Första läsningen
5 Mos. 12:32-13:4
Mose talade till Israel:
Alla de föreskrifter som jag ger er skall ni troget följa. Lägg inte till något och dra inte ifrån något.
Om en profet eller drömskådare träder fram hos dig, utlovar ett tecken eller under och vill övertala dig att tjäna andra gudar, som du inte känner, och om detta tecken eller under inträffar, skall du inte lyssna till vad en sådan profet eller drömskådare säger, ty Herren, er Gud, vill sätta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ. Herren, er Gud, skall ni följa, honom skall ni frukta, hans bud skall ni hålla, honom skall ni lyda, honom skall ni tjäna och hålla er till.
Andra läsningen
1 Joh. 4:1-6
Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.
Evangelium
Matt. 7:15-23
Jesus sade till sina lärjungar:
”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.
Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’”
Predikan
Den enda verkliga grunden för kyrkan och tron är att känna Jesus Kristus. Vi hörde läsas i dagens andra läsning att det enklaste sättet att avgöra om en profet är sann eller falsk, om personen i fråga är driven av Helig Ande, är huruvida de bekänner Kristus: Jesus som kommit från Gud i mänsklig gestalt. Den som har Kristus kan också räkna med att kunna möta falska profeter och inte förledas att följa dem.
Här väcks ändå några frågor, kanske främst i ljuset av det som Jesus själv undervisar sina lärjungar om i dagens evangelium. Det finns människor som i Jesu namn utför mirakel, men som ändå inte känner Jesus. Det är läge att rikta denna tanke mot ens eget hjärta. Bär jag med mig en bild av Jesus som inte är den sanna Jesus? Och hur skall man veta om ens gudsbild stämmer överens med verkligheten? Är det möjligt att jag själv är en sådan som säger “Herre, Herre” men ändå inte känner frälsaren?
I all enkelhet säger ju Jesus att vi ska känna igen den sanna tron på dess frukt. Men också här är det lätt hänt att vi själva väljer den frukt vi vill ha och använder den som måttstock, istället för att mäta oss mot det uppenbarade eller ens det som vi genom resonemang och ödmjukhet kan bedöma vara gott.
Så hur ska vi veta, egentligen? Kan vi överhuvudtaget veta? Jag vill föreslå att det enda rätta sättet att närma sig dessa frågor är genom ödmjukheten. Vi uppmanas i tron att vara ödmjuka, inför det faktum att vi som begränsade människor inte kan veta allt, inför det faktum att i jämförelse med Guds helighet så är vi väldigt små varelser i denna stora värld.
Vår strävan måste vara att lära känna och följa Kristus. Det är det enda riktmärket vi med säkerhet kan lägga upp. Men jag är inte säker på att vi människor är utrustade för att på ett uttömmande sätt kunna avgöra när vi har gjort det väl. Det är allt för lätt hänt att våra mätare inte är det som Gud ser till, utan det som vi själva begär.
Därför är talet om de stora tecknen och miraklerna i dagens evangelium så viktigt. Det handlar inte om det stora och mäktiga, utan om den frukt som kommer av att vara nära Gud. En lista på dem finns ju i Galaterbrevet: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Dessa kan ta sig uttryck i varje kristet liv, man behöver inte vara profet eller förkunnare för att ge uttryck för dem. Det närmaste vi kan komma till att veta huruvida vi känner Kristus eller inte är alltså genom att bedöma huruvida dessa frukter växer fram i våra liv. Som vanligt bör det sägas att det knappast händer snabbt, men riktningen går förhoppningsvis att spåra då vi ser bakåt på våra egna liv.
Det finns sådana som talar om detta som olika åldrar i den andliga vandringen genom livet. I början av tron är vi brinnande och passionerade för Guds rikes arbete, men med tiden landar en viss stabilitet som vi lätt kan misstolka som att vi håller på att förlora vår första kärlek. Inte är det så. Som kristna handlar det inte om de stora känslorna eller de mäktiga erfarenheterna i tron, även om det är en del av tron… Det handlar om huruvida vi, med Kristus som grund, rör oss mot större kärlek, så som den kommer till uttryck bland annat i listan av frukter i Galaterbrevet. Det är vad lärjungaskapet innebär, att vi lär känna mästarens liv och metoder, så att vi själva kan röra oss mot att bli mästerliga i vårt liv.
