En ny familj genom dopet – Första söndagen efter trettondagen – Kronoby kyrka

Första läsningen
Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Andra läsningen
Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Evangelium
Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan
En av de viktigaste aspekterna av dopet, som jag ser det, är att vi förenas med Kristus genom det. Genom dopet tar vi emot Kristus själv som gåva och vårt liv binds samman med hans. Alla hans gärningar tillräknas oss och också alla välgärningar som gjorts i Jesu namn genom tiderna. Jag antydde något av detta i min utläggning om livet i Jesu namn vid församlingens första gudstjänst på nyårsdagen.

Eftersom vi alla är Kristi kropp och vi genom dopet förenas med Kristus är vi alltså förenade med varandra genom dopet. Det betyder också att inför Gud får jag tro inte bara att alla Kristi gärningar tillräknas mig, men också att allt gott som ni gjort gäller mig genom dopet. Sådan är den kristna enheten, sedd ur dopets perspektiv. Dopet är en verklig gåva fylld av nåd.

Vi talar ju om att födas till nytt liv i Kristus. Dopet är en sådan födelse. Allt vad jag utlägger idag är ju såklart bara bilder och antydningar av en större sanning, som inte går att fånga helt. Men vi får glädjas i att kunna ösa ur detta mysteriums djupa källa. Då vi föds till det nya livet i Kristus träder vi in i något nytt. Dopet gör oss till en del av Kristi kropp, den familj som församlingen är.

Liksom i vanliga familjer har vi ansvar och uppgifter i denna familj. Vi kan inte bara skjuta ifrån oss någon som tillhör oss för att de är lite jobbiga ibland. Liksom i den vardagliga familjen måste vi i församlingen noggrant väga våra ord och handlingar med tanke på våra bröder och systrar genom dopet. Det betyder, liksom också Paulus uppmanar oss, att ta varandras tro på allvar, men också att vara måna om varandras samveten. På Paulus tid handlade det mycket om mat och avgudadyrkan. Paulus instruerar församlingarna att agera så att ingen tvingas handla mot sitt samvete. Jag tror vi gör gott i att se på varandra på motsvarande sätt i dagens läge. Vi har flera teologiska frågor som vi säkerligen inte delar övertygelser om, men under inga omständigheter får församlingens gemenskap bli en sådan där någon tvingas agera mot sitt samvete. Då förlorar vi en av de mest centrala moraliska riktlinjerna som Nya testamentet ger oss.

En annan aspekt av att genom dopet vara en familj är ju att vi måste dras med varandra. Skrifterna ger oss nog exempel på fall då vi måste ta avstånd från varandra, men det handlar om betydligt allvarligare ting än om att vi tycker att någon är lat eller har fel åsikter. Dessutom är ett väldigt tydligt drag i Nya testamentets tal om uteslutandet ur församlingsgemenskap det att den uteslutna förväntas vilja träda in igen. När vi tar avstånd från någon i tron måste det alltså ske på ett sådant sätt att det finns möjlighet att försonas senare. Vi kan aldrig visa på dörren och säga att familjens gemenskap inte längre är tillgänglig.

Det är sådant som glädjebudet är som vi talar om idag. Det erbjuds inte bara en gång, utan forsar fram liksom en flod. Den är en källa som vi alla får lägga ner våra rötter vid, så att vi kan bli rättfärdighetens träd som visar på Herrens härlighet. Det är det som hoveunucken läste om, då det sägs att “Vem kan räkna hans efterkommande, när hans liv nu upphöjs från jorden?” Vår gemenskap, den som vi genom dopet delar med Kristus och varandra, erbjuds åt ett oräkneligt antal människor. Och det är så som nåden tar sig uttryck i våra liv. Inte så att vi med våra läppar förkunnar en nåd utan gräns, men samtidigt lever ett sådant liv som bryter ner och skjuter bort. Nej, nåden är levande och verksam, och också vår erfarenhet av dopets gåva är som bäst när vi låter nåden strömma genom oss. Då vi låter vattnets renande och livgivande kraft strömma genom oss själva, till alla omkring oss. Nåden är verklig nåd först då vi lever av den och i den. Fram till dess är den bara en idé.

Det därför Johannes talar om Jesus som den som döper i Helig Ande. Det fanns ett dop i vatten, ett renande bad redan innan Jesus. Men genom Jesus liv, genom hans eget dop, blir dopet något mera. Nu är det inte längre vattnet, utan det liv som finns i vattnet som är det viktiga. I dopets vatten finns hela Kristi liv, utgivet för oss. Han är Guds lamm som bär världens synd. Då vi knyts samman med honom i tron och i dopet så kan vi lita på att han bär våra misstag, våra besvikelser, det vi skäms för och ångrar. Och han ger oss istället möjligheten att leva i nåden, vi får vara det folk som tillsammans lever som träd planterade vid vattenbäckar (Ps 1). Vi får bära den frukt som livets vatten låter växa, vi får bjuda in flera att slå rot vid frälsningens källa. Det är då vi lever så som vi också får känna nåden bli verklig i våra liv.

För vad är nåd egentligen om den inte delas? Visst är det skönt att kunna tro sig själv frälst och på god fot med Gud. Men det finns en ytterligare glädje i att kunna erbjuda den nåden åt en broder som gjort bort sig. Det finns en ytterligare glädje i att leva förlåtande, så att man inte låter sig bindas av de fel som begåtts mot en själv. Det finns en ytterligare glädje i att få se förlåtelsen sjunka in hos den som aldrig hade trott att någon skulle kunna förlåta den.

Sådant är livet vid frälsningens källor. Sådant är livet då dopets gåva, det vatten vi döper i, inte bara är ett stillastående vatten, utan en Guds kraft som flödar genom oss alla. Det är då som Guds löften uppfylls och vi får:
“huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.”

Amen.