Texter

Första läsningen
Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Matt. 20:25–28

Jesus kallade till sig lärjungarna och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Predikan

Vi ber i bönen Fader vår: “Tillkomme ditt rike”. Som kristna lever vi i väntan på att Guds rike ska komma. Vad är ett rike? Vad kännetecknar ett rike? I världens ögon kanske man tänker på landsgränser, skyldigheter och friheter, ett visst folk och så vidare. Men den kanske mest centrala personen i ett rike är dess regent, den som är kung eller ledare av annat slag. Det främsta kännetecknet för Guds rike är att det är den plats där Guds regerande förverkligas. Där Guds vilja sker.

Vi lever alltså som kristna i två riken. I riket Finland med dess ordningar och lagar, och i det Gudsrike som vi väntar att ska komma till oss. Gudsrikets ordningar och principer ter sig i mycket väldigt annorlunda än hur vi har ordnat väldet i samhället. Men vid en närmare granskning kanske det visar sig att vi kan vara kristna, och leva till största del som del av de ordningar och den kultur som riket Finland förväntar sig av oss.

Då Jesus säger att den som är störst bland hans lärjungar är den som tjänar andra. Då ger han oss ett visdomsord som liknar de två andra läsningar vi hörde idag. Vishet är bättre än styrka, tjänst är bättre än att ställa sig över andra.

Ett samhälle i världen bygger upp sin styrka genom lagar och förordningar, men det är inget som hindrar att dessa byggs från vishet och tjänst. Därför ska vi också glädjas i att vi ser scoutingen fortsätter intressera. Att värna om naturen, erbjuda en hjälpande hand, växa i sin åskådning och alltid vara redo – det är vishetens väg. Den väg som liknar Gudsrikets liv.

Men då vi ber “Tillkomme ditt rike”. Då ber vi också att Gud ska komma till oss. Det är Gud själv som är den mest centrala gestalten i Gudsriket. Advent talar om hur Jesus kommer till oss: i ödmjukhet, i härlighet, genom människor som bereder vägen för honom. Bönen om Guds rike är allt detta, men också ett hopp för framtiden. Att Guds rike – vishetens, fredens och kärlekens rike – ska fullkomnas.

Så länge vi lever här i tiden, kallar oss Jesus att leva och arbeta i vishet, fred och kärlek. Så fullkomnas både vårt eget lands liv och det liv som vi väntar. Låt oss därför frimodigt be att Guds rike ska komma, för det riket innebär nåd och frid från Gud, för alla människor.

Texter

Första läsningen
5 Mos. 8:10–17

Mose sade till Israel:
Då du äter dig mätt, skall du prisa Herren, din Gud, för det rika land han har gett dig. Akta dig för att glömma Herren, din Gud, och försumma inte att hålla hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret, som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten, som lät vatten flöda ur den flinthårda klippan och lät dig äta manna i öknen, något som dina fäder inte kände till, allt för att tukta dig och sätta dig på prov och för att till slut visa dig sin godhet. Tro inte att du av egen kraft och förmåga har skaffat dig denna rikedom.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Joh. 8:31–36

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”

Predikan

Det är tydligt att Gud önskar sitt folks frihet. I dagens evangelium skymtar vi Israels folks fader stamfader Abraham. Kyrkan tror ju att Guds löften till Abraham går i uppfyllelse genom Kristus och i det att kyrkan idag är världsvid. I det att vi alla på något sätt har blivit Abrahams barn, i tron. Det är intressant att de judar som Jesus talar med i samma mening säger att de härstammar från Abraham för att sedan säga att de inte har varit slavar under någon. De kanske verkligen upplever det så, men om man tänker på de gamla berättelserna om Israels folk, så var de ju visst slavar. I Egypten, i exilen och i olika former andra gånger också. Det är inte ens långsökt att hålla dem för bundna av romarna på ett sätt som liknar slaveri under den tid då Jesus levde.

Men nu är det inte slaveriet jag vill tala om, även om det också är något som vi vet att plågar vår värld till denna dag. Jag vill lyfta fram något av det som Israels folk går igenom efter sin befrielse från slaveriet i Egypten, då Mose leder dem mot det utlovade landet. För att påminna oss lite kort, så var ju Israels folk slavar under faraon i Egypten. Gud utvalde Mose att leda dem ut därifrån för att fira gudstjänst i öknen. De skulle gå in i det land som vi idag känner med namnet Israel och de skulle bosätta sig där. Guds folk skulle vara ett utvalt folk, som skulle skilja sig från de andra folken genom sin helighet.

Hur gick det då till, då allt detta hände? Då ett folk som varit slavar i flera generationer plötsligt vinner sin frihet? Jag hoppar över de mirakulösa delarna med vatten som delar sig och eldpelare som leder dem. Jag vill istället rikta vår uppmärksamhet på hur de handskas med den frihet de fått. Israels folk befrias, vet inget om hur man lever som fria, självständiga. Och de börjar knota och göra sig bekymmer. Det är inte lätt att vara fri. Hur ska de handskas med alla sina problem och tvister? Hur ska de ordna sin vardag, så att alla får vad de behöver? Det hela utmynnar i en dialog mellan Gud och folket, så att de får de tio budorden som en slags fingervisning för hur de ska hålla ihop allt. Men ännu har de inte de många lagarna och skriftlärda som håller ordning på dem. Det är som att Gud liksom vill pröva dem: kommer de att klara av att leva enligt några enkla regler?

Men, nej, det klarar de inte. De behöver tydligare instruktioner. De behöver ledare. De behöver sådana med makt över dem. Och någonstans i bakhuvudet hör man generationer av slaveri tala. I Egypten visste de vad de skulle göra. De visste vem som hade ansvar. De visste konsekvenserna av att inte göra som man blev tillsagd. Men nu, i öknen, på väg mot än större frihet, finns det ingen som säger vad de ska göra.

Det är självständighetens utmaning. Att vara redo att bära det ansvar som det innebär. Vi behöver människor som är redo att ta sig an den utmaningen. Och då talar jag inte bara om scouterna, trots att valspråket nu skymtade. En god självständighet ger medborgarna frihet att leva väl. Och det är det som Israels folks befrielse från Egyptens slaveri vittnar om. Gud hade planer för dem, planer som senare fullkomnas genom Jesus.

Han talar också om frihet. Om att den som följer honom får erfara verklig frihet. Men det är inte frihet från motgång eller kamp. Det kommer livet alltid att ha. Det är frihet från det som binder oss till det onda. Att vara kristen och att vara redo att göra det goda, är inte alltid lätt. Men det är ändå bättre än alternativet. Vi kan vara som Israels folk i öknen, vilja ha herrar över oss som bestämmer vad vi ska göra, som de hade i Egypten. Eller så kan vi söka den frihet som öppnar till ett meningsfullt liv. Det är en frihet som handlar om att tjäna andra. Då Sonen befriar oss blir vi verkligen fria. Fria att göra vad som är gott.

En sådan rikedom vinner man inte av egen kraft, som vi hörde i första läsningen. Sådan vishet är himmelsk, hörde vi i den andra. Vi gör väl mot oss själva och mot varandra att stilla oss inför detta. Att inte låta allehanda makter och välden i denna värld diktera vart vi sätter vår uppmärksamhet och energi. Vi gör gott i att rikta vår uppmärksamhet mot Jesus, som ger oss verklig frihet från allt detta. Frihet att vara redo till det goda, frihet att se varandra, frihet att förmedla den nåd som vi får av Gud till dem vi möter. Sådan är verklig frihet, fylld med det heliga och kärleksfulla. Må vi få både erfara den och dela den med varandra. Amen.