Inte i en designerkrubba

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Rom. 1:2-4

Det evangelium som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga skrifterna är evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan

Då vi betraktar scenen som julkrubban förmedlar glömmer vi ofta den stökighet eller röra som stallet måste ha präglats av. Då herdarna kommer fram finner de ett nyfött barn. Och stallet är säkert i fullständigt kaos. Hö, djur, spåren efter förlossningen. Man får anta att varken Maria eller Josef är sina mest utvilade och finputsade själva heller. Det är viktigt att vi inte glömmer det verkliga i denna världshistoriskt unika förlossningsberättelse. Glansbilden är så idyllisk att vi lätt skjuter den ifrån oss.

Kristus föds in i vår verklighet. Inte in i designerkrubba som vi plockar fram och arrangerar med ledlampor. Nej, i ett stall. Som tur inte i finländsk vintertid. Men ändå, i nattens mörker i Betlehem. I den lilla staden som inte är mycket större än vår kommundel. Och härlighetens krona byts i blod, svett och tårar, som torkas av det nyfödda barnet innan han får vila i sin utmattade mors famn. Det är verkligt. Så verkligt att det inte kräver en hög utbildning att förstå eller någon form av exceptionell andlig förmåga. Det är ett budskap som kan tas emot av både hög och låg, rik och arm. Det kräver inga djuplodande förklaringar eller avancerade teologiska övningar. En skara herdar kommer för att se vad som hänt och de fylls av förundran och glädje.

Men kan vi tro det så? Så verkligt, så vardagligt, så stökigt och oputsat. Eller vill vi hellre ha glansbilden, där Jesusbarnet liksom bara dyker upp i natten. Nästan som överlämnad av storken.

Var tror vi Jesus finns? Någonstans där borta eller här i det vanliga? Där som det är ordnat och organiserat? Pyntat och putsat? Eller där som han behövs och bjuds in?

Och var är hans kyrka? Håller vi avståndet, så att vi inte behöver kavla upp ärmarna? Eller lär vi av den mästare som kom för att vara nära i det vardagliga? Bekänner vi en sådan Herre och frälsare som söker upp syndare eller en som väntar att de ska ordna upp sina liv på egen hand?

Då himlarnas Herre blir människa och då änglaskaran sjunger om frid på jord – då utspelar sig inte händelserna bland de mäktiga och privilegierade. Nej, det utspelar sig inför dig och mig, liksom här i kyrkan denna tidiga morgon. Det säger något om var Gud är. Då ljuset på Guds befallning bryter genom mörkret, så strålar det för alla människor. Det finns hopp för var och en av oss. Också för dem som du och jag kanske uteslutit från det hoppet. Också för oss själva, om än vi ibland håller oss för brustna, för syndiga, för att bli älskade.

Kyrkofadern Irenaeus skrev att Kristus genom sin nåderika kärlek blev vad vi är, för att han skulle hjälpa oss bli vad han själv är. Genom hans människoblivande sätts Guds frälsningsplan i verket. Vägen ska öppnas. Hinder röjas. Människan lyftas upp och ledas tillbaka på den rätta vägen. På himmelsvägen: den som är full med nåd och sanning, den som är helighet och kärlek. Gud kallar oss var och en, oberoende av vår startpunkt och vår bakgrund, att följa Kristus på den vägen. Vi får bli liksom herdarna, fyllda av förundran och glädje över vad som händer, och gå vidare i livet med den lovprisning som detta föder i våra hjärtan.

Guds närvaro i mänsklighetens alla omständigheter är ett faktum. Han vill inte vara långt borta. Det är julens budskap, att han älskar oss så mycket att han vill bli en av oss. Och det att han blir en av oss öppnar vägen för oss till att bli som han. Inte kanske fullt ut i denna tid. Men vi får gå vägen, ja skynda, som herdarna till krubban. Och vi får gå vidare i frid och glädje. Nu har vår framtid och vårt hopp gett sig till känna. Och den framtiden börjar idag, då Gud själv har kommit oss nära.

Självständighetens utmaning

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 8:10–17

Mose sade till Israel:
Då du äter dig mätt, skall du prisa Herren, din Gud, för det rika land han har gett dig. Akta dig för att glömma Herren, din Gud, och försumma inte att hålla hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret, som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten, som lät vatten flöda ur den flinthårda klippan och lät dig äta manna i öknen, något som dina fäder inte kände till, allt för att tukta dig och sätta dig på prov och för att till slut visa dig sin godhet. Tro inte att du av egen kraft och förmåga har skaffat dig denna rikedom.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Joh. 8:31–36

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”

Predikan

Det är tydligt att Gud önskar sitt folks frihet. I dagens evangelium skymtar vi Israels folks fader stamfader Abraham. Kyrkan tror ju att Guds löften till Abraham går i uppfyllelse genom Kristus och i det att kyrkan idag är världsvid. I det att vi alla på något sätt har blivit Abrahams barn, i tron. Det är intressant att de judar som Jesus talar med i samma mening säger att de härstammar från Abraham för att sedan säga att de inte har varit slavar under någon. De kanske verkligen upplever det så, men om man tänker på de gamla berättelserna om Israels folk, så var de ju visst slavar. I Egypten, i exilen och i olika former andra gånger också. Det är inte ens långsökt att hålla dem för bundna av romarna på ett sätt som liknar slaveri under den tid då Jesus levde.

Men nu är det inte slaveriet jag vill tala om, även om det också är något som vi vet att plågar vår värld till denna dag. Jag vill lyfta fram något av det som Israels folk går igenom efter sin befrielse från slaveriet i Egypten, då Mose leder dem mot det utlovade landet. För att påminna oss lite kort, så var ju Israels folk slavar under faraon i Egypten. Gud utvalde Mose att leda dem ut därifrån för att fira gudstjänst i öknen. De skulle gå in i det land som vi idag känner med namnet Israel och de skulle bosätta sig där. Guds folk skulle vara ett utvalt folk, som skulle skilja sig från de andra folken genom sin helighet.

Hur gick det då till, då allt detta hände? Då ett folk som varit slavar i flera generationer plötsligt vinner sin frihet? Jag hoppar över de mirakulösa delarna med vatten som delar sig och eldpelare som leder dem. Jag vill istället rikta vår uppmärksamhet på hur de handskas med den frihet de fått. Israels folk befrias, vet inget om hur man lever som fria, självständiga. Och de börjar knota och göra sig bekymmer. Det är inte lätt att vara fri. Hur ska de handskas med alla sina problem och tvister? Hur ska de ordna sin vardag, så att alla får vad de behöver? Det hela utmynnar i en dialog mellan Gud och folket, så att de får de tio budorden som en slags fingervisning för hur de ska hålla ihop allt. Men ännu har de inte de många lagarna och skriftlärda som håller ordning på dem. Det är som att Gud liksom vill pröva dem: kommer de att klara av att leva enligt några enkla regler?

