Det är Guds kallelse, inget annat, som räknas

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

1 Sam. 16:1-13

Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.” Samuel svarade: ”Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.” Men Herren sade: ”Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.”
Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: ”Vad för dig hit? Är allt väl?” – ”Ja”, svarade han. ”Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.” Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu hans smorde.” Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: ”Inte heller honom har Herren utvalt.” På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt någon av dessa.” Sedan frågade han: ”Är detta alla dina söner?” – ”Nej”, svarade Jishaj, ”den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.” Då sade Samuel: ”Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.” Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: ”Han är det, honom skall du smörja.” Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.

Rom. 9:11-23

Innan Rebeckas barn var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?

Luk. 17:7-10

Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”

Predikan

Det finns en hel del att ta tag i bland dagens texter. Då vi samlades med gudstjänstgruppen inför denna söndag var det flera av orden som väckte frågor hos oss. Kanske främst den andra läsningen.

Jag har valt att fokusera på den. Passagen från Romarbrevet är utmanande. Vi kommer inte ifrån det. Här händer en hel del som inte är helt lätt att fånga in vid en snabb genomläsning. Romarbrevets nionde kapitel är för många liksom en parentes. Många håller kapitlen från nio till elva som en slags lång bisats i brevet, som ett litet tillägg till det övriga. Men med lite eftertanke går det nog att få ihop det med resten.

Det är några saker vi behöver ha bakom örat då vi tar oss an texten. Det första är att Romarbrevet i stort är ett brev som behandlar en tvåsamhet bland de troende. Det är judar och greker, det är de som hör till Abrahams ättlingar och de som inte gör det. Det andra är att Romarbrevet är skrivet för att plocka fram det viktiga i tron, så att dessa som hör till olika grupper ska kunna leva tillsammans. Och till sist tänker jag att en god påminnelse här är att Romarbrevets syfte också är att hålla fram vad det kristna livet innebär i ljuset av hoppet om en ny himmel och en ny jord, som Gud lovat sina trogna.

Då vi kommer in i läsningen hör vi om Jakob och Esau – om hur Gud utväljer Jakob och hatar Esau. Det är en hänvisning till Malakis första kapitel där Herren talar till Israels folk och säger att han ska beskydda dem, som är Jakobs ättlingar, från andra folk, representerade av Esau. Guds hat för Esau i detta fall är alltså en bild av att han hindrar dem som vill ont åt Guds utvalda.

Men detta är inte hela Paulus bruk av detta bibelord. I dagens läsning bygger Paulus upp ett argument om att det inom Israel finns ett verkligt Israel. Där som dagens läsning tar vid har Paulus nyss förklarat att inte alla som är söner till Abraham är hans barn. Vi tar alltså del av ett ganska långt argument som kommer att landa i vad man kunde beskriva som en skillnad mellan det fysiska Israel och det andliga Israel. Som vi hörde i första läsningen: Herren ser inte till det yttre, utan till hjärtat. Det Paulus söker efter här är en angelägenhet som rör hjärtat – människans innersta väsen, vår ande.

Här, för att få sina läsare att förstå vad det innebär att både judar och greker kan vara kristna, går Paulus tillbaka till berättelserna om fäderna. Först, i verserna innan det vi hör läsas idag, talar han om Isak och Ismael. Han betonar att det är Guds löfte som gör Isak till den utvalde. Isak kallas av Gud till att vara utvald. Det är alltså Guds kallelse, inte ens tillhörighet till Abrahams släkt som är det centrala.

Det är detta som är på gång då vi kommer in texten om Jakob och Esau. Gud kallar. Och om Paulus läsare hade kunnat hitta på tiotals orsaker varför Isak var ett bättre val än Ismael så finns ingen sådan orsak i valet mellan Jakob och Esau. Gud kallar, oberoende av förtjänst. Och inte bara kallar Gud den han vill. Han gör det i enlighet med de principer som Jesus också undervisat oss om. Den äldre kommer att tjäna den yngre, liksom de första ska bli de sista i Guds rike. Det är som i Romarbrevets fjärde kapitel att det inte är Abraham själv som är poängen, utan den tro som Abraham är vår förebild i. Genom tron förverkligas Guds kallelse bland oss.

I Galaterbrevet skriver Paulus: Att det inte betyder något om man är omskuren eller oomskuren (jude/grek igen). Det som betyder något är en ny skapelse. Det vill säga det som Romarbrevet också pekar mot. Hur lever en mångfald av folk med Kristus som Herre, på vandring mot den nya skapelsen?

Fokus här är inte den oförtjänta nåden, även om den figurerar. Centrum för Romarbrevets förkunnelse är Guds planer för världen. Då vi kommer till dagens läsning har vi redan en gång behandlat fäderna. I kapitlen två och fyra. Men vi har också behandlat Adam, som den förste människan och Kristus som den som upprättar vad Adam gick miste om. Där som Adam förlorade det goda och skapade splittring mellan folken, sätter Kristus världen på den nya skapelsens väg och enar folken genom sin nåd.

Genom att lyfta fram Adam, Abraham, Isak och Jakob på detta sätt konstruerar Paulus ett argument där Guds frälsningsplan och Guds skaparplan möts. Skapelsen förs in på den nya skapelsens väg i den mån vi har tro att följa Guds kallelse. Det är som dop- och missionsbefallningens ord. Vi är på vägen att lära oss vad det är att Kristus har all makt och vad det innebär att hålla hans bud.

Budskapet här handlar inledningsvis om att göra det tydligt in i det sista att vägen till de frälstas skara är överlåtelse till Guds planer och tro på Kristus – inte att man hör till den rätta gruppen människor. Detta utesluter så klart inte att vi i församlingen kan bära varandra i tro, då någon av oss tvivlar. Men det blir en predikan skilt för sig igen. Konstateras bör ändå, för att ingen ska bli ensam med sitt tvivel att Gud kallar de heligas gemenskap och det är i den gemenskapen som hans Ande verkar.

Då vi sedan kommer vidare till detta med Guds rätt att utvälja – både då han väljer Jakob eller då han väljer ett kärl till ett mindre hedrande ändamål (som i slutet av läsningen) – så är svaret redan antytt. Paulus placerar Gud utanför vårt mänskliga förnuft. Vi har inte möjligheten att ställa honom till svars, för ingen mänsklig domstol kan rymma hans vishet och makt. Redan i Romarbrevets första kapitel konstaterar Paulus att människan är utan försvar, eftersom Guds härlighet är synlig för oss alla.

