Första läsningen
Mika 6:6-8
Hur skall jag nalkas Herren
och falla ner inför himlens Gud?
Skall jag nalkas honom med brännoffer,
med årsgamla kalvar?
Vill Herren ha baggar i tusental
och ändlösa flöden av olja?
Skall jag offra min förstfödde för min synd,
mitt eget barn för mina brott?
Människa, du har fått veta
vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.
Andra läsningen
1 Joh. 4:7-12
Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.
Evangelium
Luk. 10:25-37
En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”
Predikan
Ett av nyckelorden för den liknelse vi hört är gemenskap. Det är ett ofta förekommande ord också i församlingen. Många upplever att vi har för lite av den i vår samtid.
Liknelsen lär oss något om oss själva och något om Gud.
Om oss själva lär vi oss om vår tendens att ignorera problem som är rakt framför näsan på oss. Det är väl dokumenterat att det som denna liknelse beskriver också händer i verkligheten. För denna predikans del vill jag ändå lämna det mera konkreta för en annan tanke. Men lämna nu inte en slagen människa vid vägrenen om ni ser en!
Jag tänkte idag lyfta fram vad liknelsen lär oss om gemenskapen i vår tid. Och jag vill börja med att måla upp en bild av liv och död, helighet och synd. Jag vill börja med Guds Ande. Vi lär oss om Anden att den går som en vind (Joh 3:8). Denna vind kan jämnställas med ett sus eller ett andetag. Den är avgörande för vårt liv. I stark kontrast till den finns synden. Synden är sådant som skiljer oss från Gud och från det liv han vill ge oss. Synd är allt som hindrar vinden från att flöda fritt. Ni kan föreställa er ett fält med väggar av olika storlekar som skapar fläckar dit vinden inte når. Dit kommer inget liv.
Föreställ er nu då att ni vandrar genom detta fält och ser dessa väggar. Vad kan månne finnas bakom dem? De är för stora för att tas bort i egen kraft. Någon av dem kanske går att åtgärda med stor ansträngning och i gemenskap av goda vänner. Men vissa är helt enkelt för stora för att göra något åt själv. Det är bakom dessa väggar som de slagna resenärerna längs vår vandringsväg ligger. Och det gör ingen skillnad om man är präst eller elektriker eller pensionär. Vi har alla dessa väggar, som hindrar Andens vind i våra liv.
Det är tur att vi har en god vän och broder, som har alla verktyg som krävs och vilja att ställa upp på talkot. En som har lovat att väggarna kommer att åtgärdas, bara vi låter honom veta om det. Om inte idag, så sen då han kommer tillbaka från sin planerings- och förberedelseresa. Jag talar så klart om Jesus, som enligt vår kyrkas tro har gått i strid med alla välden och makter som hindrar livet. Som har besegrat ondskan och döden genom sin död och uppståndelse.
Med risk att bygga en bild av en bild och kanske förvirra någon vill jag resonera lite kring församlingens syfte och uppgift. Och med församlingen menar jag såklart alla dess medlemmar. Också ni som följer på streamen. Vi vandrar alla genom detta fält, som är vårt liv. På den vandringen har vi vänner, släkt, familj som följer oss. För var och en ser vägen olika ut och sällskapet varierar under åren. Gemenskapen hjälper oss. Någon av väggarna går att välta i egen kraft, med goda vänners hjälp. Och så vandrar vi genom livet med lite mera vind omkring oss.
Men vissa väggar går helt enkelt inte att bryta utan hjälp från Jesus. Det krävs tyngre verktyg, mera makt. Han kommer vid vår sida, lånar ut sina verktyg och koordinerar en plan för att ta ner väggen, på vår önskan och i samarbete med oss.
Ibland kanske vi inte vill ta ner väggen. Den har blivit en så stor del av hur vi ser på livet, att vi inte kan tänka oss livet utan den. Vi kanske är rädda för vad vi ser bakom dem.
Sådan är den diskriminering som den slagna mannen i liknelsen råkar ut för. Eftersom hans yttre var smutsigt och söndrigt var det ingen som visade honom medkänsla. Han uteslöts ur gemenskapen på grund av sådant som han själv inte kunde rå för.
Och om någon nu börjar bygga ett motargument: att han hade ju kunnat välja en annan väg eller klä sig annorlunda eller tona ner någon del av sitt utseende för att inte verka så rik – då faller ni just den fälla som liknelsen bygger upp. Det ska inte göra någon skillnad. Denna man var slagen, gömd av de präktiga prästernas och leviternas synd så de inte såg honom, och de ville inte ta ner den vägg som hindrade Andens vind.
Sann gemenskap sker bara i medvetenhet om dessa väggar och i beredskap att låta dem rivas. Erfarenheten visar att vi inte kommer att få ett vägglöst fält i detta liv. Syndens konsekvenser finns alltid omkring oss och i oss. Men i församlingens gemenskap är vi medvetna om detta. Vi vet att sjukdom, trötthet, vårt bagage riskerar bli ett hinder för vår kärlek till varandra. Därför bekänner vi våra synder. Vi nämner dem vid namn, så att vi kan leva trots dem. Men som församling lever vi också på vandring tillsammans med Jesus. Vi lämnar våra synder åt honom och ber om befrielse och ledning. Vi förväntar oss att han ska visa den bästa vägen genom livsfältet. Att han, med sitt perspektiv, ska kunna leda oss där vinden blåser som mest och vårt liv når sin fullhet i denna tid. Vi är i världen, men inte av den.
Det är så att många saker i vår samtid som är goda också har fört en del ont med sig. Till exempel är det ofrånkomligt om man gör ett hembesök i dessa dagar att diskussionen förr eller senare går till våra smarta telefoner och alla våra skärmar. Vi verkar alla vara överens om att dessa orsakar problem i vår vardag. Och det finns kanske två huvudsakliga mekanismer: de tar oss bort från vårt sociala sammanhang (där är en vägg) och de radikaliserar oss då de matar oss med mera material likt det vi konsumerat tidigare (en stor vägg till där). Många av oss har säkert någon gång stannat hemma och stirrat på en skärm istället för att fara ut bland människor. Och missförstå mig rätt, ibland är det rätt beslut. Men det får inte bli en flykt från verkligheten.
Det har till och med sagts åt mig att vi borde sluta streama gudstjänsterna, så att folk skulle komma tillbaka till kyrkan. Men jag tror inte på den vägen i denna tid. Det jag däremot hoppas på är att ni som idag följer med på streamen börjar fatta beslut om en god kristen gemenskap. Här i Kronoby kyrkby vet jag om ett tiotal personer som är med oss digitalt så gott som varje söndag. Vet ni vad, ni där ute, ni kunde riktigt bra gå över till grannen och dricka en kopp kaffe och följa streamen tillsammans om det finns hinder för er att komma till kyrkan.
För detta är en av riskerna med alla dessa skärmar: att vi bygger sådana väggar på vårt fält att vi till sist inte ser varandra alls. Så blir vi alla både som prästen och leviten som går förbi och som den slagna mannen som inte känner sig sedd.
Jesus lovar oss i Joh 17 att vår enhet vittnar om Faderns kärlek och att Jesus är sänd av Gud. Inte pastorns goda predikan, utan församlingens gemenskap. Vi måste, i denna tid, med all jäkt och alla hinder för det verkliga livet, ta oss tid för gemenskap med varandra. Sådan gemenskap som inte ignorerar de hinder som finns på vår livsväg och sådan gemenskap som bjuder in Herren Jesus att vandra med dem.
Han har allt vi behöver för att nå målet tillsammans.