Men, nej, det klarar de inte. De behöver tydligare instruktioner. De behöver ledare. De behöver sådana med makt över dem. Och någonstans i bakhuvudet hör man generationer av slaveri tala. I Egypten visste de vad de skulle göra. De visste vem som hade ansvar. De visste konsekvenserna av att inte göra som man blev tillsagd. Men nu, i öknen, på väg mot än större frihet, finns det ingen som säger vad de ska göra.

Det är självständighetens utmaning. Att vara redo att bära det ansvar som det innebär. Vi behöver människor som är redo att ta sig an den utmaningen. Och då talar jag inte bara om scouterna, trots att valspråket nu skymtade. En god självständighet ger medborgarna frihet att leva väl. Och det är det som Israels folks befrielse från Egyptens slaveri vittnar om. Gud hade planer för dem, planer som senare fullkomnas genom Jesus.

Han talar också om frihet. Om att den som följer honom får erfara verklig frihet. Men det är inte frihet från motgång eller kamp. Det kommer livet alltid att ha. Det är frihet från det som binder oss till det onda. Att vara kristen och att vara redo att göra det goda, är inte alltid lätt. Men det är ändå bättre än alternativet. Vi kan vara som Israels folk i öknen, vilja ha herrar över oss som bestämmer vad vi ska göra, som de hade i Egypten. Eller så kan vi söka den frihet som öppnar till ett meningsfullt liv. Det är en frihet som handlar om att tjäna andra. Då Sonen befriar oss blir vi verkligen fria. Fria att göra vad som är gott.

En sådan rikedom vinner man inte av egen kraft, som vi hörde i första läsningen. Sådan vishet är himmelsk, hörde vi i den andra. Vi gör väl mot oss själva och mot varandra att stilla oss inför detta. Att inte låta allehanda makter och välden i denna värld diktera vart vi sätter vår uppmärksamhet och energi. Vi gör gott i att rikta vår uppmärksamhet mot Jesus, som ger oss verklig frihet från allt detta. Frihet att vara redo till det goda, frihet att se varandra, frihet att förmedla den nåd som vi får av Gud till dem vi möter. Sådan är verklig frihet, fylld med det heliga och kärleksfulla. Må vi få både erfara den och dela den med varandra. Amen.

All makt i himmel och på jord

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Kor. 15:22-28

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

Evangelium
Matt. 25:31-46 (samma text som i första årgången)

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Skriftetal (går över i syndabekännelse)

Det är ett faktum att Jesus i denna text beskriver ett åtskiljande av det goda och det onda. Genom att den åtskillnaden görs kan något evigt och gott växa fram. Var finner vi oss själva i denna läsning? Väcker den eftertanke? Förvirring? Rädsla? Hopp? Det är inte en lätt text att förhålla sig till.

Jesus är värdsalltets Herre. Efter sina uttalanden i dagens läsning kommer han att gå korset till mötes, bära våra synders börda och besegra ondskans välde genom sin uppståndelse. Efter uppståndelsen säger han: Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Att bekänna honom som Herre är att leva som om han hade den makt han påstår sig ha. Makt att förlåta synder. Makt att ge nytt liv. Makt att besegra döden. Makt att skilja mellan får och getter på ett sätt som är rätt.

Jesus talar till en grupp människor i en helt annan kultur än vår egen. Det finns något förmildrande i den omständigheten, eftersom vi vet att vår tid är mycket mera individualistisk. Han talar ju om “ni” inte om “du”. Förståelsen av ett liv, på den tiden, var inte jag och mitt, utan vi tillsammans. Därför är vår spontana läsning av denna text säkerligen mycket mera dramatisk än vad många som kommit innan oss uppfattat det.

Men inte kommer vi ifrån att här finns ett domsmotiv som är att ta på allvar. Kallet att bekänna Jesus som Herre. Att tro på honom och följa honom är tydligt. Det är i honom, i det som han gjort, som människan friköps från syndafallets bojor. Och han ska härska, sätta alla de onda väldena under sina fötter. Vi gör vist i att inte välja den vägen. Investera inte ditt liv i det onda – det får inte goda konsekvenser i tiden och inte heller i evigheten.

Men vad är då allt tal om nåd? Jo. Det finns nåd. Kristus är herre, men han är också frälsare och räddare. Han lämnar oss inte ensamma att reda ut det onda och det goda i våra liv, utan han erbjuder sig själv som vår vägledare och vän på vägen. Han förlåter synder och försäkrar oss att vad vi bekänner har han också makt att befria oss från. För hans skull finns ingen orsak att frukta.

Vad det är att leva i förlåtelse

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 13:5-11, 14-16

Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra.
När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas.”

Andra läsningen
1 Petr. 3:8-12

Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.
Den som älskar livet och
vill ha goda dagar,
han skall avhålla sin tunga
från det som är ont
och sina läppar från svekfulla ord.
Han skall undvika det onda och
göra det goda,
han skall sträva efter att hålla fred.
Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga,
och hans öron hör deras bön.
Men han vänder sig mot dem
som gör det onda.

Evangelium
Matt. 18:15-22

Jesus sade till lärjungarna:
”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

Predikan

Vad är det att leva i förlåtelse? Denna centrala tanke inom vår tro, att förlåtelsen inte bara är något vi tar emot utan också något vi lever i formar egentligen allt av hur den kristna kyrkan resonerar kring det goda livet. Redan det att Gud i sin helighet och rättfärdighet väljer förlåtelsens väg borde få oss att tänka till om vad ett gott liv egentligen handlar om. Om Gud i sin godhet väljer förlåtelsen är det säkert vist också av oss att sträva efter den.

Vi har ju en tendens som människor att fastna i det förflutna. Att liksom leva om och om igen i gamla besvikelser och oförrätter. Ibland gräver vi ner oss så djupt i oförlåtelse att det blir ett verkligt hinder för det liv vi längtar efter. Ibland lever vi liksom i vår egen bubbla av hämndkänslor, som om vår egen bitterhet på något vis skulle få den som gjort fel mot oss att inse sitt misstag. Ett sådant liv är oftast mest till skada för oss själva och våra närmaste. Vi binder oss vid det förflutna istället för att se Guds möjligheter till nytt liv.

