Första läsningen
5 Mos. 9:1-6
Mose sade:
Hör, Israel! Du går nu över Jordan för att besegra folk som är större och mäktigare än du, besegra stora städer med skyhöga murar och besegra anakiterna, detta stora och högväxta folk som du känner till och om vilket det sägs: ”Vem kan hålla stånd mot anakiterna?” Var nu förvissad om att Herren, din Gud, själv går före dig som en förtärande eld. Han skall förgöra dem, han skall låta dem kuvas av dig. Du skall fördriva dem och genast göra slut på dem, så som Herren har lovat dig.
När Herren, din Gud, jagar undan dem för dig får du inte tro att det är på grund av din rättfärdighet som Herren låter dig komma till detta land och ta det i besittning. Nej, det är de andra folkens ondska som gör att Herren driver undan dem för dig. Det är inte därför att du är rättfärdig och redlig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som Herren, din Gud, driver undan dessa folk för dig och därför att han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk.
Andra läsningen
Rom. 3:21-28 (29-31)
Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.
Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar.
Evangelium
Luk. 18:9-14
Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Tyden som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”
Predikan
Två män ställer sig inför Gud. Den ena vet att han har rätt och fylls av högmod, den andra vet att han har fel och fylls av ödmjukhet. Dagens liknelse för fram en poäng som de andra två läsningarna proklamerar med mera tydliga ordlag. Lärdomen här går än en gång tillbaka till Guds eget väsen. Under det gångna året har vi ju flera gånger i olika sammanhang återkommit till hur bland annat kärleksbudet i grund och botten handlar om att agera i enlighet med hur Gud har valt att agera. Eftersom Gud älskar ska också vi älska. Inte så mycket för att Gud kräver det (även om han såklart ger oss budet) utan främst därför att det är det rätta och det goda att älska sin nästa och sin Skapare.
Denna söndags tema är självprövning och evangelietextens poäng är tydlig: den som känner sin egen brist är närmare sanningen än den som bara visar upp sina bedrifter. Särskilt när det sker för en själv. För att stanna upp inför det en stund så kan man göra en enkel diagnostisk fråga: går jag ofta hem från ett möte eller en samling eller från jobbet och tänker att alla andra borde komma till de insikter jag själv har? Är mina ståndpunkter måttstocken för vad som är rätt och gott? Förhoppningsvis inser vi alla i teorin att vi inte kan veta bäst om allt, men i praktiken är det inte alltid riktigt lika lätt.
Men detta är egentligen bara ett ytskrap av ett djupare tema som jag idag vill rikta vår uppmärksamhet mot. De söndagar vi nu firar i kyrkoåret går fram mot skapelsens söndag då vi kommer att uppmärksamma det inledande kapitlet i Kolosserbrevet. Jag vill redan nu ta tillfället i akt att läsa den texten, eftersom den fungerar som en bra grund för all självprövning. I tron sker ju all självreflektion i ljuset av vem Gud är. Låt oss rikta vår uppmärksamhet mot Kol 1:13ff:
“Han [Fadern] har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.”
Låt mig lyfta fram två uttryck ur texten, vilka kan hjälpa oss i samband med dagens tema: 1) Kristus som den förstfödde i hela skapelsen och 2) Kristus som den förstfödde från det döda. Här vill jag stanna upp inför detta med Kristus som den förstfödde. Ordet för förstfödd på grekiska är ”prwtotokos” och i sammanhanget kanske det svenska ordet prototyp ligger nära till hands. Kristus är alltså hela skapelsens förebild, exempel, prototyp, den förstfödde. Man kan försöka fånga in det genom att säga att Gud låtit Kristus födas redan innan tiden och att allt i skapelsen är inspirerat av Kristus. Därför är det också lämpligt att det är i Kristus som vi blir frälsta. Han är inte bara förstfödd i förhållande till skapelsen, utan också den förstfödde från de döda. Kristus är modellen för allt vi ser och Kristus är allt vi sers fullbordan och frälsning. Kristus är den ursprungliga visionen och gåvan för det mänskliga livet och Kristus är dess räddning då mänskligheten missade målet.
Det anknyter ju till det som vi brukar säga, att Gud har lämnat sina fingeravtryck på oss alla. Gud skapade oss i början till sin avbild och lät hela skapelsen få en förebild och ett fullkomnande i Kristus.
Därför, då vi talar om självprövning, ska vi rikta blicken inte bara mot oss själva, utan mot Gud – den Gud vi lärt känna i Jesus Kristus, han som är både domare och frälsare. Han är måttstocken, den fullkomliga bilden av Gud, och han är också den sanna rättfärdigheten – Guds godhet och nåd förkroppsligad.
Så då två män ställer sig inför Gud, liksom i dagens liknelse, så verkar en av dem känna Gud bättre än den andra. Vi förväntar oss att den skriftlärda ska känna till dessa saker, men i liknelsen ser vi att farisén inte vänder sig till Gud, utan istället vänder sin uppmärksamhet till hans egna bedrifter och framgångar. Tullindrivaren däremot kände sig själv och visste att mycket av hans liv och arbete inte är i enlighet med det som vi ser i Kristus. Intuitivt inser han, utan den skriftlärdas stora kunskap, att han gått miste om den ursprungliga bilden av det goda och att bara Gud är mäktig nog att ge honom det.
Genom alla dagens texter ser vi, att rättfärdighet inte kommer av vår egen präktighet. Vi når inte det goda genom att framhäva oss själva, utan vi läser: ”en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus” och ”Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk” och ”han [har] skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.”
Friden kommer av att rikta sin uppmärksamhet mot Kristus. Genom tron på den som är till före allting och som består allt. Det är i mötet med den Evige, som har blivit kött och blod, som vi förstår hur stor nåd Gud har erbjudit oss.
Det är inte bara det att vi får sitta här och föreställa oss Jesus någonstans långt borta och vi ska jämföra oss med honom. För att detta ska bli ett kännbart evangelium behöver vi följa tanken till slut. Kristus är beviset på att Gud omsluter oss helt och hållet. Han fanns före oss och han är grunden för våra liv. Han blev som vi och lever med oss som människa. Han går före oss, han ger oss hopp om seger över synden och döden. Det finns inget i den mänskliga erfarenheten som inte genomsyras av och fullbordas i honom. Han är inte långt borta från oss, ett mål vi aldrig kan nå, utan han är nära var och en av oss med rätt nåd i rätt tid.
Så då jag säger att vi ska göra vår självprövning i förhållande till Gud, säger jag inte att vi ska sätta upp ett mål som vi aldrig kan nå, vilket jag vet att några av oss lätt tänker. Utan jag menar att det är, om vi på djupet reflekterar över vår tros innehåll, kännbart nådigare för oss att ta med Gud i bilden. Då vi gör det har vi en chans att spegla vår självprövning mot någon som är förlåtande och mild, helig och god, istället för våra egna bristfälliga (ofta hårda) övertygelser och åsikter.