Ett liv utan rädsla

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 26:12-14, 19

Herre, ge oss välgång,
allt vad vi gör är ditt verk.
Herre, vår Gud,
har vi haft andra härskare än dig?
Endast ditt namn vill vi bekänna.
De döda får inte liv igen,
skuggorna uppstår inte.
Så har du straffat och förgjort dem
och utplånat minnet av dem.
Dina döda skall få liv igen,
deras kroppar skall uppstå.
Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!
Ty din dagg är en ljusets dagg,
du låter den falla över skuggornas land.

Andra läsningen
Fil. 1:20-26

Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron. Och genom mig, genom att jag kommer till er igen, skall ni bli allt stoltare över att tillhöra Kristus Jesus.

Evangelium
Joh. 5:19-21

Jesus sade till judarna:
”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.”

Predikan

I den kristna traditionen hänger döden och rädslan ihop. Vi talar om Guds kärlek som något som fördriver rädsla (1 Joh 4:18) och som är själva varandets grund. Då han skapar oss till sin avbild, är det för att den gudomliga kärleken ska ha ett mål, annat än sig själv. För kärleken kan inte fullkomnas utan att den delas.

Då vi kallas in i lärjungens liv kallas vi också ur rädslan. Döden förlorar sin makt över oss. Dels i det eviga perspektivet, för Kristi skull. Men dels också i tiden, då vi närmar oss den kärlek som fördriver all rädsla. Det är senast här vi som vi märker att vi ännu saknar kärlekens fullhet. För vem av oss är inte rädd någon gång? Rädd för vad andra ska tycka, rädd för hur det ska gå med oss, rädd för någon omständighet som vi föreställer oss.

Rädslan är en mänsklig verklighet i denna tid. Våra hjärnor har genom århundraden och -tusenden formats att identifiera alla slags risker och faror som finns i vår omgivning. Det är en nödvändighet att vi görs uppmärksamma på saker som kan gå fel, så att vi inte råkar ut för dem. Men vi ser ju också en bekymrande utveckling i samhället där denna egenskap i våra sinnen både missbrukas och utnyttjas. Och det görs till en sådan grad och så systematiskt att vi ser en märkbar förändring i människors välmående, så till den grad att vissa nu säger att 1/3 av världens befolkning lider av någon slags rädslo- eller ångestrelaterad sjukdom, diagnostiserad eller inte.

Jag talar så klart om det myckna informationsflödet, som för var passerande minut optimeras lite till för att få ut allt av oss. Om debattklimat där man tar allt större och fulare språk i bruk för att höras. Om det aggressiva utpekandet av ens meningsmotståndare eller påstådda meningsmotståndare. Om den ohållbara takten som många tvingas arbeta under, medan andra inte hittar in i arbetslivet hur de än försöker. Och det bildar liksom ett kretslopp, den ena saken sätter igång den andra och till sist är vi i en ohållbar situation för vårt allas välmående.

Jag tänker så klart säga att den kristna inte har orsak att vara rädd. Den Gud som gett sig till känna i vår broder och herre, Jesus Kristus, är livets källa. Och Kristus själv har all makt i himlen och på jorden [[Matt 28#19]]. Då vi nu idag firar den lilla påsken är det gott att minnas att han steg upp ur graven. Till och med dödsriket fylldes av hans goda budskap. Han har gett hopp åt dem som är i graven. Sonen ger liv åt vem han vill och han säger att han inte ska visa bort någon som kommer till honom. (Joh 6:37) Det finns alltså inget i denna värld som kan skilja oss från hans kärlek (Rom 8:39) – och eftersom hans kärlek fördriver rädslan finns det alltså inga principiella hinder i denna tid för att leva ett liv i kärlekens frihet. Alexander Schmemann försöker fånga in denna vision av människans frihet i denna tid genom att säga att världen, för Kristi skull, åter blir vårt liv. Nu vet vi vad vi ska göra i världen och nu ser vi den skönhet och mening som Gud lade ner i den, då han skapade den.

Här skymtar alltså en skillnad på den fallna världen och den frälsta världen. Begrepp som knappast går att utreda uttömligt i en predikan. Men som antyder något en kristen kan ana sig fram till. Det finns i den fallna världen en kärna av rädsla, som på ett mycket osunt sett kretsar kring det egna jaget. I den fallna världen upprättas ordningar för att tjäna jagets agenda. Här samlas pengar på hög, här manipuleras sanningen, här används olika former av våld som ett medel för att få vad man begär. Men sen finns då den frälsta världen, där människan åter finner vägen till den skapade ordningen: här drivs vi av Guds kärlek, vi befrias från lidelserna och begären, vi förlorar inte oss själva i rädslans bekymmer om klander, kritik, smicker, avundsjuka eller sårbarhet. Vi binds inte av våra intryck och känslor, utan blir fria att förhålla oss till dem med en sund distans, för våra fötter är på nådaklippan. Vi har byggt våra liv på Jesu lära. Och det ljus som han är förtydligar allt det andra i livet.

Kyrkan förvaltar en lång tradition av att lära sig det liv Kristus talar om, då han säger att vi ska lära av honom och ta på oss hans ok. Ett ok som är milt och fridfullt. (Matt 11:29) Hos Paulus ser vi, i dagens läsning, hur hans agenda är att hjälpa bröderna till framsteg och glädje i tron. Det är trons vision för livet i denna värld. Att vi ska fyllas av en sådan tro som väcker hopp och glädje i oss. Som för oss framåt, genom svårigheterna, som tröstar oss och ger livsmod. Som fördriver den rädsla som binder oss till det förflutna eller till det brustna.

I den kontemplativa traditionen inom kristenheten kan man beskriva det tillståndet som ett stilla vatten. Går vi långt bak i tiden, då inte speglar fanns i varje hem, kunde ett stilla vatten vara det enda stället där man kunde se en sann bild av sig själv återspeglad. En sådan inre stillhet är startpunkten för vår vandring djupare ner i trons hemligheter. Det är inte bara en eller två som har sagt att man gör gott i att lämna stadens vimmel, lämna bakom sig de många intrycken och frestelserna, och istället ägna sig åt att lyssna in den helige Ande.

Modern forskning har också visat att en återkommande självspegling av detta slag kan omforma oss på sätt som kan vara svåra att tro. Immunförsvaret fungerar bättre, vi blir tåligare för motgång, vi hittar sätt att möta andra trots våra egna svårigheter och så vidare. Vad fäderna anade i Anden, bekräftas av vetenskapen. Ett sunt sinne stöder en sund kropp. Vi befrias från rädsla då vi ger oss själva tid. Och särskilt som kristna, som har trons infallsvinkel på livets utmaningar, kan vi förnimma Guds godhet i den stilla viskningen som stillheten för med sig [[1 Kung 19#12]].

Jesus säger i dagens evangelium att: “Sonen ger liv åt vem han vill”. Jag tror att det är sonens vilja att alla ska ha liv. Liv utan rädsla. Liv i gemenskap med honom. Dödens makt är för stor i denna tid. Därför väljer Gud att besegra döden inifrån ut. Han dör och uppstår. Han bär våra synder, all vår orsak till rädsla och allt som vi i rädsla har gjort och försummat. Och han öppnar för oss det eviga livets väg, en väg som börjar just där vi står idag.

Då vi går in i det liv han önskar för oss har vi möjligheten att lära av honom. Aposteln Paulus är den förste att erfara detta. Han mötte aldrig Jesus i köttet. Han hade inte hört Jesu undervisning av honom själv. Men i Anden fick han lära sig vad Guds vilja var. En sådan undervisning får också vi be om och söka.

Så kan vi lära oss in i det liv som inte präglas av rädsla. Inte rädsla för döden, eller något annat i skapelsen. För många gånger är det rädslan som förvanskar det goda i våra liv. Då vi är rädda för vår materiella välgång, riskerar vi använda medel som vi annars inte skulle göra. Vi använder oss av världens tillgångar på fel sätt, vid fel tid, i fel mått, med fel motiv. Då vi är rädda för något i våra relationer, tenderar vi ta till vreden, eller avundet, eller bitterheten. I rädsla för en gud som inte kan älska oss, avsätter vi många gånger kärlekens Gud från den plats han borde ha i våra liv, för vi fruktar vår självskapta avguds dom.

Den naturliga rädslan är ett hjälpsamt verktyg, men en dålig herre. Vi behöver vända oss till den sanne Guden, livgivaren och frälsaren. Han som fördriver den rädsla som hänger samman med straff och död. I nattvardsliturgin säger prästen: “Lyft era hjärtan till Gud”. Och församlingen svarar: “Våra hjärtan är hos Herren”. Det är detta som behöver hända. Vi stiger upp från vardagens bördor, in i det himmelska ljuset. Från det perspektivet kan vi se att världen, för Kristi skull, har blivit en plats där det är tryggt för oss att vara.

Det växer ett nytt liv i våra hjärtan. Ett liv där döden inte längre råder. Ett liv där livet segrar. Ett liv av tro och hopp. Ett liv utan rädsla, fyllt enbart av Guds kärlek.

Gemenskapen och de andliga mysterierna, källor till tacksamhet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Neh. 8:5-10

Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.
Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta.” Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: ”Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka.”

Andra läsningen
1 Thess. 5:16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Evangelium
Matt. 11:25-30

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Predikan

Jag läste för gudstjänstgruppernas ledare ur [[Kyrillos av Jerusalem]] i torsdags. Kyrillos var en av de tidiga kyrkans stora teologer och också den som kom att spela en avgörande roll i att kyrkoårets gudstjänster utformades på det sätt som vi känner dem idag. Hans mest kända skrifter är hans katekeser, vilka egentligen är predikningar som han hållit i samband med dopundervisningen. Han är en av de fäder som vördas som helgon inom både den östliga och den västliga kyrkan.

I Kyrillos katekes över eukaristin, det vill säga nattvarden, hänvisar han till dagens andra läsning. Efter att ha utforskat nattvardens mysterier avslutar han sin katekes med att skriva (eller säga): “Håll fast vid dessa traditioner oförvanskade och bevara er själva utan att falla. Håll er inte undan gemenskapen och beröva er inte dessa heliga och andliga mysterier genom att befläcka er med synder. “Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer” (1 Thess 5:23). Honom tillhör härligheten, äran och makten med Fadern och den heliga Anden nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.”

Varför jag vill lyfta fram detta ikväll är för att visa på dessa två aspekter som Kyrillos håller som centrala då han ger sin slutuppmaning till de nydöpta och nyundervisade katekumenerna. 1) Håll er inte undan gemenskapen och 2) beröva er själva inte dessa heliga och andliga mysterier genom att befläcka er med synder. Vad menas?

Med mysterierna menar han mässan och nattvarden. De traditioner som hör samman med dessa menar han ska hållas fast vid oförvanskade. Så menar också reformatorerna, då de påminner sina efterföljare om att mässan ska firas enligt traditionen. Med de korrekta liturgiska skrudarna och i enlighet med till exempel kyrkoåret. Det reformatoriska tillägget om vikten av förståelighet, att saker ska ske på folkets språk, är förmodligen helt i linje med vad många i den tidiga kyrkan också tänkte. Den kristna tron spred ju sig bland många olika folk och tungomål. Oberoende, menar alltså både Kyrillos och reformatorerna att det är viktigt att vi bevarar mässan som ett mysterium där vi möter Kristus själv i ordet och sakramentet. Kyrillos talar om nattvarden som det dagliga brödet, som helt genomtränger vår varelse, som något som på ett avgörande sätt är annorlunda än vardagens bröd.

Sen talar han om gemenskapen. Den tidiga kyrkan samlades trots svåra omständigheter. Gemenskapen bar dem. Som vi ser redan i apostlagärningarna är brödsbrytelsen och brödralaget viktiga delar av den kristna trons vardag. Det är också i gemenskapen som vår tacksamhet kan stärkas, våra frågor dryftas och sorgens bördor lättas. Reformatorerna hade också sitt att säga om gemenskapen. Ett tydligt tecken var att reformationen förde in mera psalmer, svar för församlingen i bönerna och delaktighet i både brödet och vinet i nattvarden. Det sist nämnda i skillnad från den katolska kyrkan där brukat blivit att församlingen endast tog del i brödet, medan enbart de vigda ämbetsbärarna tog del av vinet. Samtidigt vet vi ju att både Luther och hans studerande ofta verkar ha suttit långt in på kvällarna med ett stop och diskuterat de stora frågorna i livet.

Dessa två saker: 1) mässan med sin form, sina böner och sånger och 2) den kristna gemenskapen, rotar oss i vår erfarenhet av Guds nåd. Gemenskapen ger oss det vardagliga, där vi kan diskutera och fundera. Mässan bjuder in oss att reflektera och dyka djupt i trons hemligheter. Då vi växer i insikten om Guds nåd, både på djupet och på bredden, kan vi också finna orsak till tacksamhet. Det är klart att dessa två, djupet och bredden, liturgin och gemenskapen, flätas in i varandra på många olika sätt.

Kyrillos talar om att erkänna Guds verk i sitt liv. Den kristne vet att det är Gud som är alla goda gåvors givare. Vi vet att det är av nåd vi tar del i livet på jorden, liksom också det eviga livets gåva. Vi vet att det är av nåd som Gud förbarmar sig över både onda och goda, över svaga som starka, över fattiga som rika. Då vi förmår erkänna att det är av nåd som vi har allt vårt goda, då förmår vi också vara tacksamma.

Att vara tacksam är eftersträvansvärt. Forskning visar att tacksamheten förknippas med bättre hälsa, starkare relationer och i allmänhet ett bättre liv. Så vi gör gott i att söka tacksamheten.

Rent konkret handlar det om att söka ens egna orsaker att prisa Herren. Det är som Jesu liknelser om de olika skatterna som människor hittar. En hittar något dyrbart i en åker och är beredd att köpa hela åkern för att få den. En annan kan ge sitt allt för att få en vacker pärla. För en av oss är budskapet om frälsningen den största källan av tacksamhet, medan en annan gläds i kampen att få leva ett helgat liv. Båda är skatter, givna oss av Guds nåd.

Då jag talar om detta gör jag säkert bort mig om jag inte för oss till vad den kristna kyrkan alltid hållit som den största skatten av alla. Nämligen Herren Kristus själv. Hans död och uppståndelse för vår skull. Den kärlek som övervinner dödens makt, som inte ryggar tillbaka för något ont. Mötet med honom är vad som förändrar och förvandlar våra liv.

