Första läsningen
1 Mos. 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”
Andra läsningen
Hebr. 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.
Evangelium
Matt. 1:18-24 (samma text som i första årgången)
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.
Predikan
Ni får ursäkta mig, men jag tänker börja den här predikan med en utläggning om en släkttavla. Vi läste ju nämligen Matt 1:18ff som evangelietext och innan det har Matteus gett oss en släkttavla. Förra veckan konstaterade jag att den samma släkttavlan innehåller sådana namn som någon annan kanske skulle ha lämnat bort och idag konstaterar jag det samma och vill återkomma till släktlistan. Varför? Jo, för att Abraham och Sara, som vi hörde läsas om i första och andra läsningen, spelar en central roll i den.
Det är två saker som händer här, som vi behöver vara alerta på. Det ena är att släktlistan ges som ett sätt att förankra Jesus i historien. Det andra är att den är skriven med ett lite poetiskt grepp, som förmedlas till och med i den svenska versionen och därför utelämnar den också några namn, som Matteus inte bedömer vara så viktiga. Listan är alltså ofullständig som en släktlista, för att göra en poäng: den understryker genom sitt upplägg att kyrkan spelar en avgörande roll i Guds frälsningsplan. Det är ju också det som betonas då vi i evangeliet hörde att frälsaren ska bära namnet “Gud med oss”.
Så, hur ser detta ut i praktiken? Släktlistorna är vanliga företeelser i den tidsperiod som evangeliet har tillkommit. Deras uppgift är att ge legitimitet åt den hjälte som de beskriver. Denna släktlista förankrar Jesus som Davids och Abrahams son. (Vilket ju är intressant med tanke på betoningen av Jesus som Guds son!) Vi har ju idag hört talas om Abraham. Han fick löften av Gud, som han tålmodigt fick vänta på att skulle uppfyllas. Han är en av trons förebilder, men samtidigt möter vi honom ofta i tvivel. Han kallades ur Ur. Det står om honom (1 Mos 12) att han vände sig från avgudarna till Gud. På det sättet finns redan i kapitel ett av Matteus evangelium en förankring som säger att Gud är både judars och hedningars Gud.
Detta motiv fortsätter i en tanke som går parallellt med de kvinnor som nämns i släktlistan. Vi vet ju från berättelsen om Abraham att han också tog till sig sin bihustru Hagar för att få söner, istället för att få dem med Sara enligt löftena. Kvinnorna som nämns är många sådana som ingår i förbjudna sexuella relationer: Rahab är Kanané, Ruth är Moabit, Batseba var gift med en Hittit. Vissa av dem är prostituerade och andra är äktenskapsbrytare. Det verkar som att denna del av släktlistan också stryker under poängen att det finns både judar och hedningar, både syndare och helgon, bland dem som banar väg för Jesus. Den judiska traditionen har alltid sett till dessa kvinnor med respekt, trots de felsteg som de begått och som begåtts mot dem av män med stor makt. Här anser vissa också att man kan läsa om dessa kvinnor som en slags förvarning på den överraskande situation som Josef hamnar i, då hans blivande hustru bär ett barn som inte är hans!
Det poetiska greppet är att den går i tre faser av fjorton. Med undantag av den sista listan. Fjorton släktled från Abraham och fjorton släktled från David. Kristus själv blir nummer tretton, vilket lämnar öppet för tolkningen att det fjortonde ledet är församlingen. Här skulle igen judar och hedningar mötas, här skulle också löftena till Abraham få sitt fullkomnande inom ramen för släktlistan. Detta skulle vidare understrykas av valet, som Matteus gör, att placera dop- och missionsbefallningen sist i evangeliet. Hur berättelser byggs upp har ju nämligen en betydelse. Här visar man inledningsvis att det fjortonde och sista ledet ännu ska komma och sedan i evangeliets sist rad knyter man ihop det: Ni är det ledet, då ni döper och lär, då ni för ut budskapet!
Så understryks alltså i början av Matteus det budskap som vi idag tar emot: att Gud är trofast genom generationerna och mot många folk, så länge de sätter sitt hopp till honom. Så understryks att Gud är med oss, vi inkluderas i släktlistan som Matteus skriver, som sedan går över att beskriva omständigheterna kring Jesu födelse. Josef, som råkar ut för det överraskande, överväger att skilja sig, men istället blir han del av de många som genom oväntade händelser får vara del i Guds agerande. Och vi bjuds in till denna skara, till att vara Gud-med-oss-folket som trots världens mörker och synd får ta emot ljuset själv.
Och så är vi tillbaka vid det som de fyra adventsljusen vittnar om: vi närmar oss stunden då Gud kommer till oss. De löften som Gud har gett närmar sig sin uppfyllelse. Och vi kallas in i ett överraskande skeende, vi kallas in att ta emot Gud själv som en av oss. Hans ankomst närmar sig och med bara ett par dagar advent kvar får vi bereda oss att leva i det hoppet. Idag får vi göra det genom både bekännelsen och måltiden.