Första läsningen
Ordspr. 14:21-22, 25, 31
Den som föraktar sin broder är en syndare,
lycklig den som tar sig an en nödställd.
Ränksmidaren går alltid vilse,
den som vill gott möter trofast kärlek.
Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
en menedare bedrar.
Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare,
ärar honom gör den som hjälper de fattiga.
Andra läsningen
2 Kor. 8:9-15
Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.
Evangelium
Matt. 25:14-30
Jesus talade om himmelriket sade:
”Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.”
Predikan
Dagens evangelium har många av oss säkert hört predikas flera gånger. “Ta ansvar för de gåvor Gud ger dig, sköt din del i gudsriket, vet att du får dina gåvor av nåd, men att de behöver vara verksamma!” Det är den ytliga och snabba utläggningen av texten och jag säger inte att den är fel. I dagens predikan vill jag ändå djupdyka i det psykologiska som händer här. Som vanligt när jag gör det så kommer det med varningen och påminnelsen att jag inte är psykolog och låtsas inte vara det i predikstolen heller (eller på internet för den delen).
Men har ni tänkt på vad som egentligen händer här. Tre tjänare får stora summor pengar av sin mästare. Vad skulle du göra om någon plötsligt skulle ge dig att förvalta en summa som motsvarar mera pengar än hela ditt livsverk? Det är en förlamande situation, en situation som kräver handling, men som kräver att man noggrannt tänker igenom vad man ska göra. Idag har vi ju hela sektorer inom finansvärlden som arbetar med situationer som denna, män och kvinnor som i arbetslag placerar andras pengar: investerar, räknar, chansar och förhoppningsvis gör en vinst åt sina uppdragsgivare. Som jag läser den här liknelsen, så verkar dessa tjänare ändå ensamma bära ansvaret för de talenter som de får.
Talenterna är värda ungefär 35 årslöner styck. Det är stora summor och jag förvånas inte alls över att en tjänare inte vet vad han ska göra med sin talent. Det är här jag vill göra en liten djupdykning i tänkandet och det psykologiska hos den här ena tjänaren.
En idrottspsykolog vid namn Lenny Wiersma ger i en intervju (Hela intervjun här) en intressant tolkningsnyckel till vad som händer i denna liknelse. Han är nog inte själv medveten om att han arbetar med samma problematik, men det hindrar inte mig från att dra några paralleller. Han beskriver en idrottare som står inför en utamanande situation, kanske en tävling mot någon som man misstänker att kommer att besegra en eller en annan situation där ens självkänsla står på spel. För en idrottare är självkänslan av yttersta vikt, ett gott självförtroende kan vara avgörande för en prestation, och att riskera att förlora sitt självförtroende är inte något en idrottsman vill göra allt för ofta. Så ofta väljer idrottare att skydda sitt självförtroende på olika sätt. Det kan vara genom att undvika vissa tävlings- eller träningsformer eller genom att inte umgås med vissa människor.
För att hålla exemplet enkelt kan vi föreställa oss en individgren, som till exempel höjdhopp, och den mentala process som sker i samband med en tävling. Och jag vill att ni nu riktigt försätter er i den här situationen. Spela med i den här tankeleken. Vi har alltså en höjdhoppare. Idrottaren i fråga för en inre dialog som förhoppningsvis hjälper honom att prestera så väl som möjligt. Det är den inre dialogen som avgör huruvida kroppen kommer att prestera ett gott hopp eller inte. Alla som någon gång försökt sig på ett utmanande hopp vet att det är fråga om mental klarhet till lika stor del som det är fråga om kroppslig kontroll. Idrottarens prestation kommer direkt att påverka dennes självförtroende, antingen positivt eller negativt. Motståndarnas prestationer kommer också att påverka idrottarens psyke på olika sätt: om alla misslyckas på samma höjd är det enkelt att bortförklara ens egna dåliga prestation, men om man själv misslyckas på en höjd som är enkel för alla andra, så är det svårt att hålla självförtroendet uppe.
Samma typ av dialog gäller i träning. Det finns till exempel fall där vissa kvinnor väljer att träna med män, eftersom de då alltid kan motivera sin underprestation med att män ska vara starkare. På det viset bevarar de sig själva från en direkt jämförelse med dem som de tävlar mot. Självkänslan är skyddad, det finns en ursäkt. Och detta behöver inte vara negativt, det kan vara en bra sak. Problemen kommer när man undviker sådana strider och utamningar som man borde ta på grund av samma behov att skydda sig själv från besvikelse.