Vår tacksamhet över det mötet – både den första gången vi kände hur han lät oss stiga under hans ok och den fortsatta vandringen med honom – öppnar vägen till det skonsamma och lätta livet som han talar om. Då han axlar oket med oss kan vi se både glädje och prövning som ett sätt att komma närmare honom. Vi växer i tro och i förtröstan genom att upprepat söka honom. Här är tacksamhetens källa, Kristus själv och det han gör för oss.

Rent konkret handlar detta mycket om att bli medveten. Kanske gör det gott att föra dagbok över det man har att vara tacksam över? Kanske behöver man nu och då stanna upp och ge Gud äran för det goda man har i sitt liv? Kanske någon behöver bönens stillhet för att låta bekymren bytas i glädje över de möjligheter man har? Och kanske den som kämpar i verkligt svåra omständigheter behöver minnas korsets budskap, att Kristus delar vår lott ända från födelsen till dödsriket? Det finns ingen tid eller plats eller omständighet i våra liv där vi inte kan ta emot Guds nåd. Men det som väcker vår tacksamhet, det som är den skatt vi ivrar över, kommer säkerligen att vara annorlunda för en och var.

Vi firar idag nattvard. Där möter oss Herren själv i brödet och vinet. Här tar vi emot nådens Herre, fridsfursten, vår broder Jesus Kristus. Vi delar gemenskapen med alla kristna genom tiderna och kallas in till mysteriets djupaste centrum. För dig utgiven och utgjutet. Så låt oss vara tacksamma, för att vår Gud uppenbarar detta för oss. Denna dag är helgad för Herren, låt oss ta del av god mat, dricka det söta vinet och dela med oss av det goda. Låt oss minnas hans trofasthet, som har kallat oss. Och låt oss i tacksamhet gå till honom som säger: “Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Vi reser oss för att bekänna hans namn med trosbekännelsens ord.

Nästankärlekens dygder

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

Rut 1:7-11, 14-18

Medan de var på väg mot Juda sade Noomi till sina sonhustrur: ”Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Herren visa trofasthet mot er, liksom ni har gjort mot våra döda och mot mig. Må han ge er båda ett liv i trygghet med hem och make.” Sedan kysste hon dem till avsked, men de började gråta högljutt och sade: ”Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!” Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er.”
Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. Noomi sade: ”Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.” Men Rut svarade:
”Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst –
endast döden skall skilja oss åt.”
Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken.

Andra läsningen
Rom. 13:8-10

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

Evangelium
Mark. 12:41-44

Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”

Predikan

För att rama in evangeliets budskap idag vill jag ta några steg bakåt från den händelse vi tar del i, men också från det helhetstema som söndagen har. Vi talar om “Vår nästa” och om vikten att leva kärleksfullt. I vårt möte med den fattiga änkan når vi en slags kulmination av Jesu undervisning om givandet och delandet av sina egna resurser. Detta framträder kanske tydligast hos evangelisten Lukas, som från det nittonde kapitlet ända fram till slutet av det tjugoförsta ger oss många liknelser och förmaningar på samma teman. De finns nog också hos Markus, men han utelämnar en del och är lite mera kortfattad.

Det första vi kan konstatera är att Jesu undervisning om den fattiga änkan äger rum i dagarna innan korsfästelsen och uppståndelsen. Det betyder att vi kan anta att de flesta som följt honom till templet denna dag har hört en hel del av hans undervisning. De är bekanta med motiven som han fört fram. Därför behöver han inte ge någon lång utläggning för att budskapet ska nå hem.

Vi behöver kanske påminna oss om några viktiga motiv i Jesu undervisning för att inte glömma bort vad som här talas om. Jag ger nu några plock, men inte i någon särskild ordning eller kronologi.

  1. Det första vi kan notera är att Jesus många gånger varnar för rikedom. Det verkar som att Jesus ser en inneboende risk med att man i sin rikedom förlorar kontakten med både sin omgivnings verklighet och Guds vilja för ens liv.
  2. För det andra är Jesus ofta kritisk mot dem som gör välgärningar i offentligheten. Han talar om dem som blåser i trumpet för att andra ska se deras goda gärningar. Han uppmanar oss att inte bli som dem. De har redan fått ut sin lön. Vi söker en annan lön.
  3. Sen är det liknelserna. Vi har både den om talenterna och den om vingårdsarbetarna som fick samma lön. Berättelser på liknande motiv, som hjälper oss förstå hur livet i Guds rike ser ut. I berättelsen om talenterna lär vi oss vikten av att använda det vi har, för bara då vi använder våra gåvor kommer de till nytta. I liknelsen om vingårdsarbetarna påminns vi om att Gud fördelar sina gåvor som han vill och att inbjudan till det himmelska livet, oberoende när man får den, innebär att man gör det arbete man kan under den tid man har – lönen är den samma.
  4. Jag vill också påminna oss om då Jesus kommer in i Jerusalem. Han stannar och gråter över allt som gått fel i staden. Sedan går han in i templet och driver ut köpmännen som gjort bönens hus till ett rövarnäste och en handelsplats. Jesus vill att allas böner ska nå Gud.
  5. Jesus talar också många gånger om förtröstan. Se på markens liljor och himlens fåglar. De är tecken på liv och skönhet som inte kommer av att visa upp sig själv, utan av Guds godhet mot dem. Denna godhet riktar Gud i rikliga mått mot hela skapelsen och också mot människan. Detta också då vi möter motgång i livet. Men om vår blick är fäst vid det som vi inte har, då är Guds försyn svår att erfara.
  6. Sen ska vi inte heller glömma sättet Jesus möter de rika. I mötet med tullindrivare och andra rika män ger Jesus alltid möjlighet till nåd. Han kallar dem alla in i sitt rike. Inte är riket stängt för dem, liksom det inte är stängt för oss. Då Jesus säger “Följ mig!” gäller det oss alla.

Det här kanske kan kännas som en lång inramning till dagens evangelium. Men jag tror också att dessa minnesbilder av vad Jesus gjort väcker den enkla lilla berättelsen till nytt liv. Kvinnan som ger vad hon har, istället för stora och präktiga summor, har förstått något av livet i Guds rike.

Hur kan vi förbereda oss för det liv som Jesus kallar oss in i? Jag lånar lite tankehjälp av Thomas av Aquino, som under 1200-talet var en av världens främsta teologer. Av den romersk-katolska kyrkan kallad den “änglalike och allmänne kyrkoläraren.” Hans mest kända verk “Summa theologica” är ett intressant exempel på hur vi kan behandla de svåra frågorna i tron. Han inleder nämligen varje kapitel med att redogöra tydligt och rättvist för sin motståndares ståndpunkt. Till skillnad från mycket av modern diskurs som försöker förvränga den andra partens utsagor.

Thomas talar om dygden och främst bland dem kärleken. Inget konstigt i detta såhär långt. Men han tar mycket inspiration från [[Aristoteles]] tal om dygderna. Med det menar jag att det finns en idé om att dygden är något relativt stabilt i vår person, men som formas genom våra val. Vi kan vara givmilda, men ändå ibland välja att inte ge. Det ändrar inte vår givmildhet. Men om vi aldrig ger förlorar vi givmildheten. Då har vi alltså förlorat givmildhetens dygd. Det är på samma sätt me de övriga dygderna. Om vi inte gör kärleksfulla saker, kommer vi att förlora kärlekens dygd. Och därmed också dess lön. Det betyder ju ändå inte att vi skulle förlora Guds nåd, som ges oss utan förtjänst varje dag. En viktig åtskillnad här.