Här kommer han liksom tillbaka till denna tanke, som också dagens texter antyder, om hur vi förhärdar våra hjärtan så att vi inte kan ta emot Guds ledning och vishet. Vi är som farao eller som alla de som inte förstod varför David skulle väljas till kung. Och vad är lösningen, menar Paulus, jo det är att vi ärar Gud som Herre och Konung.

Paulus strategi för att förstå varför Gud gör som han gör är alltså inte att förklara det. Utan att stiga in i det. Det är liksom alla våra problem med ondskan. Våra skrifter ger inga svar på ondskans problem, men de ger vägledning och tröst. Vi lär oss att Gud är nära dem som lider. Att han hör de utsattas rop. Att han vandrar bland de förtryckta. Detta är Paulus lösning på detta problem – att vi ska bli lika Kristus och ha hans sinnelag. Församlingen ska leva nära alla dessa, liksom Kristus kom för att leva nära oss. Så ska vi förstå vad Gud gör – genom att ta del i det. Inte genom att tänka på det i första hand. Det är i livet med Gud som våra hjärtan blir mjuka och formbara. Då vi delar svårigheterna med varandra.

Sådant är kallet till det kristna livet. Att vi ska bära varandras bördor. Att vi ska älska varandra. Att vi ska älska och tro på Gud. Och att vi ska lära oss lita på hans godhet genom det, inte genom att göra honom mindre än han är. För också om Gud kallar någon av oss på ett synligt sätt, så utesluter det inte hans vilja att alla ska bli frälsta och höra kallelsens ord. Det gäller oss alla.

Och det är just det som är ett av Romarbrevets stora projekt att förklara. Jude eller grek, man eller kvinna, från ett kristet hem eller inte, med intresse för predikningar eller inte – Guds kallelse gäller oberoende. En kallelse in i en församling där vi inte behöver vara likadana och tänka likadant om allt. Vi är menade att vara många olika, enade i hoppet om en ny himmel och en ny jord där synden inte mera härjar. Enade i vår tro och förtröstan på Gud genom det vi har sett i Jesus Kristus. Enade i den helige Ande till en allmännelig kyrka, som lever ut dop- och missionsbefallningens ord.

Och nåden, den som vi inte kan förtjäna, är att det inte ankommer på oss själva eller vår omständighet. Jesus säger: “Följ mig!” Må vi alltså göra det.

Här finns goda råd

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 32:36–39

Herren skaffar rätt åt sitt folk
och förbarmar sig över sina tjänare,
då han ser att de inte orkar mer,
att det är ute med hög som låg.
Då frågar han: ”Var är deras gudar,
klippan som var deras tillflykt,
de som åt fettet vid deras slaktoffer
och drack vinet vid deras dryckesoffer?
Må de gripa in och hjälpa er,
låt dem ge er skydd!
Vet att jag är Gud,
jag och ingen annan.
Det är jag som ger död och liv,
jag som sårar och läker,
ingen kan rycka något ur min hand.”

Andra läsningen
2 Kor. 1:3–7

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.

Evangelium
Mark. 1:29–39

Från synagogan gick de hem till Simon och Andreas tillsammans med Jakob och Johannes. Simons svärmor låg i feber, och det sade de genast till Jesus. Han gick fram till henne, tog hennes hand och reste henne upp. Och febern lämnade henne, och hon passade upp dem. På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. Hela staden hade samlats utanför dörren. Och han botade många som led av olika sjukdomar och drev ut många demoner, och han förbjöd demonerna att tala, eftersom de visste vem han var.
Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han. Simon och de andra skyndade efter honom, och när de hade funnit honom sade de: ”Alla söker efter dig.” Han svarade: ”Låt oss gå åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.” Och han gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna.

Predikan

I fredags tog jag mig tiden att fara på café med familjen. Vi satt och drack vårt kaffe i lugn och ro då jag noterade en klocka i sån där kitsch gammaldags stil. Ni vet, mycket beige och grått, kombinerat med plast och metall som målats så det ser slitet ut. Och där på urtavlan fanns ett livsråd: “Lev som om du var född idag”. Och så satt vi med frun i några minuter och smålog över tanken att någon skulle vilja leva sitt liv i fosterställning, ropande för full hals och oförmögen att sköta sina egna angelägenheter.

Det heter att goda råd är dyra. Och ibland känns det ju verkligen så. Ledord för livet som den som var på caféets klocka är inte mycket att bygga ifrån. Vi behöver söka efter något mera robust om vi ska klara oss. Ett av trons löften är att vi får del i sådan kunskap. Då vi tar emot Jesus i våra liv är det som vi hörde i andra läsningen: vi delar vårt livs omständighet med honom, både det svåra och det goda.

I dopet blir vi del av den gemenskapen som hör till honom. Vi lider med honom och får tröst av honom. Vi lider med varandra och får tröst av varandra. Vi bär fram våra problem till honom och han delar dem med oss. Och likaså får vi del i hans seger – över synden, döden och ondskan. För vi delar allt med honom och med varandra. Genom dopet blir vi del i hans familj.

Samma motiv blir också tydligt i nattvarden. Där tar vi del i Jesu kropp och blod, som han gav för vår skull på korset. Där tar vi emot gåvan. Tar del i hans lidanden, men också i hans seger över döden. Uppståndelsens glädje blir vår. Hans kropp blir del av vår kropp. Och vi blir del av honom och hans gemenskap, som samlas till nattvardsbordet.

Där är vi nära honom som vi kallas att förtrösta på och följa. Dagens evangelium har egentligen tre delar. Först möter Jesus människors lidande. Han är full med medkänsla och kärlek till människorna. Han botar deras sjukdomar och befriar dem från demonerna, som bundit människorna till mörkret. Ryktet gick så klart och alla människor som ville möta honom, vilket var många, började söka honom där som det sades att han var.

Men, för det andra, söker sig Jesus till en enslig plats för bön. Han gör det ofta. Han älskar människorna mer än vi kan förstå. Men också en man med en sådan kärlek behöver avskildheten för att hållas vid det viktigaste. Man kan inte ge goda råd eller lösa andras problem om man själv är trött och stressad.

Och för det tredje går Jesus vidare. Han stannar inte där som den stora skaran hade samlats, utan han söker sig vidare. Så att alla ska få del i det liv han bär med sig. Så att han kan tjäna flera.

Och så, två tusen år senare, sitter vi här i Terjärv. Vi tar del i dessa berättelser. Vi samlas inom ramarna för en månghundraårig tradition, som förmedlar denna erfarenhet åt oss. Rent konkret genom sakramenten – i dopet och nattvarden. Där möter vi Jesus, liksom människorna i skrifterna möter honom. Men också genom den egna trons språk. Vissa av oss anar mysteriet, det djupa och outforskade. Andra tycker om att tänka och studera, finner Gud i logiken och forskningen. En tredjes tro bärs av gemenskapen, den som Anden väcker i oss då vi samlas. En fjärde förundras över naturens skönhet. Och så vidare… allt detta kretsar kring Jesus.

