Femte söndagen i fastan – Att vandra mot fred – Kronoby kyrka

Första läsningen
Jes. 65:1–3
Jag hade svar åt dem som inte frågade mig,
lät mig finnas av dem som inte sökte mig.
”Här är jag, här är jag!” sade jag
till ett folk som inte åkallade mitt namn.
Ständigt har jag räckt ut händerna
mot ett tredskande folk,
som vandrar den orätta vägen
och följer sina egna planer,
det folk som öppet kränker mig hela tiden.

Andra läsningen
Ef. 2:12–16
Kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.
Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Evangelium
Luk. 13:31–35
Några fariseer kom till Jesus och sade till honom: ”Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig.” Han svarade: ”Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, ty en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem.
Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus. Jag säger er: ni kommer inte att se mig förrän på den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”

Predikan
Vår gemensamma livsvandring har tagit en förvirrande vändning. Likt Kristi svåra väg, har vi hamnat på en svår väg. Som en del av en pastors arbete har jag ännu en del kontakt med människor utanför den egna närkretsen och familjen. Jag tror vi alla är förvånade över allvaret i pandemin som nu också har nått våra trakter. För ett halvår sedan hade ingen av oss kunnat föreställa sig att vi skulle leva isolerade från varandra, med besöksförbud på ålderdomshem och sjukhus. Med stängda skolor. Men detta är vår verklighet nu. En verklighet vi behöver godkänna och leva med. Det var någon som skrev att alla våra liv nu är på paus fram till hösten. Det är svårt att greppa vad det innebär. Kanske fylls vi med oro för vårt välmående, för ekonomin eller för oss själva. Några av oss är säkert frustrerade över de begränsningar som myndigheterna nu har ålagt oss att hålla. Det är gott att minnas att våra friheter begränsas för vår egen, men främst för de svagas, skull.

Jag har under en tid sparat på en tanke som jag inte kunnat få in i en predikan. Idag får jag plocka fram den. Ensamheten och rädslan lever i en slags symbios. Ta till exempel det som vi nu genomlever med coronaviruset. Säg att ett barn nu observerar att något farligt måste hända i världen, eftersom skolorna är stängda och det råder förbud att umgås med vänner som vanligt. Om ett barn lämnar ensamt med denna reflektion är det lätt hänt att det driver barnet till rädsla. Däremot, om en vuxen person kan säga åt barnet att det som händer, då vi stänger skolorna, är något som händer för vår säkerhets skull, så kanske barnet kan inse att det som känns som ett problem egentligen är en lösning. I delandet av erfarenheten och i bekräftandet av att det som vi nu ser är olyckligt kan vi också beskydda varandra. Det är farligt att lämnas ensam, utan kontakt till omvärlden, om våra tankar då kommer att kretsa kring det vi fruktar. Ensamhet och rädsla lever i en symbios där det ena kan göra det andra så mycket värre. Därför är det också i dessa tider viktigt att vi månar om att ringa varandra, prata med varandra, dela en gudstjänstgemenskap (om än via internet).

En annan tanke som jag sparat på för fastan är följande: Kanske är fastans avskildhets syfte att bevara oss från att visa upp våra präktigaste och (sken)heligaste sidor. Nu då vi är tvingade till avskildhet behöver vi inte bevisa något för människor runtomkring oss, våra gärningar stannar till högre grad än vanligt mellan Gud och oss själva. Vi behöver inte sätta på de vackraste kläderna, vi behöver inte ha framme det bästa humöret – det finns något ärligt i avskildheten. En ärlighet som vi har svårt att nå i gemenskap. Vi behöver inte blåsa upp vårt ego, det finns inget att bevisa i präktighet.

Våra texter idag talar om ett folk som vandrar egna vägar, om Kristus som försonar oss med Gud, om att Jesus har en vandring att gå till Jerusalem. Under fastan följer vi Jesus på den vägen. Vi går från att vara sådana som vandrar egna vägar, enligt våra egna begär, till att bli sådana som vandrar Jesu väg, i frid med Gud. Lämnade till oss själva vandrar vi ofta från det ena diket till det andra. Vi kastas från att hoppas att världen är något annat än den verkligen är, till att fasa för vad den ter sig vara. Vår vandring genom livet präglas av det mänskliga tillståndet: vi är begränsade, brustna, i behov av Guds förbarmande. Och så drömmer vi oss bort – vi inbillar oss att vi saknar brist eller att vi nog gjort gott ifrån oss – ända tills verkligheten kommer emot och vi märker att vi glömt vår tur att diska eller att det vi sade nog sårade en annan. Vår illusion om verkligheten spricker. Eller så låter vi oss dras ner i rädslans dike. Vi fasar att den motgång vi erfar aldrig tar slut eller börjar tro att världen är ond, fylld med lidande, utan någon godhet.

Den andliga mognaden kallar oss att se världen för vad den är – utan att låta våra drömmar eller rädslor färga verkligheten. Att välja lärjungaskapets väg, Kristi väg, är att vandra i Ande och sanning. Där lär vi oss, mer och mer, att se världen för vad den är. Nog full med motgång, men också full av härlighet och nåd. Vår vandring, om vi vill gå den sanna vägen, följer Kristi väg. Den möter lidande, men den möter också härlighet. Sådant är livet i världen.

Under många år har dessa ord som vi läser i dagens evangelium talat starkt till mig. Jesus säger: “Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Folket i Jerusalem har valt att vandra sina egna vägar. De har valt ett liv där deras egna drömmar och rädslor dikterar mera än sanningen. I första läsningen hörde vi att Gud har låtit sig bli funnen också av dem som inte sökte honom, att han i sin tur söker oss alla. Gud har alltså gjort den sanna vägen tillgänglig för oss alla. Det är den väg som handlar om Kristi efterföljelse. Om att ödmjuka sig och lära sig. Kristus önskar samla oss alla under sina vingar och beskydda oss, men allt för ofta vill vi inte. Vi lever hellre i drömmarna eller rädslorna, som är så bekanta för oss. Det är inte lätt att ödmjuka sig och lära sig, men det är den enda vägen till helgelse, till påtagliga erfarenheter av godhet och nåd i våra liv.

Så jag vill uppmana oss alla, och jag talar till mig själv lika mycket som till er som lyssnar, att ta på allvar det budskap som vi har hört i läsningarna idag. Gud har rivit skiljemuren och blivit vår fred. Det är när vi söker honom och det liv han kallar oss till som vi får erfara den freden. Nu, då tiderna är sådana att vi lever i avskildhet, i undantagsförhållanden, bjud då in Herren i den vardagen. Låt den vardagen få bli en fasta som behagar Gud och bygger upp er själva. Låt detta få bli en tid då vi söker det som är sant, gott, vackert och kärleksfullt, istället för en tid då vi låter oss slitas iväg i falska drömmar eller rädslor. Låt dessa dagar i fastan få bli dagar då vi vandrar med Kristus, så att vi får vandra längs vägen, istället för i det ena diket eller det andra. Låt dessa dagar få leda oss mot korsets och uppståndelsens räddande budskap. Låt oss i dessa dagar lära oss och vandra mot fred.