På tal om de olika åldrarna i det kristna livet, så hade jag möjlighet att medverka på en samling för unga vuxna och en samling med våra egna ungdomar här i veckan. Jag bekymras för att vi som är äldre i tron inte har ett tydligt språk för hur den kristna mognaden tar sig uttryck. Det är inte ovanligt att man möter unga som är väldigt osäkra på huruvida den tro de har är rätt, om den kan hålla i mötet med verkligheten. Vi som har kommit en bit på vägen, vare sig det är genom vår erfarenhet i livet eller genom våra myckna studier i tron, behöver verkligen fundera på hur vår trosvandring har sett ut, så att vi kan dela det med dem som kommer efter oss. Vad jag menar är något i stil med den äldre dam som jag hörde intervjuas en gång, som i all enkelhet konstaterade att livet har sina bättre tider och sina mera stretiga tider: “En gång var vi osams i 22 år” (eller något liknande), sade hon, då hon beskrev sitt äktenskap. Men det lär ha blivit bättre! Jag är säker på att vi alla har haft sådana perioder också med Gud. Dessa är viktiga att kunna dela med varandra.
Många av oss känner ju till berättelsen om Job. Han förlorade så gott som allt som var honom kärt. I Jobs bok hittar vi flera passager där Job eller hans vänner kämpar med dessa frågor som jag lyft fram såhär långt idag. I vad som var ett alternativ till dagens första läsning, Job 28:7ff läser vi:
Stigen dit är okänd för örnen,
falkens öga har inte sett den,
den trampas inte av stolta rovdjur,
lejonet går inte där.
Människan ger sig på den hårda stenen
och vänder bergen ut och in.
Hon hugger gångar in i klippan,
och alla slags dyrbarheter blottas för ögat.
Vattenådror täpper hon till,
och det som var dolt förs upp i ljuset.
Men visheten, var finns den?
Var är den plats där insikten bor?
I all den förmåga som vi har som människor så förblir ändå vägen till visheten okänd för oss. I alla fall i detta skede av läsningen.
Människan vet inte vägen till den,
man finner den inte i de levandes land
”Den är inte hos mig”, säger Djupet,
och Havet säger: ”Här finns den inte.”
Den kan inte köpas för guld,
inte betalas med silver,
den förvärvas inte med guld från Ofir,
med dyrbar onyx och safir.
Vi talar inte nu om något sådant som går att köpa för pengar eller som blänker och drar till sig vår uppmärksamhet. Jag har svårt att läsa denna passage utan att börja dra paralleller till de stora och mäktiga gärningarna som Jesus talade om. Det handlar inte om sådant som i världens ögon är mäktigt. Det handlar inte om våra begär. Det går inte att prestera fram, det går inte att förtjäna, det går inte att köpa eller vinna – i alla fall inte om vi söker det genom det som är stort och värdefullt i världens ögon. Det handlar om något annat…
Men Gud känner vägen till den,
han vet var visheten bor.
Hans blick når till jordens ände,
allt under himlen ser han.
När han bestämde vindens vikt
och vattnets mängd och mått,
när han stadgade en lag för regnet
och fastställde åskvädrens bana,
då såg han visheten och granskade den,
lärde känna den och utforskade den.
Gud känner visheten! Vi är tillbaka där vi började efter evangeliet. Vi känner ju Gud! Vi vet ju något om honom! Och vi vet också hur den frukt ser ut som kommer av att följa honom! Det är när vi vänder oss till honom som vi får ta emot den. Vad gör vi med all vår kunskap, om vi inte får ta emot den vishet som hjälper oss avgöra vad som är gott och rätt i denna värld. Det enda vi kan göra är att i ödmjukhet söka Gud och enligt vårt bästa förstånd undvika att göra det som är ont. Genom Job talar Herren till oss:
Till människan sade han:
”Att frukta Herren, det är vishet,
att sky det onda är insikt.”
Må vi alla kunna ha vår glädje i att göra just det. Amen.