Det är förstås inte alltid lätt att leva i förlåtelse. Men ett första steg på vägen kan vara att förstå vad förlåtelse egentligen innebär. Och jag har från en av Villes predikningar tagit med mig en lista på saker som förlåtelse inte är.
Det första är att förlåtelse inte är att ha överseende. Att ha överseende innebär att man låptsas som att inget fel begåtts.
Förlåtelse är inte heller att ursäkta, det vill säga det är inte att låta bli att hålla människor ansvariga för sina handlingar.
Förlåtelse är inte att glömma. Man behöver inte avlägsna alla spår av det hända från ens medvetamnde för att kunna förlåta.
Förlåtelse är inte heller att benåda. Den som t.ex. bryter mot en lag behöver bära sitt straff också om man förlåter den.
Och inte heller innebär förlåtelse automatiskt försoning. Försoning kräver att båda parter samarbetar kring en ny och annorlunda framtid.
Förlåtelse kräver inte heller att den andra vet om att man förlåtit den. Man kan behöva förlåta någon som är död. Eller i vissa fall kan det annars också vara vist att inte berätta åt någon att man förlåtit den. Till exempel om det riskerar skapa en situation där övertrampet kan upprepas.

Förlåtelse innebär inte att man inte har gränser och inte heller innebär det att man går med på vad som helst.

Det som förlåtelse däremot är, är ett aktivt och frivilligt arbete med att förstå det som hänt och den som gjort något fel, så att man själv kan befrias från vredens och bitterhetens bojor.

Jesus uppmanar oss idag att förlåta sjuttiosju gånger – om och om igen. Många av oss har hört förklaras hur detta sjuittiosju är ett evighetstal – förlåt varje gång, men var inte ovis trots det. Vi bjuds in i ett liv som präglas av förlåtelse, men det betyder inte att vi inte skulle behöva lagar och former för då saker går fel. Jesus visar oss en förlåtelsens väg och kallar oss att vandra den. Då vi bekänner honom som Herre är vi alltså också förpliktigade att följa honom på den vägen.

Och visst vet Gud hur svårt det kan vara. Många bär ända sedan barndomen på sådana bördor som man inte förmått förlåta. Och då många dessutom levt under omständigheter där man inte talat om vissa saker, så har heller inte det stöd som behövts för att förlåta funnits där. Ofta är det som hänt sådant som väcker en känsla av skam också i offret, vilket ytterligare försvårar saken.

Det är av den orsaken Herren gett oss gemenskapen med alla de heliga, vilket vi ju minns bland annat på alla helgons dag. Genom Guds förlåtelse är vi de heligas gemenskap. Den gemenskap som bär varandras bördor, om än ofullständigt. Den gemenskap som söker den himmelska verkligheten tillsammans.

Och i centrum för detta står så klart vår Herre Jesus själv. Han säger: “Kom till mig ni som är tyngda av bördor, jag ska skänkaa er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Så ska ni finna vila för era själar. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Förlåtelsens lära, som Kristus erbjuder oss, är inte en tung och svår lag vi borde leva efter. Det är Guds vishet, given som en gåva. Det kan vara svårt att förlåta, det kan kräva mycket av oss. Men det är alltid tyngre att bära bitterhet genom livet. “Den som älskar livet…” talades det om i första läsningen. Ja, den som vill leva ett liv som känns värt att älska gör vist i att lära sig förlåta. För risken är att oförlåtelsens väg blir ett hinder för oss att erfara den förlåtelse och kärlek som andra och Gud själv erbjuder oss varje dag.

Låt oss be!
Himmelske Fader,
Din förlåtelse är en källa till nytt liv för oss. Låt oss få leva det livet.
Du vet hur svårt det kan vara att förlåta. Ge ledning och vishet så att vi kan bryta med de band av ilska och bitterhet som binder oss till det förflutna.
Vi ber om den frid och den vila som Kristus erbjuder oss. Lär oss vad det är att leva i din kärlek.
Vi ber i Jesu namn.
Amen.

Var fäster vi vår blick?

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 8:11–15
Profeten Jesaja skriver i det åttonde kapitlet, från vers elva till femton:
Detta är vad Herren sade till mig när han grep tag i mig och varnade mig för att följa samma väg som detta folk: ”Kalla inte allt för sammansvärjning som detta folk kallar sammansvärjning. Frukta inte det som de fruktar, bäva inte för det. Håll Herren Sebaot helig – honom skall ni frukta, honom skall ni bäva för. Ja, han skall bli en sten som de snavar på och en klippa som de stöter emot, och för Jerusalems invånare skall han bli en snara och en fälla. Många skall snava på den, falla och krossas, snärjas och fångas.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:18–22

Från andra korintierbrevets första kapitel, vers 18 till 22.
Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.

Evangelium
Joh. 9:24–38

För andra gången kallade fariséerna alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen [dvs Jesus] är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.

Predikan

Det är tydligt att fariséerna inte ville tro på vad de hörde. Den man som tidigare var blind, som nu blivit helad av Jesus, som vi hör om i dagens evangelium, han står inför fariséerna för andra gången. Fariséerna liksom väntar på att han ska ändra sitt vittnesbörd, så att de än en gång ska kunna snärja Jesus i en av deras fällor.

De kan inte tänka sig något värre än att bli anklagade för att vara intesserade av hans lära. De har bundit sina liv vid Mose och profeterna. Vid lagar och bud. Hårda regler. De vet att de har kunskap om gott och ont. De vet vem som är syndare. De vet hur saker och ting borde vara. Och Jesus är inte så. Liksom det att en blind nu ser. Det hörde inte till den ordning de förväntade sig.

Vi läste med personalen ur en andaktsbok med samlade tankar av Dietrich Bonhoeffer i torsdags. Där använde Bonhoeffer samma bild av fariséerna som jag nyss. De var säkra på sin kunskap om gott och ont. Den teologiskt bevandrade minns att kunskapen om gott och ont var just det som trädet i skapelseberättelsens paradis symboliserade. Människan skulle inte äta av den frukten, för hennes eget bästa. Det är som om kunskapen om vad som är ont och gott är för svår för oss. Som att det tenderar binda oss och göra oss kärlekslösa och hårda.