För Thomas är kärlekens dygd det yttersta samspelet mellan Gud och människan. Då vi lever i kärlek förverkligas Guds vilja i oss och vi erfar gemenskapen med Gud. Men märk denna dubbelhet i Thomas teologi: Gud älskar oss helt och fullt. Men om vi inte lever i den kärleken kan vi inte erfara den helt och fullt. Det finns alltså ett mått i denna teologi som kallar oss att leva kristet, för att kunna förstå vad det är att vara kristen. Han menar att då vi strävar på ett sådant sätt fullkomnas vår frihet som människor i att vi får vara Guds medarbetare. Han ser det som att allt det goda vi gör flödar ur Guds nåd, men att vår medvetna strävan att leva i nåden bekräftar nådens verklighet. Gud är alltså suverän i sin nåd, men vi erfar den nåden mest då vi bär ansvar för att förverkliga den.

Det betyder alltså att då vi lever i nådens dygd, är det Guds nåd som lever i oss, men våra liv formas på ett avgörande sätt så att vi erfar och delar nåd med varandra. Då vi lever i kärlekens dygd, är det Guds kärlek som är grunden för allt. Men en sann kärlek formas i oss då vi gör en ansträngning för att leva i den. Allt detta händer i oss, utan att pruta på det faktum att Gud är kärlekens och nådens upphovsman – också då vi misslyckas i vad vi tagit oss an.

Vi kommer då, efter denna djupdykning, till det mera praktiska. Hur formas det liv i oss som är byggt på Guds kärlek, som stärker dygden i oss och som är till välsignelse för vår nästa? Våra texter idag uppmanar oss att stå i skuld till varandra i kärlek. Och vi har två exempel på det bland läsningarna: Ruts löfte till Noomi och den fattiga änkans gåva i templet.

Ruts dygd i dagens text är troheten. Hon överger inte sin svärmor vid denna svåra tidpunkt i hennes liv. En sådan trohet mot en annan människa är ett fantastiskt exempel på de dygder vi talar om. Men vi ska inte heller idealisera och romantisera saken. Trohet är till exempel en kärnfråga i äktenskapet, men det kommer fall då troheten missbrukas till den grad att man måste säga ifrån. Att man då står för vad som är rätt, betyder inte att man förlorar trohetens dygd. För dygden är något som är hårt förankrat i oss, också om verkligheten ibland tvingar oss på andra vägar. Man kan öva sig i trohet och fördjupas i trohet, utan att förlora sig själv. Som Thomas sade fullkomnas dygderna i vår frihet att leva i dem och i Guds vilja, inte genom att vi binder oss till dem som lagar.

Några sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över de löften man ger. “Är detta ett löfte jag kan leva upp till?” Det är inte ovanligt i arbetslivet att man möter människor som lovar mycket, men sedan inte förverkligar vad de sagt. Frustrationen sprider sig som ringar på vattnet. Vi kan inte rå för vad andra gör, men vi kan se till oss själva. Dygden stärks i övningar som vi har kontroll över. Om vi märker att vi inte står vid våra löften behöver vi kanske ha en påminnelse om att reflektera över vår trohet till vårt eget ord. Konkreta handlingar kan hjälpa, för att göra oss medvetna om vad vi lovar. Man kan till exempel ha ett armband som man flyttar från den ena armen till den andra varje gång man ger ett löfte. Eller varje gång man märker att man brutit ett löfte. Medvetenheten formar dygden i oss.

Ett annat sätt att växa i trohet kunde vara att reflektera över ens sätt att ta motgångar. Söker vi Guds vilja i motgången eller går vi direkt till att försöka lösa situationen enligt vår egen förmåga? Rent praktiskt kan det vara bra att memorera några bibelord att ta fram vid svåra stunder. “Herren är min herde, ingenting skall fattas mig” är ett bra exempel på ord som rotar oss i trons förtröstan också i motgången.

Ser vi på den fattiga änkans exempel märker vi att där finns just den förtröstan. Gud tar hand om mig. Han ser till mitt bästa. Jag litar på honom. Hennes dygder är förtröstan och givmildhet. Förtröstan kommer ofta av erfarenhet av Guds nåd. Så övningen är att våga tro och leva enligt det.

Givmildhetens dygd är, som Jesus också säger, en som man bäst övar i hemlighet. Gör något gott för en annan utan att berätta det för någon. Donera medel, men anonymt. Ordna med hjälp åt någon som behöver det, men låt ingen veta det. Det kan leda till att någon konfronterar dig och säger att du borde ha gjort något (vilket du gjort i hemlighet) men det gör inget. Det viktiga är inte att få ära och berömmelse för ens goda gärningar, utan att Guds kärlek fått förverkligas.

Avslutningsvis, vill jag igen påminna att inga av dessa strävanden är ett sätt att förtjäna Guds kärlek. Guds nåd över oss kommer först. Vårt val att leva i den kommer därefter. Genom nåden träder vi in Guds rike, det beror inte på oss, utan på Kristus som har gett sitt liv för oss. Övningarna, reflektionen, förändringen kommer då vi försöker se den nåden förverkligad i oss själva. Och då vi låter Guds nåd gripa oss på djupet kommer vi också att se den förändring som den möjliggör.

Nådens och läkedomens liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
2 Kung. 5:1-15

Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”

Andra läsningen
Apg. 3:1-10

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

Evangelium
Joh. 9:1-7, 39-41

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Predikan

Vi har idag tre texter som alla har med sig ett konkret helande av sjukdom. Många har försökt förklara mekanismen bakom Guds ingripande i historien, men personligen finner jag de flesta försök till att förklara det mirakulösa inte når riktigt hela vägen fram. Därför vill jag idag främst rikta vår uppmärksamhet på det som händer i evangeliet. Där möter vi Jesus själv i sitt helandearbete.

Johannes verkar ha en stil att skriva i sitt evangelium där han ger berättelser om vad Jesus gjorde och sedan visar han hur de också fungerar som en bild för något större. Dagens evangelium utelämnar en väldigt lång del av [[Joh 9]] för att få med denna dynamik. I början har vi helandet och i slutet av läsningen kommer vi tillbaka till Jesus då han förklarar den andliga betydelsen av det som hänt. Problemet är bara att det som utelämnats spelar en central roll i det hela.

Så vi tar det i korthet. Kapitlet inleds med att Jesus helar den som tidigare var blind. Sen, ser hans grannar honom och förundras. Och han vittnar till dem om Jesus. Sen för de honom till fariséerna. Dessa börjar gå i varv över att Jesus botat någon på sabbaten. Så kan man inte göra! Han måste vara en syndare. Men, egentligen tvivlar de på att han överhuvudtaget varit blind, så de kallar vittnen. Lotten faller på den tidigare blinde mannens föräldrar.

Föräldrarna är helt tydligt rädda för fariséerna och vad som nu ska hända. “Vi vet att han var blind, men vi vet inte vem som helat honom eller hur! Låt honom tala för sig själv, han är myndig!” Fariséerna använde sig nämligen av uteslutande ur synagogan som ett sätt att kontrollera folket. Att bekänna Jesus hade säkerligen fått hela familjen utestängd.

