Första läsningen
Ordspr. 8:1, 22-30
Hör, visheten ropar,
insikten låter höra sin röst.
Herren skapade mig som det första,
som begynnelsen av sitt verk,
för länge sedan.
I urtiden formades jag,
i begynnelsen, innan jorden fanns.
Innan djupen blev till föddes jag,
när det ännu inte fanns källor med vatten,
innan bergen fått sin grund,
innan höjderna fanns föddes jag,
när han ännu inte gjort land och fält
eller mullen som täcker jorden.
När han spände upp himlen var jag där,
när han välvde dess kupa över djupet,
när han fyllde molnen däruppe med kraft
och lät djupets källor bryta fram,
när han satte en gräns för havet
och vattnet stannade där han befallt,
när han lade jordens grundvalar,
då var jag som ett barn hos honom.
Jag var hans glädje dag efter dag
och lekte ständigt inför honom.
Andra läsningen
1 Joh. 2:28-3:3
Ja, mina barn, förbli i honom, så att vi kan stå frimodiga när han uppenbarar sig och inte behöver vända oss bort i skam vid hans ankomst. Om ni vet att han är rättfärdig, inser ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom.
Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna honom. Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.
Evangelium
Joh. 1:1-14 (om texten inte använts vid julens gudstjänster)
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
Predikan
I Johannesbrevet, vilket jag citerade i avlösningen och också läste andra läsningen ur finns några motiv för oss att utforska idag: Det talas om att Gud är ljus och att vi får ta del i det ljuset. Det talas om att Livets Ord (det vill säga Jesus) var något som var konkret: påtagligt. Och det talas om att vi är skyldiga att leva ut Kristi helighet. Eftersom vi genom Kristus nu är i ljuset så är vi också skyldiga att leva ett sådant liv där den vishet som Ordet bär med sig blir påtagligt i våra liv.
Om inte detta är ett tungt teologiskt ställningstagande att inleda med så vet jag inte vad. Vi kanske riskerar höra detta som ett ouppnåeligt måste, men jag tror att det egentligen är ett evangelium. I alla fall tänker jag försöka ta mig an texterna idag med en ambition att visa att det är det.
Jag vill börja med att konstatera att textvalen idag, den första läsningen som beskriver visheten, den andra läsningen som talar om att rena sig själv och bli lik Kristus och evangeliet som de facto säger vem Kristus är har två möjliga läsningar, båda sanna. Den främsta, sett ur vår tradition, är att Kristus beskrivs i alla dessa. Kristus är visheten förkroppsligad, Kristus är den i vilka vi blir rena och Kristus är den som är full med härlighet, som Johannes vittnar om. Men den andra läsningen, lika sann, är att Ordet blir kött i oss, vi lär oss ljusets liv och finner visheten inom oss själva, med Guds hjälp.
Då det gäller den senare nämnda läsningen, vilken jag ofta finner den mera utmanande, ter det sig som att det handlar om ett livslångt projekt med målet att kunna beskriva sig själv så som Johannes gör: den lärjunge Jesus älskar. Tänker vi om oss själva som Guds älskade. Är det i en sådan tro vi är rotade?
Symeon den nye teologen har skrivit några hymner på temat om hur Gudsnärvaron i oss blir verklig. Han var en mystiker, kanske rentav en karismatiker, och han gör några väldigt intressanta reflektioner. Tillåt mig att citera ett par plock ur hans verk, i fri översättning från det material som internet hade att erbjuda:
Ur hymn nr 15 i Hymner om Gudomlig kärlek:
Vi vaknar i Kristi kropp,
liksom Kristus väcker våra kroppar,
min fattiga hand är Kristus,
Han är i min fot och är oändligen jag.
Jag rör min hand, och på ett underbart sätt
blir min hand Kristus, hela Honom,
för Gud är odelbart hel,
obegränsad i sin gudomlighet.
…
Vi vaknar i Kristi kropp.
där hela vår kropp, alltigenom,
varje mest gömda del,
förverkligas i glädje som Honom,
och Han gör oss alldeles sanna.
Och allt som är sårat, allt som för oss verkade
mörkt, hårt, skamfullt,
skadat, fult, bortom bättring,
söndrat, blir förvandlat i Honom
erkänt som helt, älskvärt,
och strålande i Hans ljus
vi vaknar som den älskade,
i varje del av vår kropp.