För vi gör ju alla samma sak i vår vardag, som dessa idrottare som jag just beskrivit. Vi ställs inför situationer med varierande grad av utmaning och vi väljer att handskas med dem på olika sätt. När har du senast ställts inför en situation som utmanar dig? Vad gjorde du av det? Bevarade du din självkänsla genom att diskvalifiera dig redan innan tävlingen börjat? Tog du risken att misslyckas i hopp om att nå framgång? Den här inre dialogen som jag beskrivit pågår i våra allas huvuden inför varje beslut vi gör.
Och nu då tillbaka till tjänarna i dagens liknelse. En får 175 årslöner att förvalta, den andra får 105 årslöner och den tredje 35 årslöner. Vad händer i var och ens huvud? Och nu vet jag att jag tänjer på liknelsen, men ge mig ännu lite nåd, så kanske vi landar i något gott. Det är oundvikligt att den som får den minsta summan jämför sig med de två andra. I en värld där vi hela tiden får kämpa med att jämföra oss med andra, i en värld där synden alltför ofta får regera, kommer den här tjänaren att se att “min gåva inte är lika stor som de andras”. Och vilken inre dialog för det med sig? Kanske rädsla, kanske oro? Vidare, vad ska han göra med den gåva han fått? Vilken är den rätta vägen framåt? Kanske det är enklast att bara bevara sig själv från risken, lika som idrottaren som skyddar sitt självförtroende, och inte göra något alls. “Jag gräver ner den och ger den tillbaka då mästaren kommer åter.” Är det inte mänskligt att göra just så? Gör vi inte alla det ibland? Vi får en utmaning att älska, vi ges chansen att göra något modigt, men vi vågar inte – för vad ska de andra tycka, vad ska de säga om vi misslyckas, hur ska vi veta hur det går och hur ska vi bevara vår självkänsla om saker inte går som tänkt?
Och nu kommer vi då till utmaningen med liknelsen idag: att herren har en förväntan på att tjänaren skulle våga göra något. Jag är helt säker på att mästaren i liknelsen erfarit samma stress som han nu lät tjänarna känna. Men det hindrar inte Jesus från att berätta den här liknelsen så att det är tydligt att det finns en förväntan på oss människor, lika som Paulus skrev i dagens andra läsning: “Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan”. Men Paulus lämnar det inte där, utan skriver vidare “Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist.”
Här ges ett konkretiserande av en situation som den vi ser beskriven i liknelsen. Paulus visar hur församlingen kan träda in i bilden, för att alla tjänare skall kunna leva upp till Herrens förväntningar. Det är inte fråga om att vi bara enskilt ska pynja på med våra gåvor och förmågor, utan vi ska hjälpa och stöda varandra. För den som har den goda viljan att förvalta sin ena talent, men som kanske går i lås på grund av rädsla eller oro, finns det hjälp att fås. En skara som delar den goda viljan, var det finns sådana som vet vad man ska göra med sina talenter för att få dubbelt igen. Det är församlingen, så som Paulus beskriver den. En skara som, när jag är rädd för att göra det rätta, för att det finns risk involverat, ställer sig vid min sida så att jag vågar. En skara som när jag har för lite delar av sitt överflöd så att jag kan ha tillräckligt. En skara som när jag är brusten och känner mig eländig lyfter upp mig och pekar på det heliga.
Den liknelse vi idag har läst, där Gud framställs som hård och obarmhärtig, är inte hela sanningen. Vi vet att liknelsen finns till för att hjälpa oss förstå något om det goda livet, livet i Guds rike. Men vi vet också att en liknelse bara räcker så långt… Gud har en förväntan på oss, inte för att han vill lägga en omöjlig standard vi inte kan leva upp till, utan för att om vi lever upp till Hans förväntningar så kan vi också få leva i hans fullkomliga kärlek. Men visst vet vi alla att vi inte alltid lever upp till dessa förväntningar – och då är Gud hård med våra misslyckanden. Det som liknelsen ändå inte visar är det som Paulus lyfter fram: Gud lämnar oss inte ensamma. Han sänder Jesus för att bära våra misslyckanden, han sänder sin Ande för att leda och uppmuntra oss och han sänder oss sin församling för att vandra med oss och hjälpa oss.
Och det är min bön för vår församling att vi ska kunna bära varandra, i både bön och konkreta tjänster, så att ingen av oss behöver känna sig som den tjänare som inte förmådde göra något med sina gåvor, utan att vi istället ska få känna av det rika överflöd, och den mångfald av gåvor och förmågor, som Herren i sin nåd gett åt våra bröder och systrar.