Var är fariséernas glädje över att en medmännniska har tagit emot helande? Varför framhärdar de i att kalla både honom och Jesus syndare då det inför deras ögon står ett bevis på Guds godhet? Kan det vara att deras stora kunnande om lagar och bud har bundit dem, så att de förlorat det som var själva poängen? Kan det vara att den kunskap om gott och ont de har bundit sig vid har visat sig vara för svår för dem ensamma? De ser inte längre människan, de ser ett problem – de ser något som inte passar in i deras ordning för tillvaron.

Jag fick vara med och installera Pedersöre församlings kyrkoherde Daniel Björk i sin tjänst idag. Daniel predikade med iver och med Kristi hjärta som riktmärke för de uppmaningar han gav församlingen. Och han ställde några väldigt bra frågor. En av dem: vilket är det viktiga i vår kyrklighet? Är det de knepiga teologiska problemen? Eller är det medmänniskans glädje och sorg, vår närvaro i livets verklighet? Då Jesus möter en blind böjer han sig ner, gör en deg, sätter det på mannens ögon och så blir han frisk. Jesus ser inte ett teologiskt problem, utan en människa. Var är vår uppmärksamhet?

Jesus lär oss aldrig att vi ska överge lagen. Men han kallar oss in i att förstå dess syften. Att förstå att den visar vägen, säger något om vad som är rätt och gott. Att förstå att den dömer oss då vi går fel. Men också att förstå att den inte är hela Guds budskap till mänskligheten. Lagen sitter på sin plats, som ett av de verktyg Gud använder då han förmedlar sin vilja för oss. Men det främsta är alltid Kristus. Han som inte håller oss på avstånd, utan säger “Kom” och “Följ mig” och “Hindra dem inte”. Han som vandrar med oss i våra motgångar, till och med i döden. Han som åt sina tvivlande efterföljare sade: “Åt mig har givits all makt i himmelen och på jorden.” Makt att gå döden till mötes och komma ut på andra sidan, makt att bjuda in oss i ett sådant liv.

Det är lätt att bli som fariséerna. Att övervaka vissa frågor som om de var de ända viktiga i livet. Att gräva ner sig i problem som är löskopplade från verkligheten. Det finns väldigt lite glädje i en tro som tar sig det uttrycket. Det finns väldigt lite tacksamhet.

Men i det konkreta. I mötet med någon som sett Guds godhet. I att vi sträcker ut vår hand att hjälpa där det behövs. I att vi gläds över skördens gåvor, också om de varit färre än vi önskat. Att vi bär fram varandra inför Gud då vi önskar att vi hade fått mera eller att något varit annorlunda. Där finns verklig glädje. Där finns ett sådant “ja” och ett sådant “amen” som andra läsningen talade om. Det liv som Guds Ande väcker i våra hjärtan. Det är vad det handlar om att vara Jesu lärjunge.

För som hans lärjungar ser vi vart mästarens blick går. Var ligger hans uppmärksamhet? Vad är viktigt för honom? Det verkar som att debatten och diskussionen är sekundär. Människan, stunden, livsödet – det är det viktigaste. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Han ville vara bland oss. Ge oss hopp och tröst i denna tid. Ge oss vägledning till ett liv i tro: ett liv i kärlek och med mening.

Han säger också till oss: Följ mig. Allt liv han har erbjuder han oss. Vi får fästa blicken på honom och lära av honom vad det är att älska och leva väl. Vi får följa honom, till och med genom dödsriket, in i uppståndelsens glädje. Han har all makt och han använder den för vårt bästa.

Låt oss be!

Himmelske Fader,
Vi ber att vi inte ska vara som fariséerna, som saknar glädje över din godhet.
Gör oss kärleksfulla, låt oss se varandra och fyll våra liv med tacksamhet.
Låt oss få leva dig till ära,
för Jesu skull.
Amen.

Älska med allt vi har – Mässan “Vi får säga Pappa”

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 10:12-13

Mose sade:
Och nu, Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller Herrens bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig, allt till gagn för dig själv.

Andra läsningen 
1 Joh. 2:15-17

Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt.

Evangelium
Mark. 12:28-34

En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: ”Vilket är det viktigaste budet av alla?” Jesus svarade: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Den skriftlärde sade: ”Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.” När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: ”Du har inte långt till Guds rike.”

Predikan

Att älska Gud av hjärta, själ, förstånd och kraft. Det är att älska Gud med allt vad man är.

Säg att du har en vacker trädgård, som du älskar att vara i och sköta om. En plats där barn får leka, vuxna kan sitta med en kopp kaffe och man kan bjuda in goda vänner i solens sken. En plats full med fruktbärande träd, färgglada blommor och ett trevligt ställe att stanna upp och njuta av det hela.

Under de vackra dagarna är det avkopplande att få rycka upp ogräs, vattna och sköta om platsen. Då hösten kommer kan man plocka frukten och njuta av de goda smakerna.

Säg att en storm skulle blåsa in över trädgården. Kvistar skulle brytas på träden, blommorna skulle böjas till marken och den fina platsen för lek och avkoppling skulle vara sönder. Vad skulle du göra?

De yngre av oss kanske spontant skulle be mamma eller pappa om hjälp att ordna upp trädgården, så att den skulle bli vacker igen. De äldre av oss vet att då man planterat nya blommor, beskärt träden och städat upp efter stormen så tar det en tid innan det blir som innan. Och också då blir det lite annorlunda.

Att älska någon är likadant. Då vi väljer att älska också sådana gånger då saker går fel, finns möjligheten att vi får se något nytt och bra växa fram. Det är en sådan kärlek Jesus talar om, då han talar om att älska med allt vad vi är. För det räcker inte att tänka kärleksfulla tankar för att vår kärlek ska bli verklig. Vi behöver också kärleksfulla planer, kärleksfulla handlingar och kärleksfulla böner. Först då allt vad vi är präglas av kärlek kan vi verkligen förstå vad ett liv i kärlek handlar om.

Guds kärlek är sådan. Gud har både tankar, planer, handlingar och böner som är fulla av kärlek för oss. Då Gud sände sin Son till världen, var det av kärlek. Då Jesus sedan gick till korset, var det av kärlek. Det var på grund av kärlek som döden inte kunde hindra honom. Och det var för kärlekens skull som han gav oss sin Ande, som ber för oss med suckar utan ord, då vår egen kärlek inte räcker till.

Guds kärlek är allt. I den finns ingen rädsla. I den finns ingen som lämnas utanför. I den finns omtanke och framtidstro. Allt vad vi behöver.

