förankrat i profeternas löften. Jesaja talar om hur Herren tröstar Sion. Hur det som är ödelagt skall bli som paradiset i Eden. Öknen ska blomstra och ruinerna fyllas med glädje. Det är inte bara vackra ord, utan löften om förvandling.

Johannes träder fram, med samma angelägenhet. Han tröstar Guds folk – inte genom att säga att allt nog är bra, utan genom att predika omvändelsens budskap. Han röjer väg för det nya. Han är startskottet för det nya livet, som Josua på gränsen till det utlovade landet. Han bereder folket för vad som ska komma och gör dem uppmärksamma på det som hindrar livet.

I samma anda som Jesajas profetia verkar Johannes för att öken ska förvandlas i trädgård. Han går den väg som han kallas till, för att bereda väg för Kristus. Johannes vet nämligen att han ska möjliggöra något nytt, den nåd som Gud utlovat genom profeterna. Han själv är inte målet, utan han är den som förbereder det som ska komma.

Men detta är inte unikt för Johannes. Jesus säger i Matteusevangeliets kapitel elva att ingen av kvinna född är större än Johannes, men ändå är var och en som hör himmelriket till större än honom. Också kyrkan bereder väg för mötet mellan Gud och människa. I andra läsningen hörde vi hur Paulus uppmanar folket att omvända sig från de maktlösa gudarna till den levande Guden. Var och en som hör himmelriket till är del av samma arbete, delar Johannes röst. Också vi bereder väg för Herren, i oss själva och för andra. Kyrkan förkunnar omvändelsens verklighet. Vi lever i en kallelse bort från det som är livlöst. Istället vänder vi oss mot den levande med stort L.

Då vi vänder oss till oss själva, vad innebär detta idag? Vad är vår tids maktlösa gudar? Vad skulle Johannes förkunna för oss? Vi ser generationer växa upp som bygger sitt liv på sådant som inte bär: prestation, ytlig självbild och kontroll. Sådant som lovar liv, men inte kan ge det. Allt vanligare blir psykiska sjukdomsbilder som handlar om att man känner sig maktlös i sitt eget liv. Då är det enkelt att gripa tag om något som lovar liv, men ändå inte kan ge det. Kanske för någon ett försök att genom kost och motion övervinna döden. Kanske att man väljer att jobba för mycket, så att man inte behöver konfronteras med de djupa och svåra frågorna i livet. Någon kan gå in i att förstå sig själv som ett offer i samhället. Men allt detta, om än det har makt över oss som avgudar, har ändå inte makt att ge frihet, hopp och liv.

Mitt denna verklighet möter vi Johannes, vars budskap om den nådige Guden förkunnas varje söndag. Hans tjänst blir att bereda väg. Att skapa förutsättningar för Livgivaren att nå oss. Då blir det för oss som i Jesajas profetia. En trädgård grönskar i öknen. Lag och rätt blir som ett ljus för oss. Vi sätter vårt hopp och vår förväntan till Gud. Inte till de maktlösa gudarna som vi väljer åt oss själva, utan till den Gud som utväljer oss att ta emot hans kärlek.

Ytterst sett är det dit evangeliet idag, och också Johannes liv som följer efter det, leder oss. Vi stannar inte hos Johannes, utan vi leds vidare till Kristus. Allt i Johannes födelse och liv pekar mot honom. Sakarias höll fast vid Herrens ord och så löstes hans tunga som blivit bunden. Så prisar han Gud och folket förundras. Nåd och förkunnelse. Liksom senare också Jesus visar nåd och förkunnar Guds rike. Liksom senare Paulus förklarar nåden att Gud ger också hedningarna mycket gott och förkunnar att vi får vända oss till den levande Guden.

I allt påminns vi om vad det djupast sett handlar om. Guds nåd är inte att han tar oss bort från allt det svåra omkring oss, men den är att han kommer till oss i det svåra. Han tröstar oss, inte genom att låta öknen upphöra, utan genom att ge det liv som får öknen att blomstra. Han kommer till oss med liv och med nåd.