Här finns mycket man kunde meditera över länge. För någon av oss kanske redan denna hymn är tillräckligt med tankematerial för inkommande vecka. En fördel med YouTube är ju att ni nu kan lyssna på min läsning av den igen, om ni så önskar. Den finns ju också i text på min hemsida om någon vill ta en titt (www.niklaswallis.com). Symeons beskrivning av enheten med Kristus talar på ett djupgående plan om den kroppsliga aspekten av att Ordet föds i oss. Nattvardsmystiken går ju inte heller att undgå här. Vi tar del i Kristus, vi blir Kristus, och hela Kristi oändlighet tar plats i oss. Då våra bräckliga kroppar fylls av Honom förändras hela vårt förhållningssätt till oss själva.
Denna hand, den är Kristi hand. Dessa fötter, de går i Hans ärenden. Och varje gång de gör det, är de fullständigt Kristus, för Gud är odelbar. Och i den stunden, då vi erfar att Kristus är i oss och vi i Honom, då är allt vi är satta i nytt ljus. Ett livgivande ljus. Då väcks vi till insikt, till erfarenhet av Guds kärlek.
Och ännu ett plock från Symeon, från Hymn 34:
Gud hörde mina rop
och från oföreställbara höjder böjde han sig ner
och såg till mig.
Än en gång förbarmade han sig och lät mig se
den Ena, som är osynlig för alla.
Så mycket som en människa kan bära.
Jag var förbluffad att se Honom,
jag som var inlåst i mitt lilla hus av ben, omringad av mörker…
Jag såg Honom mitt i mitt lilla hus,
så fort hade han trätt in, fullständigt,
förenande sig med mig obeskrivligt,
förbindande sig med mig obeskrivligt,
övergjutande sig själv över mig utan hinder,
liksom elden fyller järnet,
eller ljuset skiner genom kristallen.
Så gjorde Han mig lik självaste elden,
så uppenbarade han sig själv till mig som ljus.
Jag kan bara förbryllas av dessa Gudsmöten. Märker ni den lilla undertonen av julfirande i denna hymn. Gud kommer till ett litet hus. Gud hörde ropen på förbarmande och sände hjälp. Hjälp som tar sin boning i en mänsklig kropp, hjälp som blir människa. Det är som en liten poetisk utveckling av gudstjänstens kyrie och gloria, som ju redan skulle ha funnits i gudstjänstlivet på Symeons tid.
Åter till den röda tråden. Jag hoppas vi har en tro som genom åren formar oss att allt mer erfara oss själva som Guds älskade. Många av oss har ju mystiska erfarenheter, det vill säga erfarenheter av Gudsmöten som språket och förståndet inte kan fånga. För Symeons del är det tydligt att dessa möten, stunder av insikt, har lett honom till en erfarenhet av att vara helt uppslukad av Guds kärlek. Det är från den platsen som ljusets liv vaknar i oss. Det är från den platsen vi kan våga säga om oss själva att vi går i Kristi gärningar.
Utan en sådan erfarenhet av att vara älskade av Gud är risken så stor att vi försöker leva i kärlek utan att ha erfarit kärlek. All verklig kärlek tar sig uttryck i konkreta gärningar. Men inte alla gärningar leder oss till verklig kärlek. Då vi erfar Guds nåd ända in i vår kropp, då är det enklare för oss att ge vidare nåd åt varandra. Däremot, om vi inte har sökt att bli älskade av Gud, bli förlåtna, är risken stor att vi etablerar ett religiöst liv som inte bygger på den rätta grunden. Jag säger inte att alla ska bli mystiker, men jag säger att tron inte bara lever i våra tankar – den lever i hela vår varelse.
Så idag, då vår gudstjänst kretsar kring den lärjunge som vågade kalla sig själv älskad av Jesus, är det gott för oss alla att stanna upp inför frågan om vi har låtit oss själva ta emot den kärleken. Ni som lyssnar idag – talar ni om er själva, tänker ni om er själva, tror ni om er själva att ni är älskade av Gud? Låt mig ännu försäkra er om att ni är det, om inte avlösningsorden räckte till.
Den kärlek som Johannes erfor, den kärlek som Symeon beskrivit, den kärlek som fick Gud att vilja vara människa, den gäller var och en.
Låt oss stanna upp en stund i bön:
Fader,
Du lät din Son födas som människa, för att visa hur stor din kärlek mot mänskligheten är.
Sänd din Ande att tala till oss om hur djupt den kärleken går.
Låt oss, likt dina lärjungar före oss, få ta emot din kärlek så att allt vad vi är präglas av ditt ljus.
Fyll oss med den eld som gör oss helt förverkligade i din himmelska glädje, så att allt vi gör får präglas av din odelbara nåd, din fullständiga kärlek.
Det ber vi i Jesu namn. Amen.