Första läsningen
1 Mos. 4:3-10
En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”
Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.
Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.”
ELLER
1 Mos. 3:1-7 (8-19) (samma text som i första årgången)
Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
(De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
Då sade Herren Gud till ormen:
”Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de
vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall väcka fiendskap mellan dig
och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”
Till kvinnan sade han:
”Stor skall jag göra din möda
när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”
Till mannen sade han:
”Du som lyssnade till din hustru
och åt av trädet som jag förbjöd dig
att äta av,
förbannad skall marken vara för
din skull.
Med möda skall du hämta din näring
från den
så länge du lever,
törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken,
du skall slita för ditt bröd
i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen,
jord är du och jord skall du åter bli.”)
Andra läsningen
Jak. 1:12-15
Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom. Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död.
Evangelium
Matt. 16:21-23
Jesus började förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”
Denna predikanär jag i efterhand inte helt nöjd med. Efter att ha predikat den förde jag några samtal om den med medlemmar i församlingen som hade hört den annorlunda än jag tänkt. I efterhand skulle jag tydligare hålla fram den gängse tolkningen av ormen, för att inte skapa känslan att en traditionell tolkning inte fungerar. Jag skulle också tydligare framhålla att jag inte ämnade förkasta arvssynden, utan snarare den version av den som är specifikt Augustinsk. Jag tänker inte skriva en längre apologi om vad jag tänker i detta skede, men ville förvarna dig som läser att vad som blev skrivet nedan inte ger en tillräckligt hel bild av varken mina ståndpunkter eller den kristna övertygelsen i överlag. Ibland predikar man dåliga predikningar. Det är tur att Gud är nådig.
Predikan
Vi har idag tre texter som handlar om frestelse och synd. Frestaren, åklagaren, Satan. Jag kan inte låta bli att rota lite i dessa begrepp, för jag upplever att de flesta sällan har fått en väldigt nyanserad undervisning om dessa saker. Det jag möter (inte bara i Kronoby) är rädsla eller besvikelse, som ofta tar sig uttryck i hårda ord och handlingar. Kanske ett sätt att närma sig Kristus i denna fråga är att noggrant granska den bibelforskning som har gjorts om dessa texter.
Jag vill göra detta i tre steg: Först vill jag se på de texter som finns i Moseböckernas början och diskutera de olika skeenden som vi har där. Sedan vill jag se på den andra läsningen som konstaterar att om någon frestas så är det av hans eget begär. Det uttalandet rimmar ju inte bra med den populära bilden att den onde skulle gå runt i knutarna och fresta oss. Slutligen vill jag komma till varför Jesus kallar Petrus för Satan i dagens evangelium. Som ni märker är det ett stort paket, men jag tror mig kunna få ihop det på ett överskådligt sätt.
Så, Moseböckerna. I många kristna kretsar undervisas skapelseberättelsens syndafall som att det är djävulen som frestar Eva till att äta av frukten och ge åt Adam. Redan här måste vi akta oss för att läsa in något i berättelsen som inte finns där. Ska vi se vad som står: “Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.””
Det talas alltså bara om ormen som var listig. Inget mera, inget mindre. Inom judendomen anses inte ormen vara djävulen, eller någon särskild frestare, utan helt enkelt en talande orm. Sen har man ju också inom judendomen olika åsikter om hur bokstavligt denna berättelse ska läsas, även om de flesta, vad jag förstår, lutar mot en mera symbolisk läsning. Det tar jag inte ställning till i denna predikan, för det kräver en hel utläggning i sig själv.
Varför läser då vi kristna det ofta som att ormen är den onde? Det har att göra med två saker: Paulus och Uppenbarelseboken. Vi tar uppenbarelseboken först, eftersom den är enklast att behandla. Det handlar om Upp 12:9 och 20:2, där det talas om “draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan”. Då kan det tyckas självklart att detta hänvisar till syndafallets orm, men det finns många, också lutherska teologer, som menar att skapelseberättelsen inte får läsas så, eftersom vi då bygger en teologi som inte är i enlighet med vad resten av Moseböckerna kommunicerar. Dessutom varnar fäderna oss för att bygga doktrin (lära) från Uppenbarelseboken, eftersom konsensus redan vid kanoniseringen var att den är svårtolkad och full med bilder vi inte kan förstå.
Fallet Paulus är mera komplicerat, för här kommer på ett påtagligt sätt efterbiblisk tolkning in i saken. Det handlar nämligen till viss del också om Augustinus. Augustinus tolkade nämligen Paulus tal om Adam och Kristus i Romarbrevet (och särskilt kapitel 5) som att synden går i arv från generation till generation rent fysiskt, i oss. Senare forskning ifrågasätter Augustinus tolkning, eftersom Augustinus arbetade från en dålig översättning. Hans översättning sade att i Adam var vår allas synd, medan våra översättningar idag säger att “genom en enda människa kom synden in i världen”. Skillnaden är stor, för vår översättning idag leder inte per automatik till arvssynden, vilket ju är det begrepp som vi använder för Augustinus tolkning.