På midsommardagen, då vi gläds över ljuset och allt som blomstrar i naturen, får vi se djupare. Johannes, vägröjaren, står och pekar mot den som ger verkligt liv, mot den som är källan till allt det goda vi ser omkring oss. Och hans budskap är klart, Gud är nådig mot oss. Hans förkunnelse är tydlig, omvänd er till den levande Guden. Och som kyrka ställer vi oss i samma arbete: lämna de maktlösa försöken att vinna frid bakom er, följ istället Kristus på det sanna livets väg.

I sin förundring ställde folket frågan ”Vad skall det bli av detta barn?” Då de insåg att Herrens hand var med honom väntade de stora saker. Men frågan är också: ”Vad skall det bli av oss?” För liksom Johannes, är också vi utvalda att ta emot nåden och leva enligt förkunnelsen. Nåden att få vända oss till Kristus och av honom ta emot det liv som inte bara får markerna att grönska och fåglarna att sjunga, utan som också bär från tiden till evigheten. Att leva enligt det som oss förkunnas är att finns det livet: ett liv i tro, hopp och kärlek. Ett liv som gläds i det goda Gud ger, bereder väg för honom i oss själva och för andra, och som i allt förkunnar Kristus.

Sedd av Gud (del II)

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
De maaltijd het huis van

Jag predikade över samma text först på konfirmationerna (se del I) och senare på kvällen vid Hospitalskyrkan i Kronoby.

Texter

Läsning
1 Kor. 1:26-31

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Evangelium
Luk. 19:1-10

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Predikan

Dagens evangelium är på ytan en enkel berättelse.

En man vill se Jesus. Han lyckas ta sig upp i ett träd. Jesus ser honom, talar till honom, och går hem till honom.
Men kyrkan har alltid utläst ett större djup i dessa händelser.

Evangelisten Lukas låter oss förstå att det inte är Sackaios som först ser Jesus. Hur skulle Sackaios ens veta hur Jesus såg ut? Nej, Jesus såg Sackaios. Det är där allt börjar. Inte i människans sökande, utan i Guds blick.

Kristus ser på oss med en blick som är mycket olik vår egen. När vi ser stannar vi ofta vid det yttre. Vi ser det som har varit. Vi ser det som har blivit fel. Men när Kristus ser en människa, då ser han något mer. Kyrkofadern Kyrillos skriver att han ser med en mänsklig blick men också med en gudomlig. Han ser inte bara vad människan är, utan vad hon är kallad att bli.

Detta blir tydligt i dagens evangelium. För utåt sett är Sackaios inte en förebild. Han är tullindrivare. Han är rik. Han tillhör dem som andra ser på med misstänksamhet och förakt. Men han vill se Jesus. Det är en till synes liten sak, men samtidigt startskottet för något helt nytt i Sackaios liv.

Men han kan inte. Folkmassan står i vägen. Kyrillos förkunnar att detta inte bara handlar om människor som står tätt. Det handlar om det som fyller människans liv: det som binder henne, det som stör, det som skymmer sikten. Sackaios “korthet” är inte bara fysisk. Den är också andlig. Han förmår inte det han vill i sig själv.

Och därför gör han något märkligt. Han springer före. Han klättrar upp i ett träd. Det är inte värdigt. Det är inte anständigt. Det är, ur världens perspektiv, dåraktigt.

Där finner vi en övergång mellan evangeliet och dagens läsning. Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud. Det som är svagt utvalde Gud. Det som inte räknas just det tar Gud i sin tjänst.

Sackaios stiger upp i trädet. Och i denna rörelse förmedlas också en andlig verklighet. Människan kan inte möta Kristus om hon inte är beredd att bryta med det som binder henne vid det gamla. Hon måste vara beredd att klättra upp i trädet. Hon måste lämna det som tynger henne vid jorden bakom sig. Hon måste vara beredd att se dåraktig ut. Det handlar om att avstå. Om att omvända sig och börja ett nytt liv. Det ser inte alltid ut som styrka i världens ögon. Men bara i sådan beredskap kan det sanna och livsavgörande mötet med Kristus ske.

Och då, när Sackaios sitter där, sker det avgörande. Jesus ser honom. Det är inte längre bara människan som söker Gud. Nu är det Gud som möter människan. Och han kallar honom vid namn: “Sackaios.”

Nu är vi vid evangeliets kärna. Inför Gud är ingen anonym. Ingen reducerad till sin historia. Ingen definierad enligt sina misslyckanden. Gud känner oss. Och när han kallar, kallar han vid namn.

Han säger: “Skynda dig ner.” I den andliga läsningen tycks det ett märkligt ord. Inte: stanna där uppe. Inte: du har nått fram. Utan: kom ner. För mötet med Kristus sker inte i människans ansträngning, utan i hans närvaro. Det är inte det att vi klättrar upp, som längs en stege till himlen. Det är det att vi är nyfikna på vad Jesus vill säga oss. Mötet med honom sker i det verkliga, med fötterna på jorden. Inte i strävan bort från verkligheten.

“I dag skall jag gästa ditt hem.” Kristus träder in i hans liv. Välkomnas. Till Sackaios köksbord. Till det vanliga livet. Och först då sker förvandlingen. Sackaios börjar ge tillbaka. Han börjar leva annorlunda. Men det är inte orsaken till att Kristus besöker hans hem. Det är frukten av att Jesus redan är där.

Det kristna livet börjar inte i vår förmåga. Det börjar i Kristus. Som aposteln låter oss förstå är han vår vishet, när vi inte förstår. Han är vår rättfärdighet, när vi har brustit. Han är vår helighet, när vi inte förmår leva som vi borde. Han är vår frälsning.

Och därför återvänder vi till detta enkla men samtidigt outtömliga: Gud ser oss. Inte ytligt. Inte på avstånd. Utan i och genom sin Son. Med den blick som samtidigt avslöjar och helar. En blick som kallar oss att välkomna honom, lära av honom och låta livet förnyas genom honom.

Det sker nu. I dag har räddningen nått detta hus. I dag ser han oss. I dag kallar han oss. I dag vill han träda in i våra liv. I dag vill han dela bord med oss.

Vi är inte samlade som en skara som har nått målet, som har klättrat upp för himlastegen. Nej, vi är sådana som har blivit funna, sedda och kallade.

Människosonen har kommit för att söka det som var förlorat och rädda det.

Sedd av Gud (del I)

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
Initial D: Zacchaeus and Christ

Jag predikade över samma texter senare på kvällen i Hospitalskyrkan i Kronoby (se del II).

Texter

Läsning
1 Kor. 1:26-31

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Evangelium
Luk. 19:1-10

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Predikan

Kära konfirmander,
Kära vänner och familjer samlade till mässa idag,
Kristna församling,

Idag är det mycket som syns. Många yttre tecken på att något alldeles särskilt håller på att hända. Vi är många, flera av oss är iklädda de vita skrudarna, kyrkan är i festdräkt: den vita liturgiska färgen, Kristusljuset, blommorna. Vi firar. Dagen är stor.

Men mitt i allt detta nås vi, liksom Sackaios, av något ännu större: Gud ser oss.

Han ser inte till det yttre. Han ser människan – vår glädje och våra styrkor, men också våra frågor, sorger och vår osäkerhet. Med mildhet och omtanke ser han vår längtan, våra drömmar, och det som vi inte låtit någon annan få veta.

Det är just detta vi möter i evangeliet idag. När Jesu blick når Sackaios där han sitter uppkrupen i trädet, ser han inte bara vem han har varit. Han ser vad han kan bli. I folkets ögon var Sackaios förmodligen inte en god människa. Tullindrivarna var ökända för sin korruption och sitt falska spel. Men i Jesu ögon är Sackaios utvald och älskad.

Jesu blick stannar inte vid det svåra, inte vid synd och misslyckanden. När Gud ser på en människa ser han hennes framtid. Och i honom är framtiden ljus – fylld av glädje, kärlek och frid.

Och här blir Sackaios också en bild för oss. När vi ser på honom – eller på andra, eller kanske på oss själva – ser vi ofta det som är brustet. Vad som känns svårt varierar från människa till människa. I Sackaios fall träder några motiv fram: han har pengar, men inte gemenskap. Han har makt, men inte respekt. Det verkar inte vara väl ställt med hans själ.

Så kommer Jesus till staden. Sackaios nyfikenhet väcks. Han vill se honom. Men han är för kort. Folket står i vägen. Då gör han något oväntat: han springer före och klättrar upp i ett träd. Det är nästan komiskt – men samtidigt djupt mänskligt. Kanske känner vi igen oss.