Och då våra liv råkar ut för sådana stormar som i min lilla liknelse nyss, så är det Gud som träder in för att ge nytt liv. Han säger: “Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så ska ni finna vila för er själ”. Löftet gäller att för den som lever i tro, så finns vila från bördor. Möjligheten att lära sig ett sådant liv som smakar och känns som att njuta av en vacker trädgård.

Visst, det finns spår av stormar. Det kommer det alltid att finnas. Visst, följderna av synden kanske vi får leva med en längre tid. Men Guds kärleks löfte är att livet kan bli vackert, gott och sant igen. Inte nödvändigtvis som innan stormen, men nog fyllt med kärlek, frid och mening.

Vi kan ta på oss hans ok. Vilket prästens stola också symboliserar. Oket är en slags båge som man kan hänga över axeln, vilket gör att vi kan bära tyngre bördor – för att vikten fördelas bättre. Och det ok Jesus talar om är tron på honom och det sätt att leva som hör samman med det. Då vi lär oss hans sätt att leva. I kärlek till Gud och medmänniskan, då finner vi vila och också att vi bättre kan bära de bördor livet för med sig. Och då vi söker honom, då är det inte långt till Guds rike för oss heller. 

Att göra gott tillsammans med Jesus

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Ordspr. 14:21-22, 25, 31

Den som föraktar sin broder är en syndare,
lycklig den som tar sig an en nödställd.

Ränksmidaren går alltid vilse,
den som vill gott möter trofast kärlek.

Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
en menedare bedrar.

Att förtrycka de ringa är att smäda
deras skapare,
ärar honom gör den som hjälper de fattiga.

Andra läsningen 
2 Kor. 8:9-15

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

Evangelium
Matt. 25:14-30

Jesus sade:
”Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.”

Predikan

Vad hör du i denna liknelse? Vilket budskap tenderar lämna överst i tanken? Liknelsens syfte är ju alltid i första hand att väcka en diskussion. Och den diskussion som väcks efter detta evangelium är mycket intressant.

Jag gissar att några av oss förskräcks av den siste tjänarens öde. Kanske till och med blir lite rädda att samma öde kan drabba oss själva.

Någon kanske tänker att det ligger något självklart över att man ska använda det man har. På det viset kommer det man har till nytta. Kanske man tycker sig förstå logiken i att den sista tjänaren blir lämnad utan.

För någon kanske bilden av den stränga och oärliga herren dominerar. Varför tar han där han inte sått? Med vilken rätt?

Fundera en stund, för dig själv, vilken sinnesstämning denna liknelse försätter dig i. Vad präglar dina tankar och känslor nu? Rädsla? Vrede? Förståelse? Tacksamhet? Glädje?

Det finns många sätt att närma sig denna liknelse. Men, som alltid, vill jag framhålla att liknelsens syfte inte främst är att bli förklarad. Den ger oss en infallsvinkel för vårt eget andliga tillstånd. Den som hör Jesu ord och fylls med fruktan har en sak att arbeta på i sitt andliga liv. Den som hör liknelsen och fylls av förundran har något annat att arbeta på i sitt andliga liv. Vi är olika och har formats på olika sätt av vår historia.

Jag vill ta fasta på några saker i texten. För det första:  I slutet av liknelsen närmade sig  de som fick flera talenter sin herre med orden: “Herre, du gav mig X antal talenter. Här är X till som jag har tjänat.” Den som bara fick en talent gjorde inte det, utan sade istället “Här är vad som är ditt.” Det är som om tjänaren aldrig kände något ägandeskap över sin talent. För det andra: Tjänaren som inte gjorde något med sin talent säger sig ha fattat sitt beslut i rädsla. Rädsla är kanske i regel inte det bästa drivmedlet för att få saker och ting gjort på ett bra sätt. Och för det tredje: Vi ska inte förväxla det hårda i liknelsens utformning med det sinnelag och lynne som Jesus de facto har. Att herren i liknelsen är sträng och oärlig behöver inte bekymra oss mera än då Jesus talar om att komma som en tjuv om natten eller då han ger en liknelse om en ohederlig förvaltare. Liknelsen har sina begränsningar och i detta fall är det med stor säkerhet själva intensiteten i herrens agerande som är det viktiga. Det är viktigt att sträva efter det goda. Väldigt viktigt. Men det är inte så att Gud är oärlig och orimligt sträng. En sådan Gudsbild måste vi vara försiktiga med.

Vad kan en kristen nu då göra av denna liknelse?

En tolkningsnyckel är att se denna liknelse som ett led i Jesu försök att beskriva Guds rike. Den kommer som en del av Jesu undervisning om hurudant himmelriket är. Vad vet vi om det riket? Vi vet att det är öppet för alla som vill träda in i det. Vi vet att det är ett rike där Jesus är Herre och bestämmer över hur saker och ting ska vara. Vi vet att en del av att tillhöra det riket är att göra meningsfulla saker, liksom redan i skapelsen människan gavs i uppdrag att regera över och uppfylla jorden.

Därför är det också en naturlig del av helheten att de tjänare som använder sina gåvor som belöning får mera ansvar. Den kristne är nämligen på en vandring att lära sig att ha mera ansvar över saker och ting. Vi möter detta bland annat i tanken om det konungsliga prästerskapet (1 Pet 2) där vårt uppdrag är att regera i enlighet med Guds vilja. Vi lär oss alltså av Jesus att leva väl, som kungliga präster i världen, och en del av att leva väl är att sätta sina gåvor i bruk. Då blir det som i andra läsningen att ibland hjälper våra gåvor andra och ibland hjälper andras gåvor oss på vår vandring.

Den dramatiska biten av dagens liknelse blir också förståelig i ljuset av detta. Om målet för det mänskliga livet är att använda sina gåvor till att göra gott tillsammans med Jesus, så är det en stor katastrof om man inte vågar göra det. Inte därför att Gud inte skulle älska en om man misslyckas med det. För det gör han. Men därför att man riskerar gå miste om något väldigt viktigt i att vara människa. Herren i liknelsen belönar de ansvarstagande tjänarna med mera ansvar och det är just det som är att gå in i Herrens glädje. Det är inte å ena sidan ansvar och å andra sidan att träda in i glädjen, utan det är både och. Att mogna i gott ansvarstagande för oss närmare att vara människor så som Gud hade tänkt människan att vara.

