Första läsningen
1 Kung. 18:21-26, 36-39
Elia trädde fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”
Andra läsningen
Hebr. 4:1-2, 9-13
Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro.
Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
Evangelium
Matt. 7:13-14
Jesus sade:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”
Predikan
Dagens evangelium tar oss till bergspredikan och vi kommer in i den i det skede då Jesus lagt fram sina grundläggande instruktioner för ett gott mänskligt liv och håller på att inleda en serie avslutande uppmaningar att på riktigt tro det som har blivit sagt. Den trånga porten i motsats till den breda porten är den andra i en serie av motsatspar som Jesus använder för att understryka vikten av den undervisning han gett såhär långt i sin predikan.
Jag vill ge en kort översikt av vad som har konstaterats i bergspredikan såhär långt, så att vi kan förstå syftet med den serie av antingen eller som Jesus inleder.
Bergspredikan inleds med saligprisningarna, där en stor skara ges rätten att kalla sig saliga, många sådana som inte i världens ögon har någon orsak att kalla sig så. Det centrala här är att förstå att detta är möjligt enbart i Jesu närvaro, det vill säga genom tron.
Vidare talar Jesus om att vi som hör hans undervisning, och genom det är saliga, är världens ljus och salt.
Sedan beskriver han med en serie exempel vad det innebär att vara ljus och salt, de saliga i denna brustna värld: det är att leva utöver lagen, i kraft av Guds Ande, drivna av tro och hopp. Det är att inte dräpa, ja inte ens gå runt med något otalt med en broder. Det är att inte begå äktenskapsbrott, ja inte ens lusta efter en annan människas kropp. Det är att vara klar och tydlig i sina ställningstaganden och att leva i kärlek till och med mot sina fiender. Det är att ge, att be, att fasta, att inte ta domen i våra egna händer – att lita på att Gud i sin allmakt tar hand om sitt folk, lika som han tar hand om liljorna på ängen och fåglarna som flyger.
Och sedan börjar slutklämmen: gå alltså genom den trånga porten, inte den breda. Gå på den smala vägen, inte den breda. Gå inte i fördärvet, utan i livet. Var inte bland de många, utan bland de få. Följ inte falska profeter som ser ut som får, men egentligen är vargar. Ät inte dålig frukt, utan god frukt. Satsa inte på det dåliga trädet, utan på det goda. Välj druvorna framom tistlarna. Var inte bara ordets hörare, utan också görare. Var inte som dåren, utan som den vise mannen. Bygg inte ditt hus på en sandig strand, utan bygg det på en klippa.
“När Jesus hade avslutat detta tal, var människorna mycket förvånade över hans undervisning, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda.” (Matt 7:28-29)
Här finns en auktoritet, som ligger i insikten att tro och liv hör samman. Hur kan vi bekänna en Gud som älskar varje människa och säga att vi vill följa Honom och sedan i nästa stund förakta vår broder? Jesu undervisning visar på vilket sätt lagen, den som vi senare av Paulus får höra att blivit fullkomnad genom tron på Kristus, var tänkt att levas. Jesus lägger inte upp denna predikan för att visa oss hur eländiga vi är, även om den ibland använts för att förkunna det, utan han lägger upp den för att visa, att om vi verkligen har tro, då är ett annorlunda liv tillgängligt för oss.
Tro och gärningar hänger samman. Tron är inte i motsats till gärningarna. Det enda tron är i motsats till är det mänskliga försöket att förtjäna Guds kärlek. Och så fort vi inser att vår salighet inte består i vad vi gör, utan i vår gemenskap med Gud, i att vi får ta emot hans kärlek av nåd, så kan saligheten bli vår. Då vi inser att Gud älskat oss, oberoende av våra gärningar, då kan vi finna frihet att leva som ljus och salt. Men det lyckas aldrig andra vägen. Det går inte att prestera så mycket att Gud skulle älska en mera. Det går bara att ta emot så mycket av Guds kärlek att ens tänkande och agerande förändras.
Därför, då vi nu äntligen kan komma till dagens evangelium, är det inte en arg varning med näsan i vädret som Jesus ger här. Det är Guds omsorg om oss som kommer till sin spets. Det är inte Gud som säger: “Gör som jag säger annars kommer jag att bestraffa er.” Det är mera som att Gud säger: “Jag har kallat er till en tro, som leder till detta liv, och jag är säker på att om ni lever såhär så kommer alla att ha det bra.” Det är som en förälders omsorg om sina barn, som ibland kräver att man skärper det man säger, att man gör det tydligt att det som nu diskuteras är av stor vikt för barnet. “Gå genom den trånga porten! Jag har nu förklarat detta för er! Det vore inte klokt att göra något annat i ljuset av vad jag sagt!”
Och såklart så gör vi ju ändå ibland just det vi inte borde. De två andra texterna idag hjälper oss till en del att se vad det handlar om. Elia möter Baals profeter och ett folk som pendlar mellan avgudadyrkan och tro på Herren. Lika som då Jesus undervisar, så är folkets reaktion på Herrens ingripande häpnad: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Också här är ordningen tydlig. Folket gör inte de goda gärningarna, de lever inte i den rätta tron, så Gud sänder, i sin kärlek, en profet för att hjälpa dem tillbaka till den smala vägen.
Andra läsningen talade om att inte tro att vi är för sent ute för att träda in i vilan. Jag tänker att det som beskrivs med vila i denna text i Hebreerbrevet lika gärna hade kunnat vara den salighet som Jesus talar om i Bergspredikan. Inbilla er inte att det är för sent att stiga in i saligheten. Guds kallelse står kvar! Stig in i den vila som Gud erbjuder. Gör allt vad du kan för att hållas i den!
Men försök inte prestera fram vilan, saligheten, utan förstå att Gud har gett dig en viloplats. Gud har älskat oss först och då vi blir mottagare av den kärleken, då vi verkligen greppar vad den kärleken handlar om, så är det enda förnuftiga valet vi kan se att försöka leva i den.