Första läsningen
Jer. 3:14-15
Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom.
Andra läsningen
Rom. 1:16-17
Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.
Evangelium
Joh. 4:46-53
Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.
Predikan
Jag vet inte med er, men för egen del så associerar jag till något gammalt då jag tänker på ordet reformation. Men det handlar ju om kyrkans förnyelse.
Det är ju känt att reformatorerna inte önskade splittra kyrkan, utan leda henne tillbaka till en sundare tro. Man ville förnya, blåsa liv i något som kändes dött. Rätta till där som det tycktes ha gått fel. På många sätt är det ju fråga om något som kan tyckas vara en väldigt central del av den kristnas liv. Men sen hände något, och jag tänker inte gå in på detta något i denna predikan, men det slutade med att en ny slags kyrklighet växte fram. Vår egen kyrka är ju ett resultat av detta och under många århundraden fanns det ju till och med en stolthet över att man i vår kyrka var de kloka och visa som hade förstått att ta avstånd från det ogudaktiga som den katolska kyrkan sysselsatte sig med. Personligen är jag glad att vi idag har mognat till en större ödmjukhet inför den katolska kyrkan, även om vi inte delar alla teologiska övertygelser.
I vårt eget arbete här hemma har vi orsak att reflektera över den förnyelse som vi står inför med sammanslagningen. Och egentligen fungerar den processen som ett bra exempel för många andra situationer som vi enskilt hamnar i. Ser vi de möjligheter som öppnar sig genom vad som nu pågår runtomkring oss eller låter vi oss hotas och bli rädda? I dessa tre församlingar delar vi ändå tron. Vår längtan efter Gud och hans rättfärdighet är den samma, trots våra yttre olikheter.
Vi tvingas till en reflektion över de yttre omständigheterna som vi lever i. Här ges en möjlighet att reflektera över de rutiner som vi etablerat i vårt gemensamma liv. Vi är ju nämligen barn av vår tid, vilket Guds folk alltid varit. Då Israels folk etablerade sina lagar, utgående från den uppenbarelse som de fått ta emot, så kom de att skapa lagar och regler som väldigt mycket liknade deras omgivnings. Att offra djur var det vanliga sättet att försonas med gudarna, så det var väl klart att också Israels Gud behöver offer. Så de etablerade regler för dessa försoningsoffer. Dessutom hade Israelerna något unikt, glädjeoffer som inte var djuroffer. Det fanns alltså regler och ritualer både för det onda och för det goda i livet.
Vi vet ju att denna offerkult, lagens bud, till sist blev en börda istället för en välsignelse. Den kom att förlora sitt goda – oberoende fullkomnades den genom Kristus. Jesus undervisar och agerar så att det föds liv. Det läser vi ju om väldigt konkret i dagens evangelium.
Det finns en välsignelse i att hålla sig till regler och rutiner. Men om rutinerna börjar hindra livet istället för att möjliggöra livet så behöver vi bli befriade från det. Det hände med lagen, det hände med reformationen, händer det också för oss idag? Kanske i en mindre skala? Vilka rutiner har vi etablerat i våra liv och i våra församlingar som inte leder till välsignelse?
Så hur organiserar vi oss som kyrka? Hur ska vi handskas med den process som vi nu går igenom? Ska vi låta bitterhet över tidigare misstag diktera våra beslut eller ska vi söka enhet framöver? I våra enskilda liv, finns där trons perspektiv som leder oss framåt? Hur vi väljer att organisera oss spelar en roll: de regler och rutiner vi väljer formar oss.
Gud ger förnyelse. Förnyelse som befriar från sådana vanor och sätt som leder till död. Förnyelse som tvingar oss bli vaksamma på våra liv. Förnyelse som bjuder in att rikta blicken mot Kristus i tron. Organiserar vi våra liv så att det för med sig liv och inte död? Så att vi rör oss mot det som är gott, inte mot det som är ont? Hur gör vi för att tillsammans med Gud etablera ett gott sätt att leva tillsammans?
Jag fick i veckan vara med och avsluta en alphakurs som pågått här i byn. Temat för den sista gången var kyrkan. Genom Nya testamentet är ju de bärande motiven för församlingen och kyrkan att den inte består i byggnader eller ämbeten, utan i gemenskaper. Vi talar ju inom Luthersk teologi om det allmänna prästadömet, vilket innebär att var och en kristen lever som präst för sin broder och syster. Inte så att var och en förvaltar sakrament och predikar i kyrkan, det har vi en särskild kallelse för, men så att var och en har del i att etablera kristet liv i sitt eget liv, i familjen och bland vänner. Det är en sådan förnyelse som Gud alltid vill ge sin kyrka – trons och nådens liv i alla hem.
Det är ett sådant liv som är en viktig aspekt i uttrycket trons rättfärdighet. Det handlar om rättfärdighet, det vill säga beredskap och vilja till det goda, genom tron på Jesus, på två sätt: 1) Genom att vi tror och lämnar våra liv i Guds händer genom det som skedde på korset, och 2) att vi tror på och bjuder in den helige Ande att leda och undervisa oss. Så får vi en rättfärdighet inför Gud i det himmelska som är fullständig och tillräcklig genom korset, men vi får också en rättfärdighet i denna världen, som vi får växa in i och lära oss leva i.
Förnyelse är ju också ett bärande motiv inom underhållningen. Ta till exempel alla dessa serier där de bygger om hus eller stylar om någon människa. Här handlar det om att organisera om något. Och när vi ser något som är organiserat vackert och väl, så väcker det ett gensvar i oss. Människan är en sådan varelse. Det fungerar bra för att illustrera vikten av att vi som kristna och som församling organiserar oss väl. Då jag som kristen sköter om mitt eget liv och min egen tro väl, är sannolikheten stor att mitt liv väcker ett gensvar hos de människor jag delar mitt liv med. Då vi som församling sköter vårt gemensamma väl, allt från förvaltning till själavård, då är chansen större att den tro vi har också blir känd omkring oss.
Så, då vi talar om att “leva genom tro”, som dagens andra läsning talar om. Så handlar det om att leva så att vi förnyar våra liv i ljuset av vad vi vet om Gud genom Kristus. Genom tron på honom får vi träda fram inför Guds ansikte, som barn inför vår Fader. Vi får be om det vi begär, vi får tvivla, vi får gråta… Men vi får också låta oss förnyas så att våra liv allt mer präglas av vanor och rutiner som leder till välsignelse istället för det som bryter ner. Må vi alla ta vara på detta glädjebudskap, att vi får lämna synden bakom oss och stiga in i det liv som Herren Jesus ger.