Se din nästa

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Läsning
1 Joh. 4:16-21

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium
Luk. 16:19-31

Jesus framställde denna liknelse:
”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Predikan

Dagens liknelse är en del av större helhet där Jesus talar om vårt förhållningssätt till pengar. Eller snarare försöker han få fariséerna att se hur problematiskt deras förhållningssätt till pengar är. Det handlar så klart om den här envisa illusionen om att bara vi når ett visst mått av rikedom så kommer vi att bli lyckliga. Liknelsens syfte, tror jag, är inte i huvudsak att beskriva de dubbla utgångarna med himmel och helvete, utan att fungera som en slutkläm på de bilder vi tagit emot tidigare i denna undervisning. Innan dagens evangelium har Jesus undervisat oss om den ohederlige förvaltaren, som skaffade sig vänner med hjälp av den ohederlige mammon. Vi har hört om att man inte kan tjäna två herrar och vi har en påminnelse om att efter Johannes Döparen, vilken vi hörde om i gårdagens gudstjänst, så är lagens och profeternas tid fullkomnad. Nu är Guds rikes tid. Dessa bilder pekar på en mera övergripande tanke i Jesus undervisning, nämligen den om livet i kärlek. Om någon säger att han älskar Gud, men hatar sin broder, då ljuger han. Och metoden är också bekant: en liknelse som vänder på saker och ting. De första ska bli de sista och de fattiga ska vinna rikedom – sann rikedom, inte den rikedom som världen förleder oss med.

För en tid sedan fastnade jag för en av de begravningsböner som finns i gudstjänstboken Cecilia, som används av den katolska kyrkan i Sverige. Den lyder ”Må änglaskaran ta emot dig och må du med Lasaros, den en gång fattige, få evig himmelsk vila”. Lasaros, den en gång fattige. Inte längre, för nu har ordningen blivit omvänd. Bönen i sin enkelhet handlar om hoppet att den kommande tillvaron, den vi möter efter vår uppståndelse, ska vara en rättvisans och friden tillvaro. Det är också dit som jag tror att Jesu undervisning vill föra oss idag. Helheten av hans budskap till fariséerna, som älskar pengar och inte sina bröder, försöker väcka dem att se konsekvensen av att försöka tjäna två herrar. Det går helt enkelt inte att älska pengar och Gud samtidigt. Det finns en orsak varför Jesus säger att det är svårt för en rik man att komma in i himmelriket, som att leda en kamel genom ett nålsöga, och det har att göra med det han ser bland fariséerna i dagens evangelium. Det handlar om att framgång i livet mäts i rikedom och makt istället för barmhärtighet och kärlek.

Detta är ändå inte en liknelse som bara gäller för de rika. För den underliggande principen gäller oss alla. Pengar i sig är inte hindret, utan det handlar om det andliga tillståndet som pengar, makt och begär till andras kroppar (de tre stora i dagens samhälle) riskerar föra med sig. Det är det som liknelsen handlar om.

Hur ska vi då tolka dagens liknelse? Inledningsvis vill jag påminna om principen att liknelsens syfte är att väcka ett samtal om andliga ting, inte att uttömligt besvara dem. Då vi tolkar en liknelse gör vi det som en del av ett långt samtal, inte auktoritativt och slutgiltigt. Idag vill jag lyfta fram tre aspekter av den utöver det självklara: 1) Lasaros är namngiven, men den rika mannen är det inte, 2) den klyfta som inte går att komma över 3) och Abrahams roll, som inte bara är en bisak i sammanhanget.

Jag tror att Lasaros namn bevaras i denna berättelse för att understryka att Herren inte känner någon på grund av hans världsliga framgång. Det finns mycket som vi applåderas för i denna värld, som inte är i enlighet med Guds vilja. Men i liknelsen tycks det ju tydligt att den rike mannen aldrig tog sig tid att se sin broder. Vi har hört i dagens läsning att den som inte älskar sin broder inte kan älska Gud. Det hänger samman. Då vi älskar Gud mera än framgången stiger våra bröder fram i vår uppmärksamhet. Märk att jag inte säger att rikedomen per automatik leder oss fel, men att frestelsen växer, då vi skiljs från de mindre bemedlade, att tänka att de får skylla sig själva.

Under den tid då kristna värderingar var tongivande i vårt samhälle byggde vi ett välfärdssamhälle där alla har rätt till ekonomisk hjälp, utbildning och skola. Nu ser vi (också globalt) att i takt med att de kristna värderingarna förlorar fotfäste, så bygger vi istället sådana samhällen som vi är vana med i världshistorien. En liten makthavande elit, medan resten får klara sig med det allra minsta. Detta har redan under det senaste året gjort att diakonin behöver rycka in i allt fler hus. Diakonikassan i församlingen minskar i mångfaldig takt än tidigare år. Varför? Jag ska inte bli för politisk, men exempelvis om man fattar beslut som gör att människor som bor i egnahemshus inte kan få stöd så skapar man en hopplös situation för någon som fått en olycklig lott i livet och dessutom råkat ärva ett hus på glesbygden. Inte får man sålt och inte har man råd eller förmåga att flytta bort. Detta är konsekvenser av en politik som inte förstår den fattiges lott. Och det är dit jag vill komma. Då man inte längre förstår sin broders öde kan man omöjligt älska honom. Om man inte ser konsekvenserna av sina beslut, för att makten har separerat en från dem man har makt över, då kan man omöjligen vara i Guds tjänst. För Gud ser dessa, han namnger dem. Till skillnad från den namnlöse rike mannen i dagens text, som har blivit ett med sin rikedom. Han är inte längre än medmänniska, han är en rik man.

Detta för mig naturligt till den klyfta som finns mellan dem i liknelsen. Jag läser klyftan som en konsekvens av deras livsöden, inte som ett straff som infaller efter döden. Jag menar att klyftan är där redan i denna tid. På ytan kanske klyftan verkar vara rikedomen, fångad i liknelsen med den port som Lasaros ligger vid, men på djupet beskrivs här en separation av ett mycket djupare slag. Det är som bilden då Jesus står och bultar på hjärtats port. Där utanför, med Jesus, ligger Lasaros i sin sjukdom. Och den som bor innanför porten har inte gjort sitt för att hjälpa honom. Det är som den barmhärtige samariern, där en man ligger slagen och ingen av samhällets upphöjda ser hans nöd. Den verkliga klyftan byggs i våra hjärtan, som vi sjunger i psalmen ”och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann”. Den sanna klyftan uppstår då vi inte ser varandra i kärlek.

Vad beror denna klyfta på? Om vi fäster våra ögon vid världens frestelser och försöker framstå som något utöver det vanliga, om vi inte vill bli associerade med de marginaliserade och om vi inte strävar efter ödmjukhet och medmänsklighet, då byggs en klyfta mellan oss och dem Kristus älskar. Otaliga är de berättelser i de sociala mediernas tid om människor som för ytlig framgångs skull hamnat i stora utmaningar i sitt liv. På Instagram publiceras bilder av dyra bilar och mängder av pengar, medan verkligheten är att allt är byggt på skuld. Denna typ av samhällstrend utmanar oss som är i den Ödmjukes tjänst. Hur kan man visa att det verkliga livet inte ligger i sådant? Hur kan man övertyga om barmhärtighet och kärlek till nästan i en tid som med sådan makt och övertygelse framhäver lyx och flärd?

Det leder till Abraham. Och jag ska försöka fatta mig kort om honom, fastän det finns mycket man kunde hänvisa till. Abrahams roll i liknelsen är att förankra oss i en längre tradition. Jesus visar att detta inte bara är något nytt i hans undervisning, utan det kopplar samman till trons fader Abraham. Åt honom gavs löftet om ättlingar talrika som himmelens stjärnor. Och vi tänker oss idag att detta är alla döpta, som lever i tron på Kristus. Abraham placeras på den fattigas och sjukas sida, som en påminnelse om var Guds uppmärksamhet ligger. Abraham i sig själv är en gästvänlighetens förebild, då vi till exempel kan dra oss till minnes mötet vid Mamres lund.

Det är den hetaste tiden på dagen (missa inte detta, med tanke på liknelsen) och Abraham ser tre män komma gående. Han rusar emot dem, ber dem stanna och erbjuder dem vatten, mat och att få vila i skuggan nära deras tält. Abrahams gärningar är allt det som den rike inte gjorde mot Lasaros. Nu lider den rike mannen, som inte har några vänner på sin sida klyftan, all den nöd som han hade kunnat lindra för andra. Då Abraham tjänar dessa tre som är utsatta för hettan och trötta av sin vandring, då fullkomnar han det som Jesus flera hundra år senare säger: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa minsta, har ni gjort mot mig”. De tre männen som besökte Abraham var Gud själv. Den som inte älskar sin broder, som vandrar på smärtornas gata, kan inte älska Gud.

