Texter
Första läsningen
Ps 8:2-10
Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.
Jag vill besjunga din himmelska prakt
med ett barns, ett dibarns mun.
Du har rest ett värn mot dina fiender
för att betvinga ovän och hämnare.
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter:
får och oxar, all boskap,
och markens vilda djur,
himlens fåglar och havets fiskar,
allt som vandrar havets stigar.
Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.
Evangelium
Joh. 1:1-14
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
Predikan
Jag vill inleda dagens predikan med en lista bestående av åtta punkter. Dessa punkter är vad jag (och många andra) uppfattar vara de centrala punkterna i den tidiga kyrkans förkunnelse om vem Jesus var och vad han gjorde:
- Jesus existerade innan skapelsen hos Fadern
- Han blev människa och fullföljde löftena till fäderna
- Han dog för våra synder i enlighet med Skrifterna
- Han begravdes
- Han uppstod på den tredje dagen i enlighet med Skrifterna
- Han visade sig för många
- Han sitter på Guds högra sida
- Han ska komma åter för att döma levande och döda
Flera av dessa återfinner vi ju också i trosbekännelserna. Under julen stannar vi upp för de två första punkterna och genom kyrkoåret behandlar vi också de andra. Då vi ser på det ur ett liturgiskt perspektiv dras vi ständigt mot påskens händelser, men tonvikten i gudstjänstfirandet ligger på olika aspekter av dessa under kyrkoåret.
Men vad är frukten av detta? På vilket sätt förändras liv genom att han gjorde detta? Jag vill vända vår uppmärksamhet mot ett ord ur Uppenbarelseboken: “Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden.” Genom detta skeende, att Gud blir människa och vinner vår frälsning, blir vi alltså ett konungadöme av präster som regerar på jorden.
Det hela har sin förklaring i skapelseberättelsen, då Gud genom sitt Ord gav oss livet. Människans ursprungliga mandat i skapelsen var ju att uppfylla jorden, härska över den och vårda den. Så, därför då vi nu räddas från syndens konsekvenser, är det naturligt att skriften väljer ett liknande språk för att beskriva det frälsta livet i Jesu efterföljelse: vi regerar som kungar och präster. Det vill säga, vi förverkligar Guds vilja i världen och vi bär fram världens angelägenheter inför Herren genom våra böner.
Hur är detta möjligt? Kyrkofadern Irenaeus skrev att “Kristus genom sin nåderika kärlek blev vad vi är, för att han skulle hjälpa oss bli vad han själv är”. Det är detta som skymtar i Ps 2 i dagens läsning: “Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter.” Detta ord är fullkomnat i Kristus, han som var som Gud. Men det gäller också hela mänskligheten, för vi kallas in i livet med honom.
I avlösningsorden idag använde jag mig av Heb 4:9. Men jag använde en egen översättning för att förmedla en stark visshet om syndernas förlåtelse. Jag använde nämligen ordet “tro” som en nyckel till den eviga frälsningens verklighet. Både Folkbibeln och Bibel 200 har valt ordet “lydnad”. Det står alltså i de svenska översättningarna att “han blev upphov till evig frälsning för alla som lyder honom”. Barnet i krubban är inte bara någon att tro på, utan också någon att lyda och följa. Han är herre. Det är omöjligt för oss att nå det som Gud önskar för våra liv, om vi inte lyder honom.
Det kanske känns som en gärningslära för oss, med tanke på de olika traditioner som påverkar vår andlighet här i trakten. Men vi ska inte tänka så. Först ska vi noggrant syna våra egna tendenser till jante-tänkande, som bryter ner oss själva och gör oss mindre än vi egentligen är. Sen ska vi tänka på de betoningar som vi växt upp med andligt: har det handlat mest om regler som vi bryter och aldrig kan hålla, eller om Guds stränga dom – då är det inte konstigt om vi diskvalificerat oss själva från att vara Guds medarbetare i världen. Evangeliet i sin fullhet håller människan högt i rang, som älskvärd och kapabel, om än ofta vilsen och brusten.
