Första läsningen
2 Kung. 5:1–15
Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6 000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”
Andra läsningen
Hebr. 11:1–10
Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.
Evangelium
Joh. 4:39–42
Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”
Predikan
Jag vill idag återkomma till tanken att tron i grunden handlar om det vardagliga. Det är inte en ny tanke i den kristna traditionen. Men jag tror det är en aspekt av vår tro som håller att upprepa. Väldigt fort börjar vår tro handla om sådant som är på något vis bortom vår verklighet. Vi börjar tala om Guds härlighet som något som är på avstånd. Vi börjar beskriva livet i termer som indikerar att Gud är långt borta från oss.
Dagens texter utmanar oss att tänka annorlunda. Vi hörde läsas om trons gärningar. Vilka är det? Naaman tvättade sig. Abel följde en offerritual. Noa byggde en båt. Abraham flyttade och bodde i tält. Det är nästan så man tänker att man själv skulle kunna göra det!
Vad är det som det handlar om? Det berättar evangeliet för oss. Låt oss ta en titt närmare. Det är evangelisten Johannes igen i farten. Det betyder att vi läser en text som är kraftigt redigerad och väldigt genomtänkt, för att hjälpa oss se vem Jesus är. Johannes inleder sitt evangelium med att säga att Ordet blev kött. Guds härlighet blir uttryckt genom en människa. Det är Johannes unika inledning, som också lägger tonen för hela hans text. I den passage vi nyligen hörde möter vi samarier som har hört om Jesus av en kvinna som han mött vid en brunn i Sykar, som är en by i Samarien.
Jesus har talat med kvinnan och visat en skymt av sin gudomliga vishet. Hon har känt sig sedd av honom på ett sätt som hon antagligen aldrig förr blivit sedd. Jesus ger ju ofta stort utrymme åt kvinnorna och låter dem fungera som budbärare. Det är Maria som sitter vid hans fötter och blir undervisad. Kvinnorna vid graven som förkunnar hans uppståndelse. Och det är denna kvinna, som dessutom var Samarit och därmed inte en sådan som judarna umgicks med. Och visst finns det flera. Denna kvinna får oberoende en erfarenhet av Guds härlighet, som hon sedan delar med sina vänner och bekanta. Och genom det kommer senare många till tro, eftersom de själva söker sig till Jesus.
Johannes skriver om det med ett tredagarsperspektiv. Först sår Jesus ett frö hos kvinnan och på den tredje dagen har många kommit till tro. Det verkar alltså som att Johannes pekar på uppståndelsen redan här. Men det är något som saknas här: inga mirakler, inga djupa diskussioner, Johannes lyfter inte fram något sådant. Det är bara två dagar med Jesus som nämns i skriften. Jag tror det var två vardagar. Två helt vanliga dagar tillsammans med Jesus.
De pratade och de funderade. De gick till dagens arbete och tog en kaffe efter arbetsdagen och Jesus var bland dem. Så blir Guds härlighet uppenbarad – i ett mänskligt liv.
I denna årgång, och också hos evangelisten Johannes, läser vi om hur Jesus förebrår den mindre kända Judas för att han inte kunnat se Guds härlighet i Sonen. Han vill se Fadern, i härlighet, i strålglans och i höjden, han förmår inte tro att det han sett i Jesus är den gudomliga härligheten. Och kanske lider vi under samma problem. Vi kanske har låtit oss luras att trons härlighet handlar om de stora höjdpunkterna, istället för den vardagliga gemenskapen med Gud.
Trons förebilder blir det genom en väldigt vardaglig förtröstan på Gud. Det handlar inte om konstiga saker. Det handlar om att tron blir vardag, ordet blir kött, härligheten ger sig till känna i allt skapat. Det handlar om att bygga en båt i tro, att flytta till ett nytt land i tro, att utföra de religiösa riterna i tro eller att tvätta sig i tro. Det är enkla saker, som tron fyller med härlighet. Jag tror att det är ett sådant liv som vi kallas till, ett liv där de enkla sakerna fylls med härlighet genom tron. Så kan vi, liksom Paulus, konstatera att världen är full av Guds härlighet. Så kan vi se på varandra och ana Skaparens fingeravtryck, glädjas i gemenskapen. Så kan vi skymta det som Kristus helt och fullt gav uttryck för. Att Guds härlighet tar sin boning i en mänsklig kropp. Så kan också vi, genom tron, erfara den härligheten i våra liv.
Så vad är de konkreta råden denna teologi leder till? Den leder oss att tänka att Gud är med oss, nära oss. Den leder oss att kunna se Guds härlighet i det vardagliga. Den leder oss att tro att frälsningen från synden inte handlar om att fly denna värld, utan att i denna värld leva med kunskap om det goda som Gud har lagt ner i den.
Då kan vi, genom tron på Kristus, glädjas över livets gåva. Genom tron får vi se den härlighet som ligger bortom världens brustenhet. Vi får, genom tron, glädjas i nåden att få ta emot en ny dag. Nåden att få arbeta och verka. Nåden att få mötas. Nåden att få ta emot det dagliga brödet. Vi får, genom tron, finna härlighet där som den trolösa bara ser mörker och hopplöshet.
Låt oss ännu be om att få se den härligheten:
Fader,
Vi ber om öppnade ögon och hjärtan. Låt oss genom Kristus få se din härlighet i det vi möter i vår vardag. Bevara oss från hopplösheten och bitterheten. Led oss istället att se hur du verkar och vad du gett oss. Sänd din Ande att göra oss medvetna om den härlighet som du fyller vår värld med genom Jesus, Kristus, vår Herre. Amen.