Första läsningen
Ps. 127:1–2
Om inte Herren bygger huset
är byggarnas möda förgäves.
Om inte Herren vaktar staden
är väktarens vaka förgäves.
Förgäves stiger ni tidigt upp
och går sent till vila,
ni som sliter för ert bröd.
Men sina vänner ger Herren framgång.
Andra läsningen
Gal. 6:2-10
Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder.
Evangelium
Matt. 6:25-34
Jesus säger:
”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
Predikan
Kan man leva utan bekymmer?
Det satt en mor med sitt barn i kyrkbänken en söndag för inte länge sedan. Det var ett litet spädbarn som stundvis var i sin bilstol, stundvis i famnen. Många vet ju hur det är att ha ett sådant litet barn i famnen. Man kan se barnet djupt i ögonen, utan att det blir obekvämt på samma sätt som då vuxna människor gör det. Just då det är fråga om en mamma och ett barn – eller en pappa eller far- eller morförälder – kan man nästan ana ett utbyte av kärlek och förtröstan dem emellan. Ett barn som får vila i sin mors famn på det viset har inga bekymmer, lever i tillit. Ett barn som fått växa upp på det viset kan utstå nästan vad som helst som det råkar ut för i livet. Därför är barnen en så stor del av Jesu undervisning. Han säger att vi ska bli som barn för att kunna förstå Guds rike.
Vi kommer alltid att bekymra oss om vi inte har en sådan barnslig förtröstan på Gud. Det är viktigt i detta sammanhang att vi inte sätter barnsligheten i motsats till det vuxna. Vi kan behålla en fullständig och omedelbar tillit till Gud och samtidigt fatta vuxna och mogna beslut om vår tid, våra pengar eller våra relationer.
Det som trons bekymmerslöshet handlar om är förtröstan på Guds kärlek. Det är därför det är möjligt att söka det som är gott för varandra. Om vi tror att Gud har hand om oss behöver vi inte vara rädda att erkänna då vi gjort fel. Vi behöver inte vara rädda att låta Herren vara med och “bygga huset”, som vi hörde i första läsningen. Om vi däremot tror att det är upp till oss själva att bygga vår trygghet och vårt liv, då slår vi lätt in på en väg som är kantad av tunga bördor och omöjliga hinder.
Kyrkan ser på livet med Guds omsorg som grund. Då vi i andra läsningen hörde att vi uppfyller Kristi lag genom att bära varandras bördor handlar det om att vi förtröstar på att Gud förser oss med det vi behöver för att vi ska kunna hjälpa andra. Vi är som barn i bemärkelsen att vi förväntar oss allt av Gud. Vi är vuxna i bemärkelsen att vi fattar genomtänkta beslut om hur vi går till väga i våra liv.
Vår bekymmerslöshet kommer ytterst från vår förtröstan på att Gud räddar oss från allt ont. I vår vardag handlar det om att vi söker det nödvändiga. Den goda maten eller de fina kläderna är inte lika viktiga som att leva i kärlek till sin nästa och till Gud.
Ytterst sett finns det nödvändiga endast hos Gud. Budskapet om Jesu död och uppståndelse sätter världen i nytt perspektiv. Nu får vi tro att inte ens döden har makt att skilja oss från Guds kärlek, från det som är verkligt nödvändigt.
För att kunna leva utan bekymmer i denna tid behöver vi alltså kunna förtrösta på Gud. Annars kommer vi att söka den kärlek och trygghet som bara han kan erbjuda hos någon eller något annat. Den som saknar Guds kärlek riskerar gå från den ena människan till den andra i hopp om att någon gång verkligen få bli älskad. Men till och med i de starkaste relationer finns en gräns för hur mycket kärlek vi kan visa varandra. Bara hos Gud finns en sådan kärlek som kan leda oss till bekymmerslöshet och frid. Det är därför Jesus säger att vi ska söka Guds rike först.
Därför är detta också en bra text att inleda en skriftskola med. Vi får idag skriva in en skara ungdomar i församlingens skriftskola. Den tid som står framför er handlar om att utforska den tro ni blivit döpta till. Vi går igenom kyrkans bekännelse tillsammans. Vi söker tillsammans en sådan tro som går att bygga ett liv på, en tro som bär genom medgång och motgång, till och med död och liv. Det är den tron som Gud vill ge oss alla som gåva. En tro som inte bekymrar sig för det oväsentliga utan istället vågar lita på att vår Fader i himlen ger oss allt vi verkligen behöver.