Första läsningen
Jer. 6:16-19
Så sade Herren:
Slå in på vägarna från fordom,
fråga efter de gamla stigarna,
efter den rätta vägen.
Ta den vägen, och ni skall finna vila.
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Jag satte väktare över er –
lystra när hornet ljuder!
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Lyssna därför, alla folk,
lägg noga märke till vad som sker med dem!
Lyssna, jord:
Jag låter olyckan drabba detta folk,
en följd av deras onda anslag,
ty de har inte brytt sig om mina ord
och min lag har de förkastat.
Andra läsningen
Rom. 11:17-24
Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.
Evangelium
Luk. 4:23-30
Jesus sade till dem som hade samlats i Nasarets synagoga:
”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också.”
Sedan sade han: ”Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.
Predikan
Vi människor lägger ofta upp gränser för vem som är värd vår kärlek, vem som räknas till innegänget. Vi väljer att utesluta människor ur Guds kärlek, för att vi själva inte förmår älska dem. Vi väljer att förakta, för att vi inte klarar av att se bortom synden. Det är min tes idag att Gud inte är sådan.
Gud är den som låter nya grenar ympas in i det träd, vars stam han själv är.
Jesus ger oss två exempel i dagens text, som gör Israelerna ursinniga. Elia blir sänd till en änka i Sarefat. Elisha till Naaman, syriern.
Vad är det som gör att folket blir så upprörda? Jag tror det är att Jesus demonstrerar något om Gud som folket glömt bort, nämligen att han är nådig och att han söker dem som gått bort från honom. De två profeterna blir skickade till ställen där deras arbete kan ha framgång och det blir ett tecken för Guds folk att också människor som hör till andra folk kan höra hemma hos Gud. Vad är då problemet? Jag antar att det handlar om att det uppstått ett tänkande som säger: det här är vårt, vi är det utvalda folket, ingen annan hör hemma hos Gud, vi har ensamrätt till hans ledning.
Som kristna har vi läst Paulus och hört Jesu bild om vinstocken och hört att det går att bli ympad in i trädet och ut från trädet. Vad vi däremot ofta gör bort oss med är förlängningen av dessa bilder. Vi skapar ofta små fina lådor som man måste passa in i för att få vara med. Dagens evangelium bryter just med det. Jesus säger att vem som helst kan bli inympad. Gud erbjuder sin nåd åt var och en som är beredd att ta emot den.
När vi sedan bygger upp våra krav på vissa teologiska övertygelser, våra idéer att man måste tänka eller vara på ett visst vis, så blir det lätt att vi börjar agera portvaktare till Guds rike. Nu vet jag att texterna vi läst idag talar med stort allvar om risken att bli bortskuren från trädet. Men texterna föreslår också vad som kan leda till det – och det verkar för mig som att en fel tro verkar spela en väldigt liten roll i det stora hela.
För det första: det är roten som bär grenen, inte tvärtom. Gud bär oss alla, inte tvärtom. Paulus skriver att de som inte tror har brutits bort, men han säger också att Gud kan ympa in dem igen! Tron är en komplicerad sak i sin enkelhet och det är rätt att vi ska kämpa med vår tro, annars är risken stor att vi bara sysslar med inbillningar. Men grunden är att Gud bär oss, inte att vi presterar rätt tro för att duga. För, det andra är att inte vara övermodig. Som jag ser det är övermodigheten åtminstone två saker. Å ena sidan högmodet som säger att vi är mera älskvärda än andra, och å andra sidan en falsk övertygelse, en övertro på sin egen förmåga att uppfatta hur saker och ting står till. Kristen tro kommer alltid med ödmjukhet och det är den ödmjukheten som också inser att Gud kan kalla vem som helst, när som helst och att han antagligen också gör det, så vilka är vi att lägga upp murar som håller dem borta? För det tredje: vi skall hålla fast vid Guds godhet. Det är det som är vårt hopp. Inte vår renlärighet, inte vår ofelbarhet eller vår präktighet. Guds godhet är orsaken till att vi alla får ta del i nåden, det är inte vår egen förtjänst.
Vad innebär då detta i mötet med medmänniskan? Jag skulle säga: försiktighet, ödmjukhet och viljan att se bortom våra egna förutfattade meningar. Försiktighet i hur vi uttrycker oss då vi ser att någon inte delar våra egna övertygelser. Ödmjukhet att kunna låta vår egen övertygelse förändras. Och viljan att låta Gud befria oss från våra egna kategoriseringar, där vi lagt upp murar för andra.