Efter detta kallar de tillbaka mannen som varit blind. Nu frågar de om samma saker igen. Man märker i texten att mannen är försiktig med sina ord, men han vänder ändå en liten udd mot fariséerna. “Vill ni höra mera om honom? Kanske ni också vill bli hans lärjungar?” Men, nej, fariséerna godkänner inte något sådant. De har Mose, honom kan man i alla fall lita på. Vem denna Jesus är vet de inte. Och han helar ju dessutom folk på sabbaten. En syndare är vad han är!

Efter detta möter mannen i fråga Jesus en andra gång. Jesus frågar om han tror. Och då han får höra att han har sett honom, då bekänner han sin tro. Det är efter det som Jesus säger de ord som vi hörde läsas.

Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Några fariséer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Fariséerna har alltså grundligt förhört mannen som blev helad om vad som hände. Men de ville inte tro att Gud skulle agera på detta sätt. Det var inte inom ramarna för deras tankevärld att Kristus skulle kunna tolka om sabbatsbudet på detta sätt. Och så klart fanns det mycket annat i Jesu undervisning som provocerade dem.

Men om Johannes tanke med detta upplägg i texten är att föra oss till en djupare fråga, så har han lyckats mästerligt. Först har vi det fysiska helandet, sedan har vi dem som gläds över det inträffade, sen kommer de skriftlärda som vägrar släppa sina fina idéer och till sist har vi Jesu dom – att säga att man ser, då man stänger ögonen för vad som är inför en, är inte livets väg. Er synd står kvar.

Det är dags att vända blicken till oss själva. Lever vi det nådens och läkedomens liv som Kristus kallar oss till? Jag föreslår några exempel.

Fariséerna använde lagen om sabbaten som ett tillhygge för att få sin egen vilja igenom, utan att glädjas i den barmhärtighet som Gud hade visat den man som tidigare var blind. Vad är detta för oss idag? Jag följer på YouTube några kanaler som visar på misstag som begås i förmanskap. Ett återkommande tema där är chefer som sätter företagets policyn framom barmhärtigheten. De säger saker som “Tyvärr kan vi inte bevilja dig ledigt för att vara med din sjuka mor, det finns inget i avtalet om något sådant”, då det enda kärleksfulla svaret skulle vara att möjliggöra för att den anställda skulle sköta om någon som är gammal och sjuk.

Eller som föräldrarna som var rädda att vittna om vem som hade helat deras son. Hur ofta fattar inte vi beslut utgående från vad folk ska tycka? Det är som att vara tillbaka i skolan, se någon bli utestängd och inte våga stå upp för den.

Eller hur ofta tror vi att vi “ser” hur saker och ting verkligen är, utan att ens ha underhållit de andras perspektiv? Kanske undviker vi ett möte med någon som vi anser att ha sårat oss, för egentligen är det bekvämare att fortsätta vara bitter än att verka för försoning. Kanske har vi människor i våra liv som vi helt enkelt alltid utgår ifrån att de har fel eller vet mindre än oss själva?

Helandets väg innebär ofta att vi får gå djupt i oss själva. Liksom läkare och skötare vid en operation utsätter oss för knivens udd, finns det ibland behov att bryta ner för att kunna bygga upp. Och många gånger är det klokt att göra sådant arbete tillsammans med andra.

Jesus säger att han har kommit till dom. Dom innebär att ställa till rätta eller att göra synligt. Det är nåd att få ställas inför dessa frågor. Det gör våra liv mera meningsfulla. Det gör oss mera kärleksfulla och förlåtande.

Som Jesu lärjungar är vi de främsta mottagarna av hans läkedom. Varje dag överöser han oss med livets gåvor. Också de dagar då sorg eller motgång tycks vara vår främsta lott. Men som vi har sett idag är läkedom inte bara att luta sig bakåt och ta emot. Det är att våga se – också sådant som inte passar in i den blick vi har hållit fram tills idag. Det är att rehabilitera: re – att återställa, habilitare – skicklighet. Att återställa skickligheten eller förmågan. Det är helandets väg.

Men framförallt är det att gå till helandets upphovsman själv. Kristus har kommit till världen för att vi skall ha liv i överflöd. Så låt oss se till honom. Amen.

Skuld och barmhärtighet

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Job 35:1-8

Elihu sade:
Tycker du detta är riktigt?
Du säger att du har rätt mot Gud,
du frågar honom:
”Vad har du för nytta av min rättfärdighet,
och vad gör det dig om jag syndar?”
Jag vill ge dig svar,
dig och dina vänner.
Vänd blicken mot himlen och se,
betrakta molnen högt ovanför dig!
Om du syndar, vad gör det honom?
Är dina brott många, vad rör det honom?
Om du är rättfärdig, vad ger det honom,
vad får han ta emot av dig?
Din ondska berör bara människor,
din rättfärdighet bara dina likar.

Andra läsningen
Rom. 14:13-19

Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Evangelium
Luk. 13:1-5

Vid samma tillfälle kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.”

Predikan

Dagens evangelium utspelar sig i mitt inre liksom en diskussion mellan världsförbättrare vid ett kaffebord. Den ena håller upp dagens tidning och pekar: “Dessa då, som Pilatus lät döda mitt i deras offerakt? Vad har de gjort för att förtjäna ett sådant öde?” Jesus svarar: “Tror du att de hade gjort något särskilt för att detta skulle hända dem?” Sen går han vidare “Det är som då tornet i Siloam rasade, tror ni att någon av dem som dog där förtjänade vad som hände? Nej. Men alla som inte omvänder sig kommer att mista livet, så som dessa gick miste om sitt.”

Siloatornet var ett torn söder om Jerusalems gamla stad, nära de så kallade Siloadammarna som anlades under Hiskiahs tid för att klara Assyriernas belägring.

Vi har alltså dagsaktuella frågor som diskuteras i dagens evangelium. Frågor om både moralisk ondska: “Varför har Pilatus gjort detta?” och naturlig ondska: “Hur kan världen vara sådan att ett torn kan falla över 18 oskyldiga?” Och utöver detta har vi en fråga till, den kanske viktigaste, som Jesus väcker: frågan om vårt andliga tillstånd. Har vi liv i detta liv eller präglas vårt liv av en död som är värre än den kroppsliga döden?

Söndagens tema är barmhärtighet och särskilt ur vår andra läsning stiger frågan fram – lever vi barmhärtighetens liv? “Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens lag.” “Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.”

Den som hörde eller läste min predikan igår förvånas inte över att jag också idag påminner oss om en av bönerna i Herrens bön, nämligen den som lyder: “och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Det finns ett djupt mysterium att utforska i detta med barmhärtighetens och förlåtelsens liv. Det finns ett samband mellan vår utlevda förlåtelse och Guds. Jesus säger: “För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser.” (Matt 6:14)

En väg att förstå vad denna barmhärtighet innebär är att börja med synden. Det är ju om detta som människorna frågar Jesus i dagens evangelium. “Var dessa större syndare, då att denna ondska drabbade dem?” Nej. Ondskan drabbar oss alla i denna värld, liksom den drabbade vår Herre. Synden är något som går djupt i människan. Jesus talar i bergspredikan om hur vi inte bara ska hålla de yttre begränsningarna som lagen kräver av oss, utan hur vi ska se till vårt inre. Lagen kräver att straff följer på brott. Och lagen är in i det sista noggrann med hur dess bokstav tillämpas, för lagens syfte är att bevara ordningen. Därför är det inte enligt lagen straffbart att hata någon, innan det hatet utmynnar i gärningar.

