“Han blev upphov till evig frälsning för alla som lyder honom”

Texter

Första läsningen
Ps 8:2-10

Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.
Jag vill besjunga din himmelska prakt
med ett barns, ett dibarns mun.
Du har rest ett värn mot dina fiender
för att betvinga ovän och hämnare.
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter:
får och oxar, all boskap,
och markens vilda djur,
himlens fåglar och havets fiskar,
allt som vandrar havets stigar.
Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.

Evangelium
Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan
Jag vill inleda dagens predikan med en lista bestående av åtta punkter. Dessa punkter är vad jag (och många andra) uppfattar vara de centrala punkterna i den tidiga kyrkans förkunnelse om vem Jesus var och vad han gjorde:

  1. Jesus existerade innan skapelsen hos Fadern
  2. Han blev människa och fullföljde löftena till fäderna
  3. Han dog för våra synder i enlighet med Skrifterna
  4. Han begravdes
  5. Han uppstod på den tredje dagen i enlighet med Skrifterna
  6. Han visade sig för många
  7. Han sitter på Guds högra sida
  8. Han ska komma åter för att döma levande och döda

Flera av dessa återfinner vi ju också i trosbekännelserna. Under julen stannar vi upp för de två första punkterna och genom kyrkoåret behandlar vi också de andra. Då vi ser på det ur ett liturgiskt perspektiv dras vi ständigt mot påskens händelser, men tonvikten i gudstjänstfirandet ligger på olika aspekter av dessa under kyrkoåret.

Men vad är frukten av detta? På vilket sätt förändras liv genom att han gjorde detta? Jag vill vända vår uppmärksamhet mot ett ord ur Uppenbarelseboken: “Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem  till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden.” Genom detta skeende, att Gud blir människa och vinner vår frälsning, blir vi alltså ett konungadöme av präster som regerar på jorden.

Det hela har sin förklaring i skapelseberättelsen, då Gud genom sitt Ord gav oss livet. Människans ursprungliga mandat i skapelsen var ju att uppfylla jorden, härska över den och vårda den. Så, därför då vi nu räddas från syndens konsekvenser, är det naturligt att skriften väljer ett liknande språk för att beskriva det frälsta livet i Jesu efterföljelse: vi regerar som kungar och präster. Det vill säga, vi förverkligar Guds vilja i världen och vi bär fram världens angelägenheter inför Herren genom våra böner.

Hur är detta möjligt?  Kyrkofadern Irenaeus skrev att “Kristus genom sin nåderika kärlek blev vad vi är, för att han skulle hjälpa oss bli vad han själv är”. Det är detta som skymtar i Ps 2 i dagens läsning: “Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter.” Detta ord är fullkomnat i Kristus, han som var som Gud. Men det gäller också hela mänskligheten, för vi kallas in i livet med honom.

I avlösningsorden idag använde jag mig av Heb 4:9. Men jag använde en egen översättning för att förmedla en stark visshet om syndernas förlåtelse. Jag använde nämligen ordet “tro” som en nyckel till den eviga frälsningens verklighet. Både Folkbibeln och Bibel 200 har valt ordet “lydnad”. Det står alltså i de svenska översättningarna att “han blev upphov till evig frälsning för alla som lyder honom”. Barnet i krubban är inte bara någon att tro på, utan också någon att lyda och följa. Han är herre. Det är omöjligt för oss att nå det som Gud önskar för våra liv, om vi inte lyder honom.

Det kanske känns som en gärningslära för oss, med tanke på de olika traditioner som påverkar vår andlighet här i trakten. Men vi ska inte tänka så. Först ska vi noggrant syna våra egna tendenser till jante-tänkande, som bryter ner oss själva och gör oss mindre än vi egentligen är. Sen ska vi tänka på de betoningar som vi växt upp med andligt: har det handlat mest om regler som vi bryter och aldrig kan hålla, eller om Guds stränga dom – då är det inte konstigt om vi diskvalificerat oss själva från att vara Guds medarbetare i världen. Evangeliet i sin fullhet håller människan högt i rang, som älskvärd och kapabel, om än ofta vilsen och brusten.