Men är inte den kristna tron en nådens tro? Såhär långt känns det som att predikan mest uppmanat oss till bättring. Kristus kommer för att fullkomna lagen och lagen visar oss Guds barmhärtighets väg. Allt sagt såhär långt är vad Gud vill för oss. Han vill inte att vi faller för frestelsen att överge kärleken för rikedom, barmhärtigheten för makt eller medmänskligheten för att utnyttja andra för våra egna begär. Och hans bud om detta är inte stränga restriktioner, utan ledning och vishet för vår livsvandring. Det är nåd att få vägledning också då vi erfar oss dömda av den. Och jag tror inte någon kommer ifrån denna liknelse utan att känna sig dömd.

Men Guds kärlek är inte bara denna liknelse. Guds kärlek fördriver rädslan och bygger upp vår kärlek. Kristus bultar på porten. Kristus lyfter upp den fattige. Och Kristus kallar oss in i sitt rike. ”Följ mig!” Det är hans budskap om och om igen. Redan idag, då vi sätter vårt hopp till honom, äger vi paradiset. Men att hoppas på honom är inte bara att upprepa tomma ord. Det är liknelsens djupare innebörd. Att följa honom är att kunna gå över klyftan som skiljer oss från dem vi dehumaniserat, dem vi har sagt om att de inte är värda vår kärlek.

Så, ja, bekänn dina synder inför Gud. Han är nådig och barmhärtig mot alla. Och följ honom sedan. Kristus har överbryggat klyftan. Han har öppnat en väg som återställer separationen mellan oss och vår nästa, mellan oss och Gud. Och följ honom frimodigt. Genom att i bön om gudomlig vishet se de små, de utstötta, de marginaliserade i vårt samhälle och tjäna dem enligt den vishet Gud ger. För den som älskar sin broder, kan också älska Gud. Och kärlekens fullhet, som vi får av Kristus, gör att vi redan nu kan minska på klyftan som finns mellan oss och dem, då ska vi också vara frimodiga på domens dag. För som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Han kallar. Låt oss följa. Må hända på vacklande ben. Men fastän kallet är stort, så går vi med honom som är större. Han har lovat vara med oss alla dagar.

I öknen föds liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 40:1-8

Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder.
En röst ropar:
Bana väg för Herren genom öknen,
gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!
Alla dalar skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark skall jämnas
och branter bli till slätt.
Herrens härlighet skall uppenbaras,
och alla människor skall se det.
Herren har talat.
En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?”
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.

Andra läsningen
Apg. 13:23–26

Aposteln Paulus talade i synagogan:
”Det är bland Davids efterkommande om Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’
Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts.”

Evangelium
Luk. 1:57-66

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan

”En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!” Jag postulerar idag att den sanna öknen är våra hjärtan. Det må vara utgångsläget för predikan. Jesajas ord om den röst som uppmanar oss att röja väg talar alltså inte bara om Johannes Döparen som idag föds till oss. Det handlar också om något som föds i oss.

Då Johannes föddes levde Israels folk i väntan. Deras rop om förbarmande skulle så klart snart få sitt svar i julnattens händelser. Kyriet besvaras med gloria, liksom i liturgin. Men då vi möter Johannes är väntan ännu påtaglig. Här finns en längtan, en andlig torka, man ropar efter nytt liv från Gud. Gud hade inte talat till dem som han talade till profeterna på 400 år.

Folket väntar. Men då kommer en märklig man ur öknen. Han ropar: ”Bana väg!” och ”Omvänd er!” Någonstans inom sig anade folket att Johannes hade ett angeläget ärende. Varför skulle de annars ha gått ut i öknen för att lyssna till honom?

Vi läser i vers 80 av det första kapitlet hos Lukas: ”Barnet växte och blev starkare i anden, och han levde i ödemarken fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” Efraim Syriern skriver att Johannes valde ödemarkens väg. Då han var där i sin ensamhet talade han med Gud innan han talade med människor. Så blev han den röst som banade väg.

Vi kanske tänker oss öknen som en tom och död plats. Men i skrifterna är öknen ofta en plats för Gudsmöten. Här formas människor för sitt kall. Här talar Gud och leder sitt folk. Här ger han sig till känna och förmedlar sin vilja. Vare sig det är i befrielsen från Egypten: i brinnande buskar eller mirakulös flykt genom Röda havet. Vare sig det är som vatten ur klippan eller i helig strid med den onde. Det finns många viktiga händelser i vår tro, där öknen är den avgörande plattformen.

Och för oss är det ett faktum att den öknen, i den andliga bemärkelsen, är våra hjärtan. Midsommardagens teman knyter an till julen. Johannes är Guds sista profet innan Kristus. Bönen om förbarmande ska få sitt svar. ”Omvänd er! Himmelriket är nära!” Bana väg! Det är inte grävmaskin som behövs, utan ett sökande efter Gud. Därför är öknens avskildhet och ensamhet en god startpunkt. Där, då vi skiljs från det som annars håller oss bundna, kan omvändelsens verklighet bli påtaglig. Det arbete som utförs i öknen handlar inte om att bli fullkomlig, utan om att vända sig till Gud.

Johannes budskap är att människan är som gräset. Men Gud består. Därför inser en kristen att livet i sin flyktighet endast får sitt svar i Guds barmhärtighet. Då vi banar en väg i öknen är det inte att vi gör oss själva perfekta. Det är att vi ger Kristus rum att träda in bland allt det brustna i våra liv. Det mått av bot och goda gärningar vi förmår kan i någon mån höja upp de djup av rädsla som finns hos oss. I någon mån sänka stolthetens berg. Men det viktiga är att vända sin uppmärksamhet mot Gud. Det är vad all omvändelse handlar om. Vi vänder oss mot Kristus, så att vi kan omfamna honom som en god vän mitt i vårt hjärtas öken. Där som det kan kännas dött eller där vissa platser kan kännas näst intill oframkomliga – där kommer Kristus till oss. Att bereda väg är att visa att han är välkommen, men det viktigaste är ändå att vända sig mot honom.

Jesaja sade: ”Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det.” Det är det hopp som Johannes visar på. Den omvändelse Johannes talar om är inte ett försök till förbättring i allmänhet, utan en uppmaning att söka den som kommer efter honom. ”När Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’”

Hjärtats öken kan tyckas svårnavigerad. Mycket i oss, i vår personlighet eller i våra livsbeslut, kan kännas ohanterligt. Sådan är öknens verklighet. Det är en nåd att vi idag undervisas om detta. Om att våra hjärtan behöver förberedas. Om att vi behöver bana väg och vända oss till Gud. Då vi inser att det finns en öken inom oss förmår vi också inse vårt beroende av Kristus. I öknen torkar gräset och blomman vissnar. Men Guds ord består i evighet.

Guds ord riktar vår uppmärksamhet till Jesus. Det var det som var Johannes tjänst i öknen. Han samlade folket omkring sig för att visa på den som ska komma. Så uppmanas vi idag, i Anden, att låta vår uppmärksamhet riktas mot den ovårdade öknen i vårt inre. Där vill Gud gripa in. Omvänd dig. Se dig omkring med själens öga och sök den riktning som Kristus kommer från. Och bered dig att omfamna honom som söker dig i ödemarken.

Kanske behöver något jämnas ut? Inte då för att Jesus inte skulle vilja gå på en ojämn väg. Det gör han nog, ända till korset. Men för att du ska se tydligare att han är på väg dig till mötes. Är det stoltheten eller är det kanske rädslan eller är det kanske apatin? Behöver vägen jämnas, så att du kan se Kristus komma på den?

Ropar du också om förbarmande? Om att Gud ska möta dig i dina svårigheter och leda dig med sin kraft? Johannes löfte är att Gud snart ska gripa in. ”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden bland människorna som han älskar.” Johannes är den störste bland alla dem som lever under kyriets tid. Kristus är den förste att leva i gloriat. han kommer till oss med allt vad det innebär. Då Kristus fullkomnar det Johannes har förkunnat, då kan vi tro att han möter oss oberoende hurudan vägen är. Guds ord når oss, oberoende av vår verklighet.

Vi behöver sätta det i perspektiv: boten och det rätta livet är viktigt och kan anses vara en följd av en kristen övertygelse. Men omvändelsen är det centrala: att vi söker efter Guds vilja, att vi vänder oss mot Jesus. Han vill komma också till dig. Han går längs en väg som präglas av allt det mänskliga. Han vet hur han ska ta sig fram i ditt hjärtas öken. Men har du vänt dig mot honom för att hälsa honom välkommen? Har ditt liv tagit en sådan form att han gläds i att se det? Bered en väg, ja, gör vägen rak. Men tro inte att Jesus är beroende av din förmåga att göra det. Om du ber om förbarmande kommer han nog att nå dig.

För den som erfarit att Jesus tagit din hand fortsätter arbetet med att forma hjärtats öken. Nytt liv föds. En trädgård växer fram. Vägar jämnas ut. Så att det finns framkomliga vägar i vårt inre. Vad är detta bilder av? Profeterna talar ofta om detta, liksom Herren själv: att vi ser den fattige, att vi har omtanke om de små, att vi ger vård åt de sjuka, att vi är gästvänliga mot främlingen. Detta är den banade vägen. Där sådant finns, där rör sig Jesus obehindrat. Men det är aldrig ett krav för att Jesus ska hitta fram. Han når dig också om ditt hjärta känns torrt och livlöst. Det är bara att söka honom och vända sig mot honom. Och där Guds ord tar rot, där växer det sanna livet fram.

