Första läsningen
Jes. 33:20-22
Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.
Andra läsningen
Ef. 6:10-18
Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.
Evangelium
Joh. 4:46-53
Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.
Predikan
Reformationsdagen. Tider av förnyelse.
Dagens evangelietext ger oss en kort och enkel berättelse om en av de gånger då Jesus verkade något mirakulöst. En pojke blev helad i den stund som hans far mötte Kristus. Där, i mötet med Jesus. Där finns den kraft och den trygghet som vi ofta saknar och längtar efter. Det är i mötet med Jesus som vi får den rustning vi uppmanas att ta på oss. Han ger oss det vi behöver för att stå fasta: sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor att gå ut med fred, trons sköld, frälsningens hjälm, Andens svärd som är Guds ord. Det finns de som har försökt förklara dessa bilder, som har försökt fånga in hur man använder Andens svärd på bästa sätt. I denna predikan vill jag inte gå dit. Idag nöjer jag mig med att konstatera att dessa är en nåd att få klä sig i. De är en del av den kraft Jesus har: sanning, rättfärdighet, fred och tro. Dessa är gåvor som ger oss kraft, för var dag och för förnyelse.
Det jag vill rikta vår uppmärksamhet mot är reformationen, förnyelsen och den grund som den har. Kyrkans budskap är Kristus. Och inte bara Kristus som en ide, utan som i Första Johannesbrevet: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar”. Den Kristna tron handlar om ett verkligt och påtagligt möte med den Uppståndne Herren. Det är inte tomma spekulationer och abstrakta idéer om en Gud som finns någonstans lågt borta. Vårt budskap, vår teologi, det som gör att vi samlas, får inte vara sådant. Då är vi nära att ha en avgud för våra händer. Vi tror på en levande Gud, som vandrar med oss också idag. Och som förnyar oss och sin församling. Om allt bara blir prat, utan koppling till verkligheten, då riskerar vi förlora det goda vi erbjuds genom evangelierna. Ett möte med Jesus.
En av 1900-talets mera uppskattade teologer är Hans Urs von Balthasar, som dog 1988. Han argumenterade för att mötet med Gud sker i sanningen, godheten och skönheten. Så uppfattade han Guds härlighet. Det här med skönhet kanske någon kan tycka att är onödigt i sammanhanget. Men poängen är att sanning blir gott i skönheten. Och godhet blir sant genom skönhet. Utan det vackra kan vi inte erfara det goda och det sanna. Att förlora skönheten leder, enligt von Balthasar, snabbt till att man förlorar både bönen och glädjen, ytterst kanske till och med kärleken.
Dessa nyckelord ger också oss sätt att reflektera över den förnyelse vi längtar efter i kyrkan och oss själva. Hur kan vi bevara närheten till Kristus? Hur kan vi förvalta sanningen, så att den inte blir plattityd? Godheten, så att den inte blir hycklande? Skönheten, så att den inte blir kitsch?
Vilka former vill vi att saker och ting ska ta? Vi har i kyrkan våra sakrament. Genom dopet blir man medlem i församlingen, blir adopterad till familjen så att säga. Det är ingen liten sak. Viktigt att värna om att det sker både med skönhet, sanning och godhet. Det är riktigt lämpligt att man döper i ett hem, det signalerar familjens betydelse. Det är också vanligt att döpa i kyrkan. Där möter vi skönhet på ett annat sätt. Då vi firar nattvard och tar del i brödet och vinet. Hur vill vi tänka kring det? Då man dricker vin där hemma (om man gör det) väljer man det rätta glaset för drycken, något som framhäver det fina i något noggrant lagrat och utvalt. Nattvardens vin bör väl ses som det bästa vinet av alla – då behöver vi också söka en form kring det som förmedlar både skönhet, godhet och sanning för oss. Det gamla kanske då känns tryggt för många, med kyrkobyggnaden och liturgin som ramar in det hela. Men säkerligen finns det någon av oss som föreställer sig nya sätt att samlas kring sakramenten. Det är rätt och värdigt. Så länge vi söker att förmedla godhet, sanning och skönhet – så att Kristus kan bli påtaglig. Så att människor kan erfara ett möte med honom.
Liturgin har ju sitt sätt att göra mycket av detta. Våra olika mässdelar har alla sina klimax. Inledningen där vi kommer fram till julnattens budskap: “Ära vare Gud i höjden!” då reser vi oss. Ordets del, då vi kommer fram till evangeliet. Då reser vi oss. Nattvardsliturgin, då vi kommer fram till O Guds Lamm och sedan påskmåltiden. Då reser vi oss. Till sist avslutningsdelens tack och välsignelse, då vi reser oss. Här har man bäddat in de olika delarnas mest centrala skeenden, de som allra tydligast handlar om Jesus, i en yttre form som understryker dess vikt. Det är ett försök att använda skönheten, för att göra det som är gott och sant konkretare. Men också här finns säkert utrymme för en sådan förnyelse som gör trons budskap ännu mera konkret, den som ser möjligheter må utforska dem.
För traditionerna får inte bli något som binder oss. De måste vara något som vi utgår ifrån i arbetet med att förnya vår tro. De får inte vara bojor. Den Helige Ande utrustar alltid kristna gemenskaper till att vara föredömen och ledare för förändring, både i kyrkans verksamhet och i världen.
Vad säger detta om vår vardag? Von Balthasar menar att Guds kärlek är den enda vägen till sann frihet för en människa. Den enda grunden för sann gemenskap. Vår samtid idag tänker väldigt mekaniskt kring saker. Hur ska jag ändra mina rutiner och mina vanor, min livsmaskin, på ett sätt som ger bättre resultat? Vår tro blir lätt offer för samma tendens. Hur ska jag ordna min morgonandakt? Min Bibelläsning? Mitt böneliv? Vår gemensamma gudstjänst? …så att den ger bättre resultat? Här riskerar igen skönheten glömmas bort, då det mekaniska liksom kör över det. Det är inte lätt att be om det inte känns meningsfullt. Det är inte lätt att leva i en tro som inte inspirerar. Skönheten ger godhet och sanning ett mått av glädje, inspiration och frid som annars inte finns där. Det handlar inte om resultatet. Det handlar om det konkreta mötet med Jesus. Resultatet är på hans ansvar.
Hur ser förnyelsen ut idag? Kyrkan och de kristna har genom alla tider tagit in både skönhet, godhet och sanning från sin omgivning. Det syns i vår konst, vår liturgi och i vår musik. Var förnyas du idag? Vilken skönhet, sanning eller godhet bjuder Jesus in dig till? Vilka konkreta saker handlar det om i ditt liv? Och hur är det med vårt gemensamma liv? Vilka element av skönhet, godhet och sanning skulle vårt gemensamma gudstjänstliv och våra mindre gemenskaper må bra av? Detta är saker som Anden helt säkert leder oss alla igenom, något för en och var och något för oss tillsammans.
Och vi vet att vi är på Andens väg, på trons grund som söndagen har som tema, då Kristus blir mera konkret för oss. När vi söker en sådan förnyelse där hans liv och lära blir enklare att förstå, då är vi på rätt väg. Då vi söker en sådan förnyelse som ger oss större tro på Guds nåd. Då har vi hittat sanning, godhet och skönhet. Men främst har vi hittat Kristus själv.