Första läsningen
Jer. 1:4-10
Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet
utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet
gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.
Men jag svarade: ”Nej, Herre, min Gud,
jag duger inte till att tala – jag är för ung!”
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig
och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig,
ty jag är med dig
och jag skall rädda dig,
säger Herren.
Och Herren sträckte ut handen, rörde
vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
I dag ger jag dig makt
över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull,
förstöra och bryta ner,
bygga upp och plantera.
Andra läsningen
2 Tim. 4:1-5
Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.
Evangelium
Matt. 22:1-14
Än en gång talade Jesus till dem i liknelser: ”Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många är bjudna, men få är utvalda.”
Predikan
Då vi läser dagens liknelse ska vi först minnas att det är en liknelse. Vad betyder det? Jo, att vi ska ta den på allvar, men inte läsa den utan att tolka och fundera. Här finns hårda ord, allvarliga ord, som ska läsas som det – men inte bokstavligen, utan inom ramen för liknelsen.
Jesus ger en liknelse om en fader, som är Gud, som håller en bröllopsfest för sin son, det är Jesus. Så sänder han ut sina tjänare för att bjuda in människor till det bröllopet, men de kommer inte. I början av Johannes evangelium läser vi ju om samma sak. “Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.” (Joh 1:11-13)
Så inbjudan till festen kommer från Gud själv, men de som var utvalda valde att inte komma. Liknelsen säger att de ignorerade inbjudan och att några av dem till och med lät döda dem som kom med inbjudan. Har någon av oss någonsin misshandlat någon som bjudit in oss till en fest? Jag hoppas inte – det verkar vara en del av liknelsen. Det beskriver hur inbjudan till Guds rike går ut och hur vissa förkastar det till och med genom våld. Ytterst sätt är det ju det som händer Jesus på korset. Hans egna förkastar honom och låter döda honom. Människorna vänder sig mot den som var alltigenom god och förstör honom. En på grund av sina affärer, den andra på grund av andra orsaker. Vi läser att kungen grips av vrede och skickar ut sina soldater för att låta mörda dem som gjort denna missgärning. Vad illustrerar detta i liknelsen? Då vi i de judiska texterna läser om död ska vi alltid vara vakna för att det inte bara handlar om en kroppslig död, utan också en andlig död. Liknelsen beskriver hur de som förkastar Guds inbjudan riskerar hamna utanför livet. De riskerar hamna i en vardag som fylls av sådant som bryter ner och sådant som de senare skäms för.
Här ska vi också akta oss för att dra slutsatser om Gud, Faderns, natur som går utöver vad liknelsen beskriver. Nu, då vi närmar oss slutet på kyrkoåret och domsöndagen närmar sig, ökar dessa allvarliga och stundvis våldsamma beskrivningar av vad det innebär att leva utanför nåden. Vi ska ändå akta oss för att tänka att detta betyder att Gud väljer att behandla sina älskade med våld. Jag tror inte det nödvändigtvis följer av denna liknelse. Här spökar vår egen vrede, vårt eget sätt att hämnas, kanske till och med vår relation till vår egen pappa – om han skulle ha, om jag skulle, då måste nog också Gud agera så… Men Gud är inte bitter. Inte bunden av synden. Guds ageranden går inte att jämföra med våra!
När de första inte ville ta emot inbjudan går en ny inbjudan ut. Ni andra, alla som rör sig på livets vägar: Kom! Min son firar bröllop, kom och ta del i denna glädje med oss! Och märk att bröllopssalen fylldes med onda och goda! Det illustrerar igen kyrkans väsen, bland oss finns sådana som är mera goda och mera onda, men alla har en plats vid festen, så länge de tar emot inbjudan. Kallelsen är inte att först bli god och sedan komma till festen, utan att komma till festen sådan man är! Så, när vi möts här i kyrkan, är några av oss mera helgade än andra, olika långt hunna i olika delar av livet – och så är det tänkt att vara!
När då kungen kommer in ser han en man som inte har en bröllopsklädsel på. Detta väcker så klart kungens nyfikenhet. Så han frågar hur han kommit till festen utan rätta kläder. Då mannen inte kan svara, beskriver liknelsen det som att han slängs ut i mörkret där man gråter och skär tänder. Vad försöker Jesus förmedla genom den delen av liknelsen? Igen, tror jag det är en bild av det livlösa livet, livet i synd, livet som inte tas på allvar. Mannen har hörsammat inbjudan, men sedan är han inte verkligt närvarande på festen. Det var en broder som predikade över denna text som föreslog att vad än mannen hade svarat så skulle kungen ha förbarmat sig över honom. Men nu stod han där, utan bröllopskläder, utan en enda tanke kring varför han egentligen kommit dit. Han kunde ha sagt: “Herre, jag var hungrig och hoppades på mat” eller “Herre, jag var nyfiken på vad som hände här och hade inga kläder med mig” eller “Herre, jag ville vara bland andra människor, för jag är ensam” och jag tror att kungen hade förbarmat sig.
Vad illustrerar det? Jo, alla får inbjudan till festen. Alla får inbjudan till Guds rike. Men vill vi verkligen erfara evangeliet om syndernas förlåtelse, behöver vi också leva de förlåtnas liv. Vi får nog komma in utan de rätta kläderna, men då vi väl är på plats är en del av paketet att vi tar på allvar festens krav på etikett och deltagande. Det hela är rotat i nåden, det är gratis, det är för både onda och goda. Men det stannar inte där. Den som är ond uppmanas se till sitt eget liv, bekänna sina synder och lämna dem bakom sig med Guds hjälp.
Man kunde säga att festklädseln är som vår dopdräkt. Luther säger att vi varje dag måste iklä oss vårt dop igen. Kanske är det denna liknelse han hänvisar till. Inbjudan är given. Genom dopet får vi komma in. Och då vi väl är där ska vi inte klä av oss dopdräkten, utan allt mera klä oss i den. Vi ska inte överge strävan efter det goda, utan allt mera söka vad som är gott.
Bröllopsmåltiden har också sin sakramentala motsvarighet. Vi firar nattvard, den himmelska bröllopsmåltiden blir konkret och påtaglig bland oss. Vi möter Gud själv i brödet och vinet. Vi kommer som gäster till en fest som Gud själv ordnar, där hans Son är i centrum. Också hit får både onda och goda komma, men under strävan till frid, under strävan till gemenskap. Visst kan vi komma fram till nattvarden och inte tänka på vad den är, men vi kan också komma fram och vara närvarande i den. Då kan vi se hur människor från livets olika skeden samlas till den ena festen, för att den som bjudit in dem har väckt deras nyfikenhet och längtan.
Så den här liknelsen handlar om att förstå att Gud kallar var och en oberoende om de är värdiga. Vi uppmanas att ta emot kallelsen till liv i Guds rike. Och vi kallas också att inse att liv i Guds rike inte är ett liv i synd, utan ett verkligt liv, där vi varje dag iklär oss vårt dop och strävar efter det goda istället för det som bryter ner. Så får vi samlas vid altaret till denna festmåltid, fastän vi är olika, fastän vi inte alltid är överens, för att vi alla har fått kallelsen, oberoende om vi är onda eller goda.
Gud är nådig och god, och bjuder in oss var och en till den himmelska bröllopsfesten. Låt oss därför resa oss och bekänna den Guden!