Synden däremot är något annat, på ett väsentligt sätt. Vi vet att trots att vi gjort allt rätt till det yttre, kan vi bära förakt i våra hjärtan. Vårt samvete kan anklaga oss, fastän vi inte begått något brott. Jesu fråga om det verkliga livet handlar om detta mörker som bor i oss. Lever vi omvändelsens liv – så att vi söker ljuset? Vår skuld, den som vi ber om förlåtelse för, är inte mot det yttre, utan den är något som finns i vårt inre, som växer i vår avskildhet från Gud och hans goda. Skulden erfars som något djupare än enbart lagbrott. Den är vår brustenhet, misstänksamhet, vårt förakt och vår oförmåga till det goda. Och denna skuld måste vi se med barmhärtighet både i oss själva och andra.

Det är denna realistiska barmhärtighet, som erkänner det mörker som finns i oss alla, som bönen om att förlåta och bli förlåten handlar om. Vi bjuds in att lära oss nådens liv, det liv som inser att synden bryter ner oss själva och alla andra. Det är en kallelse att bli medvandrare genom livets svårigheter – inte en kallelse att peka ut den andras synd, som om vi inte hade någon egen. Döm inte. För den som dömer förhärdar sitt hjärta och låter det mörker som bor där rotas ännu djupare. Det verkliga livet är i bönen att Gud ska byta vårt mörker i ljus, till att vara ljus för andra.

Den kristne förstår att lagar inte kan skapa försoning. Den andliga skuld vi känner inför Gud och varandra kan inte strykas genom rätta gärningar. Den förlåts och helas i Kristi kärlek. En kärlek som sträcks åt oss, för att vi ska leva genom den, i den och av den. Vi ber att vi ska förlåta andra, för det är Guds kärleks läkedom för själen. Endast då kan Kristi kärlek bli verklig. Och fast den blir det enbart till en del genom oss i denna tid, så är det oändligt mycket mer än att låta mörkret ha makten och skulden bli större.

Barmhärtigheten kan visa sig vara den viktigaste lärdomen för kyrkan idag. Samhället har lagt upp många lagar och förordningar om vad vi får göra och säga. Men det verkliga livet – det liv som präglas av Guds barmhärtighet kan förena hela mänskligheten. Må Gud ge oss den nåden, så att vi också förmår leva i den.

Att låta Guds namn bli helgat

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 45:8-12

Må det flöda från himlen därovan,
må rättfärdighet strömma ur molnen.
Må jorden öppna sig,
räddningen spira
och rättfärdigheten slå ut i blom.
Jag, Herren, har skapat det.
Ve den som tvistar med sin skapare
– en skärva bland skärvor på marken.
Skall leran säga till krukmakaren:
”Vad gör du? Du har inget handlag.”
Ve den som säger till en far:
”Vad har du avlat?”
och till en kvinna: ”Vad har du fött?”
Så säger Herren, Israels Helige,
han som formar framtiden:
Ställer ni frågor till mig om mina barn,
ger ni mig order om mina händers verk?
Det är jag som har skapat jorden
och gjort människorna där.
Jag har spänt upp himlen
med egna händer
och ger order till hela dess här.

Andra läsningen
Apg. 19:1-6

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan

Johannes beredde som bekant väg för Herren. Det var han som kom att känna igen Jesus för vad han var, liksom han blev den som fick döpa Jesus. I dagens andra läsning talar Paulus med några Efesier som endast blivit döpta med Johannes dop, ett omvändelsens dop. Men det dop som förenar oss med Kristus är ett dop i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Det är ett dop till det sanna livet och till befrielse från syndens, dödens och ondskans välde. Inte ett dop i vår egen kraft, utan i Guds. Kyrkan lär ju att en delaktighet i Kristi dop är en delaktighet i fullheten av Kristi liv, både dess lidanden och dess segrar.

Jag bär med mig idag en liten skrift av Alexander Schmemann om Herrens bön. Den talar om de olika bönerna som finns i Fader vår. Här finns några tankar som anknyter till både Johannes och hans far Sakarias. Och så klart också till Jesus själv, det var ju han som gav oss bönen. Till Johannes så att det är han som är förebilden för att förbereda Herrens väg. Som kristna kallas vi också att vara förberedda på Herrens ankomst. Till Sakarias så att han ser konsekvenserna av att följa eller inte följa. Då Guds vilja går i uppfyllelse i hans liv, befrias också hans tunga att tala och prisa Gud.

Schmemann säger att bönen “Låt ditt namn bli helgat”, eller “Helgat varde ditt namn”, som vi har den, är en bön från en människas tunga som känt igen Gud och förstått att det bara är i mötet med honom som den verkliga lyckan och fullkomligheten kan finnas. Notera nu då kopplingen till både Johannes och Sakarias här. Johannes är den som känner igen Gud. Och Sakarias är den som förstått att lyckan och fullkomligheten endast finns hos Gud. Bönen är, enligt Schmemann, en bön om att hela skapelsen ska fyllas av den fullkomlighet som vi genom Kristus har skådat hos Gud. Vi önskar att den fullkomlighet som är hela livets ursprung ska förverkligas i skapelsen och i oss. I vår vilja, i vårt liv, i vår tro. Och när vi prisar Gud på detta sätt (i ord, i handling och i hela livet) då lyfts vi också upp i det himmelska ljuset – liksom vi senare kommer att be i prefationsdialogen, då vi säger “Lyft era hjärtan till Gud. Våra hjärtan är hos Herren.”

Nåja, så långt ganska mystiskt och teologiskt tungt. Men vad ska vi göra av detta i det kristna livet? Vår tillbedjan formar oss. Våra böner formar oss. Och sättet vi förstår vårt gudstjänstfirande formar oss. Vi blir en sådan kyrka som vi lever och tänker. Om vår bön verkligen är att Guds namn ska helgas i hela skapelsen och i våra liv, då lägger det en riktning för vår vardag.

Det är den riktningen som Johannes bereder och som Sakarias prisar Gud för. En väg som för till Kristus. Han som är Guds Helige. Då vi tillber och helgar Guds namn fylls våra liv av det himmelska ljuset, som finns hos Herren. Och det ljuset förmår lysa upp hela vårt liv: till läkedom, till omvändelse, till kraft, till frid. Det är ett liv som samtidigt är världens enda hopp, men som kan kännas fruktansvärt för den som träder in i det. Det livet för syndens verklighet i dagen. Inte nödvändigtvis offentligt, men i alla fall för en själv. Det är kanske bara så att det ofta känns som att alla känner till ens brister, då de uppenbaras för en själv. Bönen om att Guds namn ska vara heligt bland oss för oss in på djupa vatten, för det är en kallelse in i Guds rike. Det är samtidigt omvändelsens väg och det verkliga livets väg.

