Första läsningen
Jes. 43:1-3
Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.
Andra läsningen
1 Joh. 5:1-5
Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?
Evangelium
Joh. 14:12-14
Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”
Predikan
Dagens evangelium är en del av ett samtal som Jesus för med lärjungarna i samband med den sista måltiden. Här finns en helhet som kretsar kring vad livet i tro handlar om. Jag skulle själv säga att här finns en rörelse som går ungefär såhär:
1) Livet i tro handlar om enhet med Fadern, genom Sonen. Sonen förhärligar Fadern, dvs gör Faderns ära känd, och vi får lära känna Fadern genom Sonen.
2) Vi behöver inte oroa oss, för Sonen förbereder för oss ett rum där som Fadern är. Hans uppdrag är alltså att göra det möjligt för oss att leva i Faderns hus. Och han är vägen till det huset. Han är “vägen, sanningen och livet.”
3) Jesus måste ständigt påminna lärjungarna om att vad han gör inte är det som världen förväntar sig att han ska göra. Han förmanar Filippus, just innan dagens text, att han saknar tro, eftersom han förväntar sig att Gud skulle göra sig känd på ett annat sätt än genom Sonen.
4) Så kommer vi till dagens text, som handlar om att vi som bor i Faderns hus, som har enhet med Fadern och Sonen, får leva i Anden och så ha del i alla de gärningar vi har sett Jesus göra och också i gärningar som är större än så.
5) Efter det kommer vi till en passage som handlar om att hålla Jesu bud, vilket är tecknet på vår tro och kärlek till honom. I det sammanhanget lovar Jesus också att sända oss den Helige Ande till hjälp.
Texten fortsätter ännu med en fråga som Judas – inte Judas Iskariot – ställer. Men jag uppfattar det som att samtalet då går i en ny riktning som inte så kraftigt anknyter till det som vi tagit emot i evangeliet idag.
Så vad ska vi göra med den här passagen som kristna idag? På många sätt är detta en passage som understyrker ett drag som ständigt kommer fram i Jesu undervisning, nämligen att något större och bättre är på kommande genom det han gör. Livet under lagen ska fullkomnas, templet ska bli onödigt, strömmar av levande vatten ska flyta ur var och ens inre som tror på honom. Allt handlar om ett slags fullkomnande, som ytterst tar sig uttryck vid pingsten då Anden gjuts över församlingen.
Livet i Jesu namn är alltså ett liv som inte kräver laggärningar för gemenskap med Fadern. Det är ett liv som inte kräver ett tempel för sakens egen skull, för det finns ett rum i Faderns egen boning. Men det är också ett liv som inte ser ut som världen väntar sig. Vi gör, i Anden, större gärningar än Jesus själv – vad betyder det? Jag tolkar det som att problemet ligger i hur vi ser på vad trons gärningar är. Vi kanske vill se stora under och mäktiga ting. Men är det inte just det som Jesus förmanar Filippus för? Det kristna livet, livet i Anden, livet i Jesu namn, ser inte mycket ut för världen – men bär med sig en enastående kraft i sin vardagliga kärlek till nästan och Gud.
En möjlig tolkningsnyckel för detta med större gärningar än Jesus är ju att se det som att vi, genom dopet, är bundna till alla Jesu gärningar. Genom tron och dopet räknas alla Jesu gärningar oss till godo inför Gud.
Vi kallas alltså in i ett liv som är större än Jesu eget. Och på ett sätt är församlingen i sig själv ett steg i det. Församlingen, människorna som tror, blir ju genom tron Guds nya boning. Vår gemenskap med Gud gör oss till små vandrande tempel, som bär med oss allt vad Gud är vart vi än går. Jesus var, i en viss bemärkelse, den första som levde ett liv större än templet. Men idag får vi alla ha del i det livet. Breven i Nya testamentet talar upprepade gånger om hur vi är Kristi kropp eller ett tempelbygge. Bilderna för hur församlingen är den plats där Gud finns är många. Det är alltså så som fullkomnandet av Gamla testamentets tro ser ut: vi tar emot Anden och har därmed tillgång till Gud var som helst och när som helst.
Vad betyder det då om vi ska försöka vara riktigt konkreta? Flera saker och säkert olika saker beroende på livsskede och omständigheter. Men några exempel kunde vara följande:
1) Vi behöver inte söka oss till någon särskild plats vid särskilda tider för att möta Gud. Genom Anden är han alltid nära oss, alltid beredd att möta oss i sin nåd. Däremot betyder det inte att vi inte ska mötas till exempel för gudstjänst, för i gudstjänstlivet och i gemenskapen skapas en struktur som kan påminna oss om och utrusta oss för livet i kärlek till Gud och medmänniskan.
2) Vi får alltid tro oss älskade och välkomnade av Gud. Jesus har berett ett rum för oss hos honom och har visat oss vägen dit.
3) Vi kan tro att våra liv i tro är meningsfulla. Vår strävan efter att leva väl är i sig själv en del av vad livet i Jesu namn handlar om. Det är inte det märkvärdiga, utan det goda som är det viktiga.
Så då vi talar om att leva i Jesu namn talar vi samtidigt om något stort och värdefullt. Det att Jesus har fullkomnat alla trons löften. Det är att Jesus öppnat vägen till Gud. Men det är också något litet, vardagligt och enkelt. Det är en förtröstan på att Gud är med i det vardagliga och att vi får räkna med honom i allt från arbete till fritid och vila.
Livet i Jesu namn innesluter alltså hela den mänskliga erfarenheten och lär oss att i allt vad vi går igenom har vi en trygghet hos Gud genom det som vi har sett i Kristus. Det är med det i åtanke som vi till näst ska resa oss för att bekänna vår tro.