Ett exempel har vi i vad som hände i Åbo i dagarna eller snarare i reaktionerna efter det. Mitt Facebook-flöde fylldes fort av människor som krävde hämnd, som ville skapa en enkel förklaring till varför detta hände, som sökte skyldiga och försökte sätta en stämpel på gärningsmannen. Där fanns ingen försiktighet, utan man beskyllde utlänningar, människor med annan hudfärg, människor med fel religion – utan någon som helst förankring i verkligheten. Jag läste att det var extrema islamister i farten långt innan det fanns något bevis för saken, ja det finns väl ännu heller inget belägg för det. Jag hörde att det ropades “Allah akbar”, fastän det som egenligen ropades var “Varo, varokaa!” Här demonstrerades ingen ödmjukhet, ingen vilja att verkligen förstå, utan vad jag såg var bara ett försök att skylla på någon, att utesluta någon ur gemenskapen, att hitta någon vi kan “skicka hem”, så att det skulle bli slut på våldet. Det var ett sökand efter en syndabock, någon som kunde kastas ner för stupet, lika som folket försökte göra med Jesus i dagens evangelium. Var är beredskapen att låta saker vara vad de är? Varför försöker vi med våld tvinga in det som hänt, så att våra egna fördomar kan bekräftas?
Ett av de klaraste exemplen var den video som Iltalehti publicerade. Först publicerades den med rubriken “Svärdsmän jagade människor på gatan”, men rubriken ändrades tre gånger under kvällen och till sist var den: “Människor sprang på gatan efter knivhuggningen”. På facebook däremot uppdateras inte rubrikerna direkt, så på många väggar förs ännu diskussioner om “svärdsmännen”, som alltså inte ens funnits.
Som kristna måste vi låta vår tro påverka oss att agera rätt i situationer som denna. Vi kan inte vara sådana som tar varje chans att skjuta bort andra människogrupper och söka syndabockar. Vi måste låta fakta tala för sig själv, så långt det är möjligt.
Missförstå mig ändå inte. Jag menar inte att vi ska tolerera våld eller att vi ska gå med på vad som helst. Men vi får inte drivas till ursinne, som folket i dagens evangelium. Vi behöver handskas med situationer som den som utspelat sig med vishet.
För, det är inte Guds sätt att agera, att sprida rykten och befästa gamla fördomar. Guds metod är inte att bygga murar, utan Gud är den som ympar in nya grenar, som tar emot människor som hör till fel folk, till fel religion, till fel vad-som-helst. Det är där som Gud har mött oss alla, någon gång.
Särskilt nu då det gäller “det som händer efter” är våra böner och vår kärlek till nästan av största vikt. Då någon har begått ett fel mot oss eller någon vi bryr oss om, får vi vara än mera vaksamma att inte svara på synd med synd.
Då Jesus i dagens evangelium utsätts för folkmassans ursinne så svarar han inte med samma mått, utan han bara går igenom massan och bort. Nu är ju det bara ett exempel på hur Jesus handskades med folk som ville skada honom, men jag tror här finns något att lära. Behåll lugnet. Gör inget som är falskt eller fel. Lös situationen på möjligast fridfulla sätt.
Då vi hamnar i svåra situationer och märker att våra fördomar och ovanor vaknar till liv, så är det gott att påminna sig om Guds nåd och kärlek. Idag dukar vi nattvardsbordet, som är en påminnelse om vilket folk de kristna är. Vi är de som dukar ett bord för människor från alla olika folk, för brustna människor som önskar möta helighet. Vid nattvardsbordet sker ett möte med Kristus själv, vi tar del i hans kropp och hans blod och förenas med honom och med varandra. Det är ett bord där vi sätter åt sidan våra olikheter, överlämnar vår synd åt Herren, tar del i hans kärlek och tillsammans kommer inför hans ansikte. Det är ett bord som varje gång det dukas är ett vittnessbörd om att de mest oväntade människor kan ympas in i Guds gemenskap. Det är också ett bord som påminner oss om att det inte är våra egna prestationer eller vår egen duktighet som bär oss, utan Guds nåd, förmedlad genom bröd och vin. Det är ett bord som beskriver den ordning som leder till liv.
Där, för en liten stund, kan vi skjuta åt sidan alla fördomar, all hårdhet i hjärtat och istället samlas kring budet att Kristus har dött för att vi skall få ha liv. Där behöver vi inte låtsas, inte vara rädda, inte bygga murar, utan kan för en liten stund vara helt och fullt i gemenskap med varandra och med Herren.