Tidigare i Hebreerbrevet talar dess författare om att inte förhärda sitt hjärta. Det är ord som beskriver hur Israels folk i öknen fick budet att de skulle gå in i det utlovade landet. Men de vågade inte tro det. De trodde inte att Gud skulle föra dem dit han lovat – och så förlorade de välsignelsen. För att de inte trodde och inte lydde. De såg på sig själva och sade att det inte är möjligt. Men de borde ha sett till Gud och sagt: “I hans namn kan vi. Vi, människor, är Guds älskade och utvalda. Han har gett oss makt av sin makt att göra detta.”
Märk också att det inte är fråga om förtjänst. Det handlar inte om att förtjäna Guds kärlek, utan om att leva i den verklighet som julen förmedlar. Att Gud har blivit människa, för att människan allt mer ska kunna bli som Gud. Det var och förblir av nåd som Gud gav oss sin Son. Det är inte beroende av oss.
Men vad som är beroende av oss är vad vi gör av det hela. På samma motiv som jag redan skissats hittas många uppmaningar och Bibelord att tänka på. Dessa kommer nu i den ordning jag kom att tänka på dem i mina förberedelser.
Enligt evangelisten Johannes säger Jesus att han är världens ljus och att ingen som följer honom ska vandra i mörker. Och enligt Matteus säger Jesus att “ni är världens ljus” och att vi inte skulle sätta ljuset under skäppan. Här ser vi alltså detta dubbla – att det ljus som barnet i krubban förmedlar också, de facto, finns i oss då vi blir hans lärjungar och följer honom.
Enligt Johannes säger Jesus också att han har gett oss ett exempel, för att vi ska göra som han har gjort mot oss. Detta sade han efter att ha tvättat lärjungarnas fötter.
I Filipperbrevets andra kapitel uppmanas vi att ha det sinnelag som Kristus Jesus hade. Det står att: “Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.” Och vi märker alltså att Gud formar vår vilja att bli mera lik hans vilja. Om vi låter honom.
I Efesierbrevets femte kapitel läser vi: “Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn. Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva”. Och vi ser igen hur brevets författare på fullt allvar uppmanar oss att leva i en kärlek lik Kristi kärlek.
Och ännu ett ord vill jag ta, från Kolosserbrevets tredje kapitel: “Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” Detta är kanske det mest konkreta exemplet såhär långt. Men också dessa verser för oss till denna samma tanke – det att Kristus blivit människa öppnar vägen för oss att bli lika honom. I hans namn har vi tillgång till kärlek, förlåtelse och frid som räcker för oss själva och för dem vi delar livet med.
Och för att följa ut denna tanke, så ser vi att det som vi redan skymtat i ordet från Uppenbarelseboken, om vårt uppdrag att fungera som kungar och präster, också finns i början av Kolosserbrevets fjärde kapitel, då vi läser: “Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse. … Uppträd förståndigt mot dem som står utanför och ta vara på varje tillfälle. Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en.” Där vi ser just detta: lev i det prästerliga uppdraget att be för världen. Var beredda att regera i enlighet med Kristi sinnelag – i vänlighet, men med sanning, så att inga tillfällen för evangeliet undgår oss.
Vi hörde i dagens evangelieläsning att alla som tror på honom fick rätten att bli Guds barn. Julens barn, Herren Jesus, bjuder in oss alla i hans rike. Ingången till det riket är av nåd och åter av nåd. Han älskar oss in i döden. Han lägger ifrån sig sig all himmelens glans och ära, för att vara bland oss. Det gudomliga Ordet blir kött. Men det är också början på något helt nytt för mänskligheten. Guds rike finns inom oss. Han ger oss sin Ande att leda oss och styrka oss.
Julens budskap är ljus för dem som vandrar i mörker. Det sanna livet ligger inför oss. Och alla de himmelska gåvorna Kristus bar med sig finns till vårt förfogande.
I det är vi nästan som gudar, men det finns blott en verklig Gud som vi har att tacka för det. Så låt oss därför resa oss och stämma in trosbekännelsens ord tillsammans.