Att vara kristen är att inse att ännu finns det mycket öken inom mig. Men mera än det är det att inse att det inte hindrar Gud. Omvänd er, för himmelriket är nära. Inte långt borta. Inte så att Gud inte skulle nå fram då vi ber om förbarmande. Att vara kristen är också att längta efter det som är fullt av liv, därför gör vi vad vi kan för att det hjärta Kristus tar sin boning i skulle bli en hemtrevlig plats för honom vars kärlek fördriver rädslan, skulden och synden. Så föds det nya livet i oss och torkan tar slut. Ordet slår rot och den livlösa öknen blir en kärlekens och barmhärtighetens oas.

Att vänta på hjälp

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 44:1-5

Men lyssna nu, Jakob, min tjänare,
Israel, som jag har utvalt.
Så säger Herren, din skapare,
han som formade dig i moderlivet,
han som hjälper dig:
Var inte rädd, min tjänare Jakob,
Jeshurun, som jag har utvalt.
Jag skall gjuta vatten över törstande mark,
floder av vatten över torrt land,
och jag skall utgjuta min ande över
dina barn,
min välsignelse över dina ättlingar.
De skall skjuta upp som grönskande
popplar,
som pilträd vid vattenströmmar.
En skall säga att han tillhör Herren,
en skall bära Jakobs namn,
en skall skriva att han är Herrens
och hedras med namnet Israel.

Andra läsningen
Rom. 8:12-17

Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

Evangelium
Joh. 15:26-16:4

Jesus sade:
”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.
Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.”

Predikan

Att vänta på hjälp kan ibland bli en mycket lång väntan. Jag jobbade några år, säsongsvis, som väktare med främsta arbetsuppgift att övervaka trygghetstelefoner runtomkring landet. Många av dem som ringde in till centralen var sjuka, vissa förstod inte riktigt hur det hela fungerade. Oftast var det felaktiga alarm, någon som kommit åt sin knapp då de hållit på med något annat. Men ibland var det någon som fallit och inte kunde komma upp. Sådana gånger kunde det vara helt tyst i telefonen – personen i fråga var för långt borta från mikrofonen för att kunna höras. Jag kunde inte lämna på linjen och vänta på att få kontakt, utan var tvungen att stänga uppkopplingen för att kontakta närmaste anhöriga eller ambulans. Sådana gånger, har jag tänkt, måste det ha varit en mycket lång väntan för dem som kanske redan en tid kämpat för att klara sig själv, men som till sist gett upp och tryckt på alarmknappen på handleden. De kanske hade hört mig berätta vad jag tänker göra i telefonen, men inte kunnat svara. I regel ringde någon upp igen ganska fort. Ett barnbarn som bodde nära eller en granne med nyckeln hade sluppit in. Beroende på läget kunde de be mig tillkalla ambulans eller så kvitterade vi larmet.

Då jag läser dagens evangelium påminns jag om dessa människor som väntade på hjälp. Jesus säger att när Hjälparen kommer, ska han vittna om Jesus. Kanske bär vi på en inre nöd. Kämpar vi ännu på för oss själva? Har vi tryckt på larmknappen? Vem hoppas vi på att ska hjälpa oss? Hur ska vi få hjälp? När ska hjälpen komma?

Våra två första läsningar ger oss starka och goda löften. Löfte om att vi får vara Guds barn. Löfte om att Gud ska välsigna oss och våra ättlingar. Löfte om att Guds hjälp ska vara som en flod som låter träd spira upp ur torr mark. Många av oss som blivit kristna har erfarit en sådan hjälp. Guds närvaro i svårighet eller ledning då livet varit svårt.

Vår skyldighet är inte till köttet, utan till den Ande som övertygar oss om att vi är Guds barn. Gud är en god Fader. Han sänder hjälp, så fort vi ber om det. Hur länge ska vi kämpa själva? Kanske har vi bett om hjälp, men den har ännu inte kommit. Jag tänker på dessa människor som jag skickade hjälpare till från min telefoncentral. Ibland kunde det ta en timme eller två innan någon tog kontakt igen. Samtalen kunde bli många, man märkte att människan i andra ändan inte kunde lita på att hjälp var på väg. Men nog hade vi skickat någon dit. Varje gång. Ingen bön hade lämnats obesvarad. Men när hjälpen skulle nå fram, det kunde inte jag och inte den nödlidande veta. Kanske har Gud redan satt en plan i verket, för att kunna hjälpa dig så gott som möjligt?

Det finns ju en annan aspekt i dagens evangelium, som jag ännu inte vidrört. Det är detta med att vi kommer att möta motstånd. Människor kommer till och med att tro att de gör Gud en tjänst då de motverkar de kristna. Anden är inte bara Hjälparen. Anden talar också sanning.

Den som ser sig omkring i världen behöver inte söka länge för att hitta länder där kristna förföljs och lever under ständigt hot. Man får inte bygga kyrkor, man får inte samlas offentligt, man riskerar livet genom att tro. Jesus talar om det som att de som utsätter oss för sådant ska tro att de för fram ett offer åt Gud.

Men ändå ska Sanningens Ande tala om Jesus. För oss och genom oss. För oss: så att vi förmår tro, både då vi söker hjälp och då vi söker vägledning. Genom oss: så att vi utrustas med allt vi behöver för att vittna. Redan den tidiga kyrkan talade ju om den lidande tron som det främsta vittnesbördet, där de stundvis kom att hålla martyrskapet nästan för högt. Men en tro som kostar något vittnar många gånger mera än predikningarna.

I svårigheterna, varifrån söker vi hjälp? Så klart från människorna runtomkring oss, men förhoppningsvis också i bön till Gud. Han kan tala till oss, så att vi kan ha tålamod och frid i vår väntan på lösningar. Bibelordet lovar egentligen aldrig hur Gud ska svara, men nog att han ska göra det. Då vi får något som liknar ett ”hur” är det sådana ord som i dagens läsningar: genom friskt vatten i den torra jorden eller genom att vi förmår kalla oss Guds barn. Också då vi själva inte verkar kunna nå den friden vittnar Anden, liksom Kristus ber för oss inför Fadern. Vi är hans barn.

Detta löfte om barnaskap och tillhörighet är mycket viktigt idag. Vi lever i en tid då många familjers största hotbilder handlar om ungdomarnas välmående och mentala hälsa. Man kämpar med sin identitet och frågor om mening och motivation. En erfarenhet av rotlöshet och hemlöshet vilar över en hel generation. Vi har ett mycket viktigt ansvar i att låta Anden vittna genom oss. Men det behöver inte alltid ske genom de många orden. Det kan ske genom det som händer inom oss, då vi söker Guds hjälp i vår vardag.

Gud ska utgjuta sin Ande över våra barn och sin välsignelse över våra ättlingar. Så klart, är det upp till dem att göra något av det. Men vi som kallar oss kristna, vi bär något stort inom oss: vissheten om att vi är Guds barn. Den kunskapen, att Gud omfamnar oss som en god Fader, botar all rotlöshet och hemlöshet i denna värld. Vi har ett hem i det himmelska, dit Jesus gått för att bereda rum för oss. Ett alldeles eget rum, inrett med just oss i åtanke. Här hör vi hemma. Här får vi vara oss själva. Att leva som Guds barn: med hopp i svårigheterna, med strävan efter kärlek i vardagen, med förlåtelse som det främsta verktyget i vår back – det är det liv som Anden kan använda för att vittna. Om man sedan ibland lyckas klä det i ord, så skadar det säkert inte.

Det finns många människor som upplever att de inte kan få någon hjälp. Någon trygghetstelefon har de inte, ingen alarmknapp på handleden. Många finns som tänker att deras granne nog inte skulle komma in med nyckeln för att gripa in. Vår tid präglas av en slags ångest, av bördor som man tidigare kanske inte talade om. Men Paulus påminner oss om att Anden inte leder oss dit, utan till barnaskapet. Till frihet från den bördan. Och det vittnar ju kyrkan om. Vi är en skara av människor som lär oss vad barnaskapet innebär. Så finns det i Kristi kyrka sådana vars äktenskap gått sönder och som nu hittar nya vägar, sådana som kämpat med beroenden och destruktivitet, sådana som förlorat sig i hat och bitterhet – men nu lär sig barnaskapets liv. Ett liv i frihet från sådant, ett liv där vi gläds över att få höra till. I det liv som Kristus kallar oss in i byts hatet mot kärlek och hämnden mot försoning, beroenden och bindningar ersätts av möjligheter. Trycker vi tillräckligt tidigt på larmet och ber om hjälp kanske vi kan bygga upp äktenskapet igen, bryta beroendets kedjor innan de blir för starka, lämna föraktet bakom oss innan det förstör oss.

Kanske blir vår väntan ändå längre än vi vill. Kanske har vi bett om befrielse eller om ledning, men ännu har svaret inte kommit. En viktig lärdom i dagens läsningar är att vi ska vänta med hopp istället för att vänta i oro. Vi får påminna oss själva om att hjälpen är på väg.