Vi längtar också efter att få se något större. Kanske vill vi möta Gud – eller åtminstone ana honom på avstånd. Men så mycket tycks stå i vägen. Sällan är det en folkmassa. Oftare handlar det om våra egna tankar: “Jag är inte tillräckligt from” eller “Kyrkan är inte riktigt min grej” eller “Jag har inte levt som man borde.”

Men evangeliet överraskar oss. Det börjar inte med att Sackaios ser Jesus. Det börjar med att Jesus ser honom. Djupast sett är det alltid Gud som söker oss först.

Sackaios kanske hoppades på att få se Jesus på avstånd. Men Jesus stannar upp, ser honom – och möter honom. Han kallar honom vid namn. Inte “du där” eller “tullindrivare”. Han säger: “Sackaios.” För Gud känner oss. Han vet vem vi är. Han vet vad vi bär. Och han vet vad vi kan bli.

Konfirmander, detta handlar också er dag om. När ni idag står inför Gud, är ni inte bara en grupp ungdomar. Inte bara namn i en lista. Ni är var och en sedda. Var och en kallade vid namn. Detta understryks redan vid dopet. Och som för Sackaios, så bjuder Jesus sig in i era liv.

Idag får ni bekänna tron tillsammans med församlingen och ge ert svar på den kallelsen. Det står att Sackaios tog emot Jesus med glädje. Och jag hoppas att ni har fått ana något av den glädjen under året. Det är en glädje att bli sedd av Gud.

Ensimmäisessä lukukappaleessa kuulimme, että mikä maailmassa on vähäpätöistä, sen Jumala valitsi.

Maailmassa arvostetaan usein voimaa, kauneutta ja menestystä. Mutta Jumala ei katso näihin. Hän kutsuu meitä rakkaudessa.

Kristuksessa meillä on kaikki:
hänessä on viisautemme, vanhurskautemme, pyhityksemme ja lunastuksemme.

Kun emme tiedä mitä tehdä – Kristus on viisautemme.
Kun emme saa korjattua sitä mikä on mennyt rikki – Kristus on vanhurskautemme.
Kun emme jaksa elää oikein – Kristus on pyhityksemme.
Ja kun synti, pelko tai häpeä sitoo meitä – Kristus on lunastuksemme.

Kristinusko ei ole sitä, että näytämme muille kuinka erinomaisia ihmisiä me olemme. Kristinusko on sitä, että Jumala näkee meidät, ja hänen katseensa on täynnä armoa ja rakkautta. Hänen armonsa ei jätä meitä, vaan rakkautensa tähden hän suo meille uuden elämän. Sakkeus, tämän päivän evankeliumissa, tavattuaan Jeesuksen, ottaa tehtäväkseen korjata tekemänsä vääryydet. Tämä uskon hedelmä tulee tietysti tuomaan mukanaan myös paljon sellaista mitä Sakkeuksella ehkä ei aikaisemmin ollut: arvostusta, kunnioitusta, ehkä jopa anteeksiantoa ja ystävyyttä.

Men det avgörande är inte vad Sackaios gör. Det avgörande är vem som ser honom. När Jesus möter honom, förvandlas hans liv. Nåden väcker något i honom. Han börjar reparera det som gått sönder. Inte för att bli älskad – utan därför att han redan är älskad.

Budskapet till oss är inte: “Kom när ni har alla svar.” Nej. Budet är: Gud ser er nu. Och hans blick är fylld av kärlek.

Och därför får vi säga:

Idag ser han oss.
Idag kallar han oss.
Idag kommer han till oss.
Idag delar han sin måltid med oss.

“I dag har räddningen nått detta hus.”

Den dagen är också vår dag. Här och nu händer samma sak som i evangeliet. Jesus möter oss. Han talar till oss. Han bjuder in oss.

Ingen av oss går härifrån färdig. Men vi går härifrån sedda. Vi går härifrån kallade. Vi går härifrån burna av Kristus.

Konfirmander,
Ni får bära Kristi ljus i världen. Om ni känner er små – minns Sackaios i trädet. Om ni känner er osäkra – minns att Gud ser er med kärlek. Er framtid vilar inte på er egen styrka. Den vilar på att Gud älskar er.

Må hans nåd och frid vara med er i livets alla skeden.