Första läsningen
Jes. 49:5-7
Nu har Herren talat,
han som skapade mig till sin tjänare
redan i moderlivet,
för att jag skulle föra Jakob tillbaka
och låta Israel samlas hos honom.
Så skulle jag vinna ära inför Herren
och min Gud vara min styrka.
Han säger:
Det är inte nog att du är min tjänare,
som upprättar Jakobs stammar
och för tillbaka Israels överlevande,
jag skall göra dig till ett ljus för andra folk,
för att min räddning skall nå
över hela jorden.
Så säger Herren,
Israels befriare, Israels Helige,
till den som är föraktad och avskydd av alla,
till härskarnas tjänare:
Kungar skall se det och resa sig,
furstar se det och falla på knä,
därför att Herren är trofast,
Israels Helige som utvalde dig.
Andra läsningen
Kol. 1:24-27
Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. Dess tjänare har jag blivit, enligt det uppdrag som Gud har gett mig för er skull: att låta Guds ord nå sin fullbordan. Detta är den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet: Kristus finns hos er, hoppet om härligheten.
Evangelium
Matt. 2:1-12 (samma text som i första årgången)
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta, blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Predikan
Vad är det som gör de vise männen visa?
Det är frestande att säga att deras vishet kommer ur det att de kommer till Jesus. Förvisso skulle jag inte säga emot, men jag tror inte det är det som visheten handlar om. Tron ser till Kristus och den som har mött Kristus får tro. Men visheten… Vad är den egentligen?
Vi har hela böcker om vishet i våra skrifter. Hela Ordspråksboken är ju en slags lång liknelse där visheten beskrivs som en kvinna, i slutet en god hustru, som är värd vår uppmärksamhet och att vi förbinder oss till henne. Vishet är något av ett centralt motiv i det kristna tänkandet, något viktigt och eftersträvansvärt.
Så hur blir man vis? Det står inte direkt i texten, men tydligen hör det till visheten att man söker sig bort. Det är också ett återkommande motiv i vår tradition, våra stora lärare och fäder – alla från Abraham fram till Jesus och fram till oss idag – har sökt sig bort. Abraham kallades ur Ur, Jesus fastade och sökte avskildhet, verkade i andra områden än sin hemtrakt och de vise männen kommer från Öster, eftersom de har sett ett tecken. De vise som vi ser upp till är alltså sådana som har gått utanför det område där de själva är bekväma och istället sökt sig till möten med det okända. Också Jesaja blev kallad att möta och förkunna åt sådana som inte delade hans åsikt och övertygelse. Det heter ju också att ingen blir profet i sin hemstad. Det verkar som att vi behöver utsättas för det annorlunda för att kunna finna vishet.
Så, då vi tänker på det här, att visheten förvärvas då vi är utanför vår bekvämlighetszon, kan vi börja rikta blicken mot oss själva igen. Har vi starka åsikter om sådant som vi inte vet något om? Har vi någonsin verkligen mött de människor som vi kanske förhåller oss negativt till på grund av deras livsval? Har vi suttit ner för att höra varför deras liv blev som de blev innan vi bildar oss en uppfattning om hur de ska leva deras liv? Visheten går ut, möter det okända, samtalar och lär sig, förbinder sig till mötet – medan dårskapen stannar hemma och övertygar sig själv om sin präktighet. Visheten låter sig inte luras att tro att den äger all kunskap, utan ödmjukar sig inför det okända.
Så de vise männen – jag tror de är visa främst för att de har valt att söka det annorlunda. Det är inte deras Frälsare som har fötts i julnatten, det är inte den gud som de tillbett som har gjort sig känd, men de söker ändå efter ett svar på sina frågor. De söker efter svaren på en plats som inte är förväntad, men de går frimodigt det okända till mötes – också då deras sökande leder dem till ett stall och ett nyfött barn. Det är inte där man förväntar sig att hitta en som ska rädda ett helt folk. Ännu mindre någon som ska frälsa en hel mänsklighet.
Men dit går de, till det obekväma, till det utmanande, till det som är väldigt annorlunda än deras förväntan och där finner de Kristus, frälsaren.
Det är kanske något liknande som dagens läsningar kallar oss till. Både Jesaja och Kolosserbrevets text talar om hur Guds folk når ut till hedningarna, till dem som tillber andra gudar än vi. Vi hörde läsas: “jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden” och “Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet: Kristus finns hos er, hoppet om härligheten.”
Kan man vara ljus i mörkret för människorna runtomkring en om man inte har mött dem, levt med dem, förstått dem? Kan man erbjuda den skatt som är Kristus åt någon om man inte vet vilken hopplöshet de erfar? Vishetens liv låter sig inte luras att tron handlar om metoder och färdiga formler som vi går ut med för att övertala dem som tänker annorlunda. Visheten möter medmänniskorna och ser dem. I det mötet växer vår förmåga och vår kunskap – vår vishet stärks. Det är genom att göra vishetens gärningar som vi blir visa. Om vi inte söker oss bort från vårt eget: om vi inte lär känna någon som har valt att förkasta tron, om vi inte lär känna någon som tror annorlunda än vi, om vi inte söker oss utanför vår egen lilla trygga bubbla – hur ska vi då någonsin kunna bli visa? Hur ska vi då någonsin kunna erbjuda ett gott budskap åt dessa människor?
Guds löfte är att vi ska bli ett sådant folk som är ljus i mörkret för alla andra folk. Vi blir det genom att vara Jesu lärjungar. Han som har frälst oss och kallat oss att följa honom. Vi följer honom genom att göra vishetens gärningar, genom bön och reflektion, genom gemenskapen kring nattvardsbordet och i dopet, genom att i ödmjukhet möta våra medmänniskor. Här kan vi leva vishetens liv, lära oss av Kristus, han som är Herre över alla herrar. Och det är i ett sådant liv, som går ut för att lära och förstå, som vi blir visa. I en sådan ödmjukhet blir också våra liv något som doftar väl inför vår omgivning – då vi lever i strävan efter vishet kommer vi att göra oss svaga inför varandra. Men det är just i den svagheten som Guds väldiga kraft bor. Det är då vi lägger åt sidan allt det andra, då vi förtröstar på Kristus och i vishet lever ärligt och ödmjukt som Guds ljus verkligen får lysa bland oss.
Amen.