Samtidigt uppmanar Jesus oss tydligt att själva vara beredda att bli hjälpare och vittnen. Vi kan vara svaret på någon annans bön. Vi som har upplevt barnaskap hos Gud, vi kan bli hjälpare för dem omkring oss som ännu är rotlösa. Vi bär på något som världen törstar efter. Vi behöver inte utnämna oss till hjältar och räddare, men vi kan vara sådana som visar på och berättar om varifrån vi själva fick hjälp.

Sanningens Ande vittnar, genom ord, handlingar och närvaro. Gud har inte lämnat oss, vi är hans älskade barn. Hjälp är på väg. Då vi tror det kan vi också få kraft att vittna. Så må vi alla be om och hoppfullt vänta på den hjälp Herren sänder.

Han har inte lämnat oss

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Ps. 110:1-4

Så lyder Herrens ord till min härskare:
Sätt dig på min högra sida,
medan jag lägger dina fiender
som en pall under dina fötter.
Din kungaspira sträcker Herren ut
från Sion:
härska nu bland dina fiender!
Villigt samlas ditt folk
i dag då makten blir din.
På heliga berg har jag fött dig
som dagg ur gryningens sköte.
Herren har svurit en ed
som han inte skall bryta:
Du är präst för evigt
i Melkisedeks efterföljd.

Andra läsningen
Apg. 1:1-11

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”
De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

Evangelium
Mark. 16:14-20

Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden. Han sade till dem: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska.”
När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.

Predikan

Som förbön idag har jag valt en något moderniserad version av Kristi himmelsfärds lovprisningar ur bönboken Oremus, från 1940. Den håller ett ganska högt teologiskt språk, så därför har jag valt att bygga upp predikan utgående från de motiv som den bär med sig. Det är ju i allmänhet så att vi i vår gudstjänst lär oss att be. Som man ber i mässan, så formas man att be också i hemmet. Den rika bönen, med sitt stundvis utmanande språk, har en plats här lika som den enkla och vardagliga.

Det första bönemotivet är att Jesus, genom att han sätter sig på Guds högra sida, blir världsalltets Kung. I Apostlagärningarna väntade lärjungarna sig att Israel skulle upprättas som kungarike, men vi påminns igen om att Guds rike inte är av denna världen. Med risk att säga för lite om den pågående debatten om den världsliga makt vi kallar för landet Israel, kan vi konstatera att det som Jesus går för att göra vid sin himmelsfärd inte är att inrätta en världslig stat. Däremot möter vi honom som det slaktade lammet vid som är värdig äran och makten.

Det viktiga med kungamotivet är påminnelsen om att Jesus är på vår sida. Han som föddes som ett fattigt barn i ett stall och som avrättades som en enkel brottsling är nu krönt med makt över hela universum. Då livet känns svårt eller då det kaotiska riskerar bli för mycket, får vi påminna oss om att Jesus är starkare än det skrämmande och att han har kontroll över det kaotiska. Hans makt gäller både liv och död, för tiden och evigheten.

Det andra bönemotivet är att Jesus ber för oss. Vi har en överstepräst eller en advokat som för vår talan inför Gud. En präst som Melkisedek. Då vi kan erfara att vi är övergivna eller att vi skäms, då fortsätter Jesus ändå att föra vår talan inför Gud. Vi tillhör honom och han överger oss inte. Eftersom Jesus på korset burit våra synder behöver vi inte bekymra oss för vår skuld. Han har betalat vad vi inte hade kunnat betala. Den som tror och blir döpt ska räddas, hörde vi i dagens evangelium.

Det för oss till ett annat löfte som finns i dagens texter. Nämligen löftet om en bättre framtid. Det handlar å ena sidan om det vi har hört Jesus säga tidigare. Att han ska gå bort för att bereda rum för oss. Och att han ska sända sin Ande till församlingen. Men å andra sidan handlar det om att han ska komma åter. Han ska inte stanna i himlen, utan återförenas med mänskligheten vid tidens slut.

Det första av dessa, att han går bort för att bereda rum, är nästan som att ha riktigt bra talkofolk vid en flytt. Du skickar iväg en grupp för att ta emot flyttlasset. Kanske tänker du att de placerar lådorna någonstans i den nya lägenheten. Men istället kommer du fram till ett hem, inrett just som du vill ha det, med alla saker placerade som du brukar och alla flyttlådor tömda och ordnade prydligt. Ett arbete som endast kan göras av någon som verkligen älskar och känner dig. Då Jesus förbereder rum för oss är det i en sådan anda. I det himmelska kommer inget att saknas oss.

Sedan har vi ännu detta med att Jesus ska komma åter. Många har hört detta förkunnas på ett sådant sätt att det inte är något att se fram emot. Men den kristna tron talar om den yttersta domen, inte som ett sista slag mot den svaga, utan som ett återställande av Guds goda vilja. För Jesu skull har vi inget att frukta. Domsmotivet handlar om att det gör en skillnad hur vi lever, vad vi förtröstar på. Herren bjuder oss att förtrösta på honom och lära av honom. Då domen förverkligas ska allt det onda göras rätt. Orättvisan ska upphöra. Döden ska besegras. Syndens makt förlora sin kraft. Det är fridens budskap, det samma som vi längtar efter i denna tid.

Till sist: kallelsen att följa Jesus är också kallelsen att följa honom till det himmelska. Vi anar något av det i nattvardens prefationsdialog, då vi upplyfter våra hjärtan till Gud. Jesu kroppsliga himmelsfärd är tecknet på att också vi, i våra kroppar, i allt vad det innebär att vara människa, har del i det gudomliga. Vid hans återkomst fullkomnas det gudomliga i oss. Vi blir som han: goda förvaltare och härskare över jorden, milda förebedjare för varandra, villiga att lida för det goda, till att leva för Guds ära. I någon mån har vi redan fått dessa gåvor och många av oss använder dem flitigt. Vi har en plats hos Gud. Himmelsfärden är tecknet på det.

Vi har alltså sett att dagens händelser knyter ihop mycket av vad tron handlar om: Vi behöver inte vara rädda, för vår Herre och Kung har all makt. Vi behöver inte känna skuld, eftersom Jesus försvarar och ber för oss. Vi behöver inte förtvivla, för Jesus ska återställa allt. Vi behöver inte oroa oss för framtiden, för den Upphöjde har gått för att förbereda allt för oss. Och inte heller behöver vi känna oss hemlösa, för vi har en plats i himmelriket.

En gåva som kommer från ovan

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 63:7-9

Jag vill förkunna Herrens kärlek,
prisa Herren för allt han gjort för oss,
allt det goda han gjort för Israels folk
i sin barmhärtighet och sin stora kärlek.
Han sade: De är ju mitt folk,
barn som aldrig sviker.
Därför blev han deras räddare i all nöd.
Det var inget sändebud, ingen ängel
utan han själv som räddade dem,
det var han som befriade dem
av kärlek och medömkan.
Alltid i gångna tider
lyfte han upp dem och bar dem.

Andra läsningen
Jak. 1:17-21

Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. Håll detta i minnet, mina kära bröder.
Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud. Lägg därför bort allt det orena och det myckna onda hos er, och ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv.

Evangelium
Joh. 16:5-15

Jesus sade:
”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.”

Predikan

En av de röda trådarna som går genom dagens texter är den gåva som kommer från ovan. Lärjungarna sörjer då de hör att Jesus ska lämna dem, för de förmår inte förstå att det kommer att ge dem en ny gåva. Deras sorg förblindar dem, så att de inte förstår att ställa den viktigaste frågan: Vart går du? Eller varför går du? Jesus inser att de inte kan veta vad som ska komma, så han förklarar för dem om Hjälparen, som han ska sända.

Hjälparen är Guds Helige Ande, som utgår från och tillbes med Fadern och Sonen. Kyrkans lärare har försökt förklara detta på flera olika sätt. Irenaeus beskriver det som om Anden vore kyrkans själ. Utan Anden är kyrkan som en kropp utan liv. Det som gör henne levande är den helige Ande. Tertullianus talar om Anden som den som fortsätter Kristi verk att undervisa, påminna, leda och förhärliga Fadern. Vi förstår följaktligen att Kristi kyrka också fungerar i denna uppgift. Varje medlem i församlingen lyssnar till Andens röst och följer den. Så blir församlingen levande.

Detta föranleder så klart frågan om hur detta går till. Origenes lär oss att Anden ska komma till de utvalda, det vill säga dem som Kristus har utvalt till frälsning. Till oss som blivit hans lärjungar. Anden ska då helga och forma oss. Gud själv möjliggör alltså vår delaktighet i hans verk.

Augustinus betonar Anden som Guds kärleks personifikation. I Anden ser vi den gudomliga kärleken och i Anden tar vi del i den samma.

En sådan fullkomlig gåva går Kristus för att sända oss. Det är förståeligt att lärjungarna inte kan vänta sig något sådant. Vi måste minnas att vi idag hör Jesus tala i dagarna innan korsfästelsen. Judas har lämnat lärjungaskaran under den sista måltiden och nu talar han till de elva som är kvar. De har ännu inte erfarit korsfästelsen eller uppståndelsen.