Sen finns då hinder på vägen. Vår rädsla, syndens konsekvenser i världen, dödens makt – alla dessa hindrar oss från att leva tillsammans med Jesus så som Gud hade tänkt det. Därför har ju också Gud gett oss en lösning på problemet med synden i Jesus. Han som ägde all himmelsk rikedom tog på sig en mänsklig kropp. Han blev som vi för att bära våra bördor. En mänsklig kropp blev nyckeln till hela mänsklighetens frihet. Så har också Guds kärlek bevisats för oss. Hans budskap om syndernas förlåtelse för var och en som vänder sig till honom bekräftas i att han besegrar döden, vilken är syndens yttersta konsekvens och vapen i denna tid.

Och han bjuder in oss att lita på honom både med våra liv och vår död. I livet, att vi får följa honom och lära om honom. Och i döden att vi får förvänta oss en uppståndelse likt hans, till ett evigt och meningsfullt liv i det rike som vi redan i denna tid kan ana. Det verkliga livet är oss givet, för Jesu skull, låt oss också leva det utan att hålla tillbaka de goda gåvor och förmågor Gud har gett oss för sin ära och vår nästas bästa. Amen. 

Att leva i sanning

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Kung. 18:21-26, 36-39

Elia trädde fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

Andra läsningen
Hebr. 4:1-2, 9-13

Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro.
Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.

Evangelium
Matt. 7:13-14

Jesus sade:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Predikan

Alltid då vi hör ett evangelium som är ett utdrag ur Bergspredikan frestas jag börja gå igenom hela dess undervisning, för att komma fram till den poäng Jesus gör i just den aktuella läsningen. Det är lika idag. Jesus håller på och avslutar sin undervisning då han säger: Gå in genom den trånga porten. Men det är inte allt han säger. Han säger också, i samma passage: “Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Ett träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden. Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt.”

Våra texter hittar varandra någonstans i denna knutpunkt. Jesaja utmanar folket att välja var de ska stå: Är det Herren eller Baal som är er gud? I läsningen från Hebreerbrevet hör vi hur Guds ord har makt att visa på sanningen om våra liv. Och Jesus ger oss ett antal påtagliga verktyg för att göra det.

I gudstjänstgruppen diskuterade vi vad människan idag tenderar att välja istället för Gud. Vi ser många krampaktiga försök där människan vill ta åt sig makt över sådant som enskilda människor inte gör väl att försöka ha makt över. Vårt politiska klimat blir allt mera inflammerat. Man använder halvsanningar och man undanhåller information. Man blundar för fakta och försöker få igenom egna agendor. Det är just här som vi ser det som Jesus talar om. Rovlystna vargar som är klädda som får. Sådana som säger sig gå i den svages ärenden, men i slutändan offrar dem på sin egen framgångs altare. Jag talar inte om något parti skilt för sig, men var och en kan ta detta bibelord i bruk för sin egen bedömning.

Jesus säger att vi ska känna igen de falska profeterna på deras frukt. Vad följer av deras arbete? Det gör ingen skillnad vad de utger sig för att vara. Vindruvor växer inte på törnbuskar. Och fast hur en törnbuske lovar oss vindruvor, så är det frukten som är det avgörande. Vill vi ta detta till politiken gör vi gott i att se på frukten av den lagstiftning och de riktlinjer som utarbetas. Om man vinner ett val med en agenda för att sedan stifta lagar som omöjliggör att målet nås – då är frukten inte den utlovade. Varje kristen bör påminna sig om vikten att se till den fattiga, den faderlösa, änkan och främlingen som finns bland oss. Vårt förhållningssätt till dessa (och andra utsatta grupper) är en återkommande fästpunkt i våra skrifter.

Här gäller att ta emot Jesu undervisning i tro, som sades i andra läsningen. Det är en passage som är väldigt intressant på sitt grundspråk. Folkbibeln och Bibel 2000 har gjort väldigt olika lösningar på den, liksom många andra översättningar också. Om vi börjar en bit innan där läsningen tog vid – i slutet av Heb 3 – ser vi att det talas om Mose och Israels folk på ökenvandringen. Dessa hade tagit trossteget att följa Mose mot det utlovade landet. Men då de kom till gränsen trodde de inte på Guds löften. Den 40 år långa ökenvandringen kom som en följd av otro. Inte ett flyktigt tvivel, utan ovilja att följa Gud.

Vi har ett löfte om att komma in i det utlovade landet, den vila som Gud vill ge oss. Vila hos honom. Vila i förtröstan på hans ord. Här kommer sedan det intressanta i grekiskan emot. Detta är inte ett ställe som utelämnar oss enskilt att prestera den rätta tron. Nej, grekiskan talar om att vi borde vara “me synkekerasmenous tois akusasin te pistei”. Det vill säga: synkroniserade med dem som hör budskapet i tro. Det handlar om kyrkans gemensamma tro. Om Israels folk hade följt Josua in i landet, hade de fått se Guds löften. Men för att de valde otron, för att de valde att inte gå in i landet, fick de inte se löftena uppfyllas.

Den kristne ska akta sig för att göra människan, med hennes tal och polerade fasader, till måttstock för det goda. Berättelsen om Israels folk visar hur det kan gå då vårt hopp ligger hos oss själva istället för hos Gud. Berättelserna vi tar del i genom Skrifterna lär oss att förvänta oss saker från Gud. Den som ber ska få. Det är Bergspredikan. Bekymra er inte över mat och kläder. Bergspredikan. Sök först Guds rike, så ska ni få allt det andra. Bergspredikan igen. Hela Jesu undervisning drar oss in i förtröstan på Honom. Det liv han vill ge är lätt, hans börda mild – det är en sabbat att lägga sitt liv i hans händer. Men det är också att fatta ett beslut att leva med Honom som Herre. Och det får konsekvenser då Jesus är Herre över ens liv, istället för en själv.

Den trånga porten som Jesus talar om är inte trång därför att det är svårt att veta hur man ska leva. Den trånga portens utmaning är att det kan kännas krävande att stå fast vid beslutet att gå genom den. Vad är det en kristen kallas till, då vi strävar att leva i sanning? Det är att inte vara som vargar klädda i fårakläder. Det är att ge oss till känna i enlighet med den frukt vi bär. Det är alltså att inte använda lögnens och manipulationens verktyg för att få vår egen vilja igenom.

Men det handlar om något mera än vår vilja också. Verklig sanning hittas inte hos oss, utan hos Gud. Genom hela bergspredikan har Jesus lärt oss att vi kan förtrösta på honom också i svåra situationer. Han säger: Bygg därför inte ert hus på en sandig strand. Bygg ert hus på klippan.

