Första läsningen
1 årgången
Jes. 63:7-9
Jag vill förkunna Herrens kärlek,
prisa Herren för allt han gjort för oss,
allt det goda han gjort för Israels folk
i sin barmhärtighet och sin stora kärlek.
Han sade: De är ju mitt folk,
barn som aldrig sviker.
Därför blev han deras räddare i all nöd.
Det var inget sändebud, ingen ängel
utan han själv som räddade dem,
det var han som befriade dem
av kärlek och medömkan.
Alltid i gångna tider
lyfte han upp dem och bar dem.
Andra läsningen
1 årgången
Jak. 1:17-21
Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. Håll detta i minnet, mina kära bröder.
Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud. Lägg därför bort allt det orena och det myckna onda hos er, och ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv.
Evangelium
1 årgången
Joh. 16:5-15
Jesus sade:
”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.”
Predikan
Vad är himmelriket? Då vi kommer fram till skriftskollägret brukar jag förr eller senare ställa konfirmanderna den frågan. Det är en av de mest centrala begreppen i evangelierna. Det är det som Jesu förkunnelse kretsar kring. Guds rike är nära. Med himmelriket är det som… Ofta, ofta talar han om det.
Kärt barn har många namn och där som evangelisten Matteus talar om himmelriket, talar Lukas och Markus om Guds rike. Vad är ett rike? Ett bättre ord för detta på svenska är kanske kungadöme. Himmelriket är Guds kungadöme. Där som Gud regerar, där finns himmelriket. Konungaskapet är i centrum redan för de gammaltestamentliga profetiorna. Genom Jesus uppfylls Guds förbund med Abraham och David. Världen kommer att frälsas, förnyas och återupprättas, och den som leder världen mot en sådan helighet och kärleksfullhet är Kristus själv, den rättfärdige kungen av Davids hus, som kommer i Herrens namn.
Lärjungarnas uppgift, då och nu, är att förkunna Guds rike, liksom hans förkunnade Guds rike. Av Guds nåd får vi leva i Guds rike redan nu. För Guds rike består inte i sådant som världsliga riken. Det har inga nationella gränser, inga tullar, inga hinder för medborgarskap. Vår frälsning består i att vi av nåd får träda in i det riket, bli medborgare som lever under den högste Gudens konungaskap, hans beskydd och hans ledning. Vi får lyssna till hans röst och lära oss att leva utan rädsla, fria från synden.
Vad innebär då detta i den här tiden, då syndens verklighet är så påtaglig? Då vi studerar skrifterna finner vi en måttstock över allt annat som återkommande används för att väga den andliga hälsan. Det är inte frågan om hur vackra ord vi kan tala, eller hur väl organiserade vi är i vår andlighet, inte heller är det frågan om hur ofta vi besöker gudstjänster och andra samlingar. Nej, måttstocken är hur vi förhåller oss till och tar hand om “de fattiga, änkan och den faderlöse och främlingen”. I modernt språk skulle vi tala om sådana som riskerar bli utslagna eller marginaliserade, sådana som riskerar bli förkastade av samhället. Vi ser att Guds vrede väcks mot världsliga riken som inte visar kärlek mot sina medborgare eller mot dem som av någon orsak kommer till dem från andra länder.
Här finns då två saker som jag vill lyfta fram: det ena är att kärlek inte är utan gränser, det andra att göra tydlig skillnad på Guds vrede och vår vrede. Så, det första. Varje rike behöver regler och ordningar. Särskilt i denna tid. Att ha kärlek eller att vara förlåtande innebär inte att vi tolererar allt vad vi utsätts för. Vi behöver fatta visa beslut både enskilt och nationellt, som ger oss skydd från de faror som finns i världen. Syndens verklighet är påtaglig i vår tid, vilket föranlett både nationella diskussioner om försvarsallianser nu senast och innan det frågor om flyktingpolitik. Också i våra enskilda liv finns sådana frågor där tydliga regler behöver finnas. Den av oss som t.ex. lever nära någon som riskerar ta till våld eller som annars inte respekterar våra gränser behöver sätta upp en gräns och en ordning för hur den relationen får se ut. Allt detta utesluter inte förlåtelse och kärlek. Man kan älska någon och samtidigt säga nej. Man kan förlåta och samtidigt säga aldrig mer.
Det är nämligen skillnaden på Guds vrede och vår. Vår vrede utmynnar sällan i sådant som är gott. Vi riskerar förvärra situationen då vi agerar utan kärlek. Vår vrede bygger ofta på rädsla, rädsla för att förlora något eller någon. Rädsla att inte bli accepterad eller älskad. I Guds rike uppmanas vi fatta våra beslut från en plats av nåd och kärlek och lämna rädslan bakom oss. Jag citerade igår åt konfirmanderna 1 Joh 4 där det står att Guds fullkomliga kärlek fördriver all rädsla.
I Guds rike lever vi alltså så att vi försöker fatta beslut i våra liv utgående från den frimodighet och kärlek som finns hos Gud. Vi vet att syndens tid är på upphällningen. Vi vet att dödens udd är bruten. Vi vet att inget kan skilja oss från Kristi kärlek. Därför lyssnar vi till den sanningens Ande som Jesus lovar sända oss. Därför söker vi de goda gåvorna som Fadern ger. Därför väljer vi inte längre vreden och synden, så långt vi förmår. För vi vet att det finns ett bättre liv. Ett liv som förvisso ännu inte är fullkomligt. Ett liv vi ibland misslyckas med. Men som erbjuds oss igen, av nåd, varje dag.