Vår översättning idag är också mera i linje med Romarbrevets övriga budskap: att alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Dessutom lär ju oss både Hesekiel och Jesus att föräldrars synder inte ska räknas mot barnen. Redan där är alltså konceptet med arvssynden lite krångligt. Sen finns det ju senare versioner av arvssynden som fungerar bättre än Augustinus modell, men det hamnar jag också att lämna bort ur denna predikan för att hinna med dagens teman.
Om vi alltså kommer tillbaka till syndafallet och skapelseberättelsen så är egentligen det enda som vi kan läsa ur berättelsen att Adam och Eva inte hade vishet och mognad nog att stå emot den listiga ormens frestelse. Huruvida det var djävulen som frestade dem eller om det finns en arvssynd som går i arv från generation till generation kan vi inte säga utgående från denna text. Det vi med säkerhet däremot kan säga är att människan lät sig luras och att vi vet att människan ända till idag låter sig luras att inte följa Guds goda vilja.
Jag tror att de första elva kapitlen av Första Mosebok ska läsas som en helhet som handlar om vad som händer då vi inte väljer Gud, utan istället låter oss frestas. Berättelsen om Kain och Abel beskriver frestelsen att genom våld lösa sina problem, berättelsen om Noa visar frestelsen att kollektivt överge det goda, berättelsen om Babels torn handlar om frestelsen att göra sig större än Gud. Här ligger alltså den djupare poängen av texternas helhet: oberoende av fina teologiska ord så är det klart för oss att vi blir frestade av olika saker och att vi många gånger låter oss luras att göra sådant som är ont.
Och nu är vi tillbaka i dagens tema, och ska då också rikta vår uppmärksamhet mot den andra läsningen. Vi är saliga om vi håller ut då vi prövas. Vi frestas och faller, på grund av vår egen svaghet. En svaghet som också Kristus fick erfara då han blev människa. Jakob skriver sitt brev från ett judiskt perspektiv, där det primära är att vi själva bär ansvar för år frestelse. Senare i brevet uppmanar han oss nog att stå emot djävulen, men inte heller här ges någon förklaring till vem djävulen egentligen är. Tydligt är ändå att han representerar det onda som vi frestas till.
Vilket leder oss till dagens evangelietext och det uttalande Jesus gör: “Håll dig på din plats Satan, du vill få mig på fall.” Han säger det åt Petrus då han försöker leda honom bort från den väg han valt att gå. Petrus har ännu inte insett att det godas seger kan vara en smärtsam sådan, utan försöker istället undvika lidandet. I den bemärkelsen talar djävulen, frestaren, genom honom. Jesus, däremot, vet att lidandet är den enda vägen för det goda att segra. Alla av Första Moseboks berättelser beskriver ju ett slags undvikande av ansvar, man väljer det lätta istället för det rätta. Det är den vägen Jesus vill leda oss bort från. Det är den vägen han själv går. Han visar att kärleken måste vara beredd att lida för den som är älskad. Därför går han till korset, för han vet att kärleken segrar.
Han vet att Guds tankar leder oss till seger över frestelserna och därför är också vårt beslut att bli hans lärjungar en väg att lära sig att handskas med frestelsen. Vi firar idag den första söndagen i fastan. Vi är inne i en tid då vi på ett särskilt sätt uppmanas att utforska våra egna motiv och frestelser. Vi är inne i en tid då vi sätter åt sidan saker för att kunna se Gud och oss själva klarare. Också i vår tid är frestelserna många, det är inte bara mat, utan också allt från underhållning till vår egen bitterhet och vrede som vi uppmanas sätta undan. Fastans tid är en tid att bli medveten om sina frestelser, så att vi under långfredagen kan lämna dem vid korset och sedan på påskmorgonen resa oss ur graven tillsammans med Kristus befriade från frestelserna. Så under denna fasta, vilken frestelse lägger du åt sidan? Vad kan du lägga fram inför Gud och avstå ifrån, för att kunna bli befriad från det då påsken kommer?
Under fastan samlas vi här, till gudstjänst och till nattvard, för att stöda varandra på den vandringen. Också idag samlas vi tillsammans för att ta emot Kristus, honom som övervunnit frestelserna och valt det goda. Idag ges hans kropp och blod åt oss, så att vi får del i honom och hans seger. Nattvardsbordet kallar oss än en gång att minnas trons kärna, Kristus som segrar genom lidandet. Då vi tar emot hans seger tar vi också emot hans lidande. Då hans kropp bryts och hans blod utgjuts för oss, får vi också uppdraget att älska varandra, att låta oss brytas och utgjutas för varandra. Vi får välja det rätta, framom det lätta, och så tillsammans ta del i den himmelska härligheten redan idag, tillsammans gå vägen upp mot Jerusalem där Kristi seger över frestelserna blir oss given.