Första läsningen
1 Mos. 18:20-32
Herren sade: ”Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det.”
Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren. Och Abraham vände sig till Herren och sade: ”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?” Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.” Abraham fortsatte: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?” Herren svarade: ”Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.” Ännu en gång tog Abraham till orda: ”Kanske finns där fyrtio?” Herren sade: ”Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.” Abraham sade: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?” Herren svarade: ”Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.” Då sade Abraham: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.” Abraham fortsatte: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.”
Andra läsningen
Hebr. 3:15-19
Det heter: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret. Vilka var det då som hörde och ändå gjorde uppror, om inte alla de som hade dragit ut ur Egypten under Mose? Vilka var honom förhatliga under fyrtio år, om inte de som hade syndat och blev liggande som lik i öknen? Vilka gällde eden att de inte skulle komma in i hans vila, om inte dem som hade vägrat att lyda? Så ser vi att det var för sin otro som de inte kunde komma in.
Evangelium
Matt. 11:20-24
Jesus började anklaga de städer där han hade utfört så många underverk och förebrå dem att de inte hade omvänt sig: ”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de underverk som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, så hade dessa städer för länge sedan omvänt sig i säck och aska. Men jag säger er: för Tyros och Sidon skall det bli lindrigare på domens dag än för er. Och du, Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket. Ty om de underverk som har utförts i dig hade skett i Sodom, så hade staden stått kvar ännu i dag. Men jag säger er: för Sodoms land skall det bli lindrigare på domens dag än för dig.”
Predikan
Det kan fresta en predikant, då texterna är som dagens, att börja räkna upp synder och beskriva varför de domar som Jesus delar ut i dagens evangelium är rimliga i ljuset av de två första läsningarna. Men där tror jag att vi fort går fel och landar i ett tänkande som riktar vår uppmärksamhet bort från det centrala i det goda budskap som vi fått ta emot.
Alla tre texter idag talar om konsekvenser. Den första läsningen beskriver konsekvenserna av att Abraham ber Herren förbarma sig över Sodom och Gomorra, för de rättfärdigas skull. Vi får inte höra det i dagens läsningar, men berättelsen går vidare till skeendena med Lot, som får besök av två änglar, och som, då männen i staden kommer för att våldta dem, erbjuder sina egna döttrar istället. Som tur så blir inte döttrarna utlämnade och många tolkare av texten menar att Lot inte agerade i enlighet med Herrens vilja då han erbjöd dem åt männen i staden. Det framkommer nämligen ur texten, innan Sodom går under, att döttrarna redan var trolovade. I överlag skvallrar ju texten också om en kvinnosyn där kvinnan rentav ses som egendom, något som inte var ovanligt i Lots samtid.
Den andra läsningen talar om konsekvenserna av att inte tro. Då Israels folk inte trodde på Guds löften, så fick de heller inte se dem uppfyllas. Man kan läsa berättelsen om Israels folks intåg i det land som Herren lovat dem på två sätt. Antingen så att Herren bestraffar dem för deras otro eller så att otron i sig själv bär med sig bestraffningen. Oberoende vilken slags läsning av texten man väljer är det tydligt vad poängen är: den som förhärdar sitt hjärta och inte lyssnar då de hör Herrens röst riskerar att inte få träda in i de löften som Herren gett. Och som jag ofta brukar notera, så går det att tillämpa den insikten både på detta liv och det kommande. Redan i denna tid påverkas våra gärningar av vad vi väljer att tro och det vi tror påverkar också vår framtid i det eviga. Varje gärning har ett evighetsvärde, litet eller stort.
Och i evangeliet låter Jesus förstå att de städer som man förväntar sig att ska känna budskapet om frälsningen bäst inte har tagit budskapet på allvar. De städer, däremot, som ett flertal gånger i Gamla testamentet lyfts upp som centra för synd och våld, Tyros, Sidon och Gomorra, ska stå inför en lindrigare dom än de städer som sett Jesu underverk och fått möjligheten att tro.
Texten ger oss svaret på varför Jesus går åt dem så hårt: de har inte omvänt sig. De har hört evangelium, de har sett evangelium och de har haft möjligheten att röra vid evangelium, men ändå väljer de att inte omvända sig. Varför? Antagligen för att det Gud gör bland dem är svårt för dem att förstå, antagligen för att de, lika som vi, lever kaotiska liv där det är svårt att avgöra värdet i vad en predikant och mirakelman undervisar, antagligen kan de inte se konsekvenserna av att leva som Jesus lär, för de har aldrig sett någon leva så. Antagligen är deras hjärtan hårda, inte av vett och vilja, men på grund av livet. Livet som inte alltid blir som man tänkt sig, som är komplicerat och råddigt, som förvirrar oss och riktar vår uppmärksamhet och förväntan på fel saker.