Då man bygger sitt hus på klippan. Då man går genom den trånga porten. Då handlar det om att man funnit en sådan förtröstan på Gud att man vågar leva i tron också då den leder oss genom motgångar. Ibland är det enklare att ljuga i stunden, men alla som ljugit vet hur det känns då lögnen avslöjas. Ibland är det enklare att lämna bort valda detaljer, men många gånger kommer de fram. Det liv Jesus frälser oss in i lägger åt sidan vår egen prestige och bekvämlighet. Då vi bekänner Jesus som Herre får det följden att vi följer honom i ödmjukhet och också genom motgång. Att vi bär vårt kors. Men också att vi erfar den välsignelse som kommer av ett rent samvete och en strävan efter sanning.

Jesus har burit alla våra synder och misstag. Han har besegrat all dess kraft i sin uppståndelse. Vi får slå följe med honom och lära av honom hur vi ska ta oss fram genom livet. Och om dagens läsningar och tema är något att tro, så handlar det på ett avgörande sätt om att våga leva i sanning.

Den kristna har det goda

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Pred. 5:9-14
Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet. Ju större förmögenhet, desto fler som tär på den. Vilken glädje ger den ägaren annat än ögats glädje? God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Trots hans tunga arbete går rikedomen förlorad, och får han då en son har han inget att ge honom. Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat.

Andra läsningen
1 Joh. 4:16-21
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31
Innan jag läser vill jag säga detta: Jesus framställer denna liknelse åt fariséerna efter att han undervisat dem att de inte kan älska både Gud och mammon. De älskade pengar så mycket att de hånade honom för vad han talat.
Då framställde Jesus denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Märk nu då att detta är en liknelse. Detta är inte en beskrivning av evigheten eller av vad som händer efter döden. Det är en berättelse som Jesus berättar för att väcka sina åhörare. Främst fariséerna som älskade pengar mera än rättfärdigheten.
Alltid då vi läser en liknelse är det första vi ska göra att gå till oss själva och fundera: vilka frågor väcker detta i mig? Liknelsens syfte är att väcka diskussion och öppna för ett samtal om hur det är ställt med oss. Skulle Jesus bara vilja beskriva det kommande himmelriket skulle det finnas betydligt bättre sätt. Så vad väcker denna liknelse för frågor?
Jag har några: Vad har hänt i den rike mannens liv att han blivit så hård att han inte ser sin nästas lidande? Hur kommer det sig att den tiggande Lasaros belönas med evig glädje hos Abraham? Och varför ber den rike mannen att Abraham ska sända Lasaros till hans fars hus? Han har ju själv ignorerat Lasaros i år och dagar! Och vad är det Abraham menar att Mose och profeterna ska övertyga dem om?
Frågorna är flera än svaren, men det är just det som är tanken! Jesus vill inte ha lärjungar som bara blint tar till sig hans ord, utan han vill ha följare som tänker själv på vad saker och ting betyder. Som reflekterar över sin livssituation och hur Guds vilja kan förverkligas. Visst hör lydnad till trons liv, men det är en lydnad som i sin mogna form kommer av att ha reflekterat över Jesu undervisning, Mose lag och profeterna, och sedan fatta ett medvetet beslut att lyda. Se bara på Jesu sätt att undervisa: det är bilder och liknelser. Och särskilt hans största predikningar präglas av ett återkommande “tänk själv”. “Se på himlens fåglar”… och kom till en slutsats. “Se på markens liljor”… och försök resonera kring vad de kan lära oss.
En predikan kräver nästan ändå en förklaring. Så här är ett sätt att se på vad vi nyss tagit del i. Jag vill ta det till bergspredikan, för där finner vi Jesus undervisande med liknande bilder och i färd med att förklara hur man ska leva i det rike han kallar oss till.
Jesus lär i Matt 6 att där vår skatt är, där är också vårt hjärta. Och liksom i första läsningen kritiserar Jesus fariséerna för att deras hjärta är fyllt av begär efter rikedom, istället för längtan efter rättfärdighet.  Jesus lär i Matt 5 att hans lärjungars rättfärdighet måste gå långt utöver fariséernas och de skriftlärdas. Men han talar inte om att vi måste leva under strängare lagar. Det var aldrig poängen med Mose och profeterna. Den som läser Gamla testamentet ser fort att lagens syfte är att fostra till medmänsklighet. Lagen uppfylls genom Kristus, då han ger sitt liv för vår skull. Rättfärdigheten ligger inte i de yttre formerna, utan i vad som finns i våra hjärtan.
Så ser vi hur den rike mannen väljer ett liv där hans hjärta inte söker det goda för hans medmänniskor. Och genom det slår han in på en väg som leder till lidande och plåga. Igen, minns att det är en liknelse. Frågan om vart våra liv för oss är en fråga om nåd. Följer vi Kristus, tror vi på honom och lyssnar till hans röst, då slår vi in på den väg som leder till livet. Det liv som Lasaros begåvades med. Det sägs inget om Lasaros moraliska förtjänster här och inte heller något om Guds beslutsprocess. Så det kan inte vara liknelsens syfte att lära oss hur vi ska komma till himlen. Det som den lär oss är ändå att den som är fattig till det yttre kan äga en stor skatt i sitt inre. En sådan skatt som i liknelsen jämförs med en evig glädje.
Kanske har den rike mannens hela släkt övergett rättfärdighetens väg och söker istället bara rikedom och lyx. De lyssnar inte till Mose och profeterna, även om de säkert håller sig till de yttre ramarna som förväntades. Men de söker inte Guds vilja. De vill inte det goda för någon annan än dem själva. Så lägger man grunden för den typ av besvikelse som Predikaren talade om. Så lägger man grunden för ett liv i rädsla. Rädsla att förlora sin egendom, rädsla att bli lämnad utan, rädsla att misslyckas.
Jesu bergspredikan svarar på allt detta. Hans lärjungar söker det goda och förtröstar på hans himmelske Far. Ängens liljor och luftens fåglar bekymrar sig inte. Hur mycket mindre ska då vi bekymra oss? Pengar ger oss inte glädje, utan kärleken ger oss verklig glädje. I Guds rike finns det som behövs, för alla dess medborgare. De behöver inte vara rädda att förlora sitt goda om de delar det med en behövande.
Och visst, man kan ha egendom och vara kristen. Men vilken är vår rättfärdighet? Jesus lär oss att först söka Guds rike och sedan det andra. Han kallar oss att bli lärjungar som tänker på vad det goda är, på vad Guds vilja är. Och hans eget liv är tecknet på det.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, så att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Gud älskar denna värld så att han är beredd att ge allt för den. Likaså får vi tro på och följa Jesus på vägen till det eviga livet. Genom hans korsdöd och uppståndelse kan vi förtrösta på att hans undervisning också kommer med den makt som bestyrker den. Inte ens döden kan ta det eviga livet ifrån oss. Inte ens döden kan hindra Guds goda vilja.
Men om vi fäster oss vid något annat, då är risken stor att vi redan i denna tid bygger ett liv av lidande. Ett liv som kanske på ytan ser präktigt ut, men som på insidan känns tomt, tungt och meningslöst. Den rättfärdighet som tron söker ger oss mening i denna tid och hopp för den kommande. Det liv som Jesus erbjuder och kallar oss till ser Guds löften uppfyllas. Det innebär frid, försoning, förlåtelse och helande. Och liknelsen vi hörde väcker i oss frågan: vart leder den väg som jag fäst mitt hjärta vid?

Vi behöver Jesus – Fjärde söndagen efter trettondagen – Nedervetil församlingshem

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Job 38:1–4, 8–11, 16–18

Herren svarade Job ur stormen:
Vem är du som höljer min visa plan i mörker
med ord utan förnuft?
Gör dig redo, var en man,
ge mig besked när jag frågar!
Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
Vem satte portar som spärr för havet?
När det bröt fram ur moderlivet
och jag gav det molnen till kläder
och dimman till lindor,
satte jag för det en gräns
och stängde med portar och bommar.
Jag sade: ”Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas.”
Har du varit framme vid havets källor
eller vandrat genom de dolda djupen?
Har du skådat dödens portar,
portarna till det yttersta mörkret?
Kan din tanke fatta jordens vidd?
Låt höra, om du vet allt detta!

Andra läsningen
2 Tim. 1:7–10

Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud. Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början men som har blivit uppenbar nu när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet.

Evangelium
Matt. 14:22–33

Jesus befallde sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!”, och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.”

Predikan
Som en del av er vet blir det en hel del resor ut på havet för min egen del. Det beror på att vi har en stuga som kräver en halvtimmes båtfärd, förutsatt att man har en ganska snabb båt. Men också innan vi skaffade den så hade det blivit så att många lediga dagar spenderades vid vattnet.

Under åren har jag utvecklat en väldigt stor respekt för havet. På något plan vet vi alla att man behöver vara aktsam då man rör sig på eller vid vatten. Men för min egen del har de många timmarna på havet väckt en förundran och en försiktighet som jag inte hade tidigare. Då man vet att det tar tiotals minuter att komma i land med båt vill man inte behöva simma i land. Det är nämligen ingen självklarhet att man klarar det. Tyvärr är detta den verklighet som vi lever i. Och varje dag vi lever tar vi sådana risker: vare sig det är att åka båt eller bil eller något annat i vardagen, så är vi utelämnade till att leva i den här världen med dess risker.

Då Gud konfronterar Job i dagens första läsning är det med ord och inga visor. Gud ger sig till känna som den som har makt över havet. Som har bestämt dess storhet och makt. Men också som den som begränsar den. Enligt Bibeln är vi människor skapade som hans avbilder och satta att råda över denna skapelse. Åt oss gavs makt att härska över och utforska denna jord. Och tanken var att vi skulle göra det tillsammans med Gud, gå hans ärenden och dela hans glädje över det skapade. Det liv Gud önskade för oss människor var alltså fyllt av nya upptäckter, av iver och glädje.

Men skapelseberättelsen i Första Mosebok lär oss att människan överger den planen. Tar sig rättigheter som hon inte gavs. Vi förlorar det goda som Gud hade tänkt för oss. Vi väljer att lita på annat än Gud. Och så beskrivs synden. Som att vi väljer avskildhet från Gud och hans paradis. Och genom det förlorar vi den säkerhet och glädje som var tänkt. Vi förlorar gemenskapen med Gud.

Och det här ser vi i dagens evangelium. Lärjungarna är på sjön. Det är en stor sjö, där vågorna kan gå höga. Och vi hörde att de skrek av rädsla. Trots att många av dem var fiskare innan Jesus kallade dem. De visste att omständigheterna var väldigt allvarliga. De visste att det kan gå illa. Men de visste också något annat. De hade sett vem Jesus var och vad han kunde göra. Då de känner igen honom är de inte längre rädda. Petrus mod räcker till och med till att stiga ur båten och gå Jesus till mötes. I alla fall för en stund. Sedan ser han sig omkring, tappar liksom Jesus ur sitt synfält. Och så fylls han av rädsla igen.

Jag tror inte evangelistens tanke med att teckna ned denna händelse för oss är att säga att vi alla ska gå ut och försöka gå på vattnet. Det viktiga här är något annat, nämligen vilken roll Jesus spelar i det hela. Då lärjungarna ser Jesus gå på vattnet och sedan stiga in i båten med dem, då erfar de för en stund vad den ursprungliga tillvaron med Gud i paradiset handlade om. De var inte rädda. De kunde vara frimodiga och starka. Det var för lärjungarna som i dagens andra läsning: “Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens”.

Det är det som allt pekar på. Lärjungarna då, liksom vi idag, behöver Jesus. Så var det tänkt “redan innan tidens början”, hörde vi läsas. Det var aldrig tänkt att vi skulle klara oss själva i den här världen. Det var aldrig tänkt att vi skulle klara oss utan Gud. Från början skapade Gud oss så att vi liknade honom, så att vi kunde göra sådana saker som han gjorde för att vi skulle leva tillsammans med honom. Allt det var beroende av att vi hade honom i båten, bildligt talat.

Och vad händer om vi tvivlar? Vad händer om vi inte klarar av att tro det? Inte ens då behöver vi vara rädda. Vi hörde att “[Petrus] började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom.” Det handlar inte om vad vi klarar av. Det handlar om vem Jesus är.

Och ännu idag vittnar kyrkan om att han är den som sträcker ut sin hand. Han vill vandra med oss var dag. Ge oss tröst och ro. Befria oss från den rädsla som annars hindrar våra liv. “Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd.” Och den kallelsen ger oss trygghet både i medgång och motgång. Då dagarna är svåra och då de är lätta. Till och med i mötet med döden.

Lärjungarna föll ner inför honom och sade “Du är verkligen Guds son”. Han har makt över himmel och jord, över det synliga och det osynliga. Våra liv är i hans händer. Och om vi vänder oss till honom kommer han alltid att möta oss. Med hjälp för denna tid, men också med en hjälp som varar in i evigheten.