Andra söndagen efter pingst – Förgängliga och oförgänliga skatter – Hospitalskyrkan vid Korpholmen

Första läsningen
Amos. 8:4-8
Hör detta, ni som trampar på de fattiga
och utrotar de svaga i landet!
Ni säger: ”När är nymånadsfesten över
så att vi kan sälja säd,
och sabbaten
så att vi får öppna kornboden?
Då skall vi minska måtten
och lägga på priserna
och fuska med vågen,
köpa de fattiga för pengar
och de nödställda för ett par skor
och sälja spillet som säd.”
Herren har svurit vid Jakobs stolthet
att aldrig glömma något de gjort.
Skulle inte jorden skälva för detta
så att alla som bor där får sorg?
Skulle inte hela jorden stiga och sjunka
som Nilen, Egyptens flod?

Andra läsningen
2 Kor. 8:1-9
Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett. De kom självmant till mig och tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga. Och de gav inte bara det jag hade hoppats – efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig. Därför kunde jag be Titus fortsätta som han börjat och se till att även denna frikostighetens gåva blir fulländad hos er. Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva.
Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek genom att ställa den mot andras hängivenhet. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.

Evangelium
Luk. 12:13-21
Någon i hopen sade till Jesus: ”Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.” Han svarade: ”Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?” Och han sade till dem: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Sedan gav han dem en liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

Predikan
Det händer något anmärkningsvärt i dagens evangelium. Här talar nämligen inte bara Kristus, utan alla profeter ända sedan Mose. De tidiga kristna judarna måste ha anat berättelsen om Israels folk då de läste denna undervisning av Jesus. I Apg 7:35 står det: “Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?, honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.” Likaså gör Lukas här ett fantastiskt litet arrangemang av Jesu svar till mannen som frågar honom om arvet, då han gör det tydligt att mannen agerar helt som hans fäder, Israels folk, under tiden i öknen. Jesus placerar sig själv som Mose ställföreträdare: “Vem har satt mig till att döma och skifta?” Vi vet att Jesus blir vår allas ledare och befriare, lika som Mose var Israels folks ledare och befriare.

Jag tänker att det är intressant att se lite på vilka olika bibelord som åberopas här. Då kan vi se att Jesus inte bara ger en enkel liknelse, utan att han också knyter an till en lång tradition av undervisning som det judiska folket tagit emot.

Det första som händer är ju att någon säger till Jesus: ”Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.” Redan detta väcker en del frågor. För det första är det en man eller kvinna? Vi måste nästan anta att det är fråga om en man, kvinnans arvsrätt var inte särskilt stor på denna tid. Och vad innebär det att dela arvet? Flera kommentarer hänvisar till 5 Mos 21:17 där den förstfödde sonen ska få en dubbel arvslott. Att komma till Jesus med denna förfrågan är alltså att be Jesus gå emot lagen. Jesu undervisning har alltså orsakat att en man kommer till honom i hopp om att få lagens bud omkullkastat för sin egen del. Det är nog i linje med Jesu övriga undervisning, då han bland annat säger att sabbaten är till för människan, inte människan för sabbaten. Oberoende så får inte mannen sin vilja igenom. Jesus vill inte ta den rollen, utan ger istället en liknelse som undervisar om faran att vara fäst vid pengar och egendom. Om budet i fråga kan ännu sägas att det verkar som att judarna i någon mån frångick det ganska snart efter Bibelns tid.

Det andra relevanta bibelstället här är 2 Mos 2:14 då Mose blir konfronterad med frågan om vem som satt honom till ledare. Det är i samband med att han inser att folket vet att han dödat en egyptier. En liten tänkapå här annars om de bibliska karaktärerna. Hur ofta tänker ni på Mose som en mördare? Gud agerar i denna mans liv på ett mäktigt sätt trots det bagage han har och Jesus gör sig lik honom i dagens läsning. Jag kan inte undgå att fråga om inte iden med att åberopa Mose är att åberopa tiden då Israels folk levde av manna. Man fick ta så mycket manna som man behövde för dagen, men inte mera. Det är som om Jesus på vägen till liknelsen skulle vilja påminna oss om denna princip. Samla inte mera än du behöver. Roffa inte åt dig. Lev i förtröstan. Det är ett återkommande bud genom hela Gamla testamentet.

Sen kommer ju “ät och drick och roa dig”-motivet som är hämtat från både Predikaren 8:15 och Tobit 7:10 (som hör till apokryferna). Särskilt Tobit är aktuell här, eftersom fortsättningen, då Gud säger åt den rika mannen att han ska dö, går i direkt parallell med berättelsen i Tobit. Läs dem bredvid varandra så märker ni! (Luk 12:13ff och Tob 7:9ff.) I sig själv är det påbjudet i Skriften att äta och dricka och vara glad. Vi uppmuntras att vara glada över det goda och vackra som Gud skapat. Vi är ju en kyrka som bekänner en Gud som blir kött. Vi tror materia har ett så stort värde att Gud kan bli det. Men vi tror inte att det är gott att avguda det skapade. Lärdomen i dagens text är att vi ska akta oss för att tro att egendomen i sig själv är det goda. Den goda är den som gett oss det, nämligen Gud.

Så är det kanske dags, med dessa bakgrundsfakta, att se på vad vi egentligen ska ta med oss av dagens läsningar. Första läsningen är tung att ta till sig. Vi diskuterade den i veckan med personalen som en del av vår veckoandakt. Vi lever i ett land där den stora majoriteten tycker sig ha det ganska bra, där vi i regel klarar oss och har vad vi behöver. Men samtidigt lever vi också i en tid då klyftorna mellan människor blir allt tydligare och kännbarare. Visst, det har alltid funnits rika och fattiga, men tidigare kunde man inte gå in på Facebook och jämföra sig. Psykisk ohälsa, särskilt bland unga, har aldrig varit så vanligt som idag. En stor del av det är, tror jag, att vi har så mycket enklare att jämföra oss med varandra. Istället för att lära sig att det man redan har är tillräckligt är det enklare att slå upp en bild på sociala medier där någon har det lite bättre, rent materiellt, och så är hjulet i rullning. Första läsningen aktualiserar också frågan om rasism och privilegium. Vi känner ju till att det i vårt land tyvärr fortsättningsvis är svårare att få jobb om man har vissa namn eller en viss hudfärg. Vi är långt ifrån framme vid det mål som profeten talar om.

Andra läsningen beskriver de olika nådegåvorna som församlingen får ta emot. Frikostighet, tro, tal, kunskap, hängivenhet och kärlek. Alla dessa är sådana som ska ges vidare. Nådegåvorna ges oss av nåd, för att vi ska kunna ge vidare den nåden åt andra. Kyrkan är allmännelig, vi alla är medlemmar i en kyrka som säger sig vara en plats av nåd för hela mänskligheten. Konstigt nog verkar det ändå vara så att, i hela världen, samlas vita medelåldersmänniskor till gudstjänst på ett ställe och mörkhyade på ett annat och en tredje grupp på ett tredje ställe. Man kan nog fråga sig om kyrkan ändå är lite fäst vid de yttre tingen, trots våra goda intentioner. Andra läsningen avslutas med att påminna om att Kristus blev fattig för vår skull, för att vi skulle bli rika genom det. Kristus erbjuder oss en annan slags rikedom än den som världen erbjuder. Kristus kallar oss inte in i ett ekorrhjul av “bara lite till så är jag nog nöjd”, utan han kallar oss till en kärlekens enhet som går över alla gränser, en frid som vi bär inom oss.

Så kommer vi till Jesu möte med den som vill ha ett större arv. Vi ser att vi är just som han. Gärna skulle vi ta lite mera. Kanske skulle livet kännas lite lättare då. Och kanske, för någon av oss, skulle det verkligen göra det. Men det första Jesus gör och går åt i mannens fråga är att åberopa hela folkets historia av att söka glädje på fel ställe. Sedan säger han i klarspråk: “Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Liknelsen beskriver sedan hur den rika mannen flyttar sitt fokus från Gud och hans rike till sig själv. Om den rike mannen hade sagt: “Nu har jag samlat mycket, vilket betyder att jag kan göra mycket gott. Jag ska anställa, jag ska planera och verkställa för folkets bästa.” Då hade han kanske hamnat att bygga ladorna och fått sin ekonomiska trygghet ändå, men samtidigt bundit sitt arbete vid något oförgängligt, nämligen kärleken till nästan. Nu säger han istället att han ska ordna för sig själv och förlorar siktet på det större perspektivet och målet. Genom att lägga sin rikedom i Guds händer hade den kunnat bli ett verktyg för honom att bli rik inför Gud, men istället blev den en avgud där han gjorde sig rik inför människor.

Så hurudant är det liv som vi bjuds in till denna söndag? Det är ett liv som handlar om att se det som Gud ger oss, de gåvor av nåd, de oförgängliga skatter som läggs i vår väg. Vi ser att Jesus undervisar oss om att dessa gåvor inte består i världsliga rikedomar, utan i att få vara inför Gud med allt vad vi har. Det är inte det att vi uppmanas lägga bort all egendom, även om vissa kanske skulle må bra av det. Det är det att vi måste hitta ett sätt att leva där våra egendomar leder vår blick till Jesus. Teologen Gilbert Keith Chesterton skriver i en av sina böcker (minns inte vilken) att det är stor skillnad på den som kan ta en öl i glädje över Guds godhet och den som tar en öl för att dränka sina sorger. Han menar att det inte är saken i sig själv, så mycket som hjärtat bakom det. Det ligger något i detta, även om det inte är en komplett undervisning om den kristnas förhållningssätt till alkohol. Vi behöver fråga oss själva: är vårt förhållningssätt till det vi äger sådant att vi tackar Gud för det vi har eller är det sådant att vi ständigt begär mer? Är vårt förhållningssätt till dem som har det sämre ställt sådant att vi tänker att de stackarna får klara sig själv eller att vi genuint önskar dem väl och agerar i enlighet med det? Är vårt förhållningssätt till dem som på grund av saker de inte kan rå för – som kön, hudfärg eller sitt namn – inte kan få arbete eller andra möjligheter sådant att vi möter dem som likvärdiga bröder och systrar, människor?

Första läsningen sade: “Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort. Skulle inte jorden skälva för detta så att alla som bor där får sorg?” Kan vi rikta vår blick mot Kristus så att vi skulle lära oss ett liv där vi får följa honom i detta? Jag tror vi kan. Det är att knäppa händerna och höja sin blick. För en stund tacka Gud för allt det goda man fått och be att man får vara vaksam på det också framöver. Det är, som i psalmen vi snart ska sjunga, att inse att vi är som plantor i Guds gård där vi får växa. Det är att inse att Gud vill hålla sin hand över alla människor och att vi, av nåd, genom våra egna gåvor och förmågor, får vara med och hjälpa andra växa i dessa insikter: Att Gud är nådig och god, vår allas räddare från allt som leder oss fel, vår lärare och förebild i hur man här på jorden lever i glädje utan att det är på någon annans bekostnad.