Förkunnelsen om Guds rike var Jesu hjärtesak. De flesta av hans liknelser beskriver hurudant Guds rike är och hans första predikotema är Guds rike. Han säger att det är nära, att det är ett gott budskap och att omvändelsen är en del av livet i det. Om livet får en ny kung, är det att förväntas att något ändrar.

Det är ändå förunderligt att Gud inte väljer den världsliga maktens väg för att etablera sitt rike. Utan han sänder sin Ande att bo i våra hjärtan. Det dop vi lever under är inte ett dop som främst bygger på vår omvändelse, utan ett dop som bygger på Guds nåd i Kristus. Det är genom nåden som Gud blir kung över våra liv och hans rike etableras. Det är genom Guds godhet mot oss som vi finner det i oss att be att hans namn ska helgas. Det är genom den kraft som Anden ger som vi kan leva i ljuset.

Förvisso kommer livet att kräva mycket av oss alla. Men Guds rike är nära. Och Guds hjälp är nära. Då vi idag samlas kring nattvardsbordet är det igen en påminnelse om hur nära Kristus kommer oss. Han delar allt med oss. Livets fullhet i det svåra och i det glada. Och vad annat kan väcka i en människa en bön om att Guds namn ska vara heligt? Vad annat kan väcka i oss en lovprisning som Sakarias eller en tjänstvillighet som hos Johannes?

För Kristi skull är vi fria att leva i det himmelska och livgivande ljuset. Att leva i Guds rike. Vägen är beredd. Guds nåd är synliggjord. Dopet vittnar om det, nattvarden vittnar om det, ja hela skapelsen är full av hans härlighet. Guds rike är nära och Kristus säger till oss en och var: “Följ mig!”

Konfirmationspredikan i Terjärv och Nedervetil 2024

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Första läsningen
Ef. 2:1-10

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Evangelium
Matt. 9:9-13

Jesus fortsatte sin vandring, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Han hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Predikan

Guds gåva är det, att vi blir frälsta. Och vi får alla idag frågan om vi vill leva i den gåvan. Visst, konfirmanderna kommer på ett särskilt sätt att svara på det idag. Men vi andra kommer heller inte undan, för detta är en fråga som rör hela livet.

Kyrkan förkunnar Guds nåd över alla människor, ja över allt skapat. Inte så att Gud ända in i det absurda kan gripa in i det skapade för att hindra allt det onda. Men nog så att han har gett oss allt vad vi behöver för att leva väl i denna värld. Och också så att han har gett oss allt vad vi behöver för att kunna leva trygga i hoppet på en kommande värld, där hans godhet är förverkligad.

Det hör till en skriftskola att prata om allt detta. Vi har talat om bönen, att ta sig tid att lyssna till Gud och bära fram sina egna och andras ärenden till honom. Vi har talat om livet som kristen och vad det betyder att älska och förlåta. Vi har talat om hur svårt det kan vara att leva i den frihet vi har fått som människor. Som psalmen lyder: “Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej.”

Det utmanande med att säga nej till Gud är att det många gånger händer i misstag. I de gamla konfirmationsordningarna skulle konfirmanderna avsäga sig prål, bländverk, flärd och högmod – eftersom dessa så lätt drar oss bort från livet. Vårt ja till Gud är ett nej till sådant som hindrar det sanna livet. Men det är inte alltid lätt att veta vart ens beslut för en. Och det bestäms inte av hur stark vår tro är eller hur många gudstjänster vi suttit av.

Vi tror att Gud söker oss. Då vi ropar hans namn är han redo att svara. Som kristna bekänner vi inte vår egen förmåga att få saker och ting rätt, utan vi bekänner Guds närvaro att svara på våra rop om förbarmande. Han vandrar med oss genom livet. Han delar vår lott i allt. Han känner sjukdomen, han känner lidandet, han känner sorgen och ensamheten. Allt detta har Kristus delat med oss då han levde och dog för vår skull.

Men han känner också livets glädjeämnen. Att som förälder få bära sitt barn till dopet. Att växa upp och få vänner. Att få lära sig och utforska vår värld. Att ställa till fest över uppnådda milstolpar. Allt detta delade Jesus också med oss. Liksom han delar uppståndelsens glädje med oss.

Kristi seger över döden förblir kyrkans främsta angelägenhet, människans största hopp och världens bästa väg till glädje och frid. Här öppnas en utsikt på livet som ingen annan. Och det är den utsikten som konfirmanderna idag väljer att söka.

Konfirmaatio muistuttaa meitä kasteen armosta. Tänään ne pienet lapset, jotka kanneettiin vanhempiensa tai kummiensa sylissä Jumalan armon lähteelle, tekevät oman päätöksensä uskon elämästä. Konfirmaation kutsuu meitä kaikkia etsimään Herraa, mutta ennen kaikkea se on muistutus siitä miten Herra etsii meitä. Jumalassa meidän pelkomme muutuu toivoksi, epäluulo muuttuu uskoksi, ja heikkous voimaksi.

Jeesus on tullut maailmaan kutsumaan syntisiä, kuten evankeliumi tänään kuului. Hänen rakkautensa ei vaadi meiltä mitään, mutta voidaksemme kokea hänen armonsa ja rakkautensa elämässämme saamme seurata häntä. Se on tie joka johtaa todelliseen elämään.

Så, idag, kära konfirmander – då ni söker er vidare i livet och vår gemensamma vandring i denna form tar slut – hoppas jag framför allt att ni har hört detta budskap: Att Gud söker och välkomnar er till sitt rike och sin församling. Här finns plats för alla dem som söker en gångbar väg genom livet. Och här påminns vi varje söndag om att Gud söker oss, för att ge oss nåd, frihet och kärlek att bygga vårt liv ifrån.

Det är ett tecken på något nytt

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen

Joel 2:28-32

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.
På himlen och på jorden
skall jag låta tecken visa sig:
blod och eld och pelare av rök.
Solen skall vändas i mörker
och månen i blod
innan Herrens dag kommer,
den stora och fruktansvärda.
Men var och en som åkallar Herrens namn
skall bli räddad.
På Sions berg skall finnas en skonad skara,
så som Herren har lovat,
i Jerusalem skall några överleva,
så som Herren bestämt.

Andra läsningen

Apg. 2:1-13 (samma text som i första årgången)

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Evangelium

Joh. 3:16-21

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.

Predikan

“Vad betyder detta?” Så frågade sig de utomstående som bevittnade den första pingsten. Lärjungarna talar till dem alla som på deras eget språk – och det sinne som inte förmår räkna med Guds närvaro i det som händer söker en första lösning: De är druckna.

Vi hade besök igår kväll av kaplan Jimmy Österbacka från Pedersöre. Han talade om att tron sitter i ögat. Vi kan se samma sak i det yttre, men det inre ögat förstår det som händer på olika sätt. Den helige Andes utgjutande över lärjungarna var något nytt för folket. Ingen kunde förstå att det var Guds gärningar som de bevittnade. De sökte en logisk förklaring på det oförklarliga mysteriet. Gud tog sin boning i människor. Människor med brister, som du och jag. Människor som inte alltid lyckas förmedla det som de kanske önskade – men Gud, genom den helige Ande, talade till var och en som lyssnade på deras eget språk.

