Första läsningen
Pred. 9:13–18
Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:
Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.
Andra läsningen
Jak. 3:13–18
Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.
Evangelium
Joh. 8:31–36
Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”
Predikan
Vad är verklig fred?
Som jag redan nämnde är adventstidens budskap fred. Och det är ett budskap som känns väldigt angeläget då vi under året fått ta emot en ström av flyktingar från ett krigsdrabbat Ukraina. Jag tycker vi har gjort det ganska väl. Vi var redo. Fastän vi kanske inte visste det.
Visst, någon kan tycka att det finns saker vi borde ha gjort. Mera hjälp att ge. Men är inte det viktigaste i slutändan att vi gav någon hjälp? Att vi inte lät våra hjärtan vara hårda, utan istället gjorde vad vi kunde.
Verklig fred handlar många gånger om små saker. Men många bröder och systrar som gör små saker för varandra gör en stor skillnad. Då vi under adventstiden väntar på Jesu ankomst lär vi oss något om detta. Han är konung och allsmäktig härskare. Fredens furste. Men han är också ödmjuk och god. Det är sann fred. Inte bara att vara stor och mäktig, utan också att kunna se det lilla och vardagliga.
Där hemma har jag två unga damer som övat adventssånger på dagis. De pysslade blåvita pappersljus igår, varpå de fylldes av iver och sprang runt köksbordet sjungandes: “Vi tänder ett ljus, sen tänder vi två och sedan det tredje så gärna. Och när vi tänt fyra vad händer väl då? Jo, då tänder Gud en stjärna.”
Månne det inte är så med freden i denna tid. Här i Nedervetil och i världen. Det finns stora saker som behöver ändras. Men det börjar med det lilla ljuset. Jag tänder ett och du tänder ett. Ett ljus i förväntan, som en del av något större. Och Gud tänder en stjärna.
Den stjärnan är Jesusbarnet, som kommer till oss i ödmjukhet och enkelhet. Gud sänder hjälp. Hjälp för att försona allt det som gått fel. Hjälp att hitta en väg framåt som bär både i denna tid och i den kommande.
Där är verklig fred. Då vi väntar på och ser till den stjärna som Gud tänder. En fred som gäller oss var och en, ett budskap: “Frid på jord”. Vår räddare har kommit. Och i advent får vi förbereda oss för hans ankomst. Så kan hans gärning: hans kärlek som vi inte behöver förtjäna, hans förlåtelse som inte kostar oss något. Bli oss till tröst och världen till fred.