Och korsfästelsen kommer att bli en avgörande erfarenhet för deras liv i Anden. Allt kristet liv går via korset. Korset lär oss att vår egen vilja eller vårt eget begär inte är en tillräcklig grund för hur man ska leva. Korset undervisar oss om hur sann kärlek ser ut. Liksom Kristus bad om att få slippa det men ändå gick lidandet till mötes, så påminns vi om att bara för att vi vill något innebär det inte att vi ska skrida till handling. Rent konkret: om jag vill slå till någon (fastän det verkar befogat) så ska jag antagligen inte. Eller: om jag vill använda rusmedel för att hantera stress eller ångest, så är det förmodligen ändå inte en lösning på mitt problem. Det korsformade påminner oss om att kärlek och sanning hör samman med ett uppoffrande liv. I Gal 5 då vi läser om Andens frukt noterar vi att självbehärskningen finns bland de nämnda.

Lärjungarna får erfara korsets verklighet innan de tar emot Anden. De ser hur ondskan samlas kring Kristus, för att försöka bryta ner honom. Och de tre dagarna som de sörjer kommer att forma deras andlighet djupt. Då den Uppståndne sedan möter dem, måste det ha varit en avgörande livserfarenhet. Då de på pingsten tar emot Anden kommer Gud att ta dessa erfarenheter i sin tjänst. Lärjungarna, som blir den tidiga kyrkans stöttepelare, har inte bara den kraft och hjälp som kommer från ovan. De har den fullkomliga gåvan: de har sett korset, uppståndelsen och till sist också pingsten. De har sett att ett gott liv innebär att utgjuta sig själv, att kärlekens väg kan leda mot döden, att deras egna begär och tankar är för små. Gud har något större i förvar.

Vi kan alltså knyta samman dessa texter genom att följa tanken om den gåva som kommer från ovan. En gåva som bygger på att Kristus upphöjs tillbaka till himlarna. Vi ser i den första läsningen hur Guds kärlek är grunden för hans räddningsgärning. Han frälser oss av sin medkänsla. Och liksom i talet om Anden skymtar en personlig Gudsrelation: Gud ser folkets nöd, talar om dem som sina barn, han själv kommer till deras undsättning – inte något avlägset sändebud.

I den andra läsningen talas om den fullkomliga gåvan, som kommer från ovan, från himlaljusens fader. Här talas om sanningens ord, som föder oss till liv. Det går i parallell med Andens uppgift att undervisa och forma oss. En av mina husprofeter Dallas Willard betonar i detta sammanhang vikten av att låta Guds sanning forma vårt sinne, vår vilja och våra handlingar. Det är inte alltid lätt, för sanningen tar korsets form. Men vi kan lära oss nya sätt att tänka och se på saker.

Det är också vad Jesus vägleder sina lärjungar i, då han säger att det är bättre att han går bort. Då han upphöjs kommer något ännu bättre att komma. Sanningens Ande kommer för att lära oss vad synd är, att vi inte tror på den korsfäste och uppståndne. Att vi inte litar på honom eller den väg han kallar oss att vandra. Rättfärdighet: att den som går den vägen går till Fadern. Och dom: att den makt som förleder oss i denna tid kommer att bli maktlös. Anden som Jesus ska sända, ska lära oss allt detta. Det vill säga: Sanningen om Kristus. Hur man ska vandra genom livet. Och Anden ska förhärliga Kristus i oss. Så skall vi kunna vara hans kyrka och förmå vittna om alla de goda gåvor han ger.

Han uppmanar oss att lyfta blicken. Vi ska inte fastna i sorgen över att han går bort. Istället ska vi leva i förväntan på det som ska följa. Andens gåva innebär tröst, sanning och kraft i våra liv.

Jag brukar undvika listor, men här är sex förslag på hur vi kan lära oss detta påskens liv:

  1. Sök Guds närvaro i formen av hans kärlek, inte bara i formen av hans hjälp.
  2. Lyssna i din bön. Bönen är ett samtal.
  3. Var beredd att formas och tänka om. Ödmjukhet är god grogrund för Andens frukt.
  4. Låt korset forma dina begär, inte världen.
  5. Se hela ditt liv som något andligt.
  6. Lev för Guds rike. Anden sänds inte för självtillräcklighet, utan för att förhärliga Kristus.

Gud är alla goda gåvors givare. Han själv är fullkomligheten. Och hans Ande vittnar för oss om detta i alla vi möter: i skapelsen, i bibelordet och i sakramenten. Så låt oss vara vaksamma, så att vi inte blir som evangelietextens lärjungar. Låt oss inte sörja det som vi nu inte förstår, utan låt oss vända oss till Gud i förväntan att han ska ge oss fullkomlighetens gåva. Syndernas förlåtelse. Evigt liv. Andens kärleksfulla gemenskap med honom och med hans församling.

En kort tid, sedan ett nytt liv

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 40:26-31

Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.
Jakob, hur kan du tala så,
Israel, hur kan du säga:
”Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.”
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.
Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.

Andra läsningen
Hebr. 13:12-16

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Evangelium
Joh. 16:16-23

Jesus sade till sina lärjungar:
”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting.”

Predikan

Vårt evangelium idag är en av Jesu förutsägelser om sin död. Då vi inte längre ser honom, är det för att döden har tagit honom. Då vi ser honom åter, en kort tid senare, är det då han har besegrat döden och uppstått i sin härlighetskropp. Det är som vetekornets lag, som vi hörde om redan innan påsken. Jesus måste dö, för att ett större liv ska kunna följa. På samma sätt som kvinnan som föder, det svåra förblir inte i fokus – istället fästs uppmärksamheten vid det nya livet. Den som har fött lär väl aldrig verkligen glömma det svåra, men det överskuggas av glädjen över livet.

Detta säger något om hur vi kristna skall förhålla oss till påskens händelser. Korset är viktigt, ja rentav nödvändigt, för att Guds rättvisa ska kunna förverkligas. De mångas synder, våra synder, kan inte sonas av något annat än ett fullkomligt offer. Därför offrar sig den evige själv, genom sin son Jesus Kristus. Men det svåra är inte poängen. Poängen är vad som följer. Den tomma graven. Härligheten som döden inte kan behålla. Ljuset och livet är det främsta motivet i den kristna tron.

Detta liv äger vi genom tron på Jesus. Genom hans uppståndelse har vi redan blivit nya, för genom Anden och dopet har vi del i honom. Vi hör samman med honom. Därför lägger vi åt sidan synden och lever för Gud.

Vi har igår talat om skapelsen med konfirmanderna. Om hur Gud skapar på sex dagar, hur människan får en särskild uppgift i den skapelsen och hur Gud vilade på den sjunde dagen. Påskdagen anses av många vara den åttonde dagen. På den åttonde dagen fortsätter Gud sitt skaparverk, genom att låta det nya livet träda in i den fallna skapelsen. Det liv vi fått som gåva genom den ursprungliga skapelsen upprättas nu, helas och återställs. Och vi lever i den nya skapelseveckans verklighet. Och då Gud har inlett detta verk i oss, så kommer han också att fullborda det, liksom han i begynnelsen fullbordade och vilade från sitt verk.

Vi hörde ju om allt detta i den första läsningen. ”Vem har skapat allt detta?” Se dig omkring och förundras! Det ursprungliga skapelsemandatet att utforska jorden står kvar. Det är vår uppgift att glädjas i att upptäcka Guds godhet i världen. Hur han har satt varje lag och ordnat varje kraft, så att vi ska kunna tolka det och förstå det. Så att vi ska kunna utvecklas och fördjupas i vår kunskap. Men i denna tid är verkligheten den att vi blir trötta. Vi mister ivern. Vi förlorar Guds godhet ur vårt blickfång. Därför kallas vi genom påskens evangelium tillbaka till att lita på Herren. Genom honom får vi ny kraft. Kraft att leva det nya livet, det liv som leder mot fullkomligheten och den himmelska härligheten.

Den andra läsningen påminner oss om det andra mandatet i skapelseberättelsen. Att vi ska härska över jorden eller råda över den. Det är Guds goda vilja. Därför uppmanas vi också att dela Kristi lidanden för världens skull. Det är så en kristen härskar. Inte med makt eller våld, utan genom att ta del i Kristi och världens lidanden. Då vi lider med varandra och bär varandras bördor, då uppfyller vi vad Kristus har lärt oss. Då lever vi det nya livet. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den som ska komma. Igen ett språk som går att förklara med tanken på den åttonde dagen, den nya skapelsens inledning. Här är ännu inte det som ska komma, men det kommer. Därför lever vi nu i förväntan på det. Vi tillber Gud, ger honom vår sång och vår glädje. Men vi söker också att göra det goda och att dela med oss av det vi har fått. Så visar vi att vi verkligen äger det liv som föds genom korsets och uppståndelsens händelser. Vad annat skulle vi göra? Det som kommer, det himmelska, ska präglas av allt detta. Där ska vi leva varje stund i det som vi här bara förmår till en del. Vår längtan efter det himmelska tar sig uttryck i att vi här i tiden ordnar våra liv enligt vad vi väntar oss att möta där.