Vi har en tradition där det finns många verkligt goda råd. Den första läsningen uppmanade oss att vara alerta på att Herren är Gud. Det är inför den guden vi samlas idag, som har makt över liv och död. Och som har gett oss löfte om evigt liv i gemenskap med honom. De råd vi tar del i här har växt fram genom gudomlig vishet och genom århundraden av prövning. Ingen av oss enskilt kan veta och kunna allt detta, inte ens kyrkoherden. Men tillsammans är vi ett led bland många generationer av kristna som förvaltar goda, ja då det är som det ska vara: de bästa råden för livet.

Några av dem har vi sett i dagens evangelium. Vi gör också gott i att söka efter Jesus, som människorna då. Vi kan söka både genom sakramenten och genom den egna tron, hur den än tar sig uttryck idag. Vi gör också gott i att söka avskildheten. Att stänga av telefonen en stund och finna oss själva. Bara då vi är stilla kan vi verkligen komma inför vår Skapare och höra hans röst. Och också vi måste gå vidare. Inte stanna vid det gamla, utan gå dit Herren sänder oss. Där finns livet med stort L. Det liv som Gud önskar för oss och har berett för oss.

Trons budskap är att ett nytt och evigt liv är öppet för oss alla, för Jesu skull. Vi får leva med honom och i förtröstan på honom. Han säger till oss alla: Följ mig. Till att tjäna människor, till den goda tystnaden, vidare på vägen. Och som hans lärjungar får vi ta del i de bästa livsråden – vi behöver inte vara utlämnade till vad någon uttråkad designer har ryckt ur hatten och skrivit på någon kitsch möbel. Vi får vandra genom livet som en del av något större och meningsfullare.

Därför ska vi bekänna den tro som vår kyrka har förvaltat och funnit tröst och styrka i under århundradenas gång. Vi reser oss.

Dopet lägger en grund

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jos. 3:5–11, 17

Josua sade till folket: ”Rena er, ty i morgon skall Herren göra under bland er.” Till prästerna sade han: ”Lyft upp förbundsarken och gå i spetsen för folket.” Då lyfte de upp förbundsarken och gick framför folket.
Herren sade till Josua: ”Från och med i dag skall jag ge dig storhet, så att israeliterna förstår att jag är med dig, som jag var med Mose. Säg nu till prästerna som bär förbundsarken att stanna alldeles i vattenbrynet när de kommer till Jordan.”
Josua sade till israeliterna: ”Stig fram och hör Herrens, er Guds, ord.” Han fortsatte: ”Av detta skall ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er och att han skall driva undan kanaaneer, hettiter, hiveer, perisseer, girgasheer, amoreer och jevuseer för er: förbundsarken, hela jordens härskares ark, skall gå framför er över Jordan.”
Prästerna som bar Herrens förbundsark stod stilla på den torra bottnen mitt i Jordan, medan israeliterna gick över torrskodda, ända tills allt folket hade kommit över floden.

Andra läsningen
Gal. 3:23–29

Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.

Evangelium
Luk. 3:15–18, 21–22

Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem.
När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Predikan

För oss som lever i trakter där barndopet är det vanligaste dopet ligger det nära till hands att det blir en tradition som hör samman med det lilla barnet. Risken är kanske att dopets innebörd och därmed också dess gåva går oss förlorade på vägen, medan vi växer och blir äldre.

Dopet lägger en grund. Och den grunden är Guds nåd i Kristus. Det är i det tecknet som den kristne lever. Vi bekänner inte oss själva eller världens olika makter som herre över våra liv, utan Kristus. Och dopet är inträdet i det livet. Genom dopet förmedlas Guds Ande till oss, den Ande som inom oss ropar “Abba! Fader!” till Gud och som bekänner Kristus som Herre. Det är Anden som genom vattnet utför de verk som trosbekännelsen talar om: knyter oss samman till de heligas gemenskap, låter kyrkan utbredas till att bli en sant allmänneligt kyrka, försäkrar oss om syndernas förlåtelse och bygger i oss det eviga livets hopp efter våra kroppars uppståndelse vid den yttersta dagen.

Att vi har en sådan bekännelse i grunden för våra liv kan i bästa fall bli en daglig påminnelse, både i tryggheten att få vara Guds barn och leva i vår Herre Jesus kärlek och också i att vi har en målbild för våra liv, en utmaning att välja det goda framom det onda. Den kristnes liv är ju enligt våra skrifter en ständig förnyelse av våra hjärtan och sinnen till att vilja det goda och en längtan efter ljus i mörkret.

Dagens evangelium är en av de mest centrala texterna kring dopet. Eftersom vi som kristna tror att dopet förenar oss med Jesus, får vi också tro att dessa ord talar om de löften som gäller oss. Jesu dop är ett exempel för oss. Då nu vår Herre lät döpa sig, ska också vi göra det. I det att vi stiger ner i vattnet tillsammans med honom får vi också identifiera oss med hans liv, lidande, död och uppståndelse. Så tillräknas hans verk oss och vi föds pånytt in i ett andligt liv hos Gud. Genom dopet har vi redan en gång mött döden tillsammans med Kristus och därför förlorar den sin makt över oss, dess udd bryts. Synden är besegrad i hans namn. Och detta för att också vi är Guds älskade, utvalda i Kristus att leva i Guds vilja, förkunnande hans rike och älskande både vår nästa och vår fiende.

I den första läsningen där Israels folk går genom Jordan finner vi något av det samma. Det är mycket möjligt att symboliken med förbundsarken vid vattenbrynet är en förebild för dopet. I förbundsarken bars tavlorna med budorden, vilket mycket väl kan förstås som Guds ord bland Israeliterna. Som kristna ser vi alltså hur Ordet är nyckeln till att Guds mirakulösa och befriande kraft förverkligas. I dessa dagar efter julen behöver vi knappast påminnas om att vår tro är att Ordet blivit kött och så befriat alla folk från syndens makt.

Läsningen från Galaterbrevet antyder något liknande: vi ska inte längre se till den nedskrivna lagen för vår räddning, utan vi ska se till Jesus. Hos honom finns makt och ära, nåd och medkänsla för oss alla. Då vi följer honom, döps som han och lever i hans Ande vinner vi enhet och frid.

Detta tal om enheten är i skrifterna och också bland de tidiga fäderna en viktig aspekt i dopet. Det finns ett dop, en tro och en herre, som vi alla tillhör. Genom dopet stiger vi in i en gemenskap av nåd och kärlek. Enhet och frid är dess naturliga tillstånd. Om vi lever omvändelsens liv ställer vi oss sida vid sida i vårt sökande efter sanning, ingen av oss främre än den andra. Vi tar alla emot dopets nåd av varandra, av kyrkan. Man döper inte sig själv, utan tar emot dopet av Guds medarbetare.

Dopets innebörd är alltså något stort. Också denna predikan hinner bara lätt vidröra en del av dopets många betydelser och löften. Men vill man göra ett försök att summera kunde man kanske konstatera att dopet är grunden för det kristna livet, en gåva given av Gud genom hans lärjungar, inte något som vi själva verkar. Det är ett steg från det gamla livet till det nya, då dopets vatten förenar oss med kyrkans herre. Och dopet är gemenskap, med Gud, genom Kristus och i Anden. Och den gemenskapen får i denna tid sitt uttryck genom kyrkan, den jordiska gemenskap som kommer samman för att påminnas om dopets gåva och sin herres längtan efter nåd och frid bland alla folk.

Nya vägar i livet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 8:13-22
I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp. På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. Då sade Gud till Noa: ”Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. Alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig.” Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: ”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”

Andra läsningen
Upp. 3:7-8
Skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia:
Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.

Evangelium
Matt. 4:12-16

När Jesus hörde att Johannes hade blivit fängslad vände han tillbaka till Galileen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön, i Sebulons och Naftalis land, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas: Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp.

Predikan

Vi har idag tre texter som påminner oss om Guds möjligheter att göra nya vägar i våra liv. Vid det nya årets början kan vi med fördel stanna upp och tänka på vad som ligger framför oss. Vi gör upp planer och visionerar – men främst för den kristna är längtan efter att söka Guds vilja. Liksom jag redan inledningsvis var inne på är Guds planer för nåd och rättfärdighet för oss alla. Det ger en god språngbräda in i något nytt. Där finns ett större hopp att söka än det vi själva klarar av att tänka ut.

Våra tre texter ger liksom tre portaler genom vilken vi kan kliva in i det nya och lära oss något om Guds ledning i våra liv. Hos Noa ser vi hur de svåra omständigheterna som ledde till syndafloden tvingar Noa in i något nytt. Han var lyhörd till Herren och genom det kunde han stiga in i en ny värld. Samtidigt ger Gud löftet om att aldrig mera låta sådan förbannelse drabba jorden för människans skull. Inbjudan lyder för också för oss att stiga in i ett nytt liv i lyhördhet till Herren.

Den andra läsningen påminner oss om att det inte handlar om vår kraft till förändring. Trots att församlingen i Filadelfia är ringa i sin kraft, öppnar Jesus en väg för dem. Och den dörren som han öppnat förblir öppen. Vi är vid frälsningens kärna. Vad Gud har gett av nåd, det som Gud av nåd kallar oss in i, det är inte beroende av vår förmåga. Det handlar om den nådige och gode, om honom som i julnatten lägger bort sitt himmelska majestät för att krönas med halm och senare törne. Det himmelsliv han öppnat vägen till är ett evigt förbund, för den som följer honom. I vår svaghet förblir han stark och mäktig att leda oss genom alla livets tider.

Och detta leder oss till evangeliet. Ett ord som påminner oss om profeternas löften och att de fullkomnas genom Kristus. Den som vandrar i mörkret ser ett stort ljus. Om än vi idag upplever oss själva i det djupaste mörker, så är Kristus den som kommer till oss med ljus. För den som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp. Det är som det kända ordet i Romarbrevet: “Inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus”. Han söker upp oss, kommer till oss, bjuder in oss.

Då vi vänder oss till honom – förtröstar liksom Noa, håller fast vid Honom som församlingen i Filadelfia – märker vi att något nytt kan börja på riktigt. Han gör om våra hjärtan, så att vi kan följa honom genom den dörr han öppnat, in i en ny värld av liv och nåd. Det finns hopp, Guds kärlek och ljus lyser upp vår väg. Vi får tro evangelium och lämna det gamla bakom oss. Himmelriket är verkligen nära.

Guds familjs liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 49:13–16

Jubla, himmel, och gläd dig, jord,
brist ut i jubel, alla berg!
Ty Herren tröstar sitt folk,
han förbarmar sig över de plågade.
Sion sade:
”Herren har övergett mig,
Gud har glömt mig.”
Glömmer en kvinna sitt lilla barn,
bryr hon sig inte om den hon själv har fött?
Och även om hon skulle glömma,
glömmer jag aldrig dig.
Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,
jag tänker ständigt på dina murar.

Andra läsningen
Gal. 4:3–7

Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.

Evangelium
Luk. 2:33–40

Jesu far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

Predikan

I dag har vi hört om Guds omsorg och kärlek till mänskligheten. Liksom en kvinna inte glömmer sitt barn, minns Gud sitt folk. Hans längtan är att vi alla ska kalla honom Fader, att vi alla ska känna oss som Guds barn och få ta del av det livet. Liksom vi under julens gudstjänster firar att Guds eviga ord blev kött i Jesus Kristus, firar vi också hur Guds ord kommer till oss idag och ger ny riktning för våra liv.

I den första läsningen från Jesaja jublar himmel och jord, och bergen bryter ut i jubel. Varför? För att Herren tröstar sitt folk och förbarmar sig över de plågade. Även om Sion känner sig övergiven och glömd, säger Gud: “Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.”

I den andra läsningen från Galaterbrevet hör vi om frälsningen genom Guds Son. Innan Kristus kom var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin Son för att friköpa dem som står under lagen. Vi är inte längre slavar, utan söner och döttrar till Gud. Genom Kristus låter Gud sin Ande bo i våra hjärtan, och den ropar: “Abba! Fader!” Vi är arvtagare till Guds rike, barn som gläds över att komma hem till sin himmelske Fader.

I dagens evangelium möter vi Jesus som ett litet barn i templet. Symeon välsignar honom och profeterar om hans roll som ett tecken som väcker strid. Även en profetisk kvinna, Hanna, prisar Gud för barnet och talar om det för alla som väntar på Jerusalems befrielse. Denna befrielse blir en andlig befrielse, till det nya hjärtats liv.

Symeons ord till Maria om att ett svärd ska gå genom hennes själ för oss till påskens händelser. Det är till korset vi dras i alla gudstjänster. Segern över dödens välde är kärnan i vår tro och förkunnelse. Genom detta barn, som vi tar emot under julnatten, sätts Guds frälsningsplan i verket.

Vi är inte längre slavar, utan Guds barn. Den helige Ande som Gud har sänt in i våra hjärtan väcker vår kärlek och medkänsla för våra systrar och bröder. Vi är kallade att älska Gud över allt och vår nästa som oss själva, likt en moder som älskar sitt barn. All mänsklig kärlek är en blek avbild av Guds kärlek till oss.

Vi kallas att se varandra som en familj, ta hand om varandra och älska varandra. Guds gåva är ett hjärta som lever i och av kärlek och nåd, och det är den främsta vägen till det heliga. Vi kallas att se på alla människor som en moder ser på sitt barn, som Gud ser på oss. En sådan omtanke som den bilden vittnar om, är tecknet på att Kristi Ande bor i oss.

Anden hjälper oss att bygga enhet: en heliga allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. Det är Anden som kallar oss in i den och bevarar oss i den gemenskapen, och det är Anden som ger den gemenskapen sitt liv. Det är så som den befrielse som Simeon och Hanna väntade på tar sig uttryck. Vi befrias till ett liv i kärlek, vi är inte längre slavar under lagens bud eller mörkrets makt. Herren Jesus har kommit till oss och hans Ande ropar i våra hjärtan: Abba! Fader! Och det ropet präglar allt vad vi är och allt vad vi gör, om vi låter det.

“Han blev upphov till evig frälsning för alla som lyder honom”

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Ps 8:2-10

Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.
Jag vill besjunga din himmelska prakt
med ett barns, ett dibarns mun.
Du har rest ett värn mot dina fiender
för att betvinga ovän och hämnare.
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter:
får och oxar, all boskap,
och markens vilda djur,
himlens fåglar och havets fiskar,
allt som vandrar havets stigar.
Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.

Evangelium
Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan
Jag vill inleda dagens predikan med en lista bestående av åtta punkter. Dessa punkter är vad jag (och många andra) uppfattar vara de centrala punkterna i den tidiga kyrkans förkunnelse om vem Jesus var och vad han gjorde:

  1. Jesus existerade innan skapelsen hos Fadern
  2. Han blev människa och fullföljde löftena till fäderna
  3. Han dog för våra synder i enlighet med Skrifterna
  4. Han begravdes
  5. Han uppstod på den tredje dagen i enlighet med Skrifterna
  6. Han visade sig för många
  7. Han sitter på Guds högra sida
  8. Han ska komma åter för att döma levande och döda

Flera av dessa återfinner vi ju också i trosbekännelserna. Under julen stannar vi upp för de två första punkterna och genom kyrkoåret behandlar vi också de andra. Då vi ser på det ur ett liturgiskt perspektiv dras vi ständigt mot påskens händelser, men tonvikten i gudstjänstfirandet ligger på olika aspekter av dessa under kyrkoåret.

Men vad är frukten av detta? På vilket sätt förändras liv genom att han gjorde detta? Jag vill vända vår uppmärksamhet mot ett ord ur Uppenbarelseboken: “Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem  till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden.” Genom detta skeende, att Gud blir människa och vinner vår frälsning, blir vi alltså ett konungadöme av präster som regerar på jorden.

Det hela har sin förklaring i skapelseberättelsen, då Gud genom sitt Ord gav oss livet. Människans ursprungliga mandat i skapelsen var ju att uppfylla jorden, härska över den och vårda den. Så, därför då vi nu räddas från syndens konsekvenser, är det naturligt att skriften väljer ett liknande språk för att beskriva det frälsta livet i Jesu efterföljelse: vi regerar som kungar och präster. Det vill säga, vi förverkligar Guds vilja i världen och vi bär fram världens angelägenheter inför Herren genom våra böner.

Hur är detta möjligt?  Kyrkofadern Irenaeus skrev att “Kristus genom sin nåderika kärlek blev vad vi är, för att han skulle hjälpa oss bli vad han själv är”. Det är detta som skymtar i Ps 2 i dagens läsning: “Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter.” Detta ord är fullkomnat i Kristus, han som var som Gud. Men det gäller också hela mänskligheten, för vi kallas in i livet med honom.

I avlösningsorden idag använde jag mig av Heb 4:9. Men jag använde en egen översättning för att förmedla en stark visshet om syndernas förlåtelse. Jag använde nämligen ordet “tro” som en nyckel till den eviga frälsningens verklighet. Både Folkbibeln och Bibel 200 har valt ordet “lydnad”. Det står alltså i de svenska översättningarna att “han blev upphov till evig frälsning för alla som lyder honom”. Barnet i krubban är inte bara någon att tro på, utan också någon att lyda och följa. Han är herre. Det är omöjligt för oss att nå det som Gud önskar för våra liv, om vi inte lyder honom.

Det kanske känns som en gärningslära för oss, med tanke på de olika traditioner som påverkar vår andlighet här i trakten. Men vi ska inte tänka så. Först ska vi noggrant syna våra egna tendenser till jante-tänkande, som bryter ner oss själva och gör oss mindre än vi egentligen är. Sen ska vi tänka på de betoningar som vi växt upp med andligt: har det handlat mest om regler som vi bryter och aldrig kan hålla, eller om Guds stränga dom – då är det inte konstigt om vi diskvalificerat oss själva från att vara Guds medarbetare i världen. Evangeliet i sin fullhet håller människan högt i rang, som älskvärd och kapabel, om än ofta vilsen och brusten.

Tidigare i Hebreerbrevet talar dess författare om att inte förhärda sitt hjärta. Det är ord som beskriver hur Israels folk i öknen fick budet att de skulle gå in i det utlovade landet. Men de vågade inte tro det. De trodde inte att Gud skulle föra dem dit han lovat – och så förlorade de välsignelsen. För att de inte trodde och inte lydde. De såg på sig själva och sade att det inte är möjligt. Men de borde ha sett till Gud och sagt: “I hans namn kan vi. Vi, människor, är Guds älskade och utvalda. Han har gett oss makt av sin makt att göra detta.”

Märk också att det inte är fråga om förtjänst. Det handlar inte om att förtjäna Guds kärlek, utan om att leva i den verklighet som julen förmedlar. Att Gud har blivit människa, för att människan allt mer ska kunna bli som Gud. Det var och förblir av nåd som Gud gav oss sin Son. Det är inte beroende av oss.

Men vad som är beroende av oss är vad vi gör av det hela. På samma motiv som jag redan skissats hittas många uppmaningar och Bibelord att tänka på. Dessa kommer nu i den ordning jag kom att tänka på dem i mina förberedelser.

