Hjärtligt välkomna allihopa,
Jag bad om ett tema för kvällen på lördagen och fick som förslag att tala om ondskans och lidandets problem. Temat är sådant att jag inte bara vill predika, utan göra något mera meditativt. Därför sitter jag med er idag, längst bak så alla hör.
Jag vill inleda med att säga att lidandet är ett problem. Det går inte att förklara bort på ett enkelt sätt, det går inte att postulera ett slutgiltigt bevis åt någondera håll. I regel sysslar filosofer med att komma till en av två slutsatser: det är fri vilja eller så är det förutbestämt. Jag är inte fullständigt övertygad av någondera. Som präst vill jag idag ta ett teologiskt grepp. Det betyder att jag nog kanske kan göra några resonemang kring saken, men jag vill främst se på effekten av lidande och erfarenheten av lidande. Som kristna bygger vi vår tro på Bibelns uppenbarelse. Det är en uppenbarelse där många röster talar om vad Gud gjort i deras liv och däri finner vi också en hel del lidande.
Så låt oss börja, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Vi sjunger psalm 344.
Låt oss be!
Fader,
Du har sagt oss att du är nära. Du har lovat oss att vi ska finna dig om vi söker dig.
Ändå präglas våra liv av ovisshet och otro. Våra hjärtan grips av tvivel.
Herre, för ofta känns det som att du är långt borta.
Herre, ge oss ett sådant frö av tro som väcker i oss livets under. Ge oss en längtan efter den tro som bara du kan ge och en ödmjukhet att kunna ta emot den!
I Jesu namn. Amen.
Ända sedan fallet har människans erfarenhet varit att vi är skilda från Gud. Synden är vad som skiljer oss från Gud. Men vad är synd? Att göra något fel? Att inte veta, inte kunna? Som allra minst är synd något som skapar disharmoni och lidande i världen och i våra liv, därför är det något ont. Bibeln talar om att Kristus ska göra upp med synden, besegra den.
275
Vi kanske skulle vilja fly bort från denna värld, som har så mycket lidande i sig. Men tillsammans med aposteln får vi konstatera att det är bättre att vi stannar kvar. Vi måste tro det. Vi måste lita på att vi finns här för att Gud vill det. Som kristna tror vi att Gud vill något med våra liv. Vi får inte binda vår salighet, vår glädje vid att vi en gång ska komma bort härifrån. Det är inte ett kristet hopp. Jesus gav sitt liv för världen. Och aposteln skriver i Romarbrevets åttonde kapitel (Rom 8) att hela skapelsen väntar på att få nå den frihet som vi redan har i Anden. Vi måste be att våra ögon öppnas för att frälsningen redan är påbörjad. Guds räddningsaktion är satt i verket. Det som skiljer oss från honom har besegrats, men ännu har vi en väg att gå. Gud vill lösa oss från frestarens garn. Den nya skapelsen är satt igång, men inte fullbordad.
Men hur ska vi då leva i detta lidande som vi omringas av? Vi får se till Jesus. Det står att han har medlidande med dem som sörjer och lider. Det står att han helar och upprättar. Det står att han själv lider, ytterst på korset. Vår tro är inte en tro som gör upp med lidandet. I Klagovisorna, hos Job, i Psalmerna ser vi hur Guds utvalda lider både på grund av sina egna synder men också utan att någon synd finns som orsak för det. Lidande är en del av livet. Om Gud skulle skapa en värld utan potentialen till lidande tror jag livet som vi känner det skulle vara omöjligt. Tänk er: Om varje gång ni skulle slå er själva med hammaren på tummen så skulle hammaren bli mjuk eller tummen vika undan. Eller tänk: Om Gud plötsligt skulle eliminera det som gör ont. Inga naturlagar skulle finnas, inget att räkna med. Allt skulle hela tiden skifta. Logiken kräver, om vi vill leva väl i denna värld, att vi blir som Kristus. Sådana som möter lidandet i kärlek. Jesus är Guds lamm, som bär världens synder. Han visar vad det himmelska livet handlar om!