Jesus säger åt sina lärjungar att vi kommer att gråta, medan världen gläder sig. Världen, som i detta fall betyder alla dem som har lämnat sitt liv i ondskans tjänst, gläds över att se Kristus som korsfäst. Men vi som är hans lärjungar gråter över den ondska som drivit honom till korset. Så lever vi i kärlek till skapelsen, också genom vår sorg. För den sorgen väcker oss till bön och tjänst. Och vår sorg vänds i glädje. Då Kristus uppstår kan vi vara övertygade om att vår bön och vår tjänst inte är förgäves. Alla böner, alla goda handlingar pekar mot den nya skapelsens verklighet. Allt vad vi gör för varandra spelar en roll inför Guds rikes fullkomnande vid den yttersta dagen. Ett nytt liv väntar, men vi lever det redan nu.

Jag vill återkomma till bilden av den födande kvinnan. Det är väl annars också lämpligt på mors dag. Den inbjuder till en väldigt rik tolkning av vad det hela handlar om. Den som har genomgått en graviditet vet att det i regel är många mödor, men också många drömmar som präglar de nio månaderna. Förlossningen kan vara mycket svår. Men då man får barnet i famnen efter allt, då är det som om inget annat fanns i världen. Så klart har vi fall där graviditeter inte följer detta mönster, men jag tänker att de flesta graviditeter och förlossningar utmynnar i ett lyckligt slut. Sedan följer, i regel, ett livslångt åtagande av oss som är föräldrar. Detta återspeglas på flera sätt i kyrkans tro och traditioner.

Ser vi på Kristi liv är vägen till korset, som graviditeten och förlossningen. Han har ett mål han ska uppnå, ett ett nödvändigt lidande att utstå och sedan efter uppståndelsens glädje, fortsätter arbetet med att föra dem han räddat mot den kommande härligheten.

Ser vi på en kristens vandring, så får också vi många gånger gå igenom svåra perioder. Vi möter lidanden både på grund av våra omständigheter, men också på grund av sådant som finns i oss själva. Vår förlossnings stund, vår räddning, kommer i mötet med Jesus. Och då vi möter honom säger han ”Kom till mig ni som är tyngda av bördor”. Och han säger ”Följ mig.” Vi går till honom och med honom genom livet. Vi lär oss av honom hur det goda livet levs. Vi vandrar försoningens väg. Den som leder till det rätta hemmet, som Gud har lovat oss.

Ser vi på kyrkoåret så skvallrar det också om hur betoningarna ligger. Vi har advent och jul, som påminner om att Jesus kommer till oss. Vi har fastetiden, då vi förbereder oss för det mest centrala. Sedan, efter förlossningen, har vi påskens glädje. Flera veckor av vitt och festskrud i kyrkan. Efter det lär vi oss, under himmelsfärden och pingsten vad det är att leva det nya livet. Största delen av kyrkoåret är ”söndagar efter pingst”, med texter som handlar om att leva det liv vi fått ta emot. Liksom det nyfödda barnets föräldrar aldrig anar vilken väg som ligger framför, så hittar också kyrkan mera och mera att lära om hur det nya livet ska levas.

Vi blir inte klara i denna tid. Inte fullkomliga. Men vi kan komma mycket långt på vägen, om vi väljer att gå den. En tid vandrar vi här, mot den stad som ska komma. Så låt oss vandra på ett meningsfullt sätt. I Jesu efterföljd. I förtröstan på den gode herden som visar vägen. I trons visshet om att han ska bevara oss och skydda oss, så vi når det himmelska målet. I en sådan längtan att se den nya skapelsen att vi redan idag väljer det liv som där ska levas. Med brinnande hjärtan och villighet att dela Kristi lott i både lidande och seger. I strävan att älska som han har älskat oss. I frid, vilande i hans löfte att han också att fullbordar den nya skapelse han påbörjat.

Frid åt er alla!

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jes. 43:10-12

Men ni är mina vittnen, säger Herren,
min tjänare, den som jag har utvalt,
för att ni skall få insikt och tro mig,
förstå att jag är Gud.
Ingen gud har blivit till före mig,
ingen skall komma efter mig.
Jag, jag är Herren,
ingen annan än jag kan ge räddning.
Det var jag som förutsade och förkunnade,
ingen främmande gud ibland er.
Ni är mina vittnen, säger Herren.
Jag är Gud.

Andra läsningen
1 Joh. 5:4-12

Alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?
Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.

Evangelium
Joh. 20:19-31

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Predikan

Predikan hölls innan ballongfesten i Nedervetil församlingshem, så en del förklaringar och parenteser som hade kommit med i en ”vanlig” predikan har utelämnats för att ge de yngre bättre möjlighet att hänga med.

Det finns en plats för oss alla i Guds lärjungaskara. I dagens evangelium möter vi lärjungarna. De är rädda för vad som ska hända efter att Jesus dött på korset. Några tvivlar, särskilt Tomas. Det är liksom en förvirrad och hopplös känsla över det hela. Då står Jesus där bland dem. ”Frid åt er alla”, säger han.

Jag brukar tänka på detta första möte med Jesus efter långfredagens händelser. Lärjungarna har övergivit honom, han har fått lida i sin ensamhet, endast några få gick med honom hela vägen. Mänskligt sett hade han kunnat vara arg och säga ”Vart tog ni vägen?” eller ”Varför var ni inte med mig då jag behövde er?” Men han gör inte det. Han inleder med en fridshälsning.

Att hälsa någon med frid är ett alldeles särskilt sätt att mötas. Det är att åberopa Guds nåd och kärlek över en annan människa. De första kristna visade Guds frid genom sin enhet och kärlek till varandra. Vi läser i Apostlagärningarna om hur de delade allt och möttes dagligen. De hade Guds frid och var därför inte småaktiga eller på fel sätt måna om sina egendomar. De insåg att det gemensamma livet i Kristus var viktigt. Den frid som rådde bland dem visade för människorna runtomkring dem på vad Guds kärlek kunde åstadkomma i människors liv.

Och det var en frid som höll också i deras svårigheter. Vi läser i biskop Polykarpos martyrberättelse om hur han ägde en sådan frid att fastän hela folket var emot honom, bevarade han ett lugn och en glädje. Alla motgångar som kom i hans väg kunde han utstå, för han ägde Guds frid. Då han gavs möjligheten att bekänna en annan Gud, för att komma undan hotet mot hans liv, lär han ha svarat: ”86 år har jag tjänat honom, och han gjorde mig aldrig någon skada: hur kan jag då svika min kung och min frälsare?”

Då vi är som lärjungarna, bakom en låst dörr och rädda för vad som ska hända. Då möter Jesus oss med frid. Om vi lyssnar till hans röst, som talar genom den Ande han gett oss, så får också vi höra fridshälsningen. Frid, jag är här hos dig. Frid, jag hjälper genom det svåra. Frid, denna synd har jag burit. Frid, vägen till det eviga livet är öppen.

Kan någon av oss ha gjort något så illa att Gud inte skulle älska oss? Svaret är nej. Det lär vi oss av evangeliet idag. De lärjungarna som i sin rädsla övergav Herren på långfredagen och som idag möter Honom ger oss denna lärdom. Fast de gjorde bort sig ordentligt hälsar Jesus dem med sin frid, med Guds kärlek och förlåtelse. Gud vill oss väl också då vi själva inte vill det, också då vi tror att han övergivit oss.

I våra andra läsningar hörde vi om trons vittnesbörd. Ett vittnesbörd är ju att berätta om hur något var. Gud låter oss veta att Jesus är hans Son. Och att tron på honom ska föra oss till seger över världen. ”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”, hörde vi läsas. Hurudan är vår seger? Jo, det är fridens seger. Jesus har inte besegrat synden, döden och det onda genom att splittra och slå ner. Utan genom att lida och uppstå. Han har gått fridens väg, en väg som bygger upp och kallar in.

Att tro på Jesus är att förstå att Gud vill ge frid över våra liv. Friden att kunna stå på oss, till exempel då vi tar någon annan i försvar. Friden att vara snäll också då den andra är elak. Friden att inte förlora hoppet då en olycka eller sjukdom förändrar våra planer. Att ha frid är inte att vi skulle slipp sörja eller lida – det måste vi göra. Men att ha frid är att veta att inte heller det skiljer oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Också då olyckan är framme, då vi är rädda och vilsna, kommer Jesus till oss med frid. Så kan vi klara av också det svåra i livet – tillsammans med Jesus.

”Frid åt er alla”, det får vi önska. Det är inte en hälsning vi ska spara på. Nej, som i liknelsen om talenterna ska vi öva oss att önska frid åt alla vi möter. Ju mera vi lever i och förmedlar frid åt människorna omkring oss, desto mera frid kommer att finnas i skapelsen. Låt oss alltså följa Herren också i detta, ”Frid åt er alla” och kom ihåg att ge den friden vidare.

Brann inte våra hjärtan?

