Gud är med oss – Fjärde söndagen i advent – Kortjärvi bönehus och Nedervetil kyrka

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7

Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Fil. 4:4-7

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 1:18-24 (samma text som i första årgången)

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan
Den som hört kyrkoherdens predikningar denna adventstid har förhoppningsvis hört ett budskap om fred. För många människor, detta år liksom andra år, är denna jul inte som tidigare. Det finns de som sörjer, de som är på flykt, de som lever i osäkerhet. Kanske är det någon tröst att tänka på den osäkerhet som Josef och Maria också gick igenom under sin väntan på Jesu födelse.

Det var säkerligen inte lätt att få ihop allting i sina tankar. Josef söker sig till stillhet för att tänka och be. Då uppenbarar en ängel för honom vad som ska ske. Hon ska föda en son. Du ska ge honom namnet Jesus.
Han ska frälsa sitt folk från deras synder. Josef väljer att inte skilja sig.

Ett motsvarande budskap har också Maria hört. Hon valde att göra Guds vilja. Samtidigt väljer hon, liksom Josef, en väg framåt som de inte hade kunnat föreställa sig. Och vi vet vart vägen leder. Först till Betlehem. Förlossning i ett stall. En krubba som bädd. Sedan, många år senare, efter många utmanande händelser, till korsfästelsen. Vad Josef och Maria får gå igenom på Herrens uppdrag är svårt att föreställa sig. Kaotiskt. Stundvis grymt på grund av människors ondska. Men samtidigt välsignat. Gud var med dem.

Så är också våra liv. Vi går igenom många utmanande tider. Många gånger längtar vi efter andra omständigheter. I bästa fall går vi genom det svåra med hopp om en ljusnande framtid. I bästa fall har vi något att förankra vår längtan i. Traditioner – som att tända adventsljus i mörkret. Eller goda vänner, familj, en församlingsgemenskap av något slag. Sådana saker i sig själv ger hopp. Men de påminner också om Guds löfte. Han är med oss. Liksom han var med Sara och Abraham. Liksom han var med Josef och Maria.

Jag har under senare år allt mera tänkt på Marias omständigheter. I kyrkans konst och musik har vi ofta bilder av julnatten som förmedlar stillhet och ro. Och förvisso, om förlossningen går väl så finns det en särskild stillhet då man välkomnar ett barn. Men samtidigt. En förlossning. Och för Guds skull!

Vad säger detta åt oss om livet i tron? Vad säger det om den Gud vi bekänner, det barn vi väntar i advent?

Det lär oss något om vad det är att vara människa. Kamp, strävan – det hör till livet. Utmaningar, sjukdom, sorg – det är en del av det liv vi lever i denna tid. Gud är med oss. Han söker oss, vill rädda oss. Men inte ta oss bort från det som livet innebär. Istället blir han en av oss. Går igenom det samma, med oss.

Och i Jesu liv finns en frid. En lätthet, trots allvaret i hans uppdrag. Det är inte konstigt att Paulus och Timoteus till Filipperna skriver uppmaningen att alltid glädja sig i Herren. De känner också motgångens väg. De har varit fängslade och förföljda. Men de har erfarit att Gud är med dem. Och deras uppmaning bygger på förkunnelsen att Gud är nära.

Så vilken är den fred vi väntar i julnatten? Det är inte en sådan fred som tar oss ur världen, med dess motgångar. Men det är en fred som kommer av Guds närhet. Det är en fred som kommer av att ta emot Jesus. Han ska frälsa sitt folk. Han ska vara med oss. Han ska visa oss vad det innebär att vara salig, att alltid glädjas i Herren. Han ska visa oss vad det är att vandra på fredens väg. Han ska visa oss vad sant ljus är.

Det är julnattens gåva. Den gåva som Maria valde att ta emot. Som Josef valde att ta emot. En gåva som går ända tillbaka till Abraham och Sara och det löfte Gud gav dem. Ljus. Glädje. Frid. Mörkret har inte makten. Ondskan har inte sista ordet. Gud är med oss. I allt vad vi går igenom.

Så handlar också vår julförberedelse om att kunna leva i de omständigheter vi har idag, med de problem vi möter och de sorger vi bär, med blicken fäst på det hoppets ljus som tänds i julnatten. Där, i honom, hos Jesus Kristus, finns det vi behöver för att frälsas från allt det som binder oss. Där finns frid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *