1 Mos. 28:10-17
Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.
I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”
Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”
Matt. 18:1-6, 10
Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Predikan
Känner ni Jakob? Han lämnade Beer Sheva efter att ha kommit i strid med sin bror Esau och tog vägen mot Harran. Det är en sträcka på över 900km, det tar 189h att gå det.
Beer Sheva är ganska nära Egypten, i Israel. Harran är i dagens Turkiet. Det är en vandring som tar honom genom nästan hela landet Israel, förbi Libanon, genom hela Syrien och in i Turkiet. Under den vandringen stannade han vid Betel, det var då som platsen fick det namnet, då Jakob såg en dröm där det gick en stege mellan himmelen och jorden, där änglar vandrade upp och ner, bärandes bud från det himmelska till det jordiska.
Betel betyder Guds boning. Han grips av förundran och säger: “Gud är här, och jag visste det inte!”
Gud är här.
I Jerusalem, inte långt från Betel, 2000 år senare: Jesus ställer ett barn framför lärjungarna. “Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni inte in himmelriket!” Man kan nästan ana lärjungarnas frustration: Igen en av dessa bilder! Tala klarspråk Jesus! Vi orkar inte med dina berättelser och liknelser.
Men Jesus väljer barnet av en orsak. Barnen lever i en öppenhet för världen som vuxna många gånger tappat. Barnen är i regel inte bittra, inte besvikna, barnen oroar sig inte. Inte iaf på det sätt som vi vuxna gör. Ett barns fantasi kan föreställa sig stegen mellan himmelen och jorden och barnen kan ana det som Jakob också fick uppleva. Kanske kan, på något sätt, barnens enkla tro fungerar just som då änglarna gick upp och ner för stegen i Jakobs dröm?
Gud är här.
Det är det som Jesus vill att lärjungarna skall förstå: Att Gud är här. Det är startpunkten för det kristna livet att vi vet att Gud är nära, att vi låter oss förundras över Guds storhet. På samma sätt som barnen förundras då de utforskar livet. På samma sätt som Jakob förundrades då Gud lät honom se stegen i drömmen. Då, när vi inser att Gud är nära oss, kan vi stiga in i det som Jesus kallar himmelriket. Det är ett rike som är fullt med mening, nåd och kärlek, en plats där Guds vilja sker, såsom i himmelen så ock på jorden.
Ett rike som en gång i tiderna tog världen med storm – men som idag uppfattas som “vanligt” och “tråkigt”. Och orsaken till att det har förlorat sin slagkraft är väl just det att vi vägrar bli som barnen. Vi är ju rationella människor, vad har vi med förundran att göra! Vi har ju ansvarsuppgifter och viktiga saker att göra, vem är vi att stanna upp och njuta av skapelsen? Vi har väl ändå kommit förbi den tid då vi skall föreställa oss något som Gud, det är ju ändå 2016!?
Men vem har det bättre? Barnet som lever i förundran och iver att utforska, eller vi vuxna som är så rationella och ansvarsfulla? Skulle det inte vara gott för oss att försöka se världen som en lite meningsfullare plats än vad vi vanligtvis gör? Skulle vi inte må bra av att tro att Gud är nära? Skulle det inte vara spännande att få stiga in i himmelriket?
Jag är inte emot rationellt tänkande, jag är inte emot att ta ansvar, jag är inte emot att bli vuxen. Men jag är emot tankemodeller som leder oss till bitterhet och meningslöshet, som tyvärr är verklighet för många idag.
Sedan jag kommit till tro har jag fått tänka om många gånger. Jag förundras om och om igen av hur Gud är större, hur han är nådigare, hur han är mäktigare än något jag kunnat tänka. Fast jag strävar efter barnets förundran räcker inte min lilla fantasi till. Och då Jesus kallar oss att bli som barnen kallar han oss in på en väg som leder bort från vårt elände, vår brustenhet, bort från det vi i kyrkan kallar synd – han kallar oss till sig själv och till den himmelska Fadern. Han kallar oss till ett liv i himmelriket, ett evigt liv, ett evigt liv av förundran, glädje och kärlek.
Det är den kallelsen som vi kallar frälsning. Det är en räddning från allt det brustna till allt det hela. En räddning från ett liv utan Gud till ett liv med Gud. Det är det löftet Jakob fick ta emot i dagens första läsning: “Gud sade … jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”
Och det löftet får gälla för oss alla idag, om vi väljer att tro det, om vi väljer att leva det. Gud kommer inte att överge oss. Gud skall fullgöra det han lovat oss. Och så, i förtröstan på alla de löften Gud gett oss: om evigt liv, om frälsning och om sin närvaro, får vi resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.