Nu är ljusets tid – Julottan – Nedervetil kyrka

Första läsningen
Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium
Luk. 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan
Så är dagen kommen. Den som profeterna lovat. Den som kyrkan har så kär. Den som för en stund får det att kännas som att hela världen stannar upp. En frälsare är född.

Folket har ropat till Gud om förbarmande. I åratal, rentav. Kanske är det så att det är människans grundinställning i denna värld. Vi alla ber väl någon gång om bättre omständigheter, om ett enklare liv kanske, om hälsa eller för våra relationer. Bönen om förbarmande, om att Gud ska se till oss, ligger väldigt nära. Och denna natt har den bönen fått sitt svar. Ett ljus har tänts i mörkret. Ett nyfött barn ligger i en krubba. Världens frälsare.

Profeterna har förberett oss. Talat ut Guds löften över folket. Sökt sanningen och rätten för världens människor. Det profetiska är att skapa beredskap. Beredskap för att saker kunde vara annorlunda. Beredskap för rättvisa, godhet, nåd och fred. Profeterna leder oss längs en väg som får oss att drömma om en ljusare framtid. Samtidigt för de oss ner för en väg som får oss att inse och vilja bekänna vår egen brist. Det profetiska är att skapa beredskap för det rike som nu är oss nära. Fridens och nådens rike. Guds rike, vars Herre är Jesus Kristus. Han som blev ett barn. Profterena leder oss till hans krubba, så att vi får knäböja där. Det är ett heligt rum.

Och vi som lever församlingslivet. Vi som har funnit ett heligt rum, bildligt talat. Vi finner här en källa av nåd och frid som inte sinar. Att följa Jesus är att stiga in i ett liv som präglas av hans liv och lära. Det som profeterna förberett oss på. Det är nu här. Det är frid på jorden. Åtminstone är friden tillgänglig för den som söker det. Men den kan vara svårt att se med världens ögon. Inte knäböjer man inför ett spädbarn. Man lägger inte sitt hopp och sitt liv på sådana axlar. Det är något alldeles särskilt med detta barn. I efterhand kan kyrkan enkelt förstå hur det kom sig att herdarnas och de vises väg ledde till krubban. Men innan påskens händelser är det ett väldigt konstigt skeende.

I ett stall i Betlehem påbörjas ett bygge. Det som profeterna förberett oss på. Det som Kristus bär med sig. Det är något nytt. Det är ljus i mörker. Det är hopp i motgången. Det är Guds rike. Och det byggs av levande stenar. Av oss alla. Bit för bit placeras vi bredvid varandra. Han själv är grunden.

Så blir våra liv, våra vanliga och vardagliga liv, en del av hans rikes bygge. För också vi hör profeternas beredelse. Också vi får knäböja vid krubban. Också vi får bygga det nya som kommit och ännu kommer. Tillsammans med honom som vi idag firar.

Våra liv får präglas av hans budskap. Genom att arbeta kan vi välsigna den värld som han älskade så att han kom till den. Vår kreativitet får vara del i att beskriva hans vilja. Då vi skapar: målar, sjunger, dansar, kan vi beskriva det som världen kunde vara under hans kungadöme. Då vi delar liv med varandra kan vi demonstrera den kärlek som han ger oss.

Denna morgon har ett gott budskap. För oss och för världen. Frälsaren är här. Guds kärlek går över alla gränser. Det gamla lämnar vi bakom oss. Nu är tid att se framåt. Guds kärlek har blivit synlig, så att den kan födas också i oss.

Det profeterna förberett oss på. Det som hände i Betlehem. Det händer i oss idag. Guds kärlek kommer till oss. Det blir kött. Det blir “på riktigt”. Och om vi vågar tro det, får vi gå vägen: Vi får följa profeterna i att söka något bättre och sätta bort det gamla. Vi får finna ett barn i ett stall. Och vi får följa honom genom livet, i med- och motgångar. Och han ska leda oss på fredens väg. På nådens och kärlekens väg. På ljusets väg, i en värld som ofta känns mörk.

Gud är mitt ibland oss. Och han vill inget hellre än att vi ska vara med honom. Därför blir han som vi, för att vi ska få en väg till Gud. Nu är inte längre mörker. Nu är ljusets tid. För världen och för oss. Låt oss samlas vid frälsarens krubba och låt oss följa honom som är världens ljus.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *