Texter

Första läsningen
1 Mos. 13:5-11, 14-16

Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra.
När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas.”

Andra läsningen
1 Petr. 3:8-12

Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.
Den som älskar livet och
vill ha goda dagar,
han skall avhålla sin tunga
från det som är ont
och sina läppar från svekfulla ord.
Han skall undvika det onda och
göra det goda,
han skall sträva efter att hålla fred.
Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga,
och hans öron hör deras bön.
Men han vänder sig mot dem
som gör det onda.

Evangelium
Matt. 18:15-22

Jesus sade till lärjungarna:
”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

Predikan

Vad är det att leva i förlåtelse? Denna centrala tanke inom vår tro, att förlåtelsen inte bara är något vi tar emot utan också något vi lever i formar egentligen allt av hur den kristna kyrkan resonerar kring det goda livet. Redan det att Gud i sin helighet och rättfärdighet väljer förlåtelsens väg borde få oss att tänka till om vad ett gott liv egentligen handlar om. Om Gud i sin godhet väljer förlåtelsen är det säkert vist också av oss att sträva efter den.

Vi har ju en tendens som människor att fastna i det förflutna. Att liksom leva om och om igen i gamla besvikelser och oförrätter. Ibland gräver vi ner oss så djupt i oförlåtelse att det blir ett verkligt hinder för det liv vi längtar efter. Ibland lever vi liksom i vår egen bubbla av hämndkänslor, som om vår egen bitterhet på något vis skulle få den som gjort fel mot oss att inse sitt misstag. Ett sådant liv är oftast mest till skada för oss själva och våra närmaste. Vi binder oss vid det förflutna istället för att se Guds möjligheter till nytt liv.

Det är förstås inte alltid lätt att leva i förlåtelse. Men ett första steg på vägen kan vara att förstå vad förlåtelse egentligen innebär. Och jag har från en av Villes predikningar tagit med mig en lista på saker som förlåtelse inte är.
Det första är att förlåtelse inte är att ha överseende. Att ha överseende innebär att man låptsas som att inget fel begåtts.
Förlåtelse är inte heller att ursäkta, det vill säga det är inte att låta bli att hålla människor ansvariga för sina handlingar.
Förlåtelse är inte att glömma. Man behöver inte avlägsna alla spår av det hända från ens medvetamnde för att kunna förlåta.
Förlåtelse är inte heller att benåda. Den som t.ex. bryter mot en lag behöver bära sitt straff också om man förlåter den.
Och inte heller innebär förlåtelse automatiskt försoning. Försoning kräver att båda parter samarbetar kring en ny och annorlunda framtid.
Förlåtelse kräver inte heller att den andra vet om att man förlåtit den. Man kan behöva förlåta någon som är död. Eller i vissa fall kan det annars också vara vist att inte berätta åt någon att man förlåtit den. Till exempel om det riskerar skapa en situation där övertrampet kan upprepas.

Förlåtelse innebär inte att man inte har gränser och inte heller innebär det att man går med på vad som helst.

Det som förlåtelse däremot är, är ett aktivt och frivilligt arbete med att förstå det som hänt och den som gjort något fel, så att man själv kan befrias från vredens och bitterhetens bojor.

Jesus uppmanar oss idag att förlåta sjuttiosju gånger – om och om igen. Många av oss har hört förklaras hur detta sjuittiosju är ett evighetstal – förlåt varje gång, men var inte ovis trots det. Vi bjuds in i ett liv som präglas av förlåtelse, men det betyder inte att vi inte skulle behöva lagar och former för då saker går fel. Jesus visar oss en förlåtelsens väg och kallar oss att vandra den. Då vi bekänner honom som Herre är vi alltså också förpliktigade att följa honom på den vägen.

Och visst vet Gud hur svårt det kan vara. Många bär ända sedan barndomen på sådana bördor som man inte förmått förlåta. Och då många dessutom levt under omständigheter där man inte talat om vissa saker, så har heller inte det stöd som behövts för att förlåta funnits där. Ofta är det som hänt sådant som väcker en känsla av skam också i offret, vilket ytterligare försvårar saken.

Det är av den orsaken Herren gett oss gemenskapen med alla de heliga, vilket vi ju minns bland annat på alla helgons dag. Genom Guds förlåtelse är vi de heligas gemenskap. Den gemenskap som bär varandras bördor, om än ofullständigt. Den gemenskap som söker den himmelska verkligheten tillsammans.

Och i centrum för detta står så klart vår Herre Jesus själv. Han säger: “Kom till mig ni som är tyngda av bördor, jag ska skänkaa er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Så ska ni finna vila för era själar. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Förlåtelsens lära, som Kristus erbjuder oss, är inte en tung och svår lag vi borde leva efter. Det är Guds vishet, given som en gåva. Det kan vara svårt att förlåta, det kan kräva mycket av oss. Men det är alltid tyngre att bära bitterhet genom livet. “Den som älskar livet…” talades det om i första läsningen. Ja, den som vill leva ett liv som känns värt att älska gör vist i att lära sig förlåta. För risken är att oförlåtelsens väg blir ett hinder för oss att erfara den förlåtelse och kärlek som andra och Gud själv erbjuder oss varje dag.

Låt oss be!
Himmelske Fader,
Din förlåtelse är en källa till nytt liv för oss. Låt oss få leva det livet.
Du vet hur svårt det kan vara att förlåta. Ge ledning och vishet så att vi kan bryta med de band av ilska och bitterhet som binder oss till det förflutna.
Vi ber om den frid och den vila som Kristus erbjuder oss. Lär oss vad det är att leva i din kärlek.
Vi ber i Jesu namn.
Amen.