Vi hörde i den första läsningen om tecken som ska visa sig. Tecken som ska göra det lättare för oss att vända oss till Gud och söka hans nåd. Och tecken har vi fått: Gud blev människa och bodde bland oss. Och vi såg hans härlighet. Han lyftes upp, först på korset, sedan ur graven, sedan till himlarna. Och därifrån har han sänt sin Ande, till att lyfta oss upp som ett ljus för folken. Vi blir alla sända i hans kärleks ljus, till att vittna om hans godhet.

Ljuset kommer in i världen och det skingrar mörkret. Det ger liv, som en källa som springer fram i öknen. Och den som söker det livet kommer att göra sin brist synlig, kommer att behöva rannsaka sig själv. Men den som söker det livet kommer också att vinna flödande vatten och ljus i mörker. Här finns liv.

“Vad är detta”, frågade sig folket. Det är Guds längtan gjord synlig, ett tecken. Vi kan enas, över språkgränserna, över nationella gränser, över allt som skiljer oss. För Gud har makt att bygga upp det som gått sönder. Hans Ande utrustar oss att leva i kärlek. I Jesus Kristus har vägen gjorts öppen till Guds rike, till den himmelska härligheten och makten.

Han har gått bort för att bereda rum för oss – och som ett vittnesbörd har vi fått Anden. I liturgin som vi firar idag tar vi del i detta uppstigande: Inför nattvarden sjunger vi om att våra hjärtan är hos Herren. Vi fylls av tacksamhet över att få närvara i den himmelska verkligheten för en liten stund. Vi sjunger till Guds ära med änglar och alla heliga, levande och döda. Vi står inför Lammets tron, inför Herren Kristus, som är upphöjd till Faderns högra sida. Och genom sin Ande är han bland oss – brödet och vinet helgas att vara Kristi kropp och blod. Vi får del i honom, som är allt livs upphovsman, som är all nåds herre och vars kärlek inte kan brytas av någon makt vi känner till.

Det är pingst. Vi fylls av liv och kraft. Vi lär oss att se, att verkligen se. Nu ser vi inte bara det som världen ser, utan vi ser vad Gud längtar efter och gör bland oss. Vi ser vägar till enhet, vi ser ljuset växa i oss, vi ser hur det levande vattnet söker sin väg genom de torra markerna. Vi ser liv och kraft. Det är Andens verk, det tecken vi får ta emot. Vårt inre öga förnyas och vår tro får nya, djupare rötter.

Så lär vi oss att söka nya vägar, bygga nya broar, arbeta för enhet och kärlek. Så går vi mot fridsfurstens liv. Det liv där ingen ska behöva stupa för sitt land. Det liv där vapen byts mot redskap. Det liv där våld byts mot försoning. Där alla tårar torkas och där ingen synd finns mera. Vi lever redan nu i det himmelska som ska komma, för samma Ande som väckte Kristus från det döda verkar i oss. Och vi är hans älskade, som han blivit människa för och som han sänt sin Ande att påminna om denna nådens verklighet.

Trons vi

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sak. 14:7-9
Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust. Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så. Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda.

Andra läsningen
Ef. 1:15-23
Jag upphör aldrig att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner, sedan jag nu har hört om er tro på herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Evangelium
Joh. 17:18-23
Jesus bad och sade:
”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.
Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Predikan

Denna söndags evangelium är ett av de skriftställen som utmanar min tanke. Varför detta? Jo, den ena raden som finns där: då Jesus ber för att vi ska vara ett med honom och varandra, ska vara tecknet för världen att han är sänd av Fadern och att han har älskat världen. I en tid då människor allt mera isoleras från varandra, går in i filterbubblor, då det är enkelt att grunda egna gemenskaper med dem som tänker lika som en själv, är denna Jesu bön en stor utmaning för kyrkan.

Vi är samlade idag i väntan på den helige Ande. Detta är den sista gudstjänsten innan pingst. Det är det som vår första läsning talar om. Bilden med det grönskande och det flödande vattnet signalerar just det liv som Anden ger. Men vad lär kyrkan om Anden, egentligen? Vad är det vi väntar?

Trosbekännelsen talar om den helige Ande i sin tredje artikel. Anden verkar i oss så att vi blir en helig allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. En kristen som lever i Anden rotas alltså i kyrkans gemenskap. Vi känner ingen kristen tro som lever isolerad från församlingen. Visst kan det finnas undantag, men för den allmänna förkunnelsens del måste vi utgå från detta.

Det är följaktligen viktigt att vi möts, delar livet och firar gudstjänst tillsammans. I det att vi gör det verkar Anden i oss. Där två eller tre är samlade, är Kristus bland oss. Och det är Kristus som är kroppens huvud. Utan honom kan vi ingenting göra.

Det är detta som utmanar det individualistiska sinnet. Jag och min Gudsrelation är inte i centrum. Den kristna trons liv handlar inte främst om vad jag håller för sant och gör i min ensamhet. Den kristna tron handlar om att vandra tillsammans med Jesus och varandra, i bön om hans Andes närvaro och utrustande. Tillsammans. Kristus är trons centrum och vi är ett i honom. Andra läsningen talar om kyrkan, med Kristus som huvud, som fullheten av den Gud som uppfyller allt. Guds fullhet finns i oss.

Detta trons vi får vi inte låta falla i glömska. Gemenskapen bär då vi har det svårt, gemenskapen delar vår glädje och sorg. Och den gemenskap som riktar sin blick till Kristus finner nåd och frid.

På mors dag är det värt att notera familjens vikt i det hela. En familjs mödrar och fäder har en särskild kallelse i att vårda familjens enhet och att arbeta för att familjen mår bra. Det är inte alltid en lätt uppgift. Det kräver ödmjukhet och tålamod. Inte bara en gång utmanar det vår mildhet mot varandra. Därför är bönen om Andens närvaro så viktig för de kristna.

Kom helig Ande, att utrusta oss för kärlekens liv. Kom helig Ande, att göra oss till ett. Till att kalla oss ut ur våra egna bubblor och åsiktsgemenskaper, till något större och vackrare. Gör oss till kyrka, både då vi är hemma och då vi samlas till gudstjänst.

Vi har i dagarna samlat sommarskriftskolan konfirmander till undervisning. En viktig del av den undervisningen är att tolka skapelseberättelsen och förstå dess budskap. Ett av dess budskap är att då synden träder in i världen åtföljs den direkt av rädsla. Rädsla att visa sig själv för den andra sådan man är (de döljer sin nakenhet med löv) och rädsla för Gud (de gömmer sig för honom i trädgården). Väntan på den helige Ande är väntan på den kraft som driver bort denna rädsla ur våra liv.

Den kristna tron och församlingens gemenskap, då den fyller sin uppgift, erbjuder oss en plats där rädslan inte behöver vara det främsta motivet. Här ska man inte behöva fundera på vad folk ska tycka eller huruvida man är välkommen. Andens verk är den gemenskap som söker Guds nåd tillsammans. Vi lär oss att bli medvandrare på vägen till den nya himmel och jord som Anden vittnar om.

Och det är denna skola som blir vårt vittnesbörd för världen. En kyrka som växer i enhet är det som vittnar för världen om Faderns kärlek. Då vi, i vår ofullkomlighet, vandrar tillsammans i bön om Anden, förverkligas Jesu ord: “Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Så kom, helig Ande, och ge oss den enheten. Fullkomna din kyrka i Kristus och låt oss bli ett vittnesbörd för din kärlek till alla människor. Amen.