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Jona 2

Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. Därifrån bad han till Herren, sin Gud:
Jag ropade till Herren i min nöd
och han svarade mig.
Ur dödsrikets inre steg mitt rop
och du hörde min röst.
Du slungade mig i djupet,
mitt i havet,
där strömmarna fångade mig.
Alla dina brottsjöar
slog samman över mitt huvud.
Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig.
Får jag se ditt heliga tempel igen?
Vattnet slöt sig om min strupe,
djupet fångade mig.
Sjögräs snärjdes kring mitt huvud
där nere vid bergens rötter.
Jag sjönk till det land vars portar
skulle reglas bakom mig för evigt.
Men du gav mig liv, o Herre,
min Gud,
och förde mig upp ur graven.
Då mina krafter sinade
vände jag mig till Herren.
Min bön nådde dig,
nådde ditt heliga tempel.
De som dyrkar falska gudar
överger sin trofaste hjälpare.
Men jag skall offra åt dig
under lovsång
och infria mina löften.
Räddningen kommer från Herren.
På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land.

Evangelium
Luk. 24:13-35

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.
De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”
De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Predikan

”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Det är ett av mina favoritord i Skrifterna, för det visar hur Kristi ande kan nå oss på djupet. Hur Herren förmår göra något i oss, som inget i världen kan jämföras med.

Detta med att vara brinnande är ändå en sak som jag tror många som tjänar i församlingen eller på andra ställen får kämpa med. För någon kanske den där ivern aldrig riktigt har infunnit sig, vilket kan vara något helt normalt. Rent genetiskt är inte alla av oss födda med samma kapacitet till iver som andra, det är ett faktum. Andra kanske har så mycket iver att det riskerar bli ett problem. Man behöver hitta ett sätt att hantera det, så man inte brinner ut. Någon av oss kanske ser många behov, som vi skulle vilja göra något åt, men tiden och krafterna räcker helt enkelt inte.

Det är välkänt inom coaching-sammanhang att vissa brinnande människor kan inspirera många andra att förändra sina liv och nå höjder de kanske inte skulle ha gjort annars. Men de riktigt stora reformatorerna och inspiratörerna är inte många. Det är helt enkelt omöjligt för alla att leva så som det kräver. Alla kan inte bli som kyrkans stora helgon, som lade åt sidan sin familj, sitt arbete och sina vänner för att helt och hållet följa Kristus. Men några får en sådan gåva, för att kunna inspirera andra. För oss mera normala kristna blir det i hög grad en fråga om att hitta ett sätt att tillsammans förverkliga det vi upplever att Kristus kallar oss till.

Ser vi till organisationsteoriernas värld igen, så lär vi oss att ju längre bort vi kommer från en karismatisk ledare, desto större är risken att de ursprungliga värderingarna glöms. En karismatisk ledare på ett företag kanske bygger något stort. Efter hand som företaget växer behöver också strukturer och metoder etableras. Snart finns risken att det är metoderna och strukturerna som bär företaget. Inte den ursprungliga visionen eller det egentliga uppdraget.

Vi kan så klart rikta samma kritiska blick mot oss själva. Om församlingens verksamhet talas om i termer av måste och borde, då signalerar det fort att det inte är den inre elden som driver, utan en bild av hur strukturen borde se ut. Om vi tänker att det viktiga är att vi följer en viss form, framom att vi söker Jesus då vi samlas, då faller vi i samma dike. Ingen form i sig själv är frälsande. Forskning i församlingsverksamhet verkar inte visa någon skillnad på om man är hög- eller lågkyrklig, om man samlas i kyrkor eller i tält – men det som gör en skillnad är närvaron. Finns där gemenskap med varandra och med Kristus? Det är en fråga som också biskopen uppmanar oss att meditera över i sin stiftsstrategi som han lät publicera några månader sedan. Boken är mycket lämplig att lyfta fram ikväll, eftersom den använder vandringen som bild för församlingens gemensamma liv.

För att ta oss vidare vill jag läsa vad som är dagens episteltext:

Apg 10:34-43

Petrus tog till orda: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör. Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus – han är allas herre. Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom. Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.”

Enligt texten gavs uppdraget att förkunna. Men för att förkunna Kristus behöver vi känna Kristus. Leva nära honom. Ingen verksamhet i sig, ingen strategi, kan förmedla en eld. Det är våra hjärtan som måste brinna för att det ska kunna hända. För ju längre bort från Jesu närvaro vi förirrar oss, desto större risk att formen blir viktigare än han själv.

De första kristna, då talar jag om de första apostlarna och de som följde dem under de första trehundra åren, var exceptionellt duktiga på att hålla lågan brinnande. De lät tron gå i arv från generation till generation, samtidigt som den spred sig i städer och byar omkring dem. Deras personliga överlåtelse till Kristus övertygade.

Många av oss lever idag i något av en kris av att traditionella kristna möten och gudstjänster har så få besökare. Och det som utmanar här är att vi kanske behöver se till oss själva: talar Kristus till oss så att våra hjärtan brinner? Låter vi honom? Ger vi honom tillfälle? Jag kan inte ge något recept för hur det ska gå till, för det är helt säkert mycket personligt hur det ser ut, men jag är säker på att en sådan eld inte kan finnas i oss om vi inte aktivt tänker på och jobbar för att förstå och förverkliga det som är Kristi vilja för vår omgivning.

Gud gör inte skillnad på människor, utan vill vara alla människors Herre. Uppståndelsebudskapet gäller hela mänskligheten, ja hela jorden. Om vi vill förkunna detta på ett övertygande sätt föreslår jag tre steg.

Det första steget är att godkänna att vi kanske alla har fastnat i formerna på något sätt. Vare sig vi gillar lovsångsmusiken eller medeltida kantater finns en risk att vi tänker att verktyget i sig är lösningen. Vi behöver inte bli kritiska och osäkra, men vi behöver söka ödmjuk ärlighet med oss själva.

Det andra steget är att förstå vår grundares vision. Om vi fokuserar på former eller enskilda ledare i församlingen kommer vi inte att kunna möta denna tids behov. Vi måste söka Jesu hjärta. Vad hos honom var det som satte Emmausvandrarnas hjärtan i brand?

Det tredje steget är att göra vårt allt för att ordna livet i enlighet med den vision vi finner. Vi uppmanas i Ordspråksboken att lita på Gud med hela vårt hjärta och att inte tänka att vi själva kan förstå hur saker och ting ska ordnas. Hjärtat, bevara det, låt Jesus sköta om det, bjud in honom att fylla det med hans eld.

Nu går vi snart in i väntan på pingst. Traditionellt har kyrkan efter påskfesten börjat förbereda sig för livet i Anden. Vad är den förberedelsen?

Att älska Gud av hela sitt hjärta. Det kan inte finnas någon annan strävan som rotar oss i den ödmjukhet vi behöver för att förändras. Det kan inte finnas någon annan strävan som kan fästa vår uppmärksamhet vid Herren, Kristus. Där som din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Då vi söker Gud på det sättet, då når vi ödmjukheten att se oss själva för vad vi är, både på gott och ont. Då kan vi bli frimodiga att söka Guds vilja också då den för oss på andra vägar än de vi själva tänkt. Vi blir frälsta, räddade, från att behöva låtsas, från att behöva veta allt, från att tro att vi bär det ansvar som hör till Gud. Guds nåd innebär alltid att han agerar i våra liv, han förändrar oss, för oss vidare, förnyar oss.

Att kunna söka Gud på detta sätt kräver att vi låter vardagen se ut enligt det. Vi behöver långa promenader där vi kan samtala med Herren. Vi behöver gemenskap där vi kan diskutera trosfrågor. Vi behöver stunder av tillbedjan och undervisning. Vi behöver rutiner och former. Men dessa ska komma som en följd av kärleken till Kristus, inte som det första. Herren är viktigare än formen. Det är en tröst för en pastor som hoppar över predikopsalmen på påskdagen och det är en utmaning för oss att minnas vad som är viktigast.

Så låt oss enas i att söka Guds vilja. Jesus Kristus som har dött för våra synder och besegrat ondskans makt kallar oss in i sitt nya liv. Först då vi möter honom och lyssnar på honom kan våra hjärtan bli verkligt brinnande.

Törsten är släckt, vi öser ur frälsningens källa

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Episteltexten
1 Kor. 15:1-8 (9-10) 11

Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.
(Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig).
Jag eller de – så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.

Evangelium
Luk. 24:1-12
Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Predikan

Jag vill idag se den tomma gravens betydelse med hjälp av tre bilder. Hämtade ur de traditionella påsknattsläsningarna. Läser man alla är det sju stycken. Ett heligt tal. Alla läsningar har sin egen särart, men visar på hur Gud genom Kristi uppståndelse har fullbordat sina löften.

De läsningar jag har valt för oss handlar om vattnet. Under skärtorsdag och långfredag har jag predikat utgående från törsten. Idag är törsten släckt. Kristus är uppstånden och världen är inte längre den plats den var innan. Nu öser vi jublande ur frälsningen vattenkällor, som Jesaja profeterade att vi skulle. I vår värld är nu en källa till evigt liv, som har visat sig pålitlig till och med genom döden. Det är Herren Jesus Kristus, dödens överman och livets mästare.