Enligt evangelisten Johannes säger Jesus att han är världens ljus och att ingen som följer honom ska vandra i mörker. Och enligt Matteus säger Jesus att “ni är världens ljus” och att vi inte skulle sätta ljuset under skäppan. Här ser vi alltså detta dubbla – att det ljus som barnet i krubban förmedlar också, de facto, finns i oss då vi blir hans lärjungar och följer honom.

Enligt Johannes säger Jesus också att han har gett oss ett exempel, för att vi ska göra som han har gjort mot oss. Detta sade han efter att ha tvättat lärjungarnas fötter.

I Filipperbrevets andra kapitel uppmanas vi att ha det sinnelag som Kristus Jesus hade. Det står att: “Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.” Och vi märker alltså att Gud formar vår vilja att bli mera lik hans vilja. Om vi låter honom.

I Efesierbrevets femte kapitel läser vi: “Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn. Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva”. Och vi ser igen hur brevets författare på fullt allvar uppmanar oss att leva i en kärlek lik Kristi kärlek.

Och ännu ett ord vill jag ta, från Kolosserbrevets tredje kapitel: “Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” Detta är kanske det mest konkreta exemplet såhär långt. Men också dessa verser för oss till denna samma tanke – det att Kristus blivit människa öppnar vägen för oss att bli lika honom. I hans namn har vi tillgång till kärlek, förlåtelse och frid som räcker för oss själva och för dem vi delar livet med.

Och för att följa ut denna tanke, så ser vi att det som vi redan skymtat i ordet från Uppenbarelseboken, om vårt uppdrag att fungera som kungar och präster, också finns i början av Kolosserbrevets fjärde kapitel, då vi läser: “Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse. … Uppträd förståndigt mot dem som står utanför och ta vara på varje tillfälle. Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en.” Där vi ser just detta: lev i det prästerliga uppdraget att be för världen. Var beredda att regera i enlighet med Kristi sinnelag – i vänlighet, men med sanning, så att inga tillfällen för evangeliet undgår oss.

Vi hörde i dagens evangelieläsning att alla som tror på honom fick rätten att bli Guds barn. Julens barn, Herren Jesus, bjuder in oss alla i hans rike. Ingången till det riket är av nåd och åter av nåd. Han älskar oss in i döden. Han lägger ifrån sig sig all himmelens glans och ära, för att vara bland oss. Det gudomliga Ordet blir kött. Men det är också början på något helt nytt för mänskligheten. Guds rike finns inom oss. Han ger oss sin Ande att leda oss och styrka oss.

Julens budskap är ljus för dem som vandrar i mörker. Det sanna livet ligger inför oss. Och alla de himmelska gåvorna Kristus bar med sig finns till vårt förfogande.
I det är vi nästan som gudar, men det finns blott en verklig Gud som vi har att tacka för det. Så låt oss därför resa oss och stämma in trosbekännelsens ord tillsammans.

Inte i en designerkrubba

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Rom. 1:2-4

Det evangelium som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga skrifterna är evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan

Då vi betraktar scenen som julkrubban förmedlar glömmer vi ofta den stökighet eller röra som stallet måste ha präglats av. Då herdarna kommer fram finner de ett nyfött barn. Och stallet är säkert i fullständigt kaos. Hö, djur, spåren efter förlossningen. Man får anta att varken Maria eller Josef är sina mest utvilade och finputsade själva heller. Det är viktigt att vi inte glömmer det verkliga i denna världshistoriskt unika förlossningsberättelse. Glansbilden är så idyllisk att vi lätt skjuter den ifrån oss.

Kristus föds in i vår verklighet. Inte in i designerkrubba som vi plockar fram och arrangerar med ledlampor. Nej, i ett stall. Som tur inte i finländsk vintertid. Men ändå, i nattens mörker i Betlehem. I den lilla staden som inte är mycket större än vår kommundel. Och härlighetens krona byts i blod, svett och tårar, som torkas av det nyfödda barnet innan han får vila i sin utmattade mors famn. Det är verkligt. Så verkligt att det inte kräver en hög utbildning att förstå eller någon form av exceptionell andlig förmåga. Det är ett budskap som kan tas emot av både hög och låg, rik och arm. Det kräver inga djuplodande förklaringar eller avancerade teologiska övningar. En skara herdar kommer för att se vad som hänt och de fylls av förundran och glädje.

Men kan vi tro det så? Så verkligt, så vardagligt, så stökigt och oputsat. Eller vill vi hellre ha glansbilden, där Jesusbarnet liksom bara dyker upp i natten. Nästan som överlämnad av storken.

Var tror vi Jesus finns? Någonstans där borta eller här i det vanliga? Där som det är ordnat och organiserat? Pyntat och putsat? Eller där som han behövs och bjuds in?

Och var är hans kyrka? Håller vi avståndet, så att vi inte behöver kavla upp ärmarna? Eller lär vi av den mästare som kom för att vara nära i det vardagliga? Bekänner vi en sådan Herre och frälsare som söker upp syndare eller en som väntar att de ska ordna upp sina liv på egen hand?

Då himlarnas Herre blir människa och då änglaskaran sjunger om frid på jord – då utspelar sig inte händelserna bland de mäktiga och privilegierade. Nej, det utspelar sig inför dig och mig, liksom här i kyrkan denna tidiga morgon. Det säger något om var Gud är. Då ljuset på Guds befallning bryter genom mörkret, så strålar det för alla människor. Det finns hopp för var och en av oss. Också för dem som du och jag kanske uteslutit från det hoppet. Också för oss själva, om än vi ibland håller oss för brustna, för syndiga, för att bli älskade.

Kyrkofadern Irenaeus skrev att Kristus genom sin nåderika kärlek blev vad vi är, för att han skulle hjälpa oss bli vad han själv är. Genom hans människoblivande sätts Guds frälsningsplan i verket. Vägen ska öppnas. Hinder röjas. Människan lyftas upp och ledas tillbaka på den rätta vägen. På himmelsvägen: den som är full med nåd och sanning, den som är helighet och kärlek. Gud kallar oss var och en, oberoende av vår startpunkt och vår bakgrund, att följa Kristus på den vägen. Vi får bli liksom herdarna, fyllda av förundran och glädje över vad som händer, och gå vidare i livet med den lovprisning som detta föder i våra hjärtan.

Guds närvaro i mänsklighetens alla omständigheter är ett faktum. Han vill inte vara långt borta. Det är julens budskap, att han älskar oss så mycket att han vill bli en av oss. Och det att han blir en av oss öppnar vägen för oss till att bli som han. Inte kanske fullt ut i denna tid. Men vi får gå vägen, ja skynda, som herdarna till krubban. Och vi får gå vidare i frid och glädje. Nu har vår framtid och vårt hopp gett sig till känna. Och den framtiden börjar idag, då Gud själv har kommit oss nära.

Självständighetens utmaning

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
5 Mos. 8:10–17

Mose sade till Israel:
Då du äter dig mätt, skall du prisa Herren, din Gud, för det rika land han har gett dig. Akta dig för att glömma Herren, din Gud, och försumma inte att hålla hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret, som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten, som lät vatten flöda ur den flinthårda klippan och lät dig äta manna i öknen, något som dina fäder inte kände till, allt för att tukta dig och sätta dig på prov och för att till slut visa dig sin godhet. Tro inte att du av egen kraft och förmåga har skaffat dig denna rikedom.

Andra läsningen
Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Evangelium
Joh. 8:31–36

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”

Predikan

Det är tydligt att Gud önskar sitt folks frihet. I dagens evangelium skymtar vi Israels folks fader stamfader Abraham. Kyrkan tror ju att Guds löften till Abraham går i uppfyllelse genom Kristus och i det att kyrkan idag är världsvid. I det att vi alla på något sätt har blivit Abrahams barn, i tron. Det är intressant att de judar som Jesus talar med i samma mening säger att de härstammar från Abraham för att sedan säga att de inte har varit slavar under någon. De kanske verkligen upplever det så, men om man tänker på de gamla berättelserna om Israels folk, så var de ju visst slavar. I Egypten, i exilen och i olika former andra gånger också. Det är inte ens långsökt att hålla dem för bundna av romarna på ett sätt som liknar slaveri under den tid då Jesus levde.

Men nu är det inte slaveriet jag vill tala om, även om det också är något som vi vet att plågar vår värld till denna dag. Jag vill lyfta fram något av det som Israels folk går igenom efter sin befrielse från slaveriet i Egypten, då Mose leder dem mot det utlovade landet. För att påminna oss lite kort, så var ju Israels folk slavar under faraon i Egypten. Gud utvalde Mose att leda dem ut därifrån för att fira gudstjänst i öknen. De skulle gå in i det land som vi idag känner med namnet Israel och de skulle bosätta sig där. Guds folk skulle vara ett utvalt folk, som skulle skilja sig från de andra folken genom sin helighet.

Hur gick det då till, då allt detta hände? Då ett folk som varit slavar i flera generationer plötsligt vinner sin frihet? Jag hoppar över de mirakulösa delarna med vatten som delar sig och eldpelare som leder dem. Jag vill istället rikta vår uppmärksamhet på hur de handskas med den frihet de fått. Israels folk befrias, vet inget om hur man lever som fria, självständiga. Och de börjar knota och göra sig bekymmer. Det är inte lätt att vara fri. Hur ska de handskas med alla sina problem och tvister? Hur ska de ordna sin vardag, så att alla får vad de behöver? Det hela utmynnar i en dialog mellan Gud och folket, så att de får de tio budorden som en slags fingervisning för hur de ska hålla ihop allt. Men ännu har de inte de många lagarna och skriftlärda som håller ordning på dem. Det är som att Gud liksom vill pröva dem: kommer de att klara av att leva enligt några enkla regler?

Men, nej, det klarar de inte. De behöver tydligare instruktioner. De behöver ledare. De behöver sådana med makt över dem. Och någonstans i bakhuvudet hör man generationer av slaveri tala. I Egypten visste de vad de skulle göra. De visste vem som hade ansvar. De visste konsekvenserna av att inte göra som man blev tillsagd. Men nu, i öknen, på väg mot än större frihet, finns det ingen som säger vad de ska göra.

Det är självständighetens utmaning. Att vara redo att bära det ansvar som det innebär. Vi behöver människor som är redo att ta sig an den utmaningen. Och då talar jag inte bara om scouterna, trots att valspråket nu skymtade. En god självständighet ger medborgarna frihet att leva väl. Och det är det som Israels folks befrielse från Egyptens slaveri vittnar om. Gud hade planer för dem, planer som senare fullkomnas genom Jesus.

Han talar också om frihet. Om att den som följer honom får erfara verklig frihet. Men det är inte frihet från motgång eller kamp. Det kommer livet alltid att ha. Det är frihet från det som binder oss till det onda. Att vara kristen och att vara redo att göra det goda, är inte alltid lätt. Men det är ändå bättre än alternativet. Vi kan vara som Israels folk i öknen, vilja ha herrar över oss som bestämmer vad vi ska göra, som de hade i Egypten. Eller så kan vi söka den frihet som öppnar till ett meningsfullt liv. Det är en frihet som handlar om att tjäna andra. Då Sonen befriar oss blir vi verkligen fria. Fria att göra vad som är gott.

En sådan rikedom vinner man inte av egen kraft, som vi hörde i första läsningen. Sådan vishet är himmelsk, hörde vi i den andra. Vi gör väl mot oss själva och mot varandra att stilla oss inför detta. Att inte låta allehanda makter och välden i denna värld diktera vart vi sätter vår uppmärksamhet och energi. Vi gör gott i att rikta vår uppmärksamhet mot Jesus, som ger oss verklig frihet från allt detta. Frihet att vara redo till det goda, frihet att se varandra, frihet att förmedla den nåd som vi får av Gud till dem vi möter. Sådan är verklig frihet, fylld med det heliga och kärleksfulla. Må vi få både erfara den och dela den med varandra. Amen.

All makt i himmel och på jord

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Kor. 15:22-28

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

Evangelium
Matt. 25:31-46 (samma text som i första årgången)

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Skriftetal (går över i syndabekännelse)

Det är ett faktum att Jesus i denna text beskriver ett åtskiljande av det goda och det onda. Genom att den åtskillnaden görs kan något evigt och gott växa fram. Var finner vi oss själva i denna läsning? Väcker den eftertanke? Förvirring? Rädsla? Hopp? Det är inte en lätt text att förhålla sig till.

Jesus är värdsalltets Herre. Efter sina uttalanden i dagens läsning kommer han att gå korset till mötes, bära våra synders börda och besegra ondskans välde genom sin uppståndelse. Efter uppståndelsen säger han: Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Att bekänna honom som Herre är att leva som om han hade den makt han påstår sig ha. Makt att förlåta synder. Makt att ge nytt liv. Makt att besegra döden. Makt att skilja mellan får och getter på ett sätt som är rätt.

Jesus talar till en grupp människor i en helt annan kultur än vår egen. Det finns något förmildrande i den omständigheten, eftersom vi vet att vår tid är mycket mera individualistisk. Han talar ju om “ni” inte om “du”. Förståelsen av ett liv, på den tiden, var inte jag och mitt, utan vi tillsammans. Därför är vår spontana läsning av denna text säkerligen mycket mera dramatisk än vad många som kommit innan oss uppfattat det.

Men inte kommer vi ifrån att här finns ett domsmotiv som är att ta på allvar. Kallet att bekänna Jesus som Herre. Att tro på honom och följa honom är tydligt. Det är i honom, i det som han gjort, som människan friköps från syndafallets bojor. Och han ska härska, sätta alla de onda väldena under sina fötter. Vi gör vist i att inte välja den vägen. Investera inte ditt liv i det onda – det får inte goda konsekvenser i tiden och inte heller i evigheten.

Men vad är då allt tal om nåd? Jo. Det finns nåd. Kristus är herre, men han är också frälsare och räddare. Han lämnar oss inte ensamma att reda ut det onda och det goda i våra liv, utan han erbjuder sig själv som vår vägledare och vän på vägen. Han förlåter synder och försäkrar oss att vad vi bekänner har han också makt att befria oss från. För hans skull finns ingen orsak att frukta.

Vad det är att leva i förlåtelse

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
1 Mos. 13:5-11, 14-16

Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra.
När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas.”

Andra läsningen
1 Petr. 3:8-12

Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.
Den som älskar livet och
vill ha goda dagar,
han skall avhålla sin tunga
från det som är ont
och sina läppar från svekfulla ord.
Han skall undvika det onda och
göra det goda,
han skall sträva efter att hålla fred.
Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga,
och hans öron hör deras bön.
Men han vänder sig mot dem
som gör det onda.

Evangelium
Matt. 18:15-22

Jesus sade till lärjungarna:
”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

Predikan

Vad är det att leva i förlåtelse? Denna centrala tanke inom vår tro, att förlåtelsen inte bara är något vi tar emot utan också något vi lever i formar egentligen allt av hur den kristna kyrkan resonerar kring det goda livet. Redan det att Gud i sin helighet och rättfärdighet väljer förlåtelsens väg borde få oss att tänka till om vad ett gott liv egentligen handlar om. Om Gud i sin godhet väljer förlåtelsen är det säkert vist också av oss att sträva efter den.

Vi har ju en tendens som människor att fastna i det förflutna. Att liksom leva om och om igen i gamla besvikelser och oförrätter. Ibland gräver vi ner oss så djupt i oförlåtelse att det blir ett verkligt hinder för det liv vi längtar efter. Ibland lever vi liksom i vår egen bubbla av hämndkänslor, som om vår egen bitterhet på något vis skulle få den som gjort fel mot oss att inse sitt misstag. Ett sådant liv är oftast mest till skada för oss själva och våra närmaste. Vi binder oss vid det förflutna istället för att se Guds möjligheter till nytt liv.

Det är förstås inte alltid lätt att leva i förlåtelse. Men ett första steg på vägen kan vara att förstå vad förlåtelse egentligen innebär. Och jag har från en av Villes predikningar tagit med mig en lista på saker som förlåtelse inte är.
Det första är att förlåtelse inte är att ha överseende. Att ha överseende innebär att man låptsas som att inget fel begåtts.
Förlåtelse är inte heller att ursäkta, det vill säga det är inte att låta bli att hålla människor ansvariga för sina handlingar.
Förlåtelse är inte att glömma. Man behöver inte avlägsna alla spår av det hända från ens medvetamnde för att kunna förlåta.
Förlåtelse är inte heller att benåda. Den som t.ex. bryter mot en lag behöver bära sitt straff också om man förlåter den.
Och inte heller innebär förlåtelse automatiskt försoning. Försoning kräver att båda parter samarbetar kring en ny och annorlunda framtid.
Förlåtelse kräver inte heller att den andra vet om att man förlåtit den. Man kan behöva förlåta någon som är död. Eller i vissa fall kan det annars också vara vist att inte berätta åt någon att man förlåtit den. Till exempel om det riskerar skapa en situation där övertrampet kan upprepas.

Förlåtelse innebär inte att man inte har gränser och inte heller innebär det att man går med på vad som helst.

Det som förlåtelse däremot är, är ett aktivt och frivilligt arbete med att förstå det som hänt och den som gjort något fel, så att man själv kan befrias från vredens och bitterhetens bojor.

Jesus uppmanar oss idag att förlåta sjuttiosju gånger – om och om igen. Många av oss har hört förklaras hur detta sjuittiosju är ett evighetstal – förlåt varje gång, men var inte ovis trots det. Vi bjuds in i ett liv som präglas av förlåtelse, men det betyder inte att vi inte skulle behöva lagar och former för då saker går fel. Jesus visar oss en förlåtelsens väg och kallar oss att vandra den. Då vi bekänner honom som Herre är vi alltså också förpliktigade att följa honom på den vägen.

Och visst vet Gud hur svårt det kan vara. Många bär ända sedan barndomen på sådana bördor som man inte förmått förlåta. Och då många dessutom levt under omständigheter där man inte talat om vissa saker, så har heller inte det stöd som behövts för att förlåta funnits där. Ofta är det som hänt sådant som väcker en känsla av skam också i offret, vilket ytterligare försvårar saken.

Det är av den orsaken Herren gett oss gemenskapen med alla de heliga, vilket vi ju minns bland annat på alla helgons dag. Genom Guds förlåtelse är vi de heligas gemenskap. Den gemenskap som bär varandras bördor, om än ofullständigt. Den gemenskap som söker den himmelska verkligheten tillsammans.

Och i centrum för detta står så klart vår Herre Jesus själv. Han säger: “Kom till mig ni som är tyngda av bördor, jag ska skänkaa er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Så ska ni finna vila för era själar. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Förlåtelsens lära, som Kristus erbjuder oss, är inte en tung och svår lag vi borde leva efter. Det är Guds vishet, given som en gåva. Det kan vara svårt att förlåta, det kan kräva mycket av oss. Men det är alltid tyngre att bära bitterhet genom livet. “Den som älskar livet…” talades det om i första läsningen. Ja, den som vill leva ett liv som känns värt att älska gör vist i att lära sig förlåta. För risken är att oförlåtelsens väg blir ett hinder för oss att erfara den förlåtelse och kärlek som andra och Gud själv erbjuder oss varje dag.

Låt oss be!
Himmelske Fader,
Din förlåtelse är en källa till nytt liv för oss. Låt oss få leva det livet.
Du vet hur svårt det kan vara att förlåta. Ge ledning och vishet så att vi kan bryta med de band av ilska och bitterhet som binder oss till det förflutna.
Vi ber om den frid och den vila som Kristus erbjuder oss. Lär oss vad det är att leva i din kärlek.
Vi ber i Jesu namn.
Amen.