Tidigare i Hebreerbrevet talar dess författare om att inte förhärda sitt hjärta. Det är ord som beskriver hur Israels folk i öknen fick budet att de skulle gå in i det utlovade landet. Men de vågade inte tro det. De trodde inte att Gud skulle föra dem dit han lovat – och så förlorade de välsignelsen. För att de inte trodde och inte lydde. De såg på sig själva och sade att det inte är möjligt. Men de borde ha sett till Gud och sagt: “I hans namn kan vi. Vi, människor, är Guds älskade och utvalda. Han har gett oss makt av sin makt att göra detta.”

Märk också att det inte är fråga om förtjänst. Det handlar inte om att förtjäna Guds kärlek, utan om att leva i den verklighet som julen förmedlar. Att Gud har blivit människa, för att människan allt mer ska kunna bli som Gud. Det var och förblir av nåd som Gud gav oss sin Son. Det är inte beroende av oss.

Men vad som är beroende av oss är vad vi gör av det hela. På samma motiv som jag redan skissats hittas många uppmaningar och Bibelord att tänka på. Dessa kommer nu i den ordning jag kom att tänka på dem i mina förberedelser.

Enligt evangelisten Johannes säger Jesus att han är världens ljus och att ingen som följer honom ska vandra i mörker. Och enligt Matteus säger Jesus att “ni är världens ljus” och att vi inte skulle sätta ljuset under skäppan. Här ser vi alltså detta dubbla – att det ljus som barnet i krubban förmedlar också, de facto, finns i oss då vi blir hans lärjungar och följer honom.

Enligt Johannes säger Jesus också att han har gett oss ett exempel, för att vi ska göra som han har gjort mot oss. Detta sade han efter att ha tvättat lärjungarnas fötter.

I Filipperbrevets andra kapitel uppmanas vi att ha det sinnelag som Kristus Jesus hade. Det står att: “Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.” Och vi märker alltså att Gud formar vår vilja att bli mera lik hans vilja. Om vi låter honom.

I Efesierbrevets femte kapitel läser vi: “Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn. Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva”. Och vi ser igen hur brevets författare på fullt allvar uppmanar oss att leva i en kärlek lik Kristi kärlek.

Och ännu ett ord vill jag ta, från Kolosserbrevets tredje kapitel: “Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” Detta är kanske det mest konkreta exemplet såhär långt. Men också dessa verser för oss till denna samma tanke – det att Kristus blivit människa öppnar vägen för oss att bli lika honom. I hans namn har vi tillgång till kärlek, förlåtelse och frid som räcker för oss själva och för dem vi delar livet med.

Och för att följa ut denna tanke, så ser vi att det som vi redan skymtat i ordet från Uppenbarelseboken, om vårt uppdrag att fungera som kungar och präster, också finns i början av Kolosserbrevets fjärde kapitel, då vi läser: “Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse. … Uppträd förståndigt mot dem som står utanför och ta vara på varje tillfälle. Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en.” Där vi ser just detta: lev i det prästerliga uppdraget att be för världen. Var beredda att regera i enlighet med Kristi sinnelag – i vänlighet, men med sanning, så att inga tillfällen för evangeliet undgår oss.

Vi hörde i dagens evangelieläsning att alla som tror på honom fick rätten att bli Guds barn. Julens barn, Herren Jesus, bjuder in oss alla i hans rike. Ingången till det riket är av nåd och åter av nåd. Han älskar oss in i döden. Han lägger ifrån sig sig all himmelens glans och ära, för att vara bland oss. Det gudomliga Ordet blir kött. Men det är också början på något helt nytt för mänskligheten. Guds rike finns inom oss. Han ger oss sin Ande att leda oss och styrka oss.

Julens budskap är ljus för dem som vandrar i mörker. Det sanna livet ligger inför oss. Och alla de himmelska gåvorna Kristus bar med sig finns till vårt förfogande.
I det är vi nästan som gudar, men det finns blott en verklig Gud som vi har att tacka för det. Så låt oss därför resa oss och stämma in trosbekännelsens ord tillsammans.

Gud är med oss – Fjärde söndagen i advent – Kortjärvi bönehus och Nedervetil kyrka

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7

Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Fil. 4:4-7

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 1:18-24 (samma text som i första årgången)

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan
Den som hört kyrkoherdens predikningar denna adventstid har förhoppningsvis hört ett budskap om fred. För många människor, detta år liksom andra år, är denna jul inte som tidigare. Det finns de som sörjer, de som är på flykt, de som lever i osäkerhet. Kanske är det någon tröst att tänka på den osäkerhet som Josef och Maria också gick igenom under sin väntan på Jesu födelse.