Liksom vi hörde på palmsöndagen, så har han kommit till oss. Vi har inte behövt söka honom någonstans långt borta, utan han har kommit hit till jorden. Likaså behöver inte vi söka hans hjälp någonstans långt borta. Han bor i våra hjärtan genom tron och genom dopet. Vi kan höra hans röst. Här, hos oss, finns frälsningens källa, för Gud vill inte vara långt borta från sin mänsklighet, utan nära oss.

Den som kan sin Bibel minns också den första psaltarpsalmens budskap, där den rättfärdiga är som ett träd som lever nära vattnet. Vi lyssnar till Guds ord och lär av det och så bär vi rik frukt. Vattnet, Guds ord, ger oss den näring vi behöver. Detta är en återkommande bild i Skrifterna.

Den andra bilden anknyter till dopet. Då Israels folk gick igenom Röda havet förde Gud dem från slaveri till frihet. Gud har nu, genom Jesu uppståndelse, fört oss från slaveri till frihet. Det som händer i dopet är att vi symboliskt går igenom vattnet och lämnar slaveriet bakom oss. Vilket slaveri? Då vi talar om uppståndelsen talar vi om slaveriet under synden. Att vi väljer sådant som är dåligt för oss själva och vår omgivning. Påskens budskap är att Jesus har besegrat den andliga makten, ondskan själv, och visat oss en väg att följa honom på vägen mot det himmelska. Vi är som Israels folk, som går genom de delade vattenmassorna.

Vad innebär det i praktiken? Genom att bli Jesu lärjungar – sådana som lär sig av honom, som är livets mästare – kan vi finna en väg genom livet som för mot kärlek och mening. Samtidigt lär vi oss vad det verkligt viktiga i livet är.

Bilden med Röda havet påminner oss också om något väldigt viktigt i den kristna tron. Nämligen att vi ska ta alla med oss. Lämna ingen i Egyptens slaveri, utan ta alla med på färden. Rent konkret menar jag, lämna ingen utanför dopets nåd, låt alla höra om att det finns frihet från det som binder oss.

Den tredje bilden handlar om målet. Den första bilden ger löftet att det finns en källa till räddning och glädje i denna tid, Gud har gett oss den. Den andra bilden handlar om att Guds folk, de som öser ur den källan, är ett folk som vandrar från slaveri till frihet. Den tredje bilden är hämtad ur Uppenbarelsebokens kapitel 22. Där strömmar en flod som av kristall genom den heliga staden som ska komma från himlen. Igen en bild av hur Gud kommer till oss med sin frälsning. Han ska rädda hela världen och vi är hans medarbetare på den vägen. Då han är klar med sitt verk ska den ursprungliga skapelsen, den som var en vacker trädgård, kompletteras med en gyllene stad där frälsningens och livets vatten strömmar.

Vad betyder det? Det betyder att Guds församling, det är vi alla, inte bara får tröst i denna tid. Vi är också på väg mot något gott och strålande. Vi har inte ett hopp som begränsas till den här världen, utan ett hopp som räcker för evigheten. Trons gåva är inte bara för denna värld, utan också för den som ska komma. Vi tror att alla människor ska uppstå till att möta Gud vid den yttersta dagen. Liksom Kristus uppstod som den förste av många, ska också vi göra det. Och då ska vi få se Guds helighet, glädje och frid fullkomnad. Bilden med den heliga staden med livets vatten i mitten beskriver för oss hur Gud vill att livet ska vara ordnat. Hans livgivande ord ska vara i centrum för allt, så att ingen ska behöva välja det onda igen.

Det är tre bilder som kanske kräver lite tankearbete av oss. Men det hela går att summera ganska slagkraftigt: Den uppståndne Jesus har besegrat döden, gett sig själv för vår skull, besegrat det ondas makt och erbjuder den segern åt oss. Av sin kärlek har han gjort sig själv tillgänglig för oss alla, vi får ösa ur frälsningens källa. Av sin nåd har han befriat oss från syndens välde, vi får gå genom vattnen från slaveri till frihet. I sin godhet har han planerat en ännu bättre framtid än något vi kan se idag, vi får vara hans medarbetare tills det fullkomnas.

I Jesus har vi alltså befrielse från allt som har gått fel innan, tillgång till hjälp och tröst för idag, och hopp om en bättre framtid. Följ med på vägen! Det är en väg som besegrar till och med döden. Den som leder oss har redan gjort det.

Jag törstar, alltså finns hopp

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Predikan föregicks av långfredagens läsning ur Kristi lidandes historia.

Predikan

”Jag törstar”, godhetens Herre, han som i allt agerat i kärlek, ber om något att dricka vid sitt lidande. Man ger honom ättikvin. Det förblir oklart om det var odrickbart, ett ytterligare slag mot den milde. Kanske var det en utspädd dryck, något som soldaterna hade till handa för sin egen skull. I så fall en välgärning.

Men Frälsaren törstar. Rent fysiskt, av ansträngningen på grund av allt som hänt under dagen. Men kanske lika mycket efter att få fullborda det verk han är mitt i. Till näst säger han, enligt Johannes: ”Det är fullbordat.”

Sådan är Guds längtan efter frid, att han inte viker undan korsets plågor. Istället går han rakt mot dem. Han låter sig födas och leva på mänskliga villkor. Då han inte undviker det onda visar han oss kärlekens väg. Aktläsningarnas budskap förmedlar oss hur han under en kort tid möter svek, lidande, motstånd, våld, likgiltighet och ondska. Kristi lott är lik vår egen. Då kyrkan säger att han delar våra bördor och tar på sig våra sjukdomar är det för att vi ser honom göra det. Som de tidiga apostlarna skrev: Vi har sett det och rört vid det med våra egna händer.

Jesu lidandesväg är för vår skull och för Gud Faderns ära. Genom att inte undvika det svåra, utan möta det, visar han kärlekens väg. Då Guds godhet förverkligas i världen möter den motstånd. Den goda skapargåvan bryts av sjukdom och olyckor. Kärleken till nästan prövas av avund och ilska. Villigheten till tjänst av trötthet och stress. Genom att gå allt detta till mötes och besegra det, visar Kristus på himmelrikets väg. Men inte bara det. Han har förkunnat för oss att hans kropp och blod ska ges för vår förlåtelse, för våra synders skull.

Den som lever törstar. Söker efter livets vatten. Så söker också vi efter det goda och livgivande i denna tid. Det är människans lott att törsta. Den som dricker det vatten Kristus ger, ur hans inre ska komma strömmar av levande vatten (Joh 4:14). Vad är detta vatten? En längtan efter helighet? Kanske ett möte med Jesus själv? Klart är att då det goda söker sin väg i vår värld kommer det att möta motstånd. Det yttersta goda, Gud själv, får möta ondskans yttersta vapen, döden. Och också vi, i vår törst, får möta hinder.

Det är ett faktum att vi själva bär spår av det syndafall som mänskligheten lider under. Den förste människan, Adam, gavs alla möjligheter att leva väl i Guds skapelse. Men oberoende av religiös övertygelse måste vi konstatera att människan inte alltid lever väl. Vi förbrukar naturens resurser, vi ser ner på varandra, vi utnyttjar andras svaghet för egen vinning. Mycket av det vi ser i världen får oss att ropa ut: ”Jag törstar! När Herre ska ditt verk fullbordas? När får vi se den framtid där alla tårar torkas bort?”

Kanske riktas vår törst fel ibland. Vi vänder oss till sådana källor som inte släcker törsten. Till sociala medier, till jakten efter meningslöst godkännande av människor vi inte känner. Till alkoholen, som en flykt från det svåra, som ett sätt att ta udden av livets motgångar. Till andra människor, i värsta fall med ett spår av brustna människorelationer efter oss. Jesus säger: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen, men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta”.

Idag ser vi honom fäst vid ett kors. I kärlekens tjänst för världen. Den samma kärlek som drev honom att lova oss ett vatten som släcker all törst tar sig också uttryck i en kärlek som lider all motgång. Idag har ondskan makten, för en stund. Och det utmanar oss att förstå vårt eget liv i ett nytt ljus. Är det såhär det ser ut då man har sann kärlek? Kan vi följa vår Herre på en sådan väg?

Men, om kärleken väcks i oss, då kanske vi främst ser honom. Vårt egna blir mindre och han blir större. ”O vilken kärlek, underbar, sann, aldrig har någon älskat som han.” Psalmverser som jag lärt mig utantill i skolan, vars löften gäller oss alla. Inte ens korset får honom att tveka. Han har ett uppdrag att fullborda. Han ska återställa det som gick förlorat i Adam. En ny mänsklighet ska födas, en som erbjuds en väg tillbaka till Gud. Och idag står korset som ett tecken – på världens fallenhet, men främst på Guds kärleks väldighet.

Idag skådar vi den ende som kan mätta vår törst. Han kan det, för han har själv törstat. Han har själv lidit. Han har själv blivit bedragen. Han är en trovärdig Herre, en som inte är rädd att gå hela vägen för sitt folk. Det är sorgens dag, för det vi skådar tecknar världens grymhet. Men det är också det spirande hoppets dag, för ändå har tron inte helt slocknat. Vi törstar, liksom vår Herre. Och så länge vi törstar, lever vi.