295
Så klingar sången, som tagit sin inspiration från Uppenbarelsbokens sidor. Lammet som är slaktat, där är all makt, ära, härlighet och vishet. Det är inte som vi väntar det. Evangelisten skriver att också vi måste dö för att få liv. Vetekornet ligger i jorden innan det bär frukt. Så var det med Kristus, så blir det med oss. Vi måste finna oss i lidandet. Fäderna genom århundradena vittnar om att, liksom också våra epistlar, att lidandet leder oss mot Gud då när vi inser att också Kristus lider det lidandet. Ingen kan kan bli sjuk här i världen, ingen kan dö, utan att också Kristus blir sjuk, utan att Kristus dör. Det är vem Kristus är, han är början och slutet. Han är den allsmäktige, allvetande, allt lidande och allt sörjande guden. Vi kan inte komma närmare honom utan att också bli medvetna om allt lidande i världen. Då vi delar Guds hjärta för våra bröder och systrar blir vi också smärtsamt medvetna om deras lidande. Det är den sant mänskliga reaktionen på lidande. Om vi sörjer över dem som världen förlorat, då är vi mera lika Kristus än om vi har en vacker filosofi som bortförklarar det.
455
Vi ber tillsammans:
Fader vår som är i himmelen.
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja, såsom i himmelen
så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss i dag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten
i evighet.
Amen.
Bildligt talat kommer vi alla att bli uppslukade av fisken, liksom Jona. Där finns inget annat än förtvivlan och förtröstan. Hur kommer vi upp därifrån? Vad ber vi att ska hända i våra liv då vi är där nere i mörkret? Tänker vi att vi ska få vår hämnd då vi väl kommer upp eller lär vi oss medkänsla och kärlek till nästan? Vi är lärjungar till en mästare som blev slagen, som bar alla bördor, allas sjukdomar, allas plågor, vid sin uppståndelse kom han med välsignelse. Väljer vi att vända vår insikt om lidandet till medkänsla? Eller väljer vi bitterhetens väg?
I dopet talar vi om att bli nedsänkt tillsammans med Kristus. Det är samma bild. Vi delar hans väg, liksom han delar vår. Hela vårt liv knyts samman med Kristus-livet. Kristus segrade genom att inte använda den makt som erbjöds honom av frestaren. Han gjorde inte bröd av stenar, han tillbad inte falska gudar, han led vid korset. Som människor frestas vi att ta allt som kommer emot som verktyg för vårt eget rättfärdiggörande. Jag sörjer så jag får, jag lider så jag får… Vi blir offer för vårt eget lidande. Att bära sitt kors är att vara beredd att förlåta världen för vad den är.
391
En dag, ett ögonblick. Jag tänker på dem som förtrycks, dem som lider, dem som gjorts till slavar. Vi vänder oss till Gud med vårt lidande, för att i lidandet finns något som aldrig går att sätta ord på. I sorgen finns något som vi alltid lämnas ensamma med, fastän vi delar den. De som utsätts för våldsamheter och hemskheter går ofta in i ett kollektivt lidande. Slavar, förföljda – de bär sitt lidande tillsammans. Det är likadant med Kristus och oss. Liksom vi möter lidande, så möter Kristus lidandet med oss. Däri ligger vårt hopp. Den kristna moralen är ett med-lidande och självutgivande. Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet.
Psalmisten frågade sig varför Gud gömmer sig (Ps 13, 22, 10). Men vi har sett honom. Det är bara att han inte är där som världen söker honom. Han är bruten, hans blod är utgjutet. Han är närmare oss än vi anar. Han är hos oss.
Han välsignar oss och bevarar oss, han låter sitt ansikte lysa över oss och är oss nådig, han vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid.
Men inte den frid som världen ger. Aposteln skriver att något nytt har kommit och det gamla är borta. Att inget i skapelsen kan skilja oss från Kristi kärlek. Att vi ska frambära oss själva som levande och heliga offer som behagar Gud. Guds kärlek är som nåden, den är som störst då den delas. Och målet är att den en dag ska nå hela skapelsen, att allt vi ser ska befrias från sitt slaveri och istället nå frihet. Må det så bli, må vi leva i det hoppet och ta del i den strävan.
Vi avslutar genom att sjunga aftonpsalmen 522.
Gå i frid och tjäna Herren med glädje.