Mitt i det livet talar en stilla röst. Att ta den mänskliga erfarenheten på allvar är att låta den rösten tala. Det var en poet jag lyssnade på en intervju med som sade att det unika för människan är att hon kan se upp mot himlen och fundera över varför vi är här och vad meningen med just oss i detta ofantligt stora universum är. Kanske är det ett av sätten man tar den stilla rösten på allvar, kanske är inbjudan att höra den rösten dold i vår vardag, i naturens skönhet, i möten med vänner, i stilla stunder då tankarna får klarna… Men hur många av oss tar den tiden? Hur många av oss tar på allvar de frågor som väcks då vi står inför livet? Hur många av oss blir bara svepta med i livet och låter saker hända åt oss? För hur många av oss blir hjärtat hårt, inte för att vi vill låta våra hjärtan bli hårda, men för att vi bara dras med av livet till att leva så att vi inte anar den stilla rösten som kallar oss?
Idag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan. Mötet med den rösten ser olika ut i livets olika skeden och ibland blir vi förvirrade av vad den säger. Kanske kallar den oss vidare från det liv vi levt hittills, kanske är kallelsen till omvändelse och förnyelse? Kanske är kallelsen för någon av oss att besinna vad som sker i vårt eget inre liv, att låta sorgen vara sorg eller låta glädjen vara glädje. Kanske är kallelsen för någon av oss till nytt mod eller till att sträcka ut en hand åt någon som behöver oss. Men om du hör den rösten, om du känner den kallelsen, förhärda då inte ditt hjärta, utan låt hjärtat vara mjukt, ödmjukt och villigt att ta emot undervisning och insikt, förundran och fascination över det som händer i livet.
Det finns konsekvenser av att inte ta den kallelsen på allvar. Redan i detta liv, men också i det kommande. Så var öppna för att Gud vill visa på något, tala om något, göra sig hörd. I dagens texter hör vi genom bibelordet om människor som tidigare inte har lyssnat på den rösten och det fick konsekvenser, deras liv blev inte vad de eller Herren hade hoppats. Men vi hör också om dem som lyssnat, välkomnat Gud, till och med sagt emot och köpslått med Gud, kommit överens med Honom om hur saker ska bli, och det fick konsekvenser i deras liv, deras liv blev rikare, djupare.
Utanför dagens första läsning hörde vi om Lot, han ansågs rättfärdig trots sina, ibland grova, felgärningar, för att han inte hade låtit sitt hjärta bli hårt inför Herren. Han sökte den rätta vägen, han ville höra rösten och han ville följa den. Men hans liv blev inte lätt för det, snarare tvärtom. Och inte heller lyckades han alltid hålla sig till det som Herren talade.
Våra liv blir aldrig lätta. Det hör inte till denna värld att få leva utan bekymmer. Och den som hävdar sig leva utan bekymmer har ganska säkert låtit sitt hjärta förhärdas. Vi behöver platser och tider då vi låter tankarna klarna, vi behöver sammanhang som tillåter oss att gå vidare från det gamla till det nya, vi behöver människor som uppmuntrar oss att ta Guds tilltal på allvar, vi behöver det för att våra hjärtan ska hållas mjuka, så att vi kan göra det bästa av våra liv. I våra handlingar kommer vi att brista, vi kommer att göra sådant som leder oss bort från Gud, men väljer vi då att förhärda oss eller att ödmjuka oss då vi får chansen att lyssna till hans röst?
Om vi med ett ödmjukt hjärta lyssnar till Guds ärende till oss kommer vi fort att märka att vi får möta livet med stor förundran och frimodighet. Herren kallar oss inte att leva i rädsla och instängdhet, utan till att leva i kärlek och gemenskap, till att leva i förundran och glädje, men också till att sörja när sorgens tid är inne, också till att gå i kamp för det som är rätt. Men bara om vi kan bevara det ödmjuka hjärtat som är villigt att bekänna sina felsteg, som är villigt att förnyas och gå vidare. Det är där som de städerna som får ta emot dom går fel, de förhärdar sina hjärtan.
Så, idag, om kallelsen kommer till dig, eller om känslan kommer att nu är dags att göra rum för Guds röst och reda ut dina tankar och känslor, så gör det i ödmjukhet och mildhet. Var inte likgiltig, avvisa inte den nåd som Herren bjuder, utan ta emot den. Men gör det i mildhet, mildhet mot dig själv och mot andra. Gör det med ödmjukhet och med öppet sinne inför Herren, så kanske du får överraskas av vart han kallar till näst.