Det var säkerligen inte lätt att få ihop allting i sina tankar. Josef söker sig till stillhet för att tänka och be. Då uppenbarar en ängel för honom vad som ska ske. Hon ska föda en son. Du ska ge honom namnet Jesus.
Han ska frälsa sitt folk från deras synder. Josef väljer att inte skilja sig.

Ett motsvarande budskap har också Maria hört. Hon valde att göra Guds vilja. Samtidigt väljer hon, liksom Josef, en väg framåt som de inte hade kunnat föreställa sig. Och vi vet vart vägen leder. Först till Betlehem. Förlossning i ett stall. En krubba som bädd. Sedan, många år senare, efter många utmanande händelser, till korsfästelsen. Vad Josef och Maria får gå igenom på Herrens uppdrag är svårt att föreställa sig. Kaotiskt. Stundvis grymt på grund av människors ondska. Men samtidigt välsignat. Gud var med dem.

Så är också våra liv. Vi går igenom många utmanande tider. Många gånger längtar vi efter andra omständigheter. I bästa fall går vi genom det svåra med hopp om en ljusnande framtid. I bästa fall har vi något att förankra vår längtan i. Traditioner – som att tända adventsljus i mörkret. Eller goda vänner, familj, en församlingsgemenskap av något slag. Sådana saker i sig själv ger hopp. Men de påminner också om Guds löfte. Han är med oss. Liksom han var med Sara och Abraham. Liksom han var med Josef och Maria.

Jag har under senare år allt mera tänkt på Marias omständigheter. I kyrkans konst och musik har vi ofta bilder av julnatten som förmedlar stillhet och ro. Och förvisso, om förlossningen går väl så finns det en särskild stillhet då man välkomnar ett barn. Men samtidigt. En förlossning. Och för Guds skull!

Vad säger detta åt oss om livet i tron? Vad säger det om den Gud vi bekänner, det barn vi väntar i advent?

Det lär oss något om vad det är att vara människa. Kamp, strävan – det hör till livet. Utmaningar, sjukdom, sorg – det är en del av det liv vi lever i denna tid. Gud är med oss. Han söker oss, vill rädda oss. Men inte ta oss bort från det som livet innebär. Istället blir han en av oss. Går igenom det samma, med oss.

Och i Jesu liv finns en frid. En lätthet, trots allvaret i hans uppdrag. Det är inte konstigt att Paulus och Timoteus till Filipperna skriver uppmaningen att alltid glädja sig i Herren. De känner också motgångens väg. De har varit fängslade och förföljda. Men de har erfarit att Gud är med dem. Och deras uppmaning bygger på förkunnelsen att Gud är nära.

Så vilken är den fred vi väntar i julnatten? Det är inte en sådan fred som tar oss ur världen, med dess motgångar. Men det är en fred som kommer av Guds närhet. Det är en fred som kommer av att ta emot Jesus. Han ska frälsa sitt folk. Han ska vara med oss. Han ska visa oss vad det innebär att vara salig, att alltid glädjas i Herren. Han ska visa oss vad det är att vandra på fredens väg. Han ska visa oss vad sant ljus är.

Det är julnattens gåva. Den gåva som Maria valde att ta emot. Som Josef valde att ta emot. En gåva som går ända tillbaka till Abraham och Sara och det löfte Gud gav dem. Ljus. Glädje. Frid. Mörkret har inte makten. Ondskan har inte sista ordet. Gud är med oss. I allt vad vi går igenom.

Så handlar också vår julförberedelse om att kunna leva i de omständigheter vi har idag, med de problem vi möter och de sorger vi bär, med blicken fäst på det hoppets ljus som tänds i julnatten. Där, i honom, hos Jesus Kristus, finns det vi behöver för att frälsas från allt det som binder oss. Där finns frid.

Guds älskade – Tredjedag jul – Kortjärvi bönehus

Första läsningen
Ordspr. 8:1, 22-30
Hör, visheten ropar,
insikten låter höra sin röst.
Herren skapade mig som det första,
som begynnelsen av sitt verk,
för länge sedan.
I urtiden formades jag,
i begynnelsen, innan jorden fanns.
Innan djupen blev till föddes jag,
när det ännu inte fanns källor med vatten,
innan bergen fått sin grund,
innan höjderna fanns föddes jag,
när han ännu inte gjort land och fält
eller mullen som täcker jorden.
När han spände upp himlen var jag där,
när han välvde dess kupa över djupet,
när han fyllde molnen däruppe med kraft
och lät djupets källor bryta fram,
när han satte en gräns för havet
och vattnet stannade där han befallt,
när han lade jordens grundvalar,
då var jag som ett barn hos honom.
Jag var hans glädje dag efter dag
och lekte ständigt inför honom.

Andra läsningen
1 Joh. 2:28-3:3
Ja, mina barn, förbli i honom, så att vi kan stå frimodiga när han uppenbarar sig och inte behöver vända oss bort i skam vid hans ankomst. Om ni vet att han är rättfärdig, inser ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom.
Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna honom. Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.

Evangelium
Joh. 1:1-14 (om texten inte använts vid julens gudstjänster)
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan
I Johannesbrevet, vilket jag citerade i avlösningen och också läste andra läsningen ur finns några motiv för oss att utforska idag: Det talas om att Gud är ljus och att vi får ta del i det ljuset. Det talas om att Livets Ord (det vill säga Jesus) var något som var konkret: påtagligt. Och det talas om att vi är skyldiga att leva ut Kristi helighet. Eftersom vi genom Kristus nu är i ljuset så är vi också skyldiga att leva ett sådant liv där den vishet som Ordet bär med sig blir påtagligt i våra liv.

Om inte detta är ett tungt teologiskt ställningstagande att inleda med så vet jag inte vad. Vi kanske riskerar höra detta som ett ouppnåeligt måste, men jag tror att det egentligen är ett evangelium. I alla fall tänker jag försöka ta mig an texterna idag med en ambition att visa att det är det.

Jag vill börja med att konstatera att textvalen idag, den första läsningen som beskriver visheten, den andra läsningen som talar om att rena sig själv och bli lik Kristus och evangeliet som de facto säger vem Kristus är har två möjliga läsningar, båda sanna. Den främsta, sett ur vår tradition, är att Kristus beskrivs i alla dessa. Kristus är visheten förkroppsligad, Kristus är den i vilka vi blir rena och Kristus är den som är full med härlighet, som Johannes vittnar om. Men den andra läsningen, lika sann, är att Ordet blir kött i oss, vi lär oss ljusets liv och finner visheten inom oss själva, med Guds hjälp.

Då det gäller den senare nämnda läsningen, vilken jag ofta finner den mera utmanande, ter det sig som att det handlar om ett livslångt projekt med målet att kunna beskriva sig själv så som Johannes gör: den lärjunge Jesus älskar. Tänker vi om oss själva som Guds älskade. Är det i en sådan tro vi är rotade?

Symeon den nye teologen har skrivit några hymner på temat om hur Gudsnärvaron i oss blir verklig. Han var en mystiker, kanske rentav en karismatiker, och han gör några väldigt intressanta reflektioner. Tillåt mig att citera ett par plock ur hans verk, i fri översättning från det material som internet hade att erbjuda:

Ur hymn nr 15 i Hymner om Gudomlig kärlek:
Vi vaknar i Kristi kropp,
liksom Kristus väcker våra kroppar,
min fattiga hand är Kristus,
Han är i min fot och är oändligen jag.

Jag rör min hand, och på ett underbart sätt
blir min hand Kristus, hela Honom,
för Gud är odelbart hel,
obegränsad i sin gudomlighet.

Vi vaknar i Kristi kropp.

där hela vår kropp, alltigenom,
varje mest gömda del,
förverkligas i glädje som Honom,
och Han gör oss alldeles sanna.

Och allt som är sårat, allt som för oss verkade
mörkt, hårt, skamfullt,
skadat, fult, bortom bättring,
söndrat, blir förvandlat i Honom

erkänt som helt, älskvärt,
och strålande i Hans ljus
vi vaknar som den älskade,
i varje del av vår kropp.

Här finns mycket man kunde meditera över länge. För någon av oss kanske redan denna hymn är tillräckligt med tankematerial för inkommande vecka. En fördel med YouTube är ju att ni nu kan lyssna på min läsning av den igen, om ni så önskar. Den finns ju också i text på min hemsida om någon vill ta en titt (www.niklaswallis.com). Symeons beskrivning av enheten med Kristus talar på ett djupgående plan om den kroppsliga aspekten av att Ordet föds i oss. Nattvardsmystiken går ju inte heller att undgå här. Vi tar del i Kristus, vi blir Kristus, och hela Kristi oändlighet tar plats i oss. Då våra bräckliga kroppar fylls av Honom förändras hela vårt förhållningssätt till oss själva.

Denna hand, den är Kristi hand. Dessa fötter, de går i Hans ärenden. Och varje gång de gör det, är de fullständigt Kristus, för Gud är odelbar. Och i den stunden, då vi erfar att Kristus är i oss och vi i Honom, då är allt vi är satta i nytt ljus. Ett livgivande ljus. Då väcks vi till insikt, till erfarenhet av Guds kärlek.

Och ännu ett plock från Symeon, från Hymn 34:
Gud hörde mina rop
och från oföreställbara höjder böjde han sig ner
och såg till mig.
Än en gång förbarmade han sig och lät mig se
den Ena, som är osynlig för alla.

Så mycket som en människa kan bära.
Jag var förbluffad att se Honom,
jag som var inlåst i mitt lilla hus av ben, omringad av mörker…
Jag såg Honom mitt i mitt lilla hus,
så fort hade han trätt in, fullständigt,
förenande sig med mig obeskrivligt,
förbindande sig med mig obeskrivligt,
övergjutande sig själv över mig utan hinder,
liksom elden fyller järnet,
eller ljuset skiner genom kristallen.
Så gjorde Han mig lik självaste elden,
så uppenbarade han sig själv till mig som ljus.

Jag kan bara förbryllas av dessa Gudsmöten. Märker ni den lilla undertonen av julfirande i denna hymn. Gud kommer till ett litet hus. Gud hörde ropen på förbarmande och sände hjälp. Hjälp som tar sin boning i en mänsklig kropp, hjälp som blir människa. Det är som en liten poetisk utveckling av gudstjänstens kyrie och gloria, som ju redan skulle ha funnits i gudstjänstlivet på Symeons tid.

Åter till den röda tråden. Jag hoppas vi har en tro som genom åren formar oss att allt mer erfara oss själva som Guds älskade. Många av oss har ju mystiska erfarenheter, det vill säga erfarenheter av Gudsmöten som språket och förståndet inte kan fånga. För Symeons del är det tydligt att dessa möten, stunder av insikt, har lett honom till en erfarenhet av att vara helt uppslukad av Guds kärlek. Det är från den platsen som ljusets liv vaknar i oss. Det är från den platsen vi kan våga säga om oss själva att vi går i Kristi gärningar.

Utan en sådan erfarenhet av att vara älskade av Gud är risken så stor att vi försöker leva i kärlek utan att ha erfarit kärlek. All verklig kärlek tar sig uttryck i konkreta gärningar. Men inte alla gärningar leder oss till verklig kärlek. Då vi erfar Guds nåd ända in i vår kropp, då är det enklare för oss att ge vidare nåd åt varandra. Däremot, om vi inte har sökt att bli älskade av Gud, bli förlåtna, är risken stor att vi etablerar ett religiöst liv som inte bygger på den rätta grunden. Jag säger inte att alla ska bli mystiker, men jag säger att tron inte bara lever i våra tankar – den lever i hela vår varelse.

Så idag, då vår gudstjänst kretsar kring den lärjunge som vågade kalla sig själv älskad av Jesus, är det gott för oss alla att stanna upp inför frågan om vi har låtit oss själva ta emot den kärleken. Ni som lyssnar idag – talar ni om er själva, tänker ni om er själva, tror ni om er själva att ni är älskade av Gud? Låt mig ännu försäkra er om att ni är det, om inte avlösningsorden räckte till.

Den kärlek som Johannes erfor, den kärlek som Symeon beskrivit, den kärlek som fick Gud att vilja vara människa, den gäller var och en.

Låt oss stanna upp en stund i bön:
Fader,
Du lät din Son födas som människa, för att visa hur stor din kärlek mot mänskligheten är.
Sänd din Ande att tala till oss om hur djupt den kärleken går.
Låt oss, likt dina lärjungar före oss, få ta emot din kärlek så att allt vad vi är präglas av ditt ljus.
Fyll oss med den eld som gör oss helt förverkligade i din himmelska glädje, så att allt vi gör får präglas av din odelbara nåd, din fullständiga kärlek.
